Mjölkharar och gråtande terapeuter

Det känns skönt att Aftonbladet i dag publicerar Monica Antonssons debattinlägg – svaret på de 14 helsidor och två löpsedlar som tidningen häromveckan ägnade åt ”Mias bevis”. Nu skulle det vara så oerhört intressant att få veta hur läsarna uppfattat hela historien. De helt vanliga läsarna, menar jag. Inte de som bloggar och som i flera månader engagerat sig och valt sida, utan de alldeles vanliga människor som älskat Liza Marklunds böcker och slukat dem med hull och hår. Tyvärr har jag en känsla av att de slagit sig till ro med ”Mias bevis” och bestämt sig för att allting ändå var sant. Nästan sant i alla fall – inte skulle väl en kvinna fly landet och gråta i tv om det inte vore sant? Ordningen är återställd – män är djur och kvinnor är offer som aldrig ljuger.

Och en kollektiv suck av lättnad hörs över Sverige. Vi blev inte lurade – vi är inte puckade! Skräcken för att framstå som lurade och lite korkade är stark och som jag ser det, en viktig förklaring till att så många riktat helt oresonlig ilska mot Monica Antonsson för att hon avslöjat Liza Marklund och Mia Eriksson som lögnare. Min väninna Maria påminde mig om Bengt af Klintbergs förord till Råttan i Pizzan, Norstedts förlag 1986:

”…Ända sedan bröderna Grimms dagar har folkloristerna skilt mellan sagor och sägner. Sagorna är lätta att känna igen; de har ett eget språk och sina egna gestalter; dummerjönsen, prinsessan, den elaka styvmodern, den goda fén. När man hör sagans inledingsord ”Det var en gång” vet man genast att det som berättas inte är verklighet utan dikt. Det är mycket svårare att upptäcka att också sägnerna är diktning.
När vi i våra dagar läser en gammal folksägen om en gumma som har tillverkat en mjölkhare och sänt ut den att dia grannarnas kor, så vet vi att det som berättas inte kan ha hänt i verkligheten. Men det visste man inte på 1600-talet; vi finner berättelserna om mjölkharar i rättegångsprotokoll, som kan sluta med upplysningen att gumman avrättades som häxa.
Det är först i ett längre tidsperspektiv som sägnernas karaktär av folkdiktning blir uppenbar. Framtiden kommer att uppfatta historierna om flygande tefat, råttben på utländska restauranger och invandrare som borrar hål i parkettgolvet för julgranen som det sena 1900-talets folksägner.
Något som starkt bidrar till en sägens trovärdighet är att innehållet har lokaliserats till en bestämd namngiven plats, och att huvudpersonen uppges vara en bekant till en bekant. Också på andra sätt kan berättaren försöka övertyga om att historien är sann: hans källa är ofta en tillförslitlig person, t.ex. en läkare, en polis eller annan myndighetsperson. Om den har stått att läsa i en tidning (vilket händer oftare än man skulle kunna tro), så blir detta i mångas ögon en garanti för att den är sann.
Det är framförallt när åhörarna visar sig tvivlande som berättaren brukar uppbåda bevis för att händelsen verkligen har inträffat. Förklaringen är att det innebär en plågsam prestigeförlust för honom att erkänna att han har trott på en uppdiktad historia. Och inte bara en prestigeförlust – ibland tvingas han helt revidera sin invanda syn på verkligheten.”

Och visst låter det vederhäftigt att Mia fick asyl i USA efter att en hög svensk domstol slagit fast att familjen måste flytta från Sverige för att leva ett normalt liv. På omslaget till Asyl står det så dramatiskt: ”Hösten 1994 slår kammarrätten fast att familjen måste flytta utomlands för att överleva.”

I själva verket står det i leva ett normalt liv, inte överleva. Och kammarrätten slog inte fast någonting, de råkade skriva en olycklig formulering för att ge Mia någonting när hon nekades pengar för att köpa bostad i Chile. Men i Liza Marklunds värld är Sverige anno 1994 ett så laglöst land att beväpnade araber stryker omkring med automatvapen i jakt på kvinnor som haft fräckheten att lämna sina män. Poliserna har gått hem och lagt sig och domstolarnas enda kvarvarande uppgift är att klargöra vilka kvinnor som måste flytta utomlands för att överleva. Jojo, det känner vi väl alla igen?!

När jag nu läser Asyl för första gången (ja, det är extremt plågsamt att tvinga sig igenom den) så råder det ju ingen tvekan om hur det här har gått till. Utan Liza Marklund hade Mia Eriksson ALDRIG nått dit hon är nu. Hur tror ni att en kvinna som skriver sådana här inlägg till domstolarna hade klarat sig på egen hand?

VILL HÄRMED SKICKA IN LÄKARINTYG SOM STYRKER FÅR ÖVERKLAGAN OCH VAR LÄKARE OCH SPYKOLOG ANSER VAD SOM BEHÖVS FÖR MIN FA-MILJ SKALL ÖVERLEVA LEVA NÅGOT NORMALT. KOMMUNEN SOCAILTJÄNS-TEN KAN EJ GE OSS DET SKYDD SON BEHÖVS FÖR ATT KUNNA LEVA I SVE-RIGE. ”

Botkyrka kommuns socialtjänst gjorde en utredning av Mia Eriksson 1992. Som frilansjournalisten Tonchi Percan skriver på Newsmill konstaterade socialen redan då att det i princip inte fanns något för Mia att vara rädd för men att hon trots detta ”upplever stark rädsla”. Enligt Asyl är det inte det minsta konstigt, sådana skräckfilmsupplevelser hon ständigt utsätts för.

Eftersom Mia tror att araber lurar i varenda hörna så stänger familjen in sig. Dottern ligger långt efter med talet och Mia tror att hon kanske är hjärnskadad. Den tappra mamman går därför till en spykolog (förlåt, jag kunde inte låta bli!) med flickan. Och här händer det för första gången som tydligen sedan drabbar alla som ska hjälpa Mia – de blir så illa berörda av hennes historia att de inte klarar av att hjälpa henne. De klarar inte ens av att lyssna till de hemskheter som Stålkvinnan Mia genomlider varje dag. Asyl sidan 43:

– Vi kommer inte längre nu, sa N.N. och visade på sin besöksstol samtidigt som hon sjönk ner i sin egen. Vi har gjort det vi har kunnat.
Jag satte mig och koncentrerade mig på kvinnan, vad var det hon sa?
– Faktum är att hela teamet farit illa av att arbete med Emma, men det är bara ett av skälen att vi inte kan fortsätta.
Sa hon att hon mådde så dåligt av att se Emma så sjuk att hon inte ville hjälpa oss? Att Emma var ett hopplöst fall? Att hon var skadad för livet?
–––
– Men det värsta är hennes bilder, sa psykologen och sänkte rösten. Alla i teamet är djupt gripna och bekymrade. De bottnar helt och hållet i hennes upplevelser, de är hennes sätt att bearbeta sina trauman. Emma har många oroande och aggressiva tankar. Vi har faktiskt svårt att hantera det.

Ja, sådär fortsätter det. Tappra Mias helvete får yrkesmän och yrkeskvinnor att börja gråta och ”fara illa”, något som drabbat alla som försökt hjälpa Mia. Ni minns väl vad hon sa i Aftonbladets chatt? På frågan om hon inte gått i terapi för att komma till rätta med sin rädsla, svarade hon: ”Jag har gått i terapi, men tyvärr har det inte hjälpt mig för de har gråtit mer än jag.”

