Getingboet


Nog visste jag att jag stack fingrarna rakt ner i ett getingbo när jag valde att skriva om Israel-Palestinakonflikten utan att inta den vanliga propalestinska attityden. Och visserligen överdrev jag kraftigt när jag utsåg svensk press till världens mest propalestinska – det gjorde jag för att väcka reaktioner. Men inte trodde jag att någon skulle påstå motsatsen – att svensk press är proisraelisk! Det får du nog allt belägga lite bättre, profanum vulgus.

Själv hinner jag just nu inte belägga mitt eget påstående med mer än att hänvisa till bloggen TT-kritik som ägnar inlägg efter inlägg åt att belysa rena felaktigheter och palestinsk propaganda i svensk press. Och ett mejl från en kollega som är ganska ny i branschen:

Bra skrivet! Själv har jag ett eget litet helvete där jag jobbar. Av dussinet reportrar och redigerare är jag den ende som fört fram Israel-vänliga argument – ergo: nu är jag utfryst. Jag höll inte med om att Israel är en teokrati i stil med Iran. Att denna vurm för en totalitär, antisemitisk retorik bildar konsensus på redaktionen känns kusligt. Och det faktum att det inte var ett dugg bättre på min förra arbetsplats, innebär att jag långt ifrån känner mig hemma i yrkeskåren.

Angående Davis Cup-matchen tycker jag att Malmöpolitikernas beslut att spela utan publik är skamligt. Att huka sig för hot från mobben är alltid fel. Och jag skulle verkligen vilja veta hur Ilmar Reepalu svarar på de här frågorna. Heder åt Stockholms fritidsnämnd som sagt sig beredd att ta över arrangemanget – om de nu hinner.

Jag hoppas verkligen att vi en dag får uppleva fred i Mellanöstern, men jag tror inte det är möjligt så länge terroristerna styr på Gaza. Ett litet hopp sätter jag dock till USA:s president Barack Obama och hans nya sändebud George Mitchell. Så här sa Barack Obama när han utsåg Mitchell:

– Låt mig i sammanhanget vara absolut klar: Amerika har förbundit sig att garantera Israels säkerhet. Vi kommer alltid stödja Israels rätt att försvara sig mot hot. Hamas har i flera år avlossat flera tusen raketer mot oskyldiga israeliska invånare. Det är faror som ingen demokrati kan tolerera mot sin egen befolkning, det kan inte heller tolereras internationellt sett, och det borde inte heller tolereras av palestinierna själva, eftersom terroraktionerna underminerar deras egna djupaste intressen. Hamas måste erkänna Israels rätt att existera; man måste inställa raketangreppen; man måste respektera redan ingångna avtal mellan Israel och PLO. USA kommer att ge sitt stöd åt försöken att stoppa vapentrafiken till Hamas och den vägen förhindra en ny upprustning av Hamas.

Men har Mitchell (en amerikan med en irländsk pappa och en libanesisk mamma) någon chans att lyckas där så många andra har misslyckats? Kanske. Om någon ska klara det är det kanske mannen bakom det lika mirakulösa som oväntade fredsavtalet på Nordirland 1998. Katolikerna och protestanterna var lika oförsonliga och hatiska som i israelerna och palestinierna och Mitchell fick använda både list och humor. Jag citerar återigen från Dick Haas nyhetsbrev:

När avtalet höll på att gå upp i sömmarna igen 1999, lyckades han få med sig de bägge lägrens förhandlare till en restaurang i Belfast, och han sade att den enda förutsättningen var, att de fick tala om allt utom om politik. Efter en stund började man tala om opera.
Vet ni varför jag älskar opera? När jag går hem och sätter på La Bohème av Puccini, då vet jag att Rodolfo kommer att sjunga samma aria med samma ord varje gång.
– Det liksom förbereder mig på nästa omgång med er här i Belfast. För det enda jag vet med absolut säkerhet, är att jag kommer att tvingas sitta och lyssna på er, och ni kommer förstås att säga samma saker om och om igen till domedag.
Då skrattade irländarna vid middagsbordet. De skrattade fast de aldrig gjort sig kända i det förflutna för att stå ut med åtlöje. Och isen var bruten. Fredsavtalet var i hamn för gott.
I Mellanöstern blir det svårare. Där växer politiker med sinne för humor inte på träd. Det finns inte så många träd i Mellanöstern. Men Mitchell kan kanske plantera några och sätta på Puccini och avvakta. I Mellanöstern har det ju hänt under förr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s