Människojourer – utmärkt förslag!

Bloggkollegan Carstoned har ett bra förslag: Inför människojourer där könet inte spelar någon roll. Jag hakar genast på förslaget och utvecklar det en smula: Till människojouren kan både män och kvinnor som är utsatta för partnervåld söka sig och ingen behöver känna sig diskriminerad. Bögar som får stryk av sin kille, tjejer som får stryk av sin fru, män som får stryk av sin flickvän och kvinnor som blir slagna av sin man men för den sakens skull inte avskyr alla män och inte tror att män slåss för att de vill upprätthålla patriarkatet. Kort sagt, alla människor som förstår att människor som tar till knytnävarna har någon slags psykisk störning och att de som drabbas av detta våld måste få hjälp.

Kanske skulle det också vara lättare för våldsverkare att söka hjälp om det dessutom fanns människomottagningar för dem? Dit de kunde komma för att prata om sina problem, om vad det är som triggar igång dem och få stöd och hjälp att sluta slå. Om de som kom dit var av alla kön och all slags sexuell läggning kanske stigmat kunde släppa en smula. För handen på hjärtat, hur många män som slår tror ni blir hjälpta av att få veta att anledningen till att de slår, är att de är i full färd med att upprätthålla könsmaktsordningen?!

– Jaså, är det därför jag bär mig åt som en vettvilling? Jag är en del av patriarkatet? Jamen då så, då ska jag genast konvertera till feminismen och sedan vill jag aldrig mera slå någon. Halleluja!

Det finns två stora riksorganisationer för kvinnojourer i Sverige. Den ena är Roks som sedan mitten av 1980-talet varit den viktigaste ideologiska plattformen för radikalfeminism i Sverige. Deras teori om kvinnomisshandel ser ut så här:

Vi lever i ett samhälle där män har makt över kvinnor. Ett uttryck för denna makt är mäns våld mot kvinnor. Men också, ett sätt för män att upprätthålla denna makt är genom våld. Med våld avses bl a partnermisshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier, könsstympning, pornografi och prostitution, samt vissa former av sexuellt beteende.

Debattören och författaren Petra Östergren (bilden) var en gång en varm anhängare av radikalfeminismen men har, sedan hon upptäckte att partnervåld är lika vanligt i homosexuella förhållanden, övergivit dessa stolliga teorier. Det gjorde förstås att hennes popularitet i feministiska kretsar sjönk ner till fryspunkten. På sin egen hemsida skriver hon om hur hon som självförsvarsinstruktör på 80- och 90-talen pläderade för att man skulle överge komplexa psykologiska och sociala förklaringsmodeller (till våldet) till förmån för radikalfeministiska – män slog och våldtog eftersom de hade makt över kvinnor, punkt slut.

Hon skriver också om hur Roks spridit sina åsikter. Medlemmarna har genom kvinnojourerna och kurser, litteratur och slagord fått lära sig teorin och politiker har uppvaktats med färdigskrivna motioner! Petra Östergren:

Roks har enbart tagit in utländska forskare med radikalfeministisk analys och tillsammans med doktorander från radikalfeministiskt håll anses nu dessa vara de enda ”experterna” i frågan. Även media har de senaste tio åren kommit att föra fram den radikalfeministiska teorin som enda förklaringsmodell till varför män misshandlar och våldtar kvinnor. Radikalfeminister har alltså fört ett framgångsrikt lobbyarbete vilket lett till rådande diskurs och regeringspolicy. Några alternativ finns inte och aktörerna i denna cirkel, vars själv kitt är ideologin, är nu beroende av varandra.

Den andra kvinnojoursorganisationen heter SKR, Sveriges kvinnojourers riksförbund. Den har enligt hemsidan 67 medlemsjourer i landet medan Roks verkar ha något fler. SKR framstår som vettigare än Roks eftersom de även uppmärksammar lesbiskt våld. Men trots det skriver de högst upp i sina mål att de vill ”motverka mäns våld mot kvinnor”. En märklig självmotsägelse – för inte menar de väl att det är män som misshandlar de lesbiska våldsoffren?

Båda dessa organisationer får miljontals skattekronor varje år. Om dessa bara gått till att hjälpa kvinnor på flykt, hade jag inte sagt något om det, men en ansenlig del av pengarna går väl till alla de anställda som sprider sina stolliga teorier om partnervåld. Kobra i Helsingborg fick för övrigt en halv miljon kronor 2006 av länsstyrelsen i Skåne som totalt delade ut nästan 8 miljoner kronor det året för att ”öka stöder till våldsutsatta kvinnor och deras barn”.

Det är nu en vecka sedan jag mejlade Kobra och bad om svar på dessa frågor:

1. Är det sant att Kobra hjälper kvinnor att i strid med lagen kidnappa sina barn?

2. Är det sant att ni har ett stort antal ”säkra hus” i landet där dessa mödrar och barn göms undan?