Och den som läser Asyl förstår verkligen hur läskigt Mia hade det. När familjen en dag äntligen bestämmer sig för att barnen måste få komma ut och uppleva något annat än att sitta instängda, drar de till Örebro. Inte en människa vet att familjen åker just dit, men vem tror ni finns på plats om inte Osama och hans araber! Asyl sidan 49:

Plötsligt stod han framför mig. Han stirrade på mig med sotsvarta ögon och jag märkte hur färger och ljud försvann, jag öppnade munnen för ttt skrika men inget ljud kom, åh nej, det är inte sant, det är inte sant, det är bara en mardröm, bara en mardröm, åh Gud nej!
Men det var verkligen han, han stod där, precis som han alltid hade stått där och han såg precis likadan ut som han alltid hade gjort. Och han talade till mig och sa samma ord som han alltid sagt, att han skulle ta flickan och döda oss alla.
—–
Vi fick tag i barnet samtidigt, mannen och jag, och vi slet i henne från var sitt håll, jag tänkte aldrig, aldrig släppa, och då såg jag de båda andra, hans blodsbröder, de skrek och skrek att de skulle döda oss, döda döda döda oss, skära halsen av oss, alla dessa ord och uttryck som förföljde mig i mardrömmar och tvångsmässiga återupprepningar.
Åh Gud, han är ett spöke, han hittar oss alltid, han är allomfattande …

Sedan börjar Osama slå vilt mot sin dotters huvud, med en hammare eller en sko (?), men när polisen kommer lyckas araberna (som vanligt) komma undan i det allmänna tumultet. Om nu detta verkligen hade inträffat kan man ju tycka att det är märkligt att Botkyrka kommun (när Mia och Luis ansöker om 350 000 kronor föra att köpa en bostadsrätt i Chile) i en utredning från 1992 skriver så här:

”I kontakten med familjen Lerarp har visat sig att framförallt Jaquline fortfarande upplever stark rädsla för fd mannen beroende på kraftiga motsättningar samt hot och misshandel i samband med separationen -87. Kontakten de emellan upphörde helt -88. Det reella hotet idag är svårbedömt. Mot bakgrund av ovanstående bedömer utredarna att familjens behov av bistånd kan tillgodoses på annat sätt och föreslår därför att att ansökan om ekonomiskt bistånd enl § 6 Sol till utlandsetablering avslås.”

Sedan avslog länsrätten deras ansökan och sedan avslog kammarrätten deras ansökan, trots att familjen hade med sig Liza Marklund som stödperson. Och sedan ville socialtjänsten ta barnen ifrån Mia och Luis eftersom de var helt paranoida och inte såg barnens behov utan höll dem inlåst och vägrade dem att gå på dagis och i skolan. När socialen avslöjade för Mia att de övervägde att ta barnen ifrån dem, stack de till Chile med hjälp av Liza Marklunds pengar.

Tyvärr kommer jag inte att kunna blogga så intensivt på ett tag nu. Jag och Carolina har varit väldigt flitiga de senaste dagarna vilket betyder att jag har flera kapitel att skriva ut. Carolina är fascinerad av mitt engagemang för oskyldigt anklagade och kallar mig Lilla FBI.

I dag var vi hos mediet Benny för att få höra om Carolinas tidigare liv och då fick vi förklaringen till att vi känt oss så samstämmiga sedan första stunden vi träffades – vi var systrar i ett tidigare liv! Det var i Norge på 1600-talet och vi satte oss upp mot kyrkan och behandlade sjuka med örter och annan läkekonst. Givetvis slutade det illa för oss – vi brändes på bål för häxeri …

Ego Woman kommer att bli så himla bra och om vi bara kommer iväg till solen en vecka i slutet av april så ska vi klara vår deadline 1 maj. I september kommer boken!

KimZa – min tvillingsjäl?!

Ibland är era kommentarer så bra att jag vill lyfta upp dem här – så att ingen missar dem! KimZa måste vara min tvillingsjäl för detta skulle ha kunnat komma rakt ur mitt tangentbord. Håll till godo:

De flesta av oss vill ju gott. Vi vill ju rent av aktivt ställa oss på de svagas sida, därför att det är det rätta att göra, det känner vi inombords och det är så vi har blivit uppfostrade.

Om man definerar män som förtryckare, generellt och oavsett vilka de är som individer, ja, då har man ju också ställt sig på den svages sida, i någon diffus, politisk mening. Och liksom gjort ”rätt”, vill några åtminstone tro.

Kanske är det också därför det så ofta känns som att man pratar med en vägg ibland i dessa fora.

Vanligt sunt förnuft och rena självklarheter gäller inte längre, verkar det som; det blir ett meningslöst munhuggeri, där alla, med utgångspunkt från att kämpa för rättvisa och alltid för den svagare parten, fortsätter att missförstå varandra.

Att så många ställer sig alldeles kalla och oberörda av hur det måste kännas och upplevas – för en pappa som förlorar sina barn och för barnen att förlora sin pappa, är för mig obegripligt.

Detta sker ju hela tiden, i vårdnadstvister där gången ofta är densamma; mamman börjar med att anföra samarbetssvårigheter. Om det inte går vägen, kommer misshandelsanklagelserna. I sista hand, när mamman prövat allt annat, kommer så anklagelserna om sexuella övergrepp. Ja, det sker hela tiden. Fråga vilken som helst advokat som arbetar med detta, så kan de intyga att så ser det ut idag. Mer eller mindre. Och antalet ökar, vilket sannolikt måste ses som en följd av den ändrade vårdnadslagen 2006.

Självklart är mammor inte onda eller dåliga. Det vore lika vansinnigt som att påstå att pappor är det. De flesta är underbara och lyckas hitta lösningar tillsammans, även när förhållanden brister.

Men det finns en hel del mammor som använder sig av sociala myndigheter och det system vi har, för att ”bli av med” föredettingar och pappor, mammor som ljuger och förtalar och felaktigt anklagar män, för att just få dem att ”försvinna” ur deras liv. Utan att överhuvudtaget tänka på barnens bästa. Och få ifrågasätter deras historier. Man vill liksom tro att man inte kan ljuga om sådana förfärligheter…

Och som någon sa, om man en gång har trott på historierna, är det både svårt och smärtsamt att erkänna att man faktiskt tog fel. Eftersom det i samma ögonblick skulle innebära en insikt om att man aldrig stod på de svagas sida, tvärtom hjälpte man någon att sparka nedåt – mot både rättvisa och sunt förnuft.

När det gäller Frank och André Valette är det t o m ännu mer obegripligt. Vårdnadstvisten är sedan länge över. En olämplig mamma kidnappar barnen, gömmer dem – och samhället ser bort. Medierna vill inte ta i frågan. Och svaret på hur det kan ha blivit så här tokigt, måste ju stavas politik. Att grupper som Kobra, men även politiker och andra makthavare, har accepterat ett synsätt som utgår ifrån att alla män är förtryckare, oavsett individ – och att en kvinna, i egenskap avv sitt kön, alltid är en bättre förälder.

Det är synd om människorna.

