Myter om kvinnor och män

Som ni som läser min blogg regelbundet är väl medvetna om, tycker jag det är extremt farligt när myndigheter och domstolar låter fördomar och myter styra deras arbete. Sedan tjugo-trettio år tillbaka är det ett fastslaget faktum att ”mäns våld mot kvinnor och barn” är ett gigantiskt samhällsproblem som nuvarande regering satsat över en miljard kronor på att bekämpa. De allra flesta miljonerna delas ut till kvinnojourer i landet, vars en gång så vällovliga syfte var att erbjuda skydd för kvinnor som hotades till livet av sina män. Några mansjourer behövdes av lätt insedda skäl inte – män behövde inte skyddas mot kvinnor eftersom ”mansmisshandel” inte existerar.

Om kvinnors våld mot män

YK/Faderland skrev i en kommentar till mitt förra inlägg:

Spännande med dina framtida projekt och att fler böcker i ämnet nalkas. Jättebra svar till recensenten. En fråga bara, för jag tappade bort mig i det sista:

”Forskning visar också att kvinnor som slår sina män blir värre skadade än de som inte gör det, om han slår tillbaka. ”

Kan du formulera om det där för jag förstår inte vad du vill säga?

Eftersom det finns en sådan kompakt okunskap om hur partnervåldet egentligen ser ut och fungerar, så tänkte jag att det enklaste faktiskt är att hänvisa till mig själv. Det här inlägget skrev jag 2 augusti på min gamla blogg och det hade rubriken: Vem är det egentligen som slår?  Jag fick 373 kommentarer på det inlägget, undrar hur många det blir den här gången?! (Obs, detta är en nedkortad version. Jag klippte bort slutet med EBD & Co för det har hänt så mycket sedan dess.)

Vem är det egentligen som slår?

Har ni tänkt på att de som själva utnämnt sig till kvinnors och barns försvarare oftast är väldigt aggressiva? Skriver man som jag att det inte är sant att det stora problemet är kvinnomisshandel utan relationsvåld eller att det faktiskt inte är särskilt många barn som blir utsatta för sexövergrepp, då blir de alldeles rasande. I själva verket borde de väl bli glada – det är ju goda nyheter! Det är inte sant att det bor en misshandlare i var och varannan man – toppen! Det är inte sant att minst ett barn i varje klass är utsatt för incest – kanon! Vi kan fortsätta stödja utsatta barn men behöver inte kasta anklagelser på var och varannan pappa – hallelluja!

Men så tänker de inte alls. I deras värld får inga ”etablerade sanningar” ifrågasättas, inte ens om fakta hoppar upp och biter dem i näsan. Det finns naturligtvis psykologiska förklaringar till att de beter sig så. Har man satsat hela sin vakna tid (de flesta verkar vara förtidspensionärer) på att belysa ett problem som man menar är värst i världen, så rasar ju hela ens tillvaro om det inte ÄR världens värsta problem. Många organisationer som i dag uppbär mångmiljonbidrag skulle få slå igen, alternativt helt ändra inriktning på sin verksamhet och många skulle förlora både jobb och status. För att inte tala om sitt anseende …

Men för oss andra borde det vara extremt intressant att få reda på sanningen. Daddy har lagt ut en intressant video av Paul Elam på Mens News Daily, som går igenom ett antal studier om det som i Amerika kallas Domestic Violence (våld i hemmet). Namnet skulle kunna tyda på att de är mindre fixerade vid våld som uttryck för patriarkatet, men så är det inte alls. Domestic Violence handlar även där uteslutande om kvinnomisshandel. I videon berättas bland annat om en studie från Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta Georgia, publicerad i American Journal of Public Health i maj 2007. I studien deltog 11 370 heteropar mellan 18 och 28 år. Här några fakta:

24% av alla relationer innehöll någon form av våld. I hälften av dessa var bara en av parterna våldsam, i den andra hälften slog båda.
70% av de ensidiga våldsverkarna var kvinnor. Alltså, i de relationer där bara en av parterna slogs var över 70% kvinnor! Sjuttio procent! Fler än 7 av 10 av dem som slår sin livskamrat är en kvinna.
Hur tycker ni det stämmer överens med de 900 miljoner kronor som regeringen anslog till ”det stora problemet med kvinnomisshandel”?

Här kan ni se videon och läsa texten samtidigt.

En annan intressant sak som studien visade var att det våld som ledde till allvarliga skador oftast förekom i de relationer där båda slog och att det då framförallt var kvinnorna som skadades. Det var också i dessa relationer som våldet upprepades gång på gång. Det våld som ensidigt utövades av en man mot en kvinna upprepades mindre ofta, ett faktum som också går helt emot rådande uppfattningar. Den bild vi har av kvinnomisshandel är ju just en man som slår och slår och en kvinna som tar emot år efter år för att hon skäms och inte vågar söka hjälp. Det farligaste för en kvinna är alltså att ge sig in i en relation där hon själv slår sin man, då är risken störst att hon skadas – när han slår tillbaka.

På videon berättas också om den brittiske professorn John Archer (bilden), University of Central Lancashire (där han leder The aggression research group), som gått igenom hundra brittiska och amerikanska studier om relationsvåld. Han slår därefter fast att det är vanligare att kvinnor initierar våld i sina relationer och att det är kvinnorna som slår ofta. Professor Archer tar därefter död på myten om att kvinnor bara slåss i självförsvar – 29% av kvinnliga collegestudenter erkände i en studie att de slagit sin pojkvän utan att något hot eller våld från hans sida förekommit.