3. Om svaren på ovanstående är ja, hur försvarar ni er medverkan i brottslig verksamhet som grov egenmäktighet med barn?

Eftersom de inte svarade vidarebefordrade jag dem till Roks (som Kobra tillhör) och kompletterade med dessa frågor:

1. Tillåter Roks att deras medlemsjourer hjälper kvinnor att kidnappa sina barn? Om svaret är nej, vilka sanktioner drabbade kvinnojouren Helga i Tranås sedan två av dess medlemmar dömts till fängelse för medhjälp till egenmäktighet med barn under sex år?

2. Känner Roks till om det finns ”säkra hus” i landet där dessa barn och mödrar göms undan?

3. Om svaren på ovanstående är ja, hur försvarar Roks att ni känner till (ev sanktionerar) brottslig verksamhet som grov egenmäktighet med barn?

Förutom att pressekreteraren meddelade att hon skickat frågorna till alla Roks styrelsemedlemmar, har jag inte fått några svar. Däremot har en australisk journalist som följer fallet med de kidnappade barnen Frank och André fått detta svar av Roks ordförande Gunilla Westny:

Roks is a national member’s organisation for women’s shelters in Sweden. We have about 100 shelter members. Kobra is one of them – they reside in Helsingborg.

Roks has received information about the case of these missing boys, from Mr Pesor and also from one of his friends. This information has been forwarded by us to all our members. Our ambition has been to inform everyone in our organisation, in case anyone should have any knowledge at all about these children. This includes Kobra, who have now specifically told us they are not involved in this situation.

Roks has no further knowledge of the circumstances regarding the disappearance of these children. We want to make it very clear, however, that we expect all our members to respect and follow the law. This is of utmost importance. We have also advised Me Pesor to immediately contact the police for further investigation if he still suspects any particular person or organisation to be a part of his children’s disappearance.”

Jag känner mig inte helt övertygad. Precis som George Pesor tycker jag att det är märkligt att Kobra inte kallat till presskonferens för att slå fast att de INTE är inblandade i kidnappning. Som jag skrev i ett tidigare inlägg skickade de blommor och hyllade de jourkvinnor i Tranås som hjälpt en mamma att gömma sina barn från vårdnadshavaren i sex år. ”Ni är modiga! Sådana som ni behövs!” Så tyckte Kobra i maj 2007 – om de verkligen så radikalt ändrat åsikt i de här frågorna, vore det på sin plats med ett offentligt uttalande från dem.

Ni kan ju hjälpa till att sätta press på Kobra genom att mejla dem: juridikjour@foreningenkobra.com

Ändra vårdnadslagen!

Sommaren 2006 ändrades vårdnadslagen. Efter många års propaganda från högljudda radikalfeminister i Roks, i böcker som Gömda, När blodsbanden brister och Den tusende gången hade riksdagsledamöterna övertygats om att svenska pappor är farliga och ondsinta. Att låta sådana monster ha gemensam vårdnad om barnen gick inte för sig, nu var det dags att gå tillbaka till den lyckliga tid när mammorna bestämde allt om barnen, inklusive hur mycket kontakt de skulle få ha med sina pappor.

Hur gick det till? Hur kan så många människor drabbas av samma vanföreställning och helt sluta tänka själva? Det gick till på precis samma sätt som när Hitler övertygade tyskarna om att judarna var roten till allt elände i världen. Men orsaken till kvinnornas olycka är inte den judiska världskonspirationen utan den internationella manskonspirationen: Patriarkatet upprätthåller könsmaktsordningen med hugg och slag i syfte att förtrycka kvinnorna.

Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger, citeras i tv och tidningar och framförs av ”goda” människor som ”arbetar för utsatta kvinnor och barn”, kommer de flesta människor att tro på den. Så här står det till exempel på kvinnojouren Kobras hemsida:

Idag tvingas barn som är utsatta för våld och övergrepp till umgänge med förövaren. Våldsamma män får ofta enskild vårdnad om barnet. Mammor som kämpar för att skydda sina barn utsätts för upprepade övergrepp från såväl sin före detta man som från samhällets olika instanser. Allt detta vill föreningen Kobra ändra på!


I detta lilla stycke har Kobra lyckats få in tre försåtliga lögner samt tala om hur goda de är.

LÖGN 1: Idag tvingas barn som är utsatta för våld och övergrepp till umgänge med förövaren. Det finns inte en domstol i världen som skulle tvinga ett barn som bevisligen varit utsatt för våld och övergrepp av sin pappa, att umgås med honom. Men före lagändringen hände det att domstolar dömde till gemensam vårdnad trots att mamman ANKLAGAT pappan för våld och övergrepp. De tyckte nämligen inte att en kvinnas lögner om en man skulle belönas på så sätt att hon fick enskild vårdnad.

LÖGN 2: Våldsamma män får ofta enskild vårdnad om barnet. Att våldsamma män ofta får enskild vårdnad om sina barn är ett ännu mer befängt påstående. Däremot hände det före lagändringen att domstolarna straffade den kvinna som falskanklagat sin före detta man, genom att ta vårdnaden ifrån henne och ge den till pappan. Att bo hos den förälder som hatar den andre föräldern ansågs nämligen inte vara för barnets bästa.