–––––––––––––––––––––––

Här kommer fortsättningen på min mejlkonversation med kollegan i Göteborg. Hon är inte helt övertygad om mitt syfte med att slita När blodsbanden brister i stycken. Hon skriver:

Men i blodsbanden… det hade kunnat hända så. Det finns sådana fall. Jag antar att du menar att incest är mycket mer sällsynt än de flesta tror? Och kvinnomisshandel med kanske? Men när det sker är ändå incest det värsta. Är du inte rädd att du tar en skyldig pedofil i försvar? Utan att få betalt som advokat ens? Varför kämpar du för ”dem”?

Mitt svar:

Jag kämpar för de oskyldigt anklagade, för att jag tycker att det är bland det värsta man kan göra mot en människa. Att med berått mod försöka se till att någon kastas i fängelse.

Och ja, incest är extremt mycket mera sällsynt än vad de som skriver sådana böcker vill få oss att tro. Det rör sig om ett par promille för biologiska pappor. De allra flesta av oss är inte pedofiler och de allra flesta föräldrar skulle hellre dö än förgripa sig på eller på annat sätt skada sina barn.

Det betyder inte att det inte finns pappor som gör sådant, men det betyder att väldigt, väldigt många av mammorna som anklagar sina ex vid vårdnadstvister gör det I FULL VETSKAP OM ATT DET INTE ÄR SANT.

Och det är verklig ondska.

Kollegan igen:

Tur att du finns! Det stämmer att det måste vara det nästan ondaste man kan göra mot någon, komma med falska incestanklagelser.
–––
You go!

Mer än så här hinner jag tyvärr inte skriva i dag. Ska äta middag med sweet Carolina och jobba lite med boken. Håll ställningarna tills i morgon!

Sanningen om När blodsbanden brister

Som ni säkert har förstått vid det här laget, så är jag alltid på min vakt när jag ser en bok med undertiteln En sann historia/En sann berättelse. Jag tyckte att Gömda var skrattretande med alla sina osannolika händelser, men kunde ändå inte föreställa mig vidden av Liza Marklunds bedrägeri. Jag nöjde mig med att konstatera att vissa saker var väldigt överdrivna, men att boken i stora drag ändå måste vara sann. Jag trodde faktiskt inte att en journalist skulle kunna ljuga sina läsare rakt upp i synen. I dag vet jag bättre. Min magkänsla var rätt och Liza Marklund är 100 procent korrumperad.

Efter det har jag hållit mig undan de sanna historierna – om inte jag anat att här fanns en ny rättsskandal att avslöja. Så var fallet med Den tusende gången, men tyvärr sprack mitt projekt med att följa i Ulrika Olsons spår på samma sätt som Monica Antonsson följt i Mia Erikssons spår, på att jag var en fattig frilans och inte hade råd att avsätta all den tid som krävdes.

En bok som stått på pockethyllorna i flera år nu är När blodsbanden brister – en sann berättelse av pseudonymen Hanna Svensson. Här möter vi tappra Hanna, stackars lille Lukas och den vedervärdige pedofilpappan Peter. Boken kom först ut 2003 på Gravanders förlag och togs sedan över av Norstedts 2004. Jag vet inte hur många exemplar boken har sålts i, men gissningsvis ganska många eftersom den funnits att köpa som pocket år efter år. Just nu anges den vara definitivt slut på bokus.com och tillfälligt slut på adlibris.com. Förhoppningsvis betyder det att den sista upplagan är tryckt och att ingen mer ska läsa skitpratet i den.

Förra året hände något spännande. I notiser läste jag att pappan som i böckerna framställs som alkoholiserad pedofil, stämde Norstedts förlag på 3,7 miljoner kronor. Han ansåg sig förtalad och menade att människor i hans omgivning förstått att boken handlade om honom. Mitt intresse var väckt! För en tid sedan lyckades jag komma i kontakt med ”pedofilpappan Peter” – han ville väldigt gärna tala med en journalist. INGEN hade någonsin tidigare visat intresse för hans version av vårdnadsstriden om Lukas som beskrivs i boken.

– Egentligen var det ju därför jag stämde förlaget – för att få uppmärksamhet, berättar Alexander som han i själva verket heter. Jag trodde nog aldrig att jag skulle ha en chans att vinna, men jag räknade med att kvällstidningarna skulle nappa på en sådan saftig historia och då skulle jag äntligen få en chans att berätta hur det egentligen var. Det var väl mest det jag var ute efter.

Alexander räknade fel. Rättegången i detta tryckfrihetsmål kom och gick, utan att en enda journalist närvarade. Den här notisen i Svensk Bokhandel är väl i princip den enda mediabevakning som förekommit. Och hur gräsligt det än känns för Alexander att hundratusentals svenskar läst om honom som den vedervärdige Peter i boken, så är problemet betydligt större än hans (och sonen Lukas) personliga lidande. När blodsbanden brister hade nämligen stor påverkan på de socialdemokrater som i raketfart klubbade igenom den nya vårdnadslagen 2006, några månader innan de förlorade valet…

Jag läste boken för ett par veckor sedan och hade då fördelen av att redan känna till att Alexander har en helt annan version av verkligheten. MEN ÄNDÅ!!! Jag begriper faktiskt inte hur någon tänkande person kan bli övertygad av denna tunna soppa. Ändå vet jag att det är så. Kollegan Jessica i Göteborg sa häromveckan:

– Nä, men den boken är väl ändå sann! Den slukade jag med hull och hår. Jag inser att jag blev lurad av Gömda, men kom inte och säg att När blodsbanden brister också är fejk!

Jessica sätter fingret på vad det handlar om. En jäkla massa begåvade och i normalfallet tänkande personer, har köpt alla dessa sanna berättelser med hull och hår. Och nu vill de inte acceptera att de blivit lurade – det är pinsamt och genant och antyder att de inte är de kritiskt tänkande personer de vill vara. Här tror jag en stor del av förklaringen till Liza Marklund-fansens oresonliga vrede mot Monica Antonsson ligger. Det handlar inte så mycket om Mia Erikssons och Liza Marklunds trovärdighet, utan om läsarnas egen förlorade heder. Vem vill vara en blåögd dununge och erkänna att man gått på en bluff? Bättre då att framhärda i att bluffen inte var någon bluff.

För er som inte läst När blodsbanden brister ger jag här en kort resumé: Hanna och Peter gifter sig i ganska mogen ålder sedan Hanna blivit gravid. Kort efter bröllopet skär det sig och Hanna flyttar ifrån huset och tar Lukas, 1, med sig. Hanna tycker illa om Peter och letar efter tecken på att Lukas inte vill vara hos pappa. Hon anmäler och anmäler och anmäler och anmäler. Trots alla anmälningar är det ingen som tror henne. Polisen lägger ner och socialtjänstemännen börjar undra om hon är riktigt klok i huvudet. Peter kämpar år ut och år in för att få träffa sin son.

