Sanningen om När blodsbanden brister



Som ni säkert har förstått vid det här laget, så är jag alltid på min vakt när jag ser en bok med undertiteln En sann historia/En sann berättelse. Jag tyckte att Gömda var skrattretande med alla sina osannolika händelser, men kunde ändå inte föreställa mig vidden av Liza Marklunds bedrägeri. Jag nöjde mig med att konstatera att vissa saker var väldigt överdrivna, men att boken i stora drag ändå måste vara sann. Jag trodde faktiskt inte att en journalist skulle kunna ljuga sina läsare rakt upp i synen. I dag vet jag bättre. Min magkänsla var rätt och Liza Marklund är 100 procent korrumperad.

Efter det har jag hållit mig undan de sanna historierna – om inte jag anat att här fanns en ny rättsskandal att avslöja. Så var fallet med Den tusende gången, men tyvärr sprack mitt projekt med att följa i Ulrika Olsons spår på samma sätt som Monica Antonsson följt i Mia Erikssons spår, på att jag var en fattig frilans och inte hade råd att avsätta all den tid som krävdes.

En bok som stått på pockethyllorna i flera år nu är När blodsbanden brister – en sann berättelse av pseudonymen Hanna Svensson. Här möter vi tappra Hanna, stackars lille Lukas och den vedervärdige pedofilpappan Peter. Boken kom först ut 2003 på Gravanders förlag och togs sedan över av Norstedts 2004. Jag vet inte hur många exemplar boken har sålts i, men gissningsvis ganska många eftersom den funnits att köpa som pocket år efter år. Just nu anges den vara definitivt slutbokus.com och tillfälligt slutadlibris.com. Förhoppningsvis betyder det att den sista upplagan är tryckt och att ingen mer ska läsa skitpratet i den.

Förra året hände något spännande. I notiser läste jag att pappan som i böckerna framställs som alkoholiserad pedofil, stämde Norstedts förlag på 3,7 miljoner kronor. Han ansåg sig förtalad och menade att människor i hans omgivning förstått att boken handlade om honom. Mitt intresse var väckt! För en tid sedan lyckades jag komma i kontakt med ”pedofilpappan Peter” – han ville väldigt gärna tala med en journalist. INGEN hade någonsin tidigare visat intresse för hans version av vårdnadsstriden om Lukas som beskrivs i boken.

– Egentligen var det ju därför jag stämde förlaget – för att få uppmärksamhet, berättar Alexander som han i själva verket heter. Jag trodde nog aldrig att jag skulle ha en chans att vinna, men jag räknade med att kvällstidningarna skulle nappa på en sådan saftig historia och då skulle jag äntligen få en chans att berätta hur det egentligen var. Det var väl mest det jag var ute efter.

Alexander räknade fel. Rättegången i detta tryckfrihetsmål kom och gick, utan att en enda journalist närvarade. Den här notisen i Svensk Bokhandel är väl i princip den enda mediabevakning som förekommit. Och hur gräsligt det än känns för Alexander att hundratusentals svenskar läst om honom som den vedervärdige Peter i boken, så är problemet betydligt större än hans (och sonen Lukas) personliga lidande. När blodsbanden brister hade nämligen stor påverkan på de socialdemokrater som i raketfart klubbade igenom den nya vårdnadslagen 2006, några månader innan de förlorade valet…

Jag läste boken för ett par veckor sedan och hade då fördelen av att redan känna till att Alexander har en helt annan version av verkligheten. MEN ÄNDÅ!!! Jag begriper faktiskt inte hur någon tänkande person kan bli övertygad av denna tunna soppa. Ändå vet jag att det är så. Kollegan Jessica i Göteborg sa häromveckan:

– Nä, men den boken är väl ändå sann! Den slukade jag med hull och hår. Jag inser att jag blev lurad av Gömda, men kom inte och säg att När blodsbanden brister också är fejk!

Jessica sätter fingret på vad det handlar om. En jäkla massa begåvade och i normalfallet tänkande personer, har köpt alla dessa sanna berättelser med hull och hår. Och nu vill de inte acceptera att de blivit lurade – det är pinsamt och genant och antyder att de inte är de kritiskt tänkande personer de vill vara. Här tror jag en stor del av förklaringen till Liza Marklund-fansens oresonliga vrede mot Monica Antonsson ligger. Det handlar inte så mycket om Mia Erikssons och Liza Marklunds trovärdighet, utan om läsarnas egen förlorade heder. Vem vill vara en blåögd dununge och erkänna att man gått på en bluff? Bättre då att framhärda i att bluffen inte var någon bluff.

