Är Frank och André värda mindre än Alicia?



Varför skrivs det inte en enda rad i tidningarna om de bortrövade pojkarna Frank och André Valette? För ett år sedan var tidningarna fulla av artiklar om lilla Alicia som rövats bort av sin pappa. Kvar hemma i Sverige var den förtvivlade mamman Maria Elfversson som kämpade för att få hjälp med att hitta Alicia. Hon tyckte inte att hon fick särskilt mycket hjälp av svenska myndigheter.

Det tycker inte George Pesor heller att han får. Pappan till pojkarna som hålls fångna av sin mamma är precis lika förtvivlad som mamma Maria var. Men medan svensk polis inte hade särskilt goda förutsättningar att hitta Alicia pappa i Kambodja (där han befann sig) så borde det inte bereda dem särskilt stora svårigheter att söka efter pojkarnas mamma. George tycker till exempel att polisen kunde åka hem till pojkarnas morföräldrar och fråga vad de vet.

Men när George ringer den polisman som håller i utredningen svarar han att han inte får tag på morföräldrarna. De svarar nämligen inte i telefon! Det är visserligen en hel månad sedan han var där och ringde på deras dörr, men polismannen har nu skickat ett brev till dem och hoppas få svar. Milda makter! Kling och Klang in action?

Morföräldrarna är 76 år gamla – så himla svårt kan det väl inte vara att få tag i dem? Vad är det för fel på svensk polis? Är det inte viktigt att försöka hitta två pojkar på 9 och 11 år som uppenbarligen hålls fångna av sin mamma? Om de haft tillgång till internet och mobiltelefoner hade de förstås ringt sin pappa och förklarat varför de inte kommer hem. Särskilt som både Frank och André var oroliga inför resan till Sverige, oroliga för att deras mamma skulle tvinga dem att stanna kvar här.

George börjar nu ångra nu att han höll sig till lagen. Att han följde den australiensiska familjedomstolens beslut att låta mamman träffa sina pojkar i Sverige. Han följde lagen och förlorade sina barn. Mamman bryter mot lagen, håller pojkarna fångna men polisen kan inte ens hitta ett par 76-åringar.

Och varför tycker inte svenska journalister att fallet är värt att följa? Finns det inga wallraffande reportrar som kan åka och knacka på hos morföräldrarna och mostern? Varför ställer ingen mammans advokat Susanne Ekberg Carlsson mot väggen? Hon vet uppenbarligen var mamman håller hus och borde som rättskaffens advokat övertala mamman att släppa barnen. Om mamman vill försöka vinna vårdnaden om dem igen, borde väl advokaten tala om för henne att bästa sättet att vinna en vårdnadstvist inte torde vara att begå ett allvarligt brott som kan ge flera år i fängelse.

Lilla Alicias pappa dömdes till 1,5 års fängelse och skadestånd på 88 000 kronor till mamman och 40 000 kronor till dottern. Tycker Susanne EC att hennes klient agerar på ett sätt som gagnar henne själv eller hennes barn? (Såg just att hovrätten sänkte straffet häromdagen med fyra månader.)

Reportrarna skulle också kunna åka till Helsingborg och ställa obekväma frågor till Carina Sällberg och hennes kvinnojour Kobra. När jag via mejl ställde tre lätta frågor till henne om Kobras inställning till mammor som rövar bort barn, blev Sällberg så rasande att hon skrev till mina PK-kolleger runt om i Sverige och tyckte att de borde tysta mig och min blogg. Man undrar ju vad hon döljer?

Det finns massor att gräva i för engagerade reportrar. Och artiklar i svenska tidningar skulle verkligen göra nytta eftersom Frank och André antagligen är gömda någonstans i Sverige och kanske skulle kunna hittas av tidningarnas läsare. Är det mindre synd om bortrövade pojkar än om bortrövade flickor? Eller är det mindre synd om pappor som förlorar sina barn än om mammor som förlorar sina barn? Eller är det alltid mer synd om svenskar än om utlänningar? Kan reportrarna inte riktigt tro på att pojkarna hade det bättre hos sin pappa i Australien än hos sin mamma i Sverige? Trots att två domstolar funnit att pappan är den bäste vårdnadshavaren och att mamman varje dag sedan 9 oktober i fjor, begår det allvarliga brottet grov egenmäktighet med barn?

Georges enda hopp är nu bloggarna. Att vi som bloggar fortsätter skriva om Frank och André och att ni som läser håller ögon och öron öppna. Men inte ens vårt engagemang är garanterat. Pojkarnas moster har anmält alla oss som bloggar om pojkarna och deras kriminella mamma (efterlyst av Interpol), till Datainspektionen. En handläggare har utsetts och inom tre månader får vi vår dom. Det blir spännande att se hur det går!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s