Jag håller helt med Paul Elam om att den verklighetsförfalskning vi fått oss till livs de senaste årtiondena är farlig och leder till att vi inte kan bekämpa problemet med relationsvåld. Om något så gör vi det hela ännu värre genom att sätta in hjälpen på fel ställe. Han drar tre slutsatser om relationsvåld:

1. Det handlar inte om kön
2. Allmänheten är helt förd bakom ljuset
3. Vi förvärrar problemet genom att inte berätta sanningen

Richard Gelles (bilden), Murray Straus och Susan Steinmetz heter tre amerikanska forskare som redan på 1970-talet började forska om relationsvåld. I början var de lika fördomsfulla som alla andra och utgick från att det handlade om män som slog kvinnor. När de för första gången stötte på en uppgift om en kvinna som stuckit kniven i sin make utgick de från att hon handlat i självförsvar och först långt senare insåg de att de fallit offer för sina egna förutfattade meningar.

Nu har trion genomfört ett hundratal studier med över 77 000 deltagare. De kom fram till att 12 procent av alla familjer upplever våld. I en fjärdedel av dessa slår mannen kvinnan, i en fjärdedel slår kvinnan mannen och i hälften av de våldsamma relationerna slår både mannen och kvinnan varandra.

Tror ni amerikanska och brittiska politiker har jublat och börjat jobba efter fakta i stället för fördomar? Öppnat männniskojourer dit alla som misshandlats av en partner kan vända sig? Stoppat utmålandet av män som våldsamma monster och försökt hitta de verkliga orsakerna till varför vissa människor slår den de säger sig älska? Givetvis inte. Däremot har de som jobbar med ”kvinnomisshandel” och nu ser sina ”sanningar” hotade, mordhotat forskarna ett antal gånger och ringt in bombhot till de konferenscentrer där de ska föreläsa.

Det påminner mig om när Heikki Sariola (bilden) vid Centralförbundet för barnskydd i Helsingfors skulle presentera sin studie om förekomsten av incest, baserad på en studie bland tusentals finska niondeklassare. Dåvarande undersökningar (utförda på högst ovetenskapligt sätt) talade om att 25-30 procent fick utstå sexuella övergrepp i hemmet, så Heikki Sariola trodde att han skulle mottas som en räddare i nöden när han kom till en nordisk konferens med siffror som slog fast att det bara handlade om 2-5 promille. Men i stället för applåder och kommentarer av typen ”Gud, så skönt att det inte är så många som vi befarat” så blev framförallt de svenska och norska deltagarna arga. Sådana undersökningar borde inte få göras, förklarade de för honom. För då kan folk tro att problemet inte är så stort och då blir det svårare att få ”förövarna” dömda …

Unni Drougge kallar mig papparörelsens bitch!

Häromdagen twittrade Unni Drougge följande lilla epos: ”Och Ingrid Carlqvist är antifeminismens och papparörelsens bitch.”

Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är en komplimang eller en förolämpning. Jo, det råder nog ingen tvekan om att Unni Drougge menar det som en förolämpning, men det behöver ju inte betyda att det faktiskt är det! Eftersom jag gillar såväl antifeminister som pappor som kämpar för sin och sina barns rätt till varandra, så känns det fint att nämnas som deras förespråkare. Tack, Unni! Tack vare din lilla rad insåg jag att jag måste hålla koll på Twitter så då var ju lika bra att börja twittra själv. Vet inte riktigt varför, men det kanske ger sig efter ett tag vad man ska med de små 140-teckensraderna till.

Därför avskyr jag Stieg Larsson-böckerna

Jodå, jag slukade också dem, Stieg Larssons hyllade deckare som snart nått över hela världen, blivit filmer och allt. Men redan efter ett par hundra sidor var det något som kändes fel. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Slutet var helkorkat i första boken – sonen övertar pappans mördande, men hallå vilken töntig upplösning – men det var inte det jag störde mig på. Många deckare har krystade upplösningar och kan ändå vara njutningsbara att läsa. Nej, det var något annat som inte stämde.

Till sist kom jag på det. Första boken heter Män som hatar kvinnor men hela trilogin handlar egentligen om kvinnor som hatar män. Lisbeth Salander är ett monster, en mördarmaskin och sådana har vi förvisso haft många manliga varianter av förut. Skillnaden är att de brukar vara skurkar men Lisbeth Salander är hjältinnan! Hon har en gång blivit utsatt för övergrepp och nu använder hon all sin vakna tid åt att hämnas. Hennes bestialiska tortyr beskrivs in i minsta detalj och meningen är att vi ska hurra. Jippi! Hon skär! Hon slår! Hon dödar! Vilken toppentjej! När jag läste att Stieg Larsson var en stor beundrare av Eva Lundgren (professorn som tror på satanister) och hennes ovetenskapliga undersökning ”Slagen dam” föll alla pusselbitarna på plats.

Därför tycker jag också väldigt illa om den här bilden. Elin med golfklubban i högsta hugg bredvid en sönderslagen Tiger. Hur tänker ni som skrattar åt den bilden? Att det är okej för kvinnor som blir bedragna att slå sina män med golfklubbor? Är det inte just sådant våld ni påstår er bekämpa i kvinnojourer och debatter? Patologiskt svartsjuka män som kontrollerar sina kvinnors minsta steg och vid påstådd eller fullbordad otrohet halvt slår ihjäl henne, med golfklubban eller med knytnävarna? Vad är skillnaden?

Unni Drougge har lagt upp bilden på sin blogg och skriver ett förvirrat och hatiskt inlägg som heter Privatlivets manliga helgd. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad inlägget går ut på, men jag tror att Unni är upprörd för att man inte skyddar Elins privatliv? Elin har rätt att slå Tiger med golfklubba när han är otrogen och svineriet är att tidningarna har mage att skriva om det? Eller vad menar människan egentligen?