LÖGN 3: Mammor som kämpar för att skydda sina barn utsätts för upprepade övergrepp från såväl sin före detta man som från samhällets olika instanser.
Detta påstående är ett mycket bra exempel på en blind tro på den internationella manskonspirationen. Sanningen är att det före lagändringen fanns några få socialtjänster och domstolar som krävde bevis om en kvinna förde fram anklagelser om våld och sexövergrepp. Att inte omedelbart godta en kvinnas påståenden är i Kobras värld ett övergrepp från samhällets instanser. Enligt den logiken behövs inga bevis för att döma en man: alla vet ju redan att män är maktgalna monster som slår och våldtar sin familj i det heliga patriarkatets namn. (Byt ut män mot judar och se parallellerna. Först demoniserar man en grupp människor och sedan är det lätt att ta ifrån dem alla rättigheter.)

Allt detta vill föreningen Kobra ändra på!
Ja, det var i alla fall sant. Eller i alla fall nästan. För sanningen är ju att de redan varit med om en förändring. Sedan vårdnadslagen ändrades 2006 döms alltmer sällan till gemensam vårdnad. 2007 kom dråpslaget då Högsta Domstolen gav ensam vårdnad till en mamma, enbart grundat på föräldrarnas samarbetssvårigheter. Domen är prejudicerande så nu är det fritt fram för mammor som vill skära bort pappan ur barnens liv, att krångla och bråka så mycket som möjligt och vägra all form av samarbete. Sedan går hon till domstol och begär enskild vårdnad på grund av samarbetssvårigheter. Simsalabim så är den oönskade mannen borta. Men för alla som läser Kobras programförklaring framstår det som att lagen är helt och hållet på pappornas sida.

Kobra är den kvinnojour som George Pesor menar är inblandad i kidnappningen av hans söner Frank och André. Fortfarande vet han ingenting om var barnen finns eller hur de mår, men häromdagen inkom en besynnerlig begäran till Högsta domstolen. Via sin advokat begär mamman rättshjälp för att kunna få till stånd en ny rättegång angående vårdnaden om barnen. Som skäl anger hon att hennes mänskliga rättigheter åsidosattes när tingsrätten 2004 avgjorde målet om vårdnaden utan att hon var på plats. Hon nämner inte att tingsrätten dessförinnan hade jagat henne i sex veckor – utan resultat.

Ingenting talar för att HD går kvinnan till mötes. Om de beviljar en kidnappare rättshjälp för att försöka göra kidnappningen laglig, skulle Sverige bli ett framtida paradis för människor som rövar bort sina barn. Och utskrattat i hela världen.

George oroar sig dag och natt för sina pojkar. Han tror inte att de går i skolan för då skulle de ta kontakt med någon vuxen och berätta om sin situation. När jag frågade honom om han tror att modern gömmer undan barnen, svarade han:

This is the scary part, my kids are independent, they know what they are to do if the mother kidnaps them. The fact the children have not been able to get help or at least let us know or someone else what is happening, is really frightening.

This only leaves a few scenarios open,

1) * The children do not want anything to do with their father or family in Australia.

2) * They are coerced with help from professionals such as Kobra

3) * They are isolated with no access to any form of communication

4) * They are incapacitated.

The Police and Aklagare are very concerned.

Jag har ännu inte fått svar på mina frågor till Kobra – om de är inblandade i pojkarnas bortrövande eller ej. För ett par dagar sedan skickade jag frågorna till Roks och bad dem ge sin syn på saken. Svaret kom ganska snabbt:

Hej Ingrid,

Tack för dina frågor. Jag har vidarebefordrat dem till samtliga ledamöter i Roks styrelse.

Bästa hälsningar,

Ingetora Gumbel, pressekreterare

Tror ni de kommer att svara?

Daddys blogg

Nu vill jag verkligen uppmana er alla att klicka på den här länken till Daddys blogg. Han skriver om Sara, den vackra unga kvinna som inte sett sin pappa Osama Awad på 20 år. Hon växte upp i tron att Luis var hennes pappa och när hon fick reda på sanningen serverades hon samma förljugna historia om ”mannen med de svarta ögonen” som Mia Eriksson fått halva svenska folket att svälja.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Sara och Osama kan reparera denna livstragedi de åsamkats av Mia, Liza Marklund och alla andra fanatiker som under lång tid demoniserat gruppen män. Att vara man är nu något så suspekt att man kan berövas sina barn, skickas oskyldig i fängelse och anklagas för de allra förfärligaste brott utan att någon höjer på ögonbrynen.

Mer i kväll. 

Från PK-debatten i Malmö

Jag utlovade ju en rapport från måndagens PK-debatt på Konsthallens restaurang Smak i Malmö. Jag kan inte recensera det hela eftersom jag själv var så delaktig, men jag tror att intervjun jag gjorde med Monica Antonsson blev rätt bra och framförallt informativ. 

Det var svårt att veta vilken nivå jag skulle lägga frågorna eftersom jag inte visste hur insatt publiken var i hela Marklundsfejket. Det var antagligen en blandning av folk som knappt följt med i debatten alls, sådana som visste en hel del och några som var lika insatta som jag.