Inte en enda gång i boken framkommer minsta lilla bevis för att Peter gjort Lukas illa. Men Hanna gör allt hon kan för att hålla Lukas borta från pappan. Någonstans mitt i boken förvandlas Peter till ”våldtäktsmannen” – ett ord som har minsta möjliga täckning i texten. På sidan 134 står:

Vi avbröt och på vägen hem frågade jag om han blivit rädd någon gång förut i mörkret?
– Jaaa, hemma hos pappa. Jag blev rädd när han släckte lampan. Då kissade han på mig.
– Hur många gånger kissade pappa på dig då?
Han tecknade många gånger med ”blinkande fingrar”.
– Ibland stoppade pappa upp något i rumpan också.
Jag blev alldeles kall invärtes. Jag trodde mitt hjärta skulle sluta slå. Efter ett tag kunde jag fråga:
– Vad var det han stoppade upp i rumpan då?
– En leksak, en borr och många spikar.
– Det måste ha gjort ont.
– Det gjorde så ont, sa han och sträckte ut armarna så långt han kunde.
– Mamma, då dog jag och åkte upp i taket.

Ovanstående är så idiotiskt att jag knappt kan kommentera det. Är det någon av er som tror att Lukas yttrade den sista meningen? Efter detta stycke finns inga fler beskrivningar av våldtäkter. Den värsta anklagelsen efter detta är när Hanna påstår att Lukas frågat henne om han skulle ”spruta på hennes tuttar och om han fick kissa på henne”.

Att Lukas, 6, skulle ha sagt så, är skrattretande. Om hans pappa är en homosexuell pedofil är det väl fullständigt uteslutet att några TUTTAR skulle varit involverade i övergreppet! Herregud, tänker inte människor? Och, som jag redan skrivit, folk trodde inte på det. Hanna anmälde och anmälde men hur hon än försökte få till det, så trodde varken polis eller soc på henne. Heder åt de myndighetspersoner som förhöll sig kritiska och inte lät sig dras in i Hannas fantasivärld.
En familjearbetare som följde Hanna och Lukas ingående i hemmet, skrev så här i sitt utlåtande:

Hanna är mycket uppmärksam på avvikande beteende hos Lukas, tittar mycket efter symptom på att något är fel med Lukas. T ex om hon upptäcker blåmärken eller andra blessyrer hos Lukas försöker hon själv fotografera eller gå till läkare för att få dessa dokumenterade. Hanna anlitar också olika experter för diagnostisering av Lukas. –––
Hanna ockuperar helt samspelet med sin egen föreställning av vad som sker. Där jag tänker att hon är så uppfylld av egna inre konflikter och där Lukas får spela upp hennes inre drama. Han är alltför indragen i Hannas inre drama, vilket starkt hämmar hans utveckling. –––
Hanna är oförmögen att se Lukas som en autonom person, avskild från henne, men beroende av henne som mamma. Det blir omöjligt för Lukas att under sådana förutsättningar finna ut sin egen person, hitta egna konturer. Han blir använd av Hanna och i det får han aldrig vara i fred. Mina råd, förslag och tankar finner inget gehör hos Hanna. Hon är övertygad om att Lukas svårigheter beror på umgänget med pappan, och vill inte ha hjälp med något annat.

Myndigheterna skötte sig alltså ganska bra. De lät sig inte övertygas av Hannas ogrundade anklagelser utan jobbade vidare för att få Hanna att fatta att Lukas behövde sin pappa. Kanske hade de lyckats – om inte Hanna hade hittat Christina Citron (bilden) på Vasa PBU. I det ögonblick hon steg in på Citrons domäner var Alexanders och Lukas öden beseglade.

Mer om det i nästa inlägg!

Sveriges största folkrörelse?

Åh, alla dessa vuxna som är övertygade om att det är föräldrars rätt att skaffa barn och göra som de vill med dessa barn, och inte barnens rätt att ha föräldrar. Ni gör mig sorgsen.

Jag tycker att det borde vara varje barns rätt att ha en god relation med sina båda biologiska föräldrar, i den mån de lever förstås. Jag tror att biologiska föräldrar (generellt sett) knyter an bättre till sina barn än styv- och adoptivföräldrar gör. Därmed inte sagt att jag är EMOT styvföräldrar och adoptioner, för det mesta fungerar det riktigt bra. Men man bör inte hymla med att det också finns problem, stora problem.

2003 gjorde Socialstyrelsen en undersökning där forskarna jämförde dödsfall bland internationellt adopterade och långtidsplacerade fosterbarn i Sverige. Det visade sig att självmord är fyra gånger vanligare i de här grupperna jämfört med andra jämnåriga i åldern 13-27 år. Däremot råkar inte adopterade ut för dödsfall på grund av missbruk, olyckor eller sjukdomar i någon större utsträckning än andra, medan fosterbarn löper en mer än fördubblad risk. Att adopterade klarar sig bättre ur ett missbruk förklarar forskarna med att de har resursstarka föräldrar som är beredda att satsa på sina barn. Problemen för de adopterade verkar sitta mer på djupet och kan bottna i separationen i tidiga barnaår. Det kan vara en förklaring till varför de begår självmord i så stor utsträckning.

Studien var ovanlig på det viset att det tidigare inte forskats på hur adopterade svenskar mår. Här tror vi ju att arv är oväsentligt och miljö är allt, och med det resonemanget finns det ju inga skillnader mellan biologiska barn och adopterade barn. Men illusionen om att man börjar älska ett barn i samma ögonblick man håller det i sin famn och att barnen förbehållslöst älskar sina nya föräldrar, har skapat många tragedier. Hur ska adoptivföräldrar som inte är förberedda på att anknytningsproblem är ett relativt vanligt fenomen, kunna hjälpa sina barn på bästa sätt?

Men antalet adopterade småbarn i Sverige är betydligt färre än de nästan 200 000 barn som har ingen eller dålig kontakt med sin biologiska pappa, trots att han finns där och inget hellre vill än ta hand om sina barn. Om alla farföräldrar, halvsyskon, kusiner, fastrar och farbröder som inte heller får träffa dessa barn gick samman, skulle de bilda en av de största folkrörelserna i Sverige. Varför gör de inte det? Och varför är pappaföreningarna så många och så splittrade? Tag er samman, alla ni som drabbats och berövats era barn, barnbarn, syskonbarn, halvsyskon och kusiner! Visa att ni är helt vanliga och anständiga människor som lider på grund av att hämndlystna och psykiskt instabila kvinnor fått med sig hela Myndighetssverige i en bisarr jakt på FÖRÖVARE!

Radikalfeministerna lurade politikerna att problemet med misshandlare och pedofilpappor var några tusen gånger större än det i själva verket är. Resultatet är att tusentals snälla, ansvarstagande och älskande pappor berövats sitt eget kött och blod. Med myndigheternas goda minne. I stället för att vara trygga famnar för sina små, får dessa pappor utstå spott och spe och samhällets förakt. Ingen rök utan eld…

En del kämpar oförtröttligt vidare, år efter år. Trots att de egentligen inte har en chans. En del kommer till vägs ände och ger upp kampen för att inte själva gå under, skaffar ny familj och försöker tränga bort minnet av barnet/barnen som finns men ändå inte. Några går under.

Åklagaren Stefan Holmlin blev känd i media som den ”sexåtalade åklagaren” när han i slutet av 1998 anklagades för incest på sin styvdotter och våldtäkt och misshandel av hustrun. Han frikändes helt av både tingsrätt och hovrätt från de falska anklagelserna som uppkom i samband med skilsmässa och vårdnadstvist. Stefan Holmlin satt häktad i sju månader och genomgick tre rättegångar innan han slutligen frikändes helt i juli år 2000. Han sadlade om för att bli försvarsadvokat i stället, och fick även umgänge med sin lilla dotter. Men skräcken för att på nytt bli falskt anklagad hängde som ett svart moln över hans tillvaro och 5 april 2002 orkade han inte mer. Han tog sitt liv.

