Hur fungerar människor som fastnar i ett synsätt och inte förmår tänka tanken att de kanske har fel? De som inte tål att deras uppfattning ifrågasätts och blir arga på människor som tycker annorlunda. Inte ens om de får svart på vitt att de har fel, vill de ändra sig. För dem är sanningen oviktig och de följer det klassiska militära mottot: ”Om inte kartan och verkligheten stämmer överens så är det kartan som gäller!”
Första gången jag stötte på sådana människor var när jag i början av 1990-talet kom att intressera mig för män som falskanklagats för incest. På den tiden trodde jag, som de flesta andra, att världen var full av pedofiler och att det bodde en misshandlare och incestförövare i var och varannan pappa. För det stod i tidningarna och det sa polisen Monica Dahlström Lannes som arbetade med sexbrott. Det florerade siffror om att 25-30 procent av alla kvinnor blivit utsatta för incest.
Så ramlade jag över en historia om en fosterpappa som blivit anklagad för sexuella övergrepp. Han hade först dömts av tingsrätten och sedan hade bevis för hans oskuld kommit fram och han friades av hovrätten. När artikeln publicerades i Kvällsposten blev jag kontaktad av ett stort antal män som alla hade liknande historier att berätta. Jag vred mig av obehag, vad var det frågan om? Nog var väl mannen jag skrivit om ett enstaka olycksfall i arbetet? I Sverige har vi rättssäkerhet och här sitter inte ett stort antal män i fängelse, oskyldigt dömda.
Nej, det trodde jag faktiskt inte. Men jag var nyfiken och beslöt mig för att undersöka ett par av fallen. Jag tycker nämligen att det är otroligt spännande att utmana mina synsätt och försöker alltid vara beredd att omvärdera saker om ny information tillkommer. När jag läst ett stort antal domar och förundersökningar och lyssnat till ett stort antal män, insåg jag att jag snubblat över ett scoop. Det ska vara ställt utom rimligt tvivel att någon är skyldig för att dömas och domstolar ska hellre fria än fälla. Ändå hade de här männen dömts utan någon bevisning alls. Ord stod mot ord och domstolarna byggde ofta sina fällande domar på att ”flickans berättelse bar det självupplevdas prägel”.
Domstolarna tyckte sig alltså kunna avgöra vem som talade sanning. När en flicka/kvinna grät tydde det på att hon talade sanning. Om en man bara satt och sa att han inte gjort något av det han anklagades för, så var han skyldig. Och fick fem-sex års fängelse.
I min jakt på experter hittade jag Richard Gardner, en amerikansk psykiater som mött incestoffer under 30 års tid. Aldrig förr hade han stött på barn som ”in a sing-song way” rabblade upp vad de varit med om. Som om de upprepade en läxa de lärt sig, yppade ord vars innebörd de inte förstod och som verkade helt oberörda av övergreppen. Detta fenomen hade uppstått en tid efter att boken The Courage to Heal av Ellen Bass och Laura Davis, kom ut 1988. Deras teori var att nästan alla kvinnor var ”incestöverlevare” och om man inte mindes övergreppen men ändå hade en känsla av att något hänt, så hade det säkert hänt. ”If you are unable to remember any specific instances like the ones mentioned above but still have a feeling that something abusive happened to you, it probably did”. De talade om förträngda minnen och menade att kraven på bevis var oresonliga.
Boken var då ännu inte översatt till svenska, men här hade vi i stället polisen Monica Dahlström Lannes bok Mot dessa våra minsta som utkom första gången 1990. Där fick man veta att författaren ”aldrig stött på en oskyldig man” och vilka fem skäl det fanns till att ett barn inte berättar om övergrepp i ett polisförhör: Saknar ord, har förträngt, rädd, skuldkänslor, lojalitet. Det kanske mest uppenbara av alla skäl – att barnet inte har något att berätta – nämns över huvud taget inte!
Till min stora glädje hittade jag en finsk undersökning som forskaren Heikki Sariola vid Centralförbundet för barnskydd i Helsingfors gjort. Det var vid den tidpunkten den största undersökning om sexuella övergrepp inom familjen som någonsin genomförts. Ett antal tusen niondeklassare hade svarat på mycket detaljerade frågor om sexuella övergrepp i barndomen. Det visade sig då att det inte rörde sig om 25-30 procent utan 2-5 promille. (Nu är det tydligen ännu färre.) En god nyhet, tyckte jag.
Det tyckte också Heikki Sariola som gjort undersökningen. Glad i hågen begav han sig till en nordisk konferens för socialarbetare och redogjorde för sina siffror. De norska och svenska deltagarna blev rasande. De ställde sig upp och skrek att såna undersökningar borde inte få göras, än mindre offentliggöras. För då kunde ju medborgarna få för sig att det inte var så farligt (!) och inte vilja skicka de anklagade i fängelse. Den chockade finske forskaren förstod ingenting, de som var så bekymrade över alla incestoffer borde väl bli glada åt att de inte var så många?
Men tystnaden lade sig över hans undersökning. Jag var den första svenska journalist som intresserade mig för den och, såvitt jag vet, fortfarande den enda som skrivit om den.
Hur vore det om alla journalister började dagen med att tänka på förre pressombudsmannen Olle Stenholm? Då kanske världen blev en smula bättre.
Sök sanningen! Var rättvis! Visa medkänsla!
INGRID CARLQVIST 