Hur som helst så VET Unni att kvinnors våld mot män knappt existerar så den invändningen stönar hon bara åt. Ja, den ”sanningen” har vi ju blivit matade med i så många år så det är inte gott för Unni Drougge att veta hur det egentligen ligger till. Men snart kommer Glenn Forrestgate ut med en bok på Ramona Franssons förlag och den kan nog hjälpa Unni och alla andra förnekare av kvinnligt partnervåld att se sanningen. Glenn var i tio år tillsammans med en psykiskt sjuk psykopatkvinna som bankade skiten ur honom, tvingade honom att gå timslånga promenader mitt i natten, isolerade honom från familj och vänner och fick honom att tro att om bara han ändrade sig så skulle hon inte tvingas slå honom. Eftersom polisen inte trodde på Glenn när han anmälde sin sambo för misshandel så anmälde han till sist sig själv för att ha slagit henne. Det trodde de gärna på, så Glenn fick fängelse och kunde på så sätt komma undan sin galna kvinna.

Eller Lars kompis som var tillsammans med en kvinnlig arbetskamrat som slog honom och plågade livet ur honom med sin svartsjuka och sitt kontrollbehov. Ingen trodde på honom, men när hon som hämnd anmälde honom för misshandel (flera månader efter att de separerat och han hade träffat en ny flickvän), då stormade polisen in i hans hem en fredagskväll och grep honom mitt framför ögonen på flickvännen och hennes barn. Han satt anhållen hela helgen utan att få veta vad han var misstänkt för. Så småningom reddes det hela ut, men kom inte och påstå att vi är lika inför lagen. Kvinna säger att man slår henne = polisen rycker ut med allt de har utan minsta bevis. Man kommer blåslagen till polisen och säger att kvinna slår honom = polisen skrattar och frågar om han som kan karate, inte kan försvara sig?! Det sista exemplet kommer från Jonas i Kristianstad som numera inte får träffa något av sina barn. Varför? För att mamman till yngsta barnet (som slog honom, brände honom med cigaretter och knivskar honom) gick till polisen och socialen och påstod att Jonas är våldsam … Bevis? Nej, varför det? Hon är kvinna och kvinnor måste man troooo på, man får inte ifrågasätta deras berättelser för då kränker man dem på nytt …

När ska människor ta till sig all den forskning och all fakta som visar att partnervåld inte är könsbundet? Att kvinnor slår lika ofta och lika mycket som män och att ingens våld är acceptabelt? När ska regeringen fördela miljonerna rättvist och inte kasta 800 miljoner kronor åt hatiska och ljugande organisationer som Roks? När ska mansjourer få bidrag för att jobba med kvinnors våld mot män? I dag är det bara mansjourer som lovar att jobba med män som slår kvinnor, som får pengar!

Faktum är att man skulle kunna hävda att fruar är mer våldsamma mot sina män än tvärtom. Män är generellt sett åtta gånger mer våldsamma än kvinnor – ändå är det inte åtta gånger så vanligt att män slår sina fruar än tvärtom. Partnervåldet är helt jämnt fördelat (undantaget dödligt våld) och anledningen till att kvinnomisshandel i hemmen inte är åtta gånger vanligare än mansmisshandel i hemmet, går säkert att relatera till uppfostran. Pojkar får mycket tidigt lära sig att man inte slår på flickor och såna som är mindre och svagare än en själv. Flickor däremot lär sig att det är helt i sin ordning att ge sin pojkvän en örfil om han är oförskämd eller otrogen. Och eftersom Unni och andra tycker att det är okej att kvinnor slår otrogna män så finns det inget tabu mot att dänga golfklubban i hans huvud. En man som slår en kvinna är däremot en första klassens skitstövel och det tycker både kvinnor och män. Det är därför så få män slår sina fruar, de lägger band på sig för de har lärt sig att det är fruktansvärt fel.

De män som misshandlar är psykiskt sjuka och/eller missbrukare. De kvinnor som misshandlar är också psykiskt sjuka och/eller missbrukare. Sedan har vi den stora skaran kvinnor som är helt friska men tycker sig ha rätt att ge otrogna män örfilar. Eller slå dem i huvudet med golfklubbar. Påhejade av Unni & Co. Och av Ann Söderlund i Aftonbladet.

Människojourerna är här!

Ni som läste min gamla blogg kanske minns förslaget från Carstoned (tror jag det var) om människojourer. Jag skrev då att jag tyckte det var en strålande idé eftersom lika många män som kvinnor drabbas av våld i nära relationer. Vilket bara de vet som själva gjort sig besväret att ta del av internationell forskning, vanliga svenskar som endast läser gammelmedia har förstås ingen aaaning om att det förhåller sig så utan tror att partnervåld stavas kvinnomisshandel. På kvinnojourerna är männen portade, men i Karlstad driver kommunen sedan nyår ett stödboende kallat Nyckeln. Dit är alla misshandlade välkomna och sedan starten har 71 boendenätter utnyttjats av män, fler än de ansvariga hade räknat med. Antalet boendenätter för kvinnor är förstås mycket mer eftersom kvinnomisshandel sedan många år tillbaka är ett uppmärksammat problem och inte längre så stigmatiserat att bli utsatt för. Även om rikspolischefen tror något helt annat, liksom juryn för Stora Journalistpriset …

I går kväll uppmärksammade Värmlandsnytt detta icke könsdiskriminerande boende med att intervjua en våldsutsatt – kvinna! Suck. Det är svårt att höra vad hon säger eftersom rösten gjorts om till Kalle Anka-prat, men man förstår i alla fall att den här kvinnan hade flyttat till Karlstad med sina två barn för att leva med en ny man. Efter något år började han slå henne och barnen och de fick fly till Nyckeln. Igenom hela inslaget undrar jag – var finns barnens pappa? Vad tycker han om att hon flyttade med barnen och utsatte dem för en våldsam man och flyttade in på skyddat boende i stället för att skicka flickorna till sin pappa?