Conny Olausson hade boxats i det svenska landslaget och var pappa till Martin och Jessica. I sin förtvivlan över att inte få träffa sina barn begick han självmord 11 augusti 2007. Läs hans fina brev till barnen här.

Hur många pappor som tagit sina liv av samma anledning som Stefan Holmlin och Conny Olausson har vi ingen aning om. Är det någon som bryr sig?

Sätt inte fler pappalösa barn till världen!

I går beslutade Allianspartierna att inte säga ja till insemination för ensamstående kvinnor. Det var ett bra beslut tycker jag, även om frågan ska utredas och det antagligen slutar med med ett ja i alla fall. Men alltför många svenska barn har redan blivit berövade sina pappor och att sätta ännu fler pappalösa barn till världen skulle bara göra problemet värre.

Ibland tror jag att hela världen blivit galen. Varför anser så många att pappor är helt onödiga? Varför hyllas kvinnor som dömer sina barn till ett pappalöst liv medan det skrivs spaltkilometer om alla ansvarslösa pappor som ”skiter i sina barn”? Förklara det den som kan. Det skulle vara otroligt intressant om någon ville samla in statistik på hur många barn som blivit pappalösa på grund av att papporna inte vill ha med dem att göra och hur många som blivit pappalösa på grund av att mammorna inte ville ha med papporna att göra. Jag är beredd att sätta en slant på att den senare gruppen är betydligt större än den första.

Visst finns det skitstövlar till karlar som struntar i sina barn. En del därför att de aldrig ville ha barn med just den kvinnan och inte kan acceptera att detta blev följden av ogenomtänkt sex. En del därför att de helt enkelt är skitstövlar. Och de får sina fiskar varma i tidningarnas insändarspalter varje dag.

Men vem är förbaskad på alla mammor som vägrar papporna att ta hand om och älska sina barn? Det finns över 300 000 ensamstående mammor i Sverige. 40 000 av deras barn har ingen som helst kontakt med sin pappa och 150 000 av dem träffar pappa en gång i månaden eller mindre. Allt enligt pappa-barn.se.

Tills för ett par år sedan dömde domstolarna i regel till gemensam vårdnad om barnen. Mammorna och papporna fick helt enkelt hitta ett sätt att lösa sina konflikter för att gemensamt ta ansvar för sina barn. Den som saboterade umgänget för den förälder som inte bodde med barnet, kunde till och med fråntas vårdnaden. Lagen fungerade utmärkt i de allra flesta fall.

Men detta jämställda sätt att se på mammor och pappor, kunde inte radikalfeministerna tåla. De letade efter något som kunde övertyga politikerna om att ändra lagen, att återställa den gamla ordningen där mammorna bestämde över barnen och papporna reducerades till familjeförsörjare – utan tillgång till sin familj. 2005 höll hela planen på att gå i kras. Då sände SVT de två dokumentärerna Könskriget (se dem här) som utlöste en mindre folkstorm mot Roks och den dåvarande socialdemokratiska regeringens jämställdhetsexpert Gunilla Ekberg. Det var hon som väste till reportern Evin Rubar i hissen, när hon trodde att kameran var avslagen:

– Tro inte att du ska få någon hjälp av oss om du blir misshandlad.
Får jag ingen hjälp av er då?
–Nej, så går det ju när man sviker.

Gunilla Ekberg var också inblandad i att två barn gömdes undan i Norge där dom skulle skyddas från en manlig satanistisk sexsekt …

Folkstormen la sig märkligt nog så fort Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt hade avgått. Kort därefter satte jämställdhetsmininster Jens Orback igång att snabbutreda vårdnadslagen och – Simsalabim! Ett par månader före valet 2006 antog riksdagen den nya lagen som påstods gynna barnen. För det fanns nämligen situationer där ensam vårdnad (utläses mamma får vårdnaden) var att föredra framför gemensam vårdnad.

I lagrådsremissen nämndes en situation där det var bäst för barnet med ensam vårdnad – när en förälder utsätter barnet eller någon annan familjemedlem för våld eller andra övergrepp. Domstolarnas och socialnämnderna fick i uppgift att bedöma risken för våld och övergrepp mera noggrant än förut.

Detta ser ju både rätt och riktigt ut vid ett första påseende. Men om man vet hur otroligt enkelt det är för en gråtande (men ljugande) kvinna att övertyga myndigheter om att hennes man är en sadistisk våldsverkare, är den nya lagen rena rama katastrofen. Det behövs varken bevis eller vittnen – om mamman SÄGER att mannen slår och våldtar har han inte en chans att få vara med och ta ansvar för sitt barns uppväxt.

Hur kunde detta gå igenom bara ett år efter Könskriget-chocken? Hur kunde politikerna bli övertygade om att det var kvinnorna i Roks som hade rätt när de påstod att var och varannan pappa slog både mamma och barn och utsatte dem för sexövergrepp? Dessa uppenbart hatiska och stolliga damer var nu sanningsvittnen av bästa sort?

Ett av deras starkaste vapen var den ”sanna berättelsen” När blodsbanden brister. Så här lyder bokens baksidestext:

Hanna var säker på att hon hade mött mannen i sitt liv. De gifte sig nio månader efter att de hade träffats. Veckorna innan bröllopet visade Peter upp sina aggressiva sidor och sitt onormala kontrollbehov. Hon gav, trots allt, äktenskapet en chans med tanke på barnet hon väntade. Efter två års äktenskap tvingas Hanna ge upp drömmen om kärnfamiljen. Hennes liv förvandlas till en riktig mardröm efter separationen. När Lukas börjar träffa sin pappa på egen hand mår han sämre och sämre. Vid tre års ålder kunde han sätta ord på, och berätta vad som faktiskt hände hemma hos Peter. Hanna tvingas lägga ett fasansfullt pussel. Följ Hannas kamp för att skydda sitt barn, utan stöd från samhället.

Inte ett öga var torrt. Ännu en tapper kvinna som ensam i motvind slogs mot myndigheter som inte FATTADE att pappan var en galen våldtäktsman. Klart som tusan att lagen måste ändras! Kvinnor och barn måste skyddas från galna män! Kasta ut barnen med badvattnet – bara de inte badar hos papporna!

I morgon ska jag berätta en del av sanningen om Peter, Hanna och Lukas. Det är en fruktansvärd historia om en uppenbart instabil mamma som när hon väl fått sitt barn, gör allt hon kan för att skära bort fadern ur sonens liv. Tragedin börjar när Lukas är drygt ett år gammal och fullbordas när Peter sex år senare ger upp kampen om sitt barn. Knäckt av så många års hopplös kamp för att upprätthålla kontakten med Lukas skriver han under ett papper på att aldrig mera försöka umgås med Lukas. Som tack för att han försvinner skriver mamman under på att inte kräva underhåll.

Getingboet

Nog visste jag att jag stack fingrarna rakt ner i ett getingbo när jag valde att skriva om Israel-Palestinakonflikten utan att inta den vanliga propalestinska attityden. Och visserligen överdrev jag kraftigt när jag utsåg svensk press till världens mest propalestinska – det gjorde jag för att väcka reaktioner. Men inte trodde jag att någon skulle påstå motsatsen – att svensk press är proisraelisk! Det får du nog allt belägga lite bättre, profanum vulgus.

