YK/Faderland skrev i en kommentar till mitt förra inlägg:
Spännande med dina framtida projekt och att fler böcker i ämnet nalkas. Jättebra svar till recensenten. En fråga bara, för jag tappade bort mig i det sista:
”Forskning visar också att kvinnor som slår sina män blir värre skadade än de som inte gör det, om han slår tillbaka. ”
Kan du formulera om det där för jag förstår inte vad du vill säga?
Eftersom det finns en sådan kompakt okunskap om hur partnervåldet egentligen ser ut och fungerar, så tänkte jag att det enklaste faktiskt är att hänvisa till mig själv. Det här inlägget skrev jag 2 augusti på min gamla blogg och det hade rubriken: Vem är det egentligen som slår? Jag fick 373 kommentarer på det inlägget, undrar hur många det blir den här gången?! (Obs, detta är en nedkortad version. Jag klippte bort slutet med EBD & Co för det har hänt så mycket sedan dess.)
Vem är det egentligen som slår?
Har ni tänkt på att de som själva utnämnt sig till kvinnors och barns försvarare oftast är väldigt aggressiva? Skriver man som jag att det inte är sant att det stora problemet är kvinnomisshandel utan relationsvåld eller att det faktiskt inte är särskilt många barn som blir utsatta för sexövergrepp, då blir de alldeles rasande. I själva verket borde de väl bli glada – det är ju goda nyheter! Det är inte sant att det bor en misshandlare i var och varannan man – toppen! Det är inte sant att minst ett barn i varje klass är utsatt för incest – kanon! Vi kan fortsätta stödja utsatta barn men behöver inte kasta anklagelser på var och varannan pappa – hallelluja!
Men för oss andra borde det vara extremt intressant att få reda på sanningen. Daddy har lagt ut en intressant video av Paul Elam på Mens News Daily, som går igenom ett antal studier om det som i Amerika kallas Domestic Violence (våld i hemmet). Namnet skulle kunna tyda på att de är mindre fixerade vid våld som uttryck för patriarkatet, men så är det inte alls. Domestic Violence handlar även där uteslutande om kvinnomisshandel. I videon berättas bland annat om en studie från Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta Georgia, publicerad i American Journal of Public Health i maj 2007. I studien deltog 11 370 heteropar mellan 18 och 28 år. Här några fakta:
70% av de ensidiga våldsverkarna var kvinnor. Alltså, i de relationer där bara en av parterna slogs var över 70% kvinnor! Sjuttio procent! Fler än 7 av 10 av dem som slår sin livskamrat är en kvinna.
Hur tycker ni det stämmer överens med de 900 miljoner kronor som regeringen anslog till ”det stora problemet med kvinnomisshandel”?
Här kan ni se videon och läsa texten samtidigt.
En annan intressant sak som studien visade var att det våld som ledde till allvarliga skador oftast förekom i de relationer där båda slog och att det då framförallt var kvinnorna som skadades. Det var också i dessa relationer som våldet upprepades gång på gång. Det våld som ensidigt utövades av en man mot en kvinna upprepades mindre ofta, ett faktum som också går helt emot rådande uppfattningar. Den bild vi har av kvinnomisshandel är ju just en man som slår och slår och en kvinna som tar emot år efter år för att hon skäms och inte vågar söka hjälp. Det farligaste för en kvinna är alltså att ge sig in i en relation där hon själv slår sin man, då är risken störst att hon skadas – när han slår tillbaka.
På videon berättas också om den brittiske professorn John Archer (bilden), University of Central Lancashire (där han leder The aggression research group), som gått igenom hundra brittiska och amerikanska studier om relationsvåld. Han slår därefter fast att det är vanligare att kvinnor initierar våld i sina relationer och att det är kvinnorna som slår ofta. Professor Archer tar därefter död på myten om att kvinnor bara slåss i självförsvar – 29% av kvinnliga collegestudenter erkände i en studie att de slagit sin pojkvän utan att något hot eller våld från hans sida förekommit.
Jag håller helt med Paul Elam om att den verklighetsförfalskning vi fått oss till livs de senaste årtiondena är farlig och leder till att vi inte kan bekämpa problemet med relationsvåld. Om något så gör vi det hela ännu värre genom att sätta in hjälpen på fel ställe. Han drar tre slutsatser om relationsvåld:
1. Det handlar inte om kön
2. Allmänheten är helt förd bakom ljuset
3. Vi förvärrar problemet genom att inte berätta sanningen
Richard Gelles (bilden), Murray Straus och Susan Steinmetz heter tre amerikanska forskare som redan på 1970-talet började forska om relationsvåld. I början var de lika fördomsfulla som alla andra och utgick från att det handlade om män som slog kvinnor. När de för första gången stötte på en uppgift om en kvinna som stuckit kniven i sin make utgick de från att hon handlat i självförsvar och först långt senare insåg de att de fallit offer för sina egna förutfattade meningar.
Nu har trion genomfört ett hundratal studier med över 77 000 deltagare. De kom fram till att 12 procent av alla familjer upplever våld. I en fjärdedel av dessa slår mannen kvinnan, i en fjärdedel slår kvinnan mannen och i hälften av de våldsamma relationerna slår både mannen och kvinnan varandra.
Tror ni amerikanska och brittiska politiker har jublat och börjat jobba efter fakta i stället för fördomar? Öppnat männniskojourer dit alla som misshandlats av en partner kan vända sig? Stoppat utmålandet av män som våldsamma monster och försökt hitta de verkliga orsakerna till varför vissa människor slår den de säger sig älska? Givetvis inte. Däremot har de som jobbar med ”kvinnomisshandel” och nu ser sina ”sanningar” hotade, mordhotat forskarna ett antal gånger och ringt in bombhot till de konferenscentrer där de ska föreläsa.
Det påminner mig om när Heikki Sariola (bilden) vid Centralförbundet för barnskydd i Helsingfors skulle presentera sin studie om förekomsten av incest, baserad på en studie bland tusentals finska niondeklassare. Dåvarande undersökningar (utförda på högst ovetenskapligt sätt) talade om att 25-30 procent fick utstå sexuella övergrepp i hemmet, så Heikki Sariola trodde att han skulle mottas som en räddare i nöden när han kom till en nordisk konferens med siffror som slog fast att det bara handlade om 2-5 promille. Men i stället för applåder och kommentarer av typen ”Gud, så skönt att det inte är så många som vi befarat” så blev framförallt de svenska och norska deltagarna arga. Sådana undersökningar borde inte få göras, förklarade de för honom. För då kan folk tro att problemet inte är så stort och då blir det svårare att få ”förövarna” dömda …