Men se ändå inslaget, det ligger kvar i en vecka. För till sist uppmärksammar ändå reportern att även män får söka sig hit. Reportaget börjar ca 5.40 in i programmet.

http://svtplay.se/v/1756613/varmlandsnytt/3_11_22_15

Jag har nu hört från flera håll att trots att regeringen öst hundratals miljoner över kvinnojourerna så får ideella mansjourer inte en krona om de jobbar med män som blivit slagna av kvinnor. En mansjour får endast pengar om den lovar att bara jobba med män som slår kvinnor! Jag tycker därför att Karlstads kommun har gjort en banbrytande insats som öppnat en människojour för misshandlade kvinnor OCH män. Förhoppningsvis sprider sig företeelsen och vi kanske slipper de värsta avarterna till kvinnojourer, som exempelvis Kobra i Helsingborg. Ni har väl inte missat avsnittet i boken om Carina Sällberg och hur hon grundlurade Sveriges riksdag? Daddy har bloggat om det, men jag vill så klart att ni köper boken och läser alltihop!

http://svtplay.se/v/1756613/varmlandsnytt/3_11_22_15

Vem är det egentligen som slår?

Har ni tänkt på att de som själva utnämnt sig till kvinnors och barns försvarare oftast är väldigt aggressiva? Skriver man som jag att det inte är sant att det stora problemet är kvinnomisshandel utan relationsvåld eller att det faktiskt inte är särskilt många barn som blir utsatta för sexövergrepp, då blir de alldeles rasande. I själva verket borde de väl bli glada – det är ju goda nyheter! Det är inte sant att det bor en misshandlare i var och varannan man – toppen! Det är inte sant att minst ett barn i varje klass är utsatt för incest – kanon! Vi kan fortsätta stödja utsatta barn men behöver inte kasta anklagelser på var och varannan pappa – hallelluja!

Men så tänker de inte alls. I deras värld får inga ”etablerade sanningar” ifrågasättas, inte ens om fakta hoppar upp och biter dem i näsan. Det finns naturligtvis psykologiska förklaringar till att de beter sig så. Har man satsat hela sin vakna tid (de flesta verkar vara förtidspensionärer) på att belysa ett problem som man menar är värst i världen, så rasar ju hela ens tillvaro om det inte ÄR världens värsta problem. Många organisationer som i dag uppbär mångmiljonbidrag skulle få slå igen, alternativt helt ändra inriktning på sin verksamhet och många skulle förlora både jobb och status. För att inte tala om sitt anseende …

Men för oss andra borde det vara extremt intressant att få reda på sanningen. Daddy har lagt ut en intressant video av Paul Elam på Mens News Daily, som går igenom ett antal studier om det som i Amerika kallas Domestic Violence (våld i hemmet). Namnet skulle kunna tyda på att de är mindre fixerade vid våld som uttryck för patriarkatet, men så är det inte alls. Domestic Violence handlar även där uteslutande om kvinnomisshandel. I videon berättas bland annat om en studie från Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta Georgia, publicerad i American Journal of Public Health i maj 2007. I studien deltog 11 370 heteropar mellan 18 och 28 år. Här några fakta:

24% av alla relationer innehöll någon form av våld. I hälften av dessa var bara en av parterna våldsam, i den andra hälften slog båda.
70% av de ensidiga våldsverkarna var kvinnor. Alltså, i de relationer där bara en av parterna slogs var över 70% kvinnor! Sjuttio procent! Fler än 7 av 10 av dem som slår sin livskamrat är en kvinna.
Hur tycker ni det stämmer överens med de 900 miljoner kronor som regeringen anslog till ”det stora problemet med kvinnomisshandel”?

Här kan ni se videon och läsa texten samtidigt.

En annan intressant sak som studien visade var att det våld som ledde till allvarliga skador oftast förekom i de relationer där båda slog och att det då framförallt var kvinnorna som skadades. Det var också i dessa relationer som våldet upprepades gång på gång. Det våld som ensidigt utövades av en man mot en kvinna upprepades mindre ofta, ett faktum som också går helt emot rådande uppfattningar. Den bild vi har av kvinnomisshandel är ju just en man som slår och slår och en kvinna som tar emot år efter år för att hon skäms och inte vågar söka hjälp. Det farligaste för en kvinna är alltså att ge sig in i en relation där hon själv slår sin man, då är risken störst att hon skadas – när han slår tillbaka.

På videon berättas också om den brittiske professorn John Archer (t h), University of Central Lancashire (där han leder The aggression research group), som gått igenom hundra brittiska och amerikanska studier om relationsvåld. Han slår därefter fast att det är vanligare att kvinnor initierar våld i sina relationer och att det är kvinnorna som slår ofta. Professor Archer tar därefter död på myten om att kvinnor bara slåss i självförsvar – 29% av kvinnliga collegestudenter erkände i en studie att de slagit sin pojkvän utan att något hot eller våld från hans sida förekommit.

Jag håller helt med Paul Elam om att den verklighetsförfalskning vi fått oss till livs de senaste årtiondena är farlig och leder till att vi inte kan bekämpa problemet med relationsvåld. Om något så gör vi det hela ännu värre genom att sätta in hjälpen på fel ställe. Han drar tre slutsatser om relationsvåld:

1. Det handlar inte om kön
2. Allmänheten är helt förd bakom ljuset
3. Vi förvärrar problemet genom att inte berätta sanningen

Richard Gelles (t v), Murray Straus och Susan Steinmetz heter tre amerikanska forskare som redan på 1970-talet började forska om relationsvåld. I början var de lika fördomsfulla som alla andra och utgick från att det handlade om män som slog kvinnor. När de för första gången stötte på en uppgift om en kvinna som stuckit kniven i sin make utgick de från att hon handlat i självförsvar och först långt senare insåg de att de fallit offer för sina egna förutfattade meningar.