Själv hinner jag just nu inte belägga mitt eget påstående med mer än att hänvisa till bloggen TT-kritik som ägnar inlägg efter inlägg åt att belysa rena felaktigheter och palestinsk propaganda i svensk press. Och ett mejl från en kollega som är ganska ny i branschen:

Bra skrivet! Själv har jag ett eget litet helvete där jag jobbar. Av dussinet reportrar och redigerare är jag den ende som fört fram Israel-vänliga argument – ergo: nu är jag utfryst. Jag höll inte med om att Israel är en teokrati i stil med Iran. Att denna vurm för en totalitär, antisemitisk retorik bildar konsensus på redaktionen känns kusligt. Och det faktum att det inte var ett dugg bättre på min förra arbetsplats, innebär att jag långt ifrån känner mig hemma i yrkeskåren.

Angående Davis Cup-matchen tycker jag att Malmöpolitikernas beslut att spela utan publik är skamligt. Att huka sig för hot från mobben är alltid fel. Och jag skulle verkligen vilja veta hur Ilmar Reepalu svarar på de här frågorna. Heder åt Stockholms fritidsnämnd som sagt sig beredd att ta över arrangemanget – om de nu hinner.

Jag hoppas verkligen att vi en dag får uppleva fred i Mellanöstern, men jag tror inte det är möjligt så länge terroristerna styr på Gaza. Ett litet hopp sätter jag dock till USA:s president Barack Obama och hans nya sändebud George Mitchell. Så här sa Barack Obama när han utsåg Mitchell:

– Låt mig i sammanhanget vara absolut klar: Amerika har förbundit sig att garantera Israels säkerhet. Vi kommer alltid stödja Israels rätt att försvara sig mot hot. Hamas har i flera år avlossat flera tusen raketer mot oskyldiga israeliska invånare. Det är faror som ingen demokrati kan tolerera mot sin egen befolkning, det kan inte heller tolereras internationellt sett, och det borde inte heller tolereras av palestinierna själva, eftersom terroraktionerna underminerar deras egna djupaste intressen. Hamas måste erkänna Israels rätt att existera; man måste inställa raketangreppen; man måste respektera redan ingångna avtal mellan Israel och PLO. USA kommer att ge sitt stöd åt försöken att stoppa vapentrafiken till Hamas och den vägen förhindra en ny upprustning av Hamas.

Men har Mitchell (en amerikan med en irländsk pappa och en libanesisk mamma) någon chans att lyckas där så många andra har misslyckats? Kanske. Om någon ska klara det är det kanske mannen bakom det lika mirakulösa som oväntade fredsavtalet på Nordirland 1998. Katolikerna och protestanterna var lika oförsonliga och hatiska som i israelerna och palestinierna och Mitchell fick använda både list och humor. Jag citerar återigen från Dick Haas nyhetsbrev:

När avtalet höll på att gå upp i sömmarna igen 1999, lyckades han få med sig de bägge lägrens förhandlare till en restaurang i Belfast, och han sade att den enda förutsättningen var, att de fick tala om allt utom om politik. Efter en stund började man tala om opera.
– Vet ni varför jag älskar opera? När jag går hem och sätter på La Bohème av Puccini, då vet jag att Rodolfo kommer att sjunga samma aria med samma ord varje gång.
– Det liksom förbereder mig på nästa omgång med er här i Belfast. För det enda jag vet med absolut säkerhet, är att jag kommer att tvingas sitta och lyssna på er, och ni kommer förstås att säga samma saker om och om igen till domedag.
Då skrattade irländarna vid middagsbordet. De skrattade fast de aldrig gjort sig kända i det förflutna för att stå ut med åtlöje. Och isen var bruten. Fredsavtalet var i hamn för gott.
I Mellanöstern blir det svårare. Där växer politiker med sinne för humor inte på träd. Det finns inte så många träd i Mellanöstern. Men Mitchell kan kanske plantera några och sätta på Puccini och avvakta. I Mellanöstern har det ju hänt under förr.

Stoppa INTE matchen!

Nu tänkte jag reta upp er med en annan fullständigt inkorrekt politisk åsikt – jag kräver att Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel får spelas MED publik! Ni tycker antagligen precis tvärtom. Inte konstigt eftersom Sverige har världens mest vinklade rapportering av konflikten mellan Israel och Palestina. Möjligen är den arabiska pressen mer propalestinsk, men det låter jag vara osagt.

Om man upprepar enkla slagord tillräckligt många gånger, så tror folk att det är sant. Och bilden av de stackars svaga palestinierna som inte har en chans mot den hemska och mordiska staten Israel sitter inetsad på svenska näthinnor. Om vi för en sekund vågar tänka tanken att det är otrevligt att palestinierna tar på sig bombbälten och sätter sig på israeliska bussar och spränger civila i luften, kommer genast Jan Guillou eller någon annan gammal vänsterflummare och ryter till med den gamla vanliga visan. Israel är en ockupationsmakt och palestinierna har rätt att göra uppror, jada jada jada.

Men nu uppmanar jag er att inte använda ryggmärgsreflexen. Försök hålla tag i tanken om vad terrorism är och hur den numera påverkar allas våra liv. Ända sedan staten Israel bildades 1948 har de intilliggande arabstaterna vägrat erkänna landets rätt att existera. Det är inte bara Jan Guillou som anser att Israel bör förstöras. Numer säger han det väl inte rakt ut men i en debattartikel i Svenska Dagbladet 1977 skrev han enligt Wikipedia: Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Harmagedon.

Det senaste kriget mellan Israel och Gaza började med att Hamas skickade raket efter raket in mot den israeliska befolkningen. Efter ett stort antal varningar, slog Israel tillbaka. I ett försök att slå ut terroristerna vars enda syfte och mål är att döda så många judar som möjligt, anföll de raketbaserna och de underjordiska tunnlar där terroristernas vapen forslas in till Gazaremsan. Vad tycker ni att de skulle ha gjort? Vänt andra kinden till? Tänk tanken att danskarna hatade oss av den enda anledningen att vi är svenskar. Vi borde inte få lov att existera som land och alla svenskar borde utplånas från jordens yta. Och så började danskarna skjuta raketer. Hur många veckor tycker ni att raketerna skulle få regna ner över Skåne innan den svenska regeringen skulle agera? Hur många skåningar tycker ni man skulle offra för att det egentligen är synd om danskarna som inte kan acceptera att Skåne inte varit danskt sedan 1658?

En söndag för ett par veckor sedan promenerade jag genom Malmö på väg till min arbetsplats som ligger intill Slagthuset, bakom Centralstationen. Jag hoppade av bussen på Gustav Adolfs torg och började gå Södergatan fram. I korsningen vid Skomakargatan tog det stopp. Där hade polisen spärrat av, piketbussarna stod på rad och ingen släpptes fram. Vad var det frågan om? Bomber, terrorister, mördarjakt? Avspärrningen täckte halva det gigantiska Stortorget och vid varje avspärrningstejp stod kravallpoliser och piketbussar. Jag har aldrig sett så många piketbussar samtidigt och då bevakade jag ändå de flesta av de våldsammaste 30 novemberdemonstrationerna i Lund när det begav sig.

