Sveriges största folkrörelse?



Åh, alla dessa vuxna som är övertygade om att det är föräldrars rätt att skaffa barn och göra som de vill med dessa barn, och inte barnens rätt att ha föräldrar. Ni gör mig sorgsen.

Jag tycker att det borde vara varje barns rätt att ha en god relation med sina båda biologiska föräldrar, i den mån de lever förstås. Jag tror att biologiska föräldrar (generellt sett) knyter an bättre till sina barn än styv- och adoptivföräldrar gör. Därmed inte sagt att jag är EMOT styvföräldrar och adoptioner, för det mesta fungerar det riktigt bra. Men man bör inte hymla med att det också finns problem, stora problem.

2003 gjorde Socialstyrelsen en undersökning där forskarna jämförde dödsfall bland internationellt adopterade och långtidsplacerade fosterbarn i Sverige. Det visade sig att självmord är fyra gånger vanligare i de här grupperna jämfört med andra jämnåriga i åldern 13-27 år. Däremot råkar inte adopterade ut för dödsfall på grund av missbruk, olyckor eller sjukdomar i någon större utsträckning än andra, medan fosterbarn löper en mer än fördubblad risk. Att adopterade klarar sig bättre ur ett missbruk förklarar forskarna med att de har resursstarka föräldrar som är beredda att satsa på sina barn. Problemen för de adopterade verkar sitta mer på djupet och kan bottna i separationen i tidiga barnaår. Det kan vara en förklaring till varför de begår självmord i så stor utsträckning.

Studien var ovanlig på det viset att det tidigare inte forskats på hur adopterade svenskar mår. Här tror vi ju att arv är oväsentligt och miljö är allt, och med det resonemanget finns det ju inga skillnader mellan biologiska barn och adopterade barn. Men illusionen om att man börjar älska ett barn i samma ögonblick man håller det i sin famn och att barnen förbehållslöst älskar sina nya föräldrar, har skapat många tragedier. Hur ska adoptivföräldrar som inte är förberedda på att anknytningsproblem är ett relativt vanligt fenomen, kunna hjälpa sina barn på bästa sätt?


Men antalet adopterade småbarn i Sverige är betydligt färre än de nästan 200 000 barn som har ingen eller dålig kontakt med sin biologiska pappa, trots att han finns där och inget hellre vill än ta hand om sina barn. Om alla farföräldrar, halvsyskon, kusiner, fastrar och farbröder som inte heller får träffa dessa barn gick samman, skulle de bilda en av de största folkrörelserna i Sverige. Varför gör de inte det? Och varför är pappaföreningarna så många och så splittrade? Tag er samman, alla ni som drabbats och berövats era barn, barnbarn, syskonbarn, halvsyskon och kusiner! Visa att ni är helt vanliga och anständiga människor som lider på grund av att hämndlystna och psykiskt instabila kvinnor fått med sig hela Myndighetssverige i en bisarr jakt på FÖRÖVARE!

Radikalfeministerna lurade politikerna att problemet med misshandlare och pedofilpappor var några tusen gånger större än det i själva verket är. Resultatet är att tusentals snälla, ansvarstagande och älskande pappor berövats sitt eget kött och blod. Med myndigheternas goda minne. I stället för att vara trygga famnar för sina små, får dessa pappor utstå spott och spe och samhällets förakt. Ingen rök utan eld…

En del kämpar oförtröttligt vidare, år efter år. Trots att de egentligen inte har en chans. En del kommer till vägs ände och ger upp kampen för att inte själva gå under, skaffar ny familj och försöker tränga bort minnet av barnet/barnen som finns men ändå inte. Några går under.

Åklagaren Stefan Holmlin blev känd i media som den ”sexåtalade åklagaren” när han i slutet av 1998 anklagades för incest på sin styvdotter och våldtäkt och misshandel av hustrun. Han frikändes helt av både tingsrätt och hovrätt från de falska anklagelserna som uppkom i samband med skilsmässa och vårdnadstvist. Stefan Holmlin satt häktad i sju månader och genomgick tre rättegångar innan han slutligen frikändes helt i juli år 2000. Han sadlade om för att bli försvarsadvokat i stället, och fick även umgänge med sin lilla dotter. Men skräcken för att på nytt bli falskt anklagad hängde som ett svart moln över hans tillvaro och 5 april 2002 orkade han inte mer. Han tog sitt liv.


Conny Olausson hade boxats i det svenska landslaget och var pappa till Martin och Jessica. I sin förtvivlan över att inte få träffa sina barn begick han självmord 11 augusti 2007. Läs hans fina brev till barnen här.

Hur många pappor som tagit sina liv av samma anledning som Stefan Holmlin och Conny Olausson har vi ingen aning om. Är det någon som bryr sig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s