Nu har trion genomfört ett hundratal studier med över 77 000 deltagare. De kom fram till att 12 procent av alla familjer upplever våld. I en fjärdedel av dessa slår mannen kvinnan, i en fjärdedel slår kvinnan mannen och i hälften av de våldsamma relationerna slår både mannen och kvinnan varandra.

Tror ni amerikanska och brittiska politiker har jublat och börjat jobba efter fakta i stället för fördomar? Öppnat männniskojourer dit alla som misshandlats av en partner kan vända sig? Stoppat utmålandet av män som våldsamma monster och försökt hitta de verkliga orsakerna till varför vissa människor slår den de säger sig älska? Givetvis inte. Däremot har de som jobbar med ”kvinnomisshandel” och nu ser sina ”sanningar” hotade, mordhotat forskarna ett antal gånger och ringt in bombhot till de konferenscentrer där de ska föreläsa.

Det påminner mig om när Heikki Sariola (bilden) vid Centralförbundet för barnskydd i Helsingfors skulle presentera sin studie om förekomsten av incest, baserad på en studie bland tusentals finska niondeklassare. Dåvarande undersökningar (utförda på högst ovetenskapligt sätt) talade om att 25-30 procent fick utstå sexuella övergrepp i hemmet, så Heikki Sariola trodde att han skulle mottas som en räddare i nöden när han kom till en nordisk konferens med siffror som slog fast att det bara handlade om 2-5 promille. Men i stället för applåder och kommentarer av typen ”Gud, så skönt att det inte är så många som vi befarat” så blev framförallt de svenska och norska deltagarna arga. Sådana undersökningar borde inte få göras, förklarade de för honom. För då kan folk tro att problemet inte är så stort och då blir det svårare att få ”förövarna” dömda …

Obehagligast av alla är de som ingår i den så kallade överlevarrörelsen. (För mig är en överlevare en person som överlevde Hitlers förintelseläger, människor som aldrig tyckt tillnärmelsevis lika synd om sig själva som de ”nya överlevarna” gör.) Erik Rodenborg, Kjell-Åke Bjurkvist, Marina Engan och Sanna Ax/Motherwitch/Motherbitch är riktigt läskiga frontfigurer. (Nu utan bilder eftersom de inte gillade att bli uppvisade här. Själv förutsatte jag att bilder som folk själva har på sina bloggar är bilder de är nöjda med, men för att få slut på pseudodebatten om att jag hånar folks utseende får ni själva gå till deras bloggar och se hur de ser ut.)
På sina bloggar underblåser de lynchstämningar mot exempelvis Pappa C som friades i hovrätten och alltså inte hade våldtagit sin son. Och så spyr de sin galla över mig och Monica Antonsson som avslöjade Gömda-skandalen. De beskyller mig för att vara hatisk (som man känner sig själv känner man andra) och påstår att jag är FÖR övergrepp av barn. Ett så korkat uttalande att jag inte vill bevärdiga det med ett svar.

En av deras idoler är Karlskronapolitikern Eva-Britt Dahlström (t v) vars blogg jag nyligen blivit varse. Läs den och bli mörkrädd. Detta är en nämndeman som är tydligt färgad av egna upplevelser (hennes barn blev utsatta för sexövergrepp, ett faktum hon hade glömt när Lasse Hagborg ifrågasatte henne i en kommentar!), som hyllar Monica Dahlström Lannes (nedan) och som har gjort till sin livsuppgift att slåss för barn ”inte ska tvingas till umgänge med sina förövare”. På vanlig svenska betyder det att hon vill förhindra barn att umgås med pappor som inte finner sig i att ligga kvar på högen för kasserade relationsrester. Jag anser att det är ett hot mot rättssäkerheten att låta henne döma i någon form av mål som har med sexövergrepp eller vårdnadstvister att göra. (Undrar just hur många kvinnojourskvinnor som sitter som nämndemän?) Den här kommentaren skrevs av Marina Engan i natt på EBD:s blogg:

”Sitter och går igenom statistiken från BRÅ för 2008… Vi behöver många fler som dig och Monica. Det är skrämmande att se hur få det är som fälls för övergrepp mot barn. Jag förstår inte hur människor kan vara så blinda för hur verkligheten ser ut… Skulle önska det var möjligt att klona er och sprida ut er:-)”

Tanken har aldrig slagit varken Marina eller Eva-Britt att en förklaring till att få fälls för övergrepp mot barn är att väldigt många av anmälningarna är falska. Nej, fäll, fäll, fäll är deras paroll. Skyldiga eller oskyldiga spelar ingen större roll. Monica Dahlström Lannes är kanske den kvinna som gjort mest skada för rättssäkerheten i vårt land. I i sin bok Mot dessa våra minsta skriver hon att hon aldrig under sina många år som polis, stött på en oskyldigt anklagad man. Underförstått = en anklagad man är en skyldig man. Hon utarbetade också den farliga Eskilstunamodellen som nu utövas på de så kallade Barnhusen. Hon försvann sedan hastigt och lustigt från sin tjänst som lärare på Polishögskolan men bara Leif GW Persson har vågat säga rakt ut att hon fick sparken. Så här skriver journalisten Patrik Nyberg i en intervju med GW från 2004.

PN: Håller du med de personer som hävdar att poliser medverkade till justitiemord under 1980 och 90-talet på män som anklagades för sexuella övergrepp på barn?
LGW: Det håller jag med om. En person som uppmärksammats i de här sammanhangen är den f.d. kriminalinspektören, Monica Dahlström-Lannes, som flyttades från polishögskolan pga att hon inte ansågs bedriva en seriös undervisning. Med henne var det ju som så att oavsett ärende så hittade hon alltid styrkta incestanklagelser. Några av dem var sanna, andra var det inte. Det är ett kolossalt stigma för den som utpekas för ett sådant brott.