Bland de sistnämnda fanns charmige Staffan Heimerson, den legendariske reportern som vid 73 års ålder är lika frustande entusiastisk och ivrig som någonsin förr. Min väninna Kajsa, 36, flirtade styggt med honom! Det var Heimerson som myntade uttrycket Marklundsfejket i en kolumn i Aftonbladet 3 januari, men det går inte att länka till den eftersom man måste vara Plus-ansluten för att läsa kolumnisterna. Precis som i den kolumnen upprepade han i går det osmakliga i:

* Att chefredaktören för en av Sveriges största tidningar (Thorbjörn Larsson på Dagens Nyheter) sitter i Piratförlagets styrelse.

*Att en ansvarig utgivare på en tv-kanal stoppat Marklund-kritiska inslag från att sändas (Jonas Gummesson på TV4) trots eller på grund av att han är en nära vän till Liza Marklund och har bott i hennes hus flera gånger.

*Att Piratförlagets advokat Peter Althin lånat sig till att skriva den JK-anmälan där ”Mia Eriksson” påstår att Monica Antonsson röjt hennes källskydd.

Och så föreslog han det fullständigt självklara – att Monica Antonsson ska ha Stora Journalistpriset 2009, klassen Årets Avslöjande! Jag kan tillägga att hon dessutom bör ha Guldspaden. Vem kan passa bättre in på beskrivningen av pristagaren än hon: ”Som genom engagerad och kunnig journalistik avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till. Undersökningen ska vara ett originalarbete, självständigt utfört.”

En av de mest fantastiska sakerna med avslöjandet är faktiskt att det var en rar veckotidningsfarmor som lyckades sticka hål på den pompösa och uppburna kvällstidningstuffingen Liza Marklund! I ett helt år gick hon omkring och drog på storyn, innan hon till sist spottade i nävarna och sa till sig själv: Jag gör det! Och så kollade hon varenda liten detalj i Gömda, gick i Mias fotspår, och avslöjade lögn efter lögn. Har ni inte redan köpt och läst Mia, sanningen om Gömda så beställ den genast. Det är inte förrän man själv läst den som man inser hur grundlurade alla Gömda-läsarna varit.

Och det kunde man möjligen stått ut med, betydligt värre är det att Gömda och Asyl och efterföljare som När blodsbanden brister, har fått våra riksdagsledamöter att ändra vårdnadslagen. Sedan 1 juli 2006 är det inte längre gemensam vårdnad som är huvudregeln. Nu räcker det att en mamma påstår att föräldrarna inte kan samarbeta för att få ensam vårdnad. Vad lagändringen fått för konsekvenser kan man läsa i det här reportaget i Fokus.

Efter intervjun med Monica Antonsson vidtog en mer allmän debatt om litteraturkritik. Per Svensson, bokredaktör på Sydsvenskan, förklarade varför det tog så lång tid för landets kultursidor att recensera Mia, sanningen om Gömda. För det första berodde det på att den kom ut i mitten av december, när kulturredaktörerna redan gått på julledighet. För det andra berodde det på att nämnda redaktörer inte begrep vad ståhejet handlade om – inte en enda av dem hade läst Gömda och inte hade de en aning om att det är en av Sveriges mest sålda böcker, någonsin … 

Nu när Per Svensson fått klart för sig hur det ligger till, medgav han att detta varit en brist. Kulturredaktörer bör hålla sig någotsånär à jour med vad folket läser och bemöda sig om att dra igång intellektuella debatter när en bok får så genomgripande konsekvenser för samhället. Efter att nu ha läst Gömda, konstaterade Per Svensson att den islamofobi som genomsyrar snart sagt varje sida, antagligen kommer att vara den enskilt största orsaken till att sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen 2010. 

Sug på den, ni som fått för er att bråket om Gömda är en storm i ett vattenglas och att vi som kritiserar Liza Marklund, gör det för att hon är en ”kaxig, framgångsrik och vacker kvinna”. Vi kritiserar henne för att hon medvetet skadat enskilda personer som Mias barn och Osama Awad (mannen med de svarta ögonen), att hon medvetet varit med om att skära bort papporna från barnens liv och för att hon inte skäms det minsta, ens när hon blir ertappad med att ha ljugit sina läsare rakt upp i ansiktet. Så agerar bara en ovanligt kallhamrad människa.

PS. Ni måste gå in på Gunillas blogg och rösta på dummaste inlägget i Gömda-debatten. Det blir svårt att välja mellan alla dessa pärlor!

PK-debatt i Malmö i kväll!

Är superstressad för jag ska iväg och leda Publicistklubbsdebatt i Malmö i kväll. Vi hade sedan länge bestämt oss för att diskutera litteraturkritik, men nu har vi också slängt in Monica Antonsson i en het stol före själva debatten. Jag misstänker att den punkten kan bli mer spännande och laddad än själva huvuddebatten! Rekordmånga har anmält sig till middagen så jag hoppas det blir riktigt mycket folk och bra debatt. Tyvärr är vi inte så hitech i Malmö att vi sänder debatten på webben. Lovar försöka ordna det i framtiden.