Det det var frågan om var en proisraelisk demonstration. Några Israelvänliga människor ville hålla upp plakat och visa att de stödjer landets rätt att försvara sig. Och det var inte de som var så farliga att halva innerstan spärrats av. Det var för de propalestinska motdemonstranternas skull som hela polisuppbådet samlats. Ett par veckor tidigare hade de nämligen lyckats i sitt uppsåt att stoppa demonstrationen och nu skulle polisen verkligen se till att de Israelvänliga fick lov att använda sig av sina grundläggande demokratiska rättigheter: att demonstrera och yttra sin mening. Det lyckades. Den här gången blev det lugnare – bara åtta personer greps.

Demonstrationen i Malmö symboliserar Palestinakonflikten väl. På ena sidan människor som kämpar för sin rätt att existera och uttrycka sin åsikt, på andra sidan gaphalsar som anser sig ha rätt att tysta sina motståndare – med våld.

När alla tycker samma sak blir jag, som sagt, alltid misstänksam. För att få en annan bild har kag jag börjat prenumerera på ett nyhetsbrev från svenske Dick Haas som bor i Israel. Han skrev nyligen:

Genom att låtsas som om det är Israel som ska bana väg för freden, fortsätter massmedierna med klart vänsterstuk i Sverige att i princip omyndigförklara palestiniernas roll i konflikten. Det är en sorts omvänd svensk rasism. Man låtsas att palestinierna är en sorts vildar utan ansvar för vad de ställer till med. Den svenska synen är inte så konstig som det kan verka i förstone. För alla med ögon att se med, vet att Hamas inte söker en fredlig lösning med Israel. Hamas vill förinta den judiska staten och man skulle aldrig drömma om att erkänna en stat som man har planer på att bekämpa till döddagar.

Faktum att merparten av de svenska MÖ-reportrarna aldrig talar om Hamas naziliknande program är begripligt: Hamas har i grova drag stöd av hälften av palestinierna i Gaza och på Västbanken och det var dessa palestinier som med demokratiska medel röstade fram Hamas till en valseger över konkurrenterna, främst i skepnad av PLO, och även om de svenska medierna tiger om Hamas motiv, så känner palestinierna själva till vad Hamas har för program angående Israel och det är just dessa planer som lockade dem att rösta på Hamas snarare än på PLO, som försvagats svårt av inre korruption och som dessutom redan ingått avtal med sådana som Netanjahu…

Här hemma har fanatikerna dragit igång en Stoppa matchen-kampanj. Kolla det här inslaget på Youtube.

Lägg särskilt märkte till hotelserna om att ”fredsälskande Malmöbor inte kommer att låta matchen spelas”. Av rädsla för dem (?) har nu fritidsförvaltningen i Malmö bestämt att matchen på Baltiska Hallen ska spelas utan publik. Och Ilmar Reepalu vill stoppa matchen helt och hållet. Som en förnuftets röst mitt i all dumhet, träder Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson fram och kräver publik.

– Idrottsrörelsens huvuduppgift är att bygga broar, inte riva dem, säger hon till Sydsvenskan.

Ska vi slå vad om att ”motdemonstranter” kommer att locka fram ett nytt, dyrt polisuppbåd på skattebetalarnas bekostnad, oavsett om matchen spelas med publik eller ej?

Mia grät inte så länge …

Mia Mayberry lär vara tillbaka i Oxelösund igen. Enligt rapporter till Monica Antonssons blogg är hon redan tillbaka i stan där hon aldrig mer kunde sätta sin fot. Hon skulle inte ens kunna ta ett sista farväl av sin far den dag han dör, snyftade hon medan krokodiltårarna tillrade över hennes kinder i Aftonbladets tv-intervju.

Ett rykte säger att hon kommit hem för att övertala sin son Micke att inte skriva en bok om sin uppväxt och om Mamma Mia som övergav honom och la på luren när han ringde henne på Mors Dag. Kanske vill hon vara med och skriva – så att det blir rätt version av ”sanningen” som presenteras.

Hoppas folk i Oxelösund är vakna och beredda med mobilkamerorna. Vilket scoop att fånga Mia på promenad i stan! Och när ni ändå är ute och spanar, så håll ögonen öppna för pojkarna Valette. Av en märklig slump är det just i Oxelösund pojkarnas mamma bor.

Är Frank och André värda mindre än Alicia?

Varför skrivs det inte en enda rad i tidningarna om de bortrövade pojkarna Frank och André Valette? För ett år sedan var tidningarna fulla av artiklar om lilla Alicia som rövats bort av sin pappa. Kvar hemma i Sverige var den förtvivlade mamman Maria Elfversson som kämpade för att få hjälp med att hitta Alicia. Hon tyckte inte att hon fick särskilt mycket hjälp av svenska myndigheter.

Det tycker inte George Pesor heller att han får. Pappan till pojkarna som hålls fångna av sin mamma är precis lika förtvivlad som mamma Maria var. Men medan svensk polis inte hade särskilt goda förutsättningar att hitta Alicia pappa i Kambodja (där han befann sig) så borde det inte bereda dem särskilt stora svårigheter att söka efter pojkarnas mamma. George tycker till exempel att polisen kunde åka hem till pojkarnas morföräldrar och fråga vad de vet.

Men när George ringer den polisman som håller i utredningen svarar han att han inte får tag på morföräldrarna. De svarar nämligen inte i telefon! Det är visserligen en hel månad sedan han var där och ringde på deras dörr, men polismannen har nu skickat ett brev till dem och hoppas få svar. Milda makter! Kling och Klang in action?

Morföräldrarna är 76 år gamla – så himla svårt kan det väl inte vara att få tag i dem? Vad är det för fel på svensk polis? Är det inte viktigt att försöka hitta två pojkar på 9 och 11 år som uppenbarligen hålls fångna av sin mamma? Om de haft tillgång till internet och mobiltelefoner hade de förstås ringt sin pappa och förklarat varför de inte kommer hem. Särskilt som både Frank och André var oroliga inför resan till Sverige, oroliga för att deras mamma skulle tvinga dem att stanna kvar här.

George börjar nu ångra nu att han höll sig till lagen. Att han följde den australiensiska familjedomstolens beslut att låta mamman träffa sina pojkar i Sverige. Han följde lagen och förlorade sina barn. Mamman bryter mot lagen, håller pojkarna fångna men polisen kan inte ens hitta ett par 76-åringar.

Och varför tycker inte svenska journalister att fallet är värt att följa? Finns det inga wallraffande reportrar som kan åka och knacka på hos morföräldrarna och mostern? Varför ställer ingen mammans advokat Susanne Ekberg Carlsson mot väggen? Hon vet uppenbarligen var mamman håller hus och borde som rättskaffens advokat övertala mamman att släppa barnen. Om mamman vill försöka vinna vårdnaden om dem igen, borde väl advokaten tala om för henne att bästa sättet att vinna en vårdnadstvist inte torde vara att begå ett allvarligt brott som kan ge flera år i fängelse.

Lilla Alicias pappa dömdes till 1,5 års fängelse och skadestånd på 88 000 kronor till mamman och 40 000 kronor till dottern. Tycker Susanne EC att hennes klient agerar på ett sätt som gagnar henne själv eller hennes barn? (Såg just att hovrätten sänkte straffet häromdagen med fyra månader.)