Eva-Britt Dahlström blir rasande när man insinuerar att hennes namne fick sparken. I hennes värld är MDL otroligt kunnig, ja så kunnig att hon är ”farlig” och det är därför jag och andra kritiserar henne. Farlig är hon förstås, men inte av den anledningen hon själv och Eva-Britt Dahlström tror. MDL är farlig för rättssäkerheten för att hon är opartisk, fanatisk, sprider falska uppgifter och går över lik för att få personer fällda som hon har fått för sig är skyldiga. Ta bara hennes märkliga insatser i fallet Tito Beltran. Där agerade hon åklagare och ringde vittnen och instruerade dem i vad de skulle säga. Att ingen lyssnade på Robert Wells när han sa att MDL presenterat sig som åklagare när han ringde upp henne är ännu ett bevis på rättssamhällets förfall och fullständiga flathet gentemot fanatikerna.

Om nu någon får för sig att jag försöker hindra Eva-Britt Dahlström att utöva sin yttrandefrihet vill jag bara säga: Eva-Britt Dahlström får mer än gärna tycka och skriva precis vad hon vill i de här frågorna, jag tycker bara att det är högst olämpligt att en person med hennes starka övertygelse om att barn alltid talar sanning, att landet är fullt av kvinnor och barn på flykt undan monsterpappor och att Monica Dahlström Lannes är en trovärdig person INTE ska inneha ett för rättssäkerheten så viktigt uppdrag som nämndeman.

function mailcorrect(argvalue) { argvalue = argvalue.toString(); if (argvalue.length == 0) return true; for (var n = 0; n

Olika inför lagen, olika i pressen

Detta är bilden av en mörderska. Hon heter Ane Repp och är en norsk tecknare som i juli 2008 drogade 63-årige Per-Olov Thernström med förgiftade negerbullar och sedan slog ihjäl honom med en släggyxa. Efteråt väntade hon i flera minuter och slog sedan ytterligare ett slag för att vara säker på att han var död innan hon täckte över honom med ett lakan och ett överkast, stal hans plånbok, tog hans bil som hon körde till Karlstad, tömde hans bankkonto, gick hem och skrev ett trevligt mejl till Per-Olovs sambo som i det läget inte hade en aning om att hon just blivit änka. Två dagar senare tog Reppe emot sambon (som var hennes gode man) i sin lägenhet och visade upp sina nya kläder och smycken. Både sambon och Per-Olov hade hjälpt norskan att få ordning på sitt liv och sin ekonomi. Sambon sa i det läget inget om att Per-Olov var försvunnen men hon tyckte det var konstigt att hennes skyddsling helt plötsligt fått så gott om pengar att hon kunde shoppa.

Känner ni inte igen fallet? Nej, det kan ju bero på att kvällstidningarna som vanligtvis frossar i ond bråd död inte har skrivit mer än några pliktskyldiga artiklar om mordet på Per-Olov Thernström – trots det fullständigt sensationella faktum att Ane Reppe friades (!) av Värmlands tingsrätt.

Först vid tredje polisförhöret erkände hon och då påstod hon att Thernström hade försökt våldta henne och att hon därför satt honom ur spel genom att trycka in smulor av sina sömntabletter i negerbullarna hon hade tagit med sig till sommarstugan. För att hålla honom lugn följde hon med honom in i sovrummet, klädde av sig naken och la sig ”stel som en pinne”. Men när han försökte få henne att utföra oralsex drog hon sig till minnes att hon sett en släggyxa och en hammare på golvet bredvid sängen (!) och lyckades få tag på yxan. Hon slog med en ”vevande rörelse men hennes avsikt var inte att skada honom utan hon ville bara få honom att inse att hon menade allvar med att hon inte ville ha någon typ av sexuell aktivitet.”

Därefter fortsatte hon slå eftersom Per-Olov Thernström verkade vara mycket arg och försökte ta yxan ifrån henne. Hon slog och slog, han blödde och blödde och utstötte någon typ av ljud som hon tyckte påminde om gurglingar eller ett kräkningsljud. Per-Olov Thernström tog tag i sin skjorta och stoppade denna till viss del i sin mun, segnade ner mot sängen och landade med huvudet delvis mot väggen. Hon slog inga ytterligare slag efter det att han blivit liggande i sängen. (Motsägs av obduktionen som visar att det gick flera minuter mellan det näst sista och sista slaget.)

När Ane Reppe insåg att Thernström var död fick hon panik. Ändå lyckades hon dra bort det nedblodade lakanet och stoppa detta i en plastpåse där hon även la släggyxan, fast hon vet inte varför. I detta förvirrade tillstånd kom hon också ihåg att ta med sig de förgiftade negerbullarna, sin väska, Per-Olov Thernströms nycklar och hans plånbok. Fast det sistnämnda minns hon inte. Inte heller att hon tagit ut hans pengar med hjälp av hans bankomatkort. Hon tog hans bil och åkte hem och sov. När hon vaknade tog hon sin cykel och åkte till återvinningsstationen där hon slängde släggyxan. Lakanet slängde hon i en soptunna och nycklarna till sommarstugan kastade hon ut i Molkomsjön.

Därefter blir hennes minnesbilder suddiga. Hon åkte till Norge och det tog mer än en vecka innan liket efter Thernström hittades. När polisen kom och förhörde Ane Reppe sa hon inget om att Thernström försökt våldta henne för ”hon hade tidigare läst en artikel som poängterade att våldtagna kvinnor kan ha svårigheter med att bli trodda då de kommer i kontakt med rättssystemet. Denna farhåga om att inte bli trodd bidrog till att hon kände sig obekväm att berätta om det inträffade för polisen. En annan anledning till att hon inte berättade om händelsen var att hon ville vinna lite tid för att komma underfund med hur hon skulle hantera den uppkomna situationen.”