Jag kommer med ett referat av debatten i morgon!

Glöm inte prata med alla ni känner om Frank och André! De kan befinna sig var som helst i Sverige så det gäller att alla håller ögon och öron öppna.

Leta på din skola!

Titta noga på pojkarna här ovan. Liknar de killarna som nyligen började i dina barns skola? Har du sett mamman hämta och lämna dem där? Någonstans i Sverige, gissningsvis i Stockholm eller i någon annan större stad, bor Frank, 11, och André, 9. Jag tror inte att deras mamma håller dem inlåsta hela dagarna så det är nog ganska troligt att de går i skolan. Antagligen inte i någon kommunal skola, jag föreställer mig att det är lättare att övertyga personalen på en mindre friskola eller privatskola att hålla tyst.

I höstas avslöjade Insider i TV3 hur otroligt vanligt det blivit under 00-talet att mammor kidnappar och gömmer undan sina barn. Det är skrämmande siffror – varje dag rövas fyra barn bort av den ene föräldern! Och i de allra flesta fall rör det sig inte alls om någon utländsk man som lämnar landet och stoppar undan barnet hos släktingar i Långtbortistan. Nej, de flesta kidnappare är mammor som med hjälp av hemliga nätverk lever gömda i Sverige, år ut och år in medan pappan sörjer sina barn och i bästa fall kanske hoppas på att få träffa dem en dag när de blivit vuxna. Ni måste se Insider. Klicka på länken och leta upp Insider från 29 oktober 2008.

http://viastream.player.mtgnewmedia.se/inner.php?TvSkin=tv3_se&PKVideoID=11693

Dessa mammor har en sak gemensamt – de bryr sig otroligt lite om sina barns rättigheter. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar och deras släktingar, men det anser inte de här mammorna. De kan inte skilja på sig själva och barnet så när deras egen kärlek till mannen är slut, ska barnen också ”befrias” från honom. De börjar med att söka enskild vårdnad. Om mannen inte går med på detta, anklagar de honom för misshandel och/eller sexuella övergrepp på barnen. Där får många av dem sin vilja igenom, vem ger vårdnaden åt en man som varit misstänkt för övergrepp?

Men det finns faktiskt domstolar som ser igenom de falska anklagelserna och inser att de här mammorna inte är lämpliga och i stället ger vårdnaden till pappan. Det är då mammorna sticker. Det är då de dömer sina barn till ett liv på flykt, med ständiga hemligheter och lögner och framförallt – ett liv utan pappa.

Men hur går det till? Hur försörjer de sig och hur kan barnen gå i skolan utan att myndigheterna får kännedom om var? Jo, det beror på att en del kvinnojourer i vårt land anser sig stå ovanför lagen. Att domstolar som hört båda sidor beslutat att pappan är bättre på att ta hand om barnen, skiter de högaktningsfullt i. De är ju kvinnor, för guds skull! Kvinnor ”vet” att kvinnor aldrig ljuger, kvinnor ”vet” att pappor är monster som utövar sin makt genom att slå och skända alla i familjen och kvinnor ”vet” att de alltid har rätt att göra vad de vill med sina barn.

Landets kvinnojourer får miljoner kronor i statliga och kommunala bidrag varje år. Kvinnojouren Helga i Tranås lade över 300 0o0 bidragskronor på den mamma de hjälpte att hålla barnen gömda i sex år. Och ryktena om att det är kvinnojouren Kobra i Helsingborg som hjälper Franks och Andrés mamma att bryta mot lagen, blir allt kraftigare.

Jag mejlade Kobra i går för att låta dem få en chans att säga sitt. Så här skrev jag:

Eftersom jag vet att ni i föreningen Kobra tidigare engagerat er i NN:s försök att ta pojkarna Frank och André från deras pappa i Australien, vill jag ställa några frågor till er. Svaren har jag tänkt publicera på min blogg där jag skriver om kidnappningen.

1. Är det sant att Kobra hjälper kvinnor att i strid med lagen kidnappa sina barn?

2. Är det sant att ni har ett stort antal ”säkra hus” i landet där dessa mödrar och barn göms undan?

3. Om svaren på ovanstående är ja, hur försvarar ni er medverkan i brottslig verksamhet som grov egenmäktighet med barn?

Jag väntar fortfarande på svar. Med tanke på att Kobras förra ordförande Ulla Inezdotter är eller har varit aktiv i vänsterpartiet i Kristanstad och att nuvarande ordförande Carina Sällberg är styrelseledamot i folkpartiet i Helsingborg, är det väl av yttersta vikt för väljarna att få reda på om dessa folkvalda organiserar brottslig verksamhet eller ej?

När en mamma skadar sina barn

George Pesor har mejlat över alla handlingar till mig, så jag har ägnat flera timmar åt att läsa igenom allt som har med hans och pojkarnas mammas vårdnadstvist att göra. Jag är chockad. Nog för att jag vet att det finns både mammor och pappor som skiter fullständigt i sina barns väl och ve och utsätter dem för alla möjliga grymheter för att driva igenom sin egen vilja, men det här är riktigt ruskigt.