Reportrarna skulle också kunna åka till Helsingborg och ställa obekväma frågor till Carina Sällberg och hennes kvinnojour Kobra. När jag via mejl ställde tre lätta frågor till henne om Kobras inställning till mammor som rövar bort barn, blev Sällberg så rasande att hon skrev till mina PK-kolleger runt om i Sverige och tyckte att de borde tysta mig och min blogg. Man undrar ju vad hon döljer?

Det finns massor att gräva i för engagerade reportrar. Och artiklar i svenska tidningar skulle verkligen göra nytta eftersom Frank och André antagligen är gömda någonstans i Sverige och kanske skulle kunna hittas av tidningarnas läsare. Är det mindre synd om bortrövade pojkar än om bortrövade flickor? Eller är det mindre synd om pappor som förlorar sina barn än om mammor som förlorar sina barn? Eller är det alltid mer synd om svenskar än om utlänningar? Kan reportrarna inte riktigt tro på att pojkarna hade det bättre hos sin pappa i Australien än hos sin mamma i Sverige? Trots att två domstolar funnit att pappan är den bäste vårdnadshavaren och att mamman varje dag sedan 9 oktober i fjor, begår det allvarliga brottet grov egenmäktighet med barn?

Georges enda hopp är nu bloggarna. Att vi som bloggar fortsätter skriva om Frank och André och att ni som läser håller ögon och öron öppna. Men inte ens vårt engagemang är garanterat. Pojkarnas moster har anmält alla oss som bloggar om pojkarna och deras kriminella mamma (efterlyst av Interpol), till Datainspektionen. En handläggare har utsetts och inom tre månader får vi vår dom. Det blir spännande att se hur det går!

I disapprove of what you say …

Just hemkommen från Holland – med nya Villaliv i handen. ”Min” nya tidning kommer snart att landa i över två miljoner villabrevlådor och det känns otroligt spännande. Studiebesöket på det gigantiska tryckeriet Roto Smeets i Deventer var verkligen en upplevelse. De första exemplaren skulle ha rullat ur tryckpressarna i går eftermiddags, men det blev försenat så därför tillbringade jag och vd:n Fredrik Lindblahd (bilden) kvällen med att äta god middag tillsammans med tryckeriets svenske representant.

Klockan 6.15 i morse ringde telefonen – rykande färska exemplar av tidningen fanns på tryckeriet! Stapplade ur sängen och åkte dit, för att mötas av en urtråkig tidning utan omslag. Det skulle tillfogas senare under dagen …

Tillbaka till hotellsängen och någon timmes vila, sedan tryckeriet igen. Wow! Nu såg tidningen helt fantastisk ut. Jag är säker på att det är ett trick Roto Smeets kör med alla sina kunder: Slit dem ur sängen kl 6 på morgonen, låt dem komma hit och titta på en trist tidning utan omslag – sedan kommer de att bli överlyckliga över den färdiga produkten!

Nu till ett annat slags väsentligheter, nämligen era kommentarer. Först och främst vill jag tacka för alla kloka, roliga och ”nytänksskapande” kommentarer. Det är en fröjd att komma hem och se att så många har så mycket intressant att säga.

Sedan till den tråkiga uppgiften – att kommentera fördomsfulla och ogenomtänkta kommentarer. Framförallt de som anklagar mig för att vara pedofilernas vän. Jag kan inte besvara alla, så jag väljer frågorna från Märkligt. De känns ganska representativa för den falangens funderingar.

1. Inser IC att en rad av diskussionerna på hennes blogg sker utifrån ett perspektiv där somliga vuxna anser att det är okej att ”ha sex” med barn?

SVAR: Jag är medveten om att här finns minst en öppen pedofil bland er som kommenterar – Nijawara och Ziltoid kallar han sig bland annat. Så fort jag upptäckte hans närvaro mejlade jag och bad honom sluta skriva här. Det bryr han sig tydligen inte om och så länge jag inte lägger in granskningsfunktionen på kommentarer, så kan jag inte få bort honom. Och jag tycker det skulle vara så oerhört tråkigt att tvingas censurera er. Tänk själva om ni inte hade fått reta er på varandra på ett och halvt dygn medan jag var i Holland!

2. Inser IC att när dessa krafter blandar sig i sådana här frågor så bidrar det till att förstöra för alla normala pappor som blivit orättvist anklagade.

SVAR: Absolut. Det var därför jag mejlade Nijawara och bad honom hålla sig härifrån.

3. Hur kan IC som kritiskt granskande journalist medverka till att få en nyanserad debatt och diskussion så länge dagordningen bland de inblandade präglas av vuxna som anser att ”sex med barn” (dvs övergrepp på barn) är naturligt och normalt?

SVAR: ”Dagordningen” präglas väl ändå inte av en handfull inlägg gjorda av Nijawara/Ziltoid? Jag antar att du kan räkna och därmed är fullt medveten om att din fråga är helt fel ställd.

4. Varför anser IC att det är så viktigt att just pedofiler får vara med och komma till tals i vårdnadsfrågor?

SVAR: IC anser inte alls att det är viktigt!!! Jag betackar mig för alla pedofila inlägg på min blogg, men vill inte sätta på kommentatorsgranskningen förrän det blir absolut nödvändigt. Givetvis tycker jag inte att pedofiler har något som helst i vårdnadsdebatten att göra – pedofiler ska ALDRIG ha vårdnaden om barn. Varken pedofila pappor eller pedofila mammor. För alla de falskanklagade (mest pappor) som kämpar för att få träffa sina barn, är det extremt skadligt att pedofiler ger sig in här på min blogg och/eller länkar till min sida. För det tar fokus från just det jag försöker säga. I stället för att prata om väsentligheter börjar vi tjafsa om vem som är pedofil och vem som inte är det. I hate it!

Men yttrandefriheten är också extremt viktig för mig. Jag ställer till 100 procent upp på citatet som brukar tillskrivas Voltaire:

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.

I själva verket var det en kvinna som skrev det, nämligen Evelyn Beatrice Hall (1868 – 1919). Hon skrev en biografi om den franske filosofen och devisen kom till som ett sätt att förklara vad Voltaire stod för. Givetvis skrev hon under manlig pseudonym, Stephen G. Tallentyre. Vad skönt att vi inte längre lever i en tid när kvinnor måste låtsas vara män för att uttrycka sina kloka åsikter!


Märkligt avslutar sitt inlägg med: ”Och självklart tusen andra frågor som jag förövrigt (sic!) hoppas en ÄKTA kritiskt granskande journalist tar tag i efter tips om det som sker här…”

SVAR: Jag välkomnar all granskning, det trodde jag att du hade förstått av mina inlägg. Jag har ingenting att dölja: Jag ingår inte i några pedofilnätverk, mitt syfte är inte att låta pedofiler härja fritt utan att bevisa att många, helt vanliga, pappor felaktigt utpekats som pedofiler och på grund av det förlorat sina barn.

Det om detta. Över till trevliga saker, nämligen bildandet av ”Osamas fond”. Kul att intresset för att skänka pengar verkar vara så stort, men vi måste göra detta enligt konstens alla regler. Och det innebär att man bildar en förening. bestämmer namn, ändamål, interimstadgar, styrelse, öppnar ett plusgirokonto etc.

Vad tycker ni att föreningen ska heta? Och vilka kloka människor ska sitta i dess styrelse? Kom med förslag!