Citaten är från domen och beskriver hennes egen berättelse. Obduktionen visade däremot att ”kraften i det våld som utövats mot Per-Olov Thernströms huvud måste ha varit kraftigt då frakturerna var omfattande. Benbitar var intryckta i skallhålan och det gick spricklinjer ner till skallbasen. Skallbasen är det som hjärnan vilar på. Då fraktur uppkommer på skallen tyder detta på att kraftigt våld använts då detta är ett hårt ben som det krävs mycket våld för att åsamka frakturer på.”

Värmlands tingsrätt (t h) köpte dock hela den osannolika historien om våldtäktsförsöket och F-R-I-A-D-E Ane Reppe! Hon gick alltså ut från tingsrätten som en fri kvinna trots att hon på ett bestialiskt sätt tagit livet av sin egen gode mans sambo. Tingsrätten tyckte inte att hennes historia var motbevisad och menade att hon haft rätt att skydda sig med våld mot en befarad våldtäkt.
Tack och lov ändrade Hovrätten över västra Sverige (t v) domen i tisdags och dömde Ane Reppe, inte för mord men för dråp, till sex års fängelse. Och det är väl okej, om åklagaren inte kunde bevisa att Ane Reppes negerbullar var förgiftade innan hon la upp dem på kakfatet i Per-Olov Thernströms sommarstuga så kan hon inte bevisa att dådet var planerat. Det ovanliga med hovrättens dom är att i princip alla domstolens ledamöter är skiljaktiga. De två juristerna (!) ville fria henne och de två nämndemännen ville ge henne ett strängare straff, åtta i stället för sex år.

Men det allra mest intressanta med den här domen tycker jag är att nästan ingen skriver om den. DN hade det här och Expressen det här. Avsaknaden av artiklar beror sannerligen inte på brist på dramatik. Här finns en uppsjö av intrikata detaljer och framförallt är det udda, trots allt är det fortfarande ovanligare att kvinnor mördar män än tvärtom.

Så varför skriver inte tidningarna? Varför kastar de sig inte över det här spännande målet och intervjuar Per-Olov Thernströms stackars sambo som alltså var god man för mörderskan? Varför får inte hon gråta ut i tidningarna och berätta om sorgen efter Per-Olov?

Svar: För att offret var man och gärningsmannen är en kvinna. Och då gäller inte längre alla normala journalistiska regler om att ju ovanligare en händelse är desto större nyhetsvärde har den. Ni har väl hört det gamla journalisttalesättet om vad som är en nyhet:

Hund bet man – ingen nyhet.
Man bet hund – stor nyhet!

Gärningsmannen är en kvinna

Onsdagen 16 juni börjar rättegången mot Ann-Louise Valette, mamman som hindrade sina båda söner från att åka hem till pappa George Pesor i Australien. Hon är misstänkt för grov egenmäktighet med barn, ett brott som kan ge mellan sex månader och fyra års fängelse. Hennes föräldrar och de andra som hjälpte henne att hålla sig undan i drygt ett halvår, slipper helt undan straff.

Att grov egenmäktighet med barn inte räknas lika allvarligt som grovt människorov (kidnappning) är på ett sätt begripligt. Det torde inte vara lika hemskt att bli kidnappad av sin mamma eller sin pappa som att sitta fången hos någon som begärt pengar för att släppa en och dagligen hotar att döda en. Liza Marklund tycker i och för sig att brotten borde jämställas och skriver t ex i den här krönikan att det är straffrea för dem som rövar åt sig sina barn. Så här skrev hon 2 mars 2008:

När det gäller barn kan vi verkligen tala om straffrea.
Grov egenmäktighet med barn, alltså grovt barnrov, kan ge upp till fyra års fängelse.
Grovt människorov kan ge livstid.
När ska barn börja räknas som människor?

Jag förutsätter att Liza Marklund är djupt upprörd över att åklagaren i målet mot ”barnaröverskan” Ann-Louise Valette, Tomas Malmenby, säger till Södermanlands Nyheter att straffet kommer att ligga i den nedre skalan. Eftersom Liza menar att detta är ett brott som borde kunna leda till livstids fängelse, väntar jag på en ljungande krönika om det absurda i att åklagaren inte ens kräver ett straff i den övre skalan utan tydligen tänker låta Ann-Louise Valette komma undan med några månader.

13 februari 2009 dömdes Alicias pappa till 14 månaders fängelse. Göta hovrätt sänkte då tingsrättens straff på 18 månader sedan man ägnat stor möda åt att utreda vem som egentligen hade vårdnaden om Alicia och kom fram till att det inte var helt styrkt att mamman var ensam vårdnadshavare. Trots detta dömdes alltså pappan till över ett års fängelse.

Med tanke på att det i Valette-fallet inte råder några som helst tvivel om att fadern George Pesor (bilden) hade ensam vårdnad om pojkarna Frank, 12, och André, 10, så borde hon få ett strängare straff än Alicias pappa. Det faktum att pojkarna ”bara” var fråntagna sitt hem, sin pappa, sin rätt att gå i skolan, sin rätt att leka fritt med andra barn i ett halvår medan Alicia var borta i ett helt år, borde inte räknas som en förmildrande omständighet. Enda anledningen till att kidnappningen tog slut när den gjorde är ju att pappa George själv åkte till Sverige och bedrev privatspaning. Utan hans insats skulle barnen med stor sannolikhet fortfarande leva undangömda och isolerade. Ann-Louise Valette påstår visserligen i åtalet att hon var på väg att ange sig själv för polisen (hon skulle bara fira ett par födelsedagar först), men det ger jag inte ett vitten för. Det är handling och inte ord som räknas i brottmål.