Vad Frank, 11, och André, 9, går igenom just nu måste vara fasansfullt. De var oroliga redan när de åkte till Sverige, rädda för att aldrig få komma hem till Australien igen. Inte få återvända till pappa och skolan och livet i Melbourne. För det hade deras mamma sagt i telefon till dem. Hon avslöjade för båda sina söner att hon bara ljög för myndigheterna och domstolarna när hon lovade att sätta dem på planet hem till Australien igen. Flera gånger försökte därför George Pesor via en australisk familjerättsdomstol stoppa barnens resa till Sverige. Och det råder ingen tvekan när man läser protokollen därifrån att barnen ÄR oroliga, att det INTE är deras pappa som förmått dem att säga så och att de ABSOLUT inte vill bo med sin mamma. De ville att hon skulle åka till Australien som förut, ett par gånger om året och umgås med dem där. Men i september förra året beslöt ändå domstolen att mamman hade rätt att träffa sin barn i Sverige.

Nu har hon gjort precis som hon sa till barnen. Hon har gått under jorden med dem, de får inte gå i skolan och gud vet vad som sägs till dem. För att ni ska förstå hur sjuka fantasier vissa människor har, ska jag citera ett utdrag ur den totalvrickade anmälan som kvinnojouren Kobra i Helsingborg skickade till svensk polis, australisk polis och Interpol. Här beskrivs vad Georges svåger gör med barnen:

He locks the children in the bathroom and takes their clothes off. They do things everywhere, on the toilet, on the washbasin, in the Jacuzzi without water, the brother-in-law lies on the floor, face down and face up. The children say that they must ha (sic) their tongue straight into his bottom ”you know between the stretch in the bottom”. He locks the childrens heads between his thighs and moves his lower part up and down. The can’t get away. The children cries, screams as high as they can and his wife usually knocks on the door ”it’s enough!”

Det finns ingen tid att förlora. Mamman är efterlyst och häktad i sin frånvaro och någon hjälper henne att gömma sig och barnen. Om inte barnen snart får återgå till sina normala liv, om de vistas länge i en miljö med de fanatiska människor som skrev polisanmälan ovan, kan de bli skadade för livet.

George fruktar att han aldrig mer får se sina barn. Han har fått uppgifter om att kvinnojouren Kobra bedriver en organiserad verksamhet för att hjälpa mammor som förlorat vårdnaden om sina barn att kidnappa dem. Hur ska den svenska polisen kunna hitta mina pojkar om det är sant att Kobra har cirka 30 gömställen i Sverige samt kontakter i Danmark och Tyskland? skriver han i mejl.

Kobra hör till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer), precis som Tranåsjouren gjorde när de hjälpte en mamma att kidnappa sina barn och hålla dem gömda i sex år. Jourkvinnorna dömdes till sex månaders fängelse och mamman till tio månader. ROKS har inte på något övertygande sätt tagit ställning mot den brottsliga verksamhet deras medlemmar ägnade sig åt. När jourkvinnorna friades i tingsrätten, skickade de ut pressmeddelanden om hur glada de var och hur de måste jobba vidare för att ”förbättra och förändra situationen för våldsutsatta kvinnor och tjejer”. När den fällande domen från hovrätten kom var det ”mycket allvarligt och ska inte kunna hända i en kvinnojour”, enligt ordföranden Lina Ploug.

Jaså, inte? Kan ROKS garantera att Kobra inte har hjälpt mamman att kidnappa Frank och André? Att Kobra (som så sent som 2006 mejlade George för att meddela att de var ett nätverk som hade regelbunden kontakt med pojkarnas moder), inte har en aning om var polisen kan hitta pojkarna?

Jag tror att polisen behöver allmänhetens hjälp. Här i bloggvärlden finns hundratusentals människor vars ögon och öron kan komma väl till pass. Känner du någon som känner någon som kan veta något om var Frank och André hålls gömda, så hör av dig! Polisen nås alltid på telefonnummer 114 14 och du får gärna mejla mig anonymt om du inte vill ringa dit.

ingridcarlqvist@gmail.com

Se TV4:s inslag om jakten på barnen här.

Hjälp George att hitta sina barn!

HAR DU SETT ANDRÉ, FRANK ELLER DERAS MAMMA?

Jag fick ett mejl från George Pesor i Australien. Hans två söner, André, 9 och Frank, 11, har kidnappats av sin mamma och har inte hörts av sedan 4 oktober. Har du sett dem eller deras mamma eller vet något om var de kan finnas – hör då genast av dig till polisen. Eller mejla hit om du inte själv vill ringa polisen på 114 14.

Pappan misstänker att mamman får hjälp att gömma sig av kvinnojouren Kobra i Helsingborg. Kobra hyllade Tranås kvinnojour som hjälpte en mamma att i sex år gömma sina barn i Norge, från pappan som var vårdnadshavare. När de tre kvinnorna friades av tingsrätten gratulerade Kobra med orden: ”Ni är modiga! Sådana som ni behövs!” En tid senare dömde hovrätten jourkvinnorna, två av dem till sex månaders fängelse och den tredje till böter.