För er som inte läst När blodsbanden brister ger jag här en kort resumé: Hanna och Peter gifter sig i ganska mogen ålder sedan Hanna blivit gravid. Kort efter bröllopet skär det sig och Hanna flyttar ifrån huset och tar Lukas, 1, med sig. Hanna tycker illa om Peter och letar efter tecken på att Lukas inte vill vara hos pappa. Hon anmäler och anmäler och anmäler och anmäler. Trots alla anmälningar är det ingen som tror henne. Polisen lägger ner och socialtjänstemännen börjar undra om hon är riktigt klok i huvudet. Peter kämpar år ut och år in för att få träffa sin son.

Inte en enda gång i boken framkommer minsta lilla bevis för att Peter gjort Lukas illa. Men Hanna gör allt hon kan för att hålla Lukas borta från pappan. Någonstans mitt i boken förvandlas Peter till ”våldtäktsmannen” – ett ord som har minsta möjliga täckning i texten. På sidan 134 står:

Vi avbröt och på vägen hem frågade jag om han blivit rädd någon gång förut i mörkret?
– Jaaa, hemma hos pappa. Jag blev rädd när han släckte lampan. Då kissade han på mig.
– Hur många gånger kissade pappa på dig då?
Han tecknade många gånger med ”blinkande fingrar”.
– Ibland stoppade pappa upp något i rumpan också.

Jag blev alldeles kall invärtes. Jag trodde mitt hjärta skulle sluta slå. Efter ett tag kunde jag fråga:
– Vad var det han stoppade upp i rumpan då?
– En leksak, en borr och många spikar.
– Det måste ha gjort ont.
– Det gjorde så ont, sa han och sträckte ut armarna så långt han kunde.
– Mamma, då dog jag och åkte upp i taket.

Ovanstående är så idiotiskt att jag knappt kan kommentera det. Är det någon av er som tror att Lukas yttrade den sista meningen? Efter detta stycke finns inga fler beskrivningar av våldtäkter. Den värsta anklagelsen efter detta är när Hanna påstår att Lukas frågat henne om han skulle ”spruta på hennes tuttar och om han fick kissa på henne”.

Att Lukas, 6, skulle ha sagt så, är skrattretande. Om hans pappa är en homosexuell pedofil är det väl fullständigt uteslutet att några TUTTAR skulle varit involverade i övergreppet! Herregud, tänker inte människor? Och, som jag redan skrivit, folk trodde inte på det. Hanna anmälde och anmälde men hur hon än försökte få till det, så trodde varken polis eller soc på henne. Heder åt de myndighetspersoner som förhöll sig kritiska och inte lät sig dras in i Hannas fantasivärld.
En familjearbetare som följde Hanna och Lukas ingående i hemmet, skrev så här i sitt utlåtande:

Hanna är mycket uppmärksam på avvikande beteende hos Lukas, tittar mycket efter symptom på att något är fel med Lukas. T ex om hon upptäcker blåmärken eller andra blessyrer hos Lukas försöker hon själv fotografera eller gå till läkare för att få dessa dokumenterade. Hanna anlitar också olika experter för diagnostisering av Lukas. –––
Hanna ockuperar helt samspelet med sin egen föreställning av vad som sker. Där jag tänker att hon är så uppfylld av egna inre konflikter och där Lukas får spela upp hennes inre drama. Han är alltför indragen i Hannas inre drama, vilket starkt hämmar hans utveckling. –––
Hanna är oförmögen att se Lukas som en autonom person, avskild från henne, men beroende av henne som mamma. Det blir omöjligt för Lukas att under sådana förutsättningar finna ut sin egen person, hitta egna konturer. Han blir använd av Hanna och i det får han aldrig vara i fred. Mina råd, förslag och tankar finner inget gehör hos Hanna. Hon är övertygad om att Lukas svårigheter beror på umgänget med pappan, och vill inte ha hjälp med något annat.

Myndigheterna skötte sig alltså ganska bra. De lät sig inte övertygas av Hannas ogrundade anklagelser utan jobbade vidare för att få Hanna att fatta att Lukas behövde sin pappa. Kanske hade de lyckats – om inte Hanna hade hittat Christina Citron (bilden) på Vasa PBU. I det ögonblick hon steg in på Citrons domäner var Alexanders och Lukas öden beseglade.

Mer om det i nästa inlägg!

Ett svar till “Sanningen om När blodsbanden brister

  1. Jag läste denna bok utan att veta om att den blivit ifrågasatt, som i detta forum, men jag reagerade spontant precis som dig Ingrid.Hälsa till Alexander att jag aldrig trodde att han gjort ngt, men däremot led jag under läsningen för Lukas skull, Hanna utsätter honom för PAS ett syndrom läs mer här: http://www.dn.se/insidan/barn-kan-fas-att-hata-sin-pappa-1.160748Hoppas han kan komma att bli en harmonisk vuxen trots sin moders hjärntvätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s