MEN! Så här kommer det inte att bli. Ann-Louise Valette är kvinna och alltså innehavare av det heliga moderskapet och därmed kommer alla inblandade att vända och vrida på sakernas tillstånd för att hitta en anledning att se henne som offer i stället för gärningsman. Varken poliser, åklagare, domstolar eller journalister har problem med att se män och pappor som gärningsmän som ska straffas för vad de gjort (och ibland inte gjort). Men när gärningsmannen är en kvinna, blir det plötsligt väldigt bekymmersamt. Alla inblandade slår knut på sig själva för att hitta förmildrande omständigheter och i slutändan göra om verkligheten så att den kvinnliga förövaren egentligen mest är ett offer. På så vis passar hon bättre in i vår bild av den goda modern/heliga madonnan och vi kan weiter gehen, trygga i förvissningen om att världen är sådan vi alltid uppfattat den: Män är våldsamma och begår förfärliga brott, kvinnor är milda och om de begår förfärliga brott så beror det på att en man tvingat/hotat/lurat dem till det.

Om ni inte tror mig (och det ska ni inte göra bara för att jag säger det!) så ska ni läsa boken Gärningsmannen är en kvinna av journalisterna Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist. Den kom ut 2006 och väckte lite uppmärksamhet i någon vecka, sedan föll allting tillbaka till det normala igen. Feministerna kunde andas ut och fortsätta odla sin och alla andra kvinnors underordning och offerroll. Så här skrev t ex recensenten Karin Olsson i Sydsvenskan:

Tesen att kvinnlig brottslighet kanske inte är något egenartat, utan att kvinnor är lika kallhamrade, brutala och självständigt handlande som kriminella män – och bör straffas lika hårt – kommer inte att göra dem (författarna, min anm) till några nya feministikoner. Få genusanalytiker vill idag släppa ut kvinnan ur den bekväma offerrollen.

I boken beskrivs ett antal svenska kvinnor som gjort sig skyldiga till mord, mordförsök, grov misshandel, barnadråp, gängkriminalitet, våldtäkt (minsann!), bedrägerier, rån och narkotikabrott. Gemensamt för dem alla är att de kommit betydligt lindrigare undan än sina manliga motsvarigheter. Ibland får man nästan nypa sig själv i armen för att fatta att det är sant – inte att kvinnor begår den här typen av brott utan att de ursäktas och görs om till offer.

Här är ett utdrag ur boken:

Jennifer sätter sig gränsle över Johan. Hon håller en kniv i händerna med knivseggen riktad nedåt. Det är en sensommarkväll i augusti 2004 och de har precis haft sex. Jennifer har bundit Johans händer och fötter med tandtråd och satt på honom en ögonbindel. Hon säger att hon ska ge honom healing och frågar honom var hjärtat sitter. Han pekar instinktivt på en punkt vid sidan av.
Sedan smäller det: ett första hugg rakt i bröstet. Johan får tag i Jennifers handleder, men det hjälper inte. Hon kan ändå hugga honom igen. Johan lyckas ta sig loss och reser sig upp med blod forsande ur bröstet.
”Älskar du mig?” frågar Jennifer.
Johan svarar att han är rädd för henne. Då får han ett knivhugg till, denna gång i armhålan. Han ber henne ringa efter hjälp och hon låtsas ringa ambulans. När han själv försöker få tag i telefonen sliter hon ut telefonsladden ur väggen.
Innan Jennifer lämnar lägenheten slår hon Johan i huvudet med en ljusstake.

Jennifer dömdes till åtta års fängelse för försök till mord, ett straff i den övre skalan men likväl hittade domstolen förmildrande omständigheter för henne. Visserligen började allt med att hon ville se filmen Natural Born Killers, om seriemördare på brottsturné, vilket sedan övergick till att de hade sex. Jennifer och Johan var inte ett par och de vanliga ”ursäkterna” som att hon handlade i nödvärn stod inte till buds. Tvärtom gick Jennifer efter halva filmen över till det som hon själv sa fanns i hennes huvud – att döda någon. Hon oskadliggjorde Johan genom att binda honom med det som fanns till hands (tandtråd), vilket kanske inte alls ska ses som ett tecken på att hon inte planerat sitt brott utan kanske tvärtom var genialiskt eftersom det invaggade honom i falsk säkerhet. Om hon kommit med handklovar eller stadiga rep hade Johan kanske inte frivilligt låtas sig bindas.

Trots Jennifers kallblodighet togs hennes våld inte riktigt på allvar. Hon fick diagnosen borderline och på så vis blev hon ändå ett offer – för sin personlighet. Den finska psykologen Ghitta Wiezmann-Henelius som har studerat kvinnliga våldsbrottslingar i Finland, säger i boken:

”Ofta framställs våldsamma kvinnor som offer. I samhället och inom forskningen har det handlat mycket om att hitta en ursäkt för våldsamma kvinnors beteende, och att behålla uppfattningen om att kvinnor aldrig skulle begå våldsbrott om de inte varit hotade av en man.”

Jag tycker det är på tiden att kvinnor blir jämställt bemötta även inom rättsväsendet. Sluta se oss som väna små offer! Döm oss för de brott vi begår, gör oss ansvariga för våra egna handlingar och sluta behandla oss som mindre vetande individer! Att som Roks-feministerna driva tesen att kvinnor alltid är offer samtidigt som man påstår sig vilja få bort kvinnors underordning är både diaboliskt (eftersom det ger kvinnor carte blanche att begå brott) och kontraproduktivt (eftersom det cementerar synen på kvinnor som oansvariga).

Vi kan inte å ena sida framställa oss själva som viljelösa offer och å andra sidan kräva att få besätta hälften av alla bolagsstyrelseplatser, vd-poster och parlamentsmandat. Vem skulle våga överlåta makt åt människor som inte ens kan begå ett brott utan att skylla på en karl?