Familjen bodde tidigare i Sverige, men när de skildes utbröt en vårdnadstvist. Mamman anklagade George och hans släktingar för att ha utsatt pojkarna för sexövergrepp, men Svea hovrätt fann inget som helst fog för dessa anklagelser och konstaterade att mamman var olämplig som vårdnadshavare. Som ni kanske vet ska det väldigt mycket till för att svensk domstol ska bedöma mamman som olämplig …

Pojkarna följde med pappa George till Australien och där har de bott sedan 2004. I höstas slog en domstol i Australien fast att mamman hade rätt att träffa barnen, så trots att både George och pojkarna var rädda för att mamman kanske inte skulle låta dem åka hem igen, så satte de sig på planet till Sverige.

4 oktober fick George Pesor sista livstecknet från sina söner. De pratade i telefon och pojkarna såg fram emot att åka hem veckan därpå. Men när planet landade fanns inte Frank och André med ombord. Sedan dess har George kämpat som ett djur för att få tillbaka sina barn. Polisen vet att mamman och pojkarna en tid hölls gömda i en lägenhet i Stockholm, de har fått bilder på dem där. Nu misstänker man att de får hjälp att gömma sig.

Jag vet inte om föreningen Kobra är inblandad, men den som läser deras programförklaring behöver inte tvivla på att de struntar i vem som har vårdnaden och vem som av domstolen anses mest kapabel att ta hand om barn. Kobra består sannolikt av det slags människor som jag skrev om i går – de som är övertygade om att det är bättre att följa kartan än verkligheten. Uppenbara lögner som de här finns att läsa på Kobras hemsida:

Idag tvingas barn som är utsatta för våld och övergrepp till umgänge med förövaren. Våldsamma män får ofta enskild vårdnad om barnet. Mammor som kämpar för att skydda sina barn utsätts för upprepade övergrepp från såväl sin före detta man som från samhällets olika instanser.

Att en sådan förening får kommunala bidrag är inget annat än en skandal. Deras f d ordförande Ulla Inezdotter, som fortfarande är aktiv, kom för tio år sedan med det begåvade förslaget att män skulle förbjudas att

1. jobba på dagis för att ”övergreppen ökat drastiskt sedan männen kom in” och
2. använda datorer för att ”de bara sitter och surfar efter porr på internet”!

Detta var så stolligt så att inte ens ROKS (Riksorganisationen för kvinnojouren) kunde stödja det. Ulla Inezdotter har även varit aktiv för vänsterpartiet i Kristianstad.

Om sådana kvinnor är inblandade i kidnappningen av Frank och André, är risken stor att det dröjer många år innan de får komma hem till pappa igen. Så har du några som helst upplysningar – snälla hör av dig!

Här är mejlet från George:

Dear Ingrid,

My name is George Pesor.

My two children have been kidnapped in Sweden by their mother on a visit to Sweden from Australia. I have not heard from them since October 4 , 2008.The mother comes from Oxelosund, which is also strange as it is the town as the book (Gomda) by Liza Marklund.

The mother is under arrest in her absence by Swedish Police for (Grovt Egen Maktighet Med Barn) and is wanted by Interpol. The children are also listed as missing by Interpol in 191 countries.

The mother is wanted by Australian Federal Police and the Family Court of Australia for kidnapping.

This current matter is very similar to the book written by Liza Marlund, the only difference being “there are no lies”.

I was wondering if you would be interested in helping my two children to get exposure in an effort to find them. The mother is very unstable and is capable of anything.

There is also a Kvinno-Jour involved from Helsingborg called KOBRA.

By the way there is documents from Tingsratten, Svea Hovratt, Vardnads Utredningen, Family Court of Australia, Police in Sweden and Australia, reports by media in Sweden and Australia that will show that this is a very serious situation for the children.

I look forward to your reply.

Kind regards

George Pesor

Svenskar inte som amerikaner!

Mitt lilla experiment med att lägga upp en sajt på Youtube där människor kunde lägga upp sina videofilmer på hur de returnerar sina Marklundböcker till Piratförlaget, är ingen succé! Svenskar är nog inte som amerikaner – vill inte gärna visa upp sig med offentliga protester, eller?!

Däremot tycker vi det är kul att se andra göra det. Filmen där Christina S i Malmö postar sin Gömda till Piratförlaget med en begäran om att få tillbaka de 65 kronor boken kostade, har visats över tusen gånger på en vecka!

Så vad väntar ni på? Så himla svårt är det inte att ta med sig sin mobiltelefon, sin bok och en kompis som kan filma och stoppa boken på lådan. Gör något konstruktivt i stället för att bara låta er ilska mot förlaget flöda ut i ord på nätet. http://www.youtube.com/group/piratreturer

Sök sanningen!

Hur fungerar människor som fastnar i ett synsätt och inte förmår tänka tanken att de kanske har fel? De som inte tål att deras uppfattning ifrågasätts och blir arga på människor som tycker annorlunda. Inte ens om de får svart på vitt att de har fel, vill de ändra sig. För dem är sanningen oviktig och de följer det klassiska militära mottot: ”Om inte kartan och verkligheten stämmer överens så är det kartan som gäller!”

Första gången jag stötte på sådana människor var när jag i början av 1990-talet kom att intressera mig för män som falskanklagats för incest. På den tiden trodde jag, som de flesta andra, att världen var full av pedofiler och att det bodde en misshandlare och incestförövare i var och varannan pappa. För det stod i tidningarna och det sa polisen Monica Dahlström Lannes som arbetade med sexbrott. Det florerade siffror om att 25-30 procent av alla kvinnor blivit utsatta för incest.

Så ramlade jag över en historia om en fosterpappa som blivit anklagad för sexuella övergrepp. Han hade först dömts av tingsrätten och sedan hade bevis för hans oskuld kommit fram och han friades av hovrätten. När artikeln publicerades i Kvällsposten blev jag kontaktad av ett stort antal män som alla hade liknande historier att berätta. Jag vred mig av obehag, vad var det frågan om? Nog var väl mannen jag skrivit om ett enstaka olycksfall i arbetet? I Sverige har vi rättssäkerhet och här sitter inte ett stort antal män i fängelse, oskyldigt dömda.

Nej, det trodde jag faktiskt inte. Men jag var nyfiken och beslöt mig för att undersöka ett par av fallen. Jag tycker nämligen att det är otroligt spännande att utmana mina synsätt och försöker alltid vara beredd att omvärdera saker om ny information tillkommer. När jag läst ett stort antal domar och förundersökningar och lyssnat till ett stort antal män, insåg jag att jag snubblat över ett scoop. Det ska vara ställt utom rimligt tvivel att någon är skyldig för att dömas och domstolar ska hellre fria än fälla. Ändå hade de här männen dömts utan någon bevisning alls. Ord stod mot ord och domstolarna byggde ofta sina fällande domar på att ”flickans berättelse bar det självupplevdas prägel”.

Domstolarna tyckte sig alltså kunna avgöra vem som talade sanning. När en flicka/kvinna grät tydde det på att hon talade sanning. Om en man bara satt och sa att han inte gjort något av det han anklagades för, så var han skyldig. Och fick fem-sex års fängelse.

I min jakt på experter hittade jag Richard Gardner, en amerikansk psykiater som mött incestoffer under 30 års tid. Aldrig förr hade han stött på barn som ”in a sing-song way” rabblade upp vad de varit med om. Som om de upprepade en läxa de lärt sig, yppade ord vars innebörd de inte förstod och som verkade helt oberörda av övergreppen. Detta fenomen hade uppstått en tid efter att boken The Courage to Heal av Ellen Bass och Laura Davis, kom ut 1988. Deras teori var att nästan alla kvinnor var ”incestöverlevare” och om man inte mindes övergreppen men ändå hade en känsla av att något hänt, så hade det säkert hänt. ”If you are unable to remember any specific instances like the ones mentioned above but still have a feeling that something abusive happened to you, it probably did”. De talade om förträngda minnen och menade att kraven på bevis var oresonliga.

Boken var då ännu inte översatt till svenska, men här hade vi i stället polisen Monica Dahlström Lannes bok Mot dessa våra minsta som utkom första gången 1990. Där fick man veta att författaren ”aldrig stött på en oskyldig man” och vilka fem skäl det fanns till att ett barn inte berättar om övergrepp i ett polisförhör: Saknar ord, har förträngt, rädd, skuldkänslor, lojalitet. Det kanske mest uppenbara av alla skäl – att barnet inte har något att berätta – nämns över huvud taget inte!

Till min stora glädje hittade jag en finsk undersökning som forskaren Heikki Sariola vid Centralförbundet för barnskydd i Helsingfors gjort. Det var vid den tidpunkten den största undersökning om sexuella övergrepp inom familjen som någonsin genomförts. Ett antal tusen niondeklassare hade svarat på mycket detaljerade frågor om sexuella övergrepp i barndomen. Det visade sig då att det inte rörde sig om 25-30 procent utan 2-5 promille. (Nu är det tydligen ännu färre.) En god nyhet, tyckte jag.

Det tyckte också Heikki Sariola som gjort undersökningen. Glad i hågen begav han sig till en nordisk konferens för socialarbetare och redogjorde för sina siffror. De norska och svenska deltagarna blev rasande. De ställde sig upp och skrek att såna undersökningar borde inte få göras, än mindre offentliggöras. För då kunde ju medborgarna få för sig att det inte var så farligt (!) och inte vilja skicka de anklagade i fängelse. Den chockade finske forskaren förstod ingenting, de som var så bekymrade över alla incestoffer borde väl bli glada åt att de inte var så många?

Men tystnaden lade sig över hans undersökning. Jag var den första svenska journalist som intresserade mig för den och, såvitt jag vet, fortfarande den enda som skrivit om den.

Hur vore det om alla journalister började dagen med att tänka på förre pressombudsmannen Olle Stenholm? Då kanske världen blev en smula bättre.

Sök sanningen! Var rättvis! Visa medkänsla!