KimZa – min tvillingsjäl?!


Ibland är era kommentarer så bra att jag vill lyfta upp dem här – så att ingen missar dem! KimZa måste vara min tvillingsjäl för detta skulle ha kunnat komma rakt ur mitt tangentbord. Håll till godo:

De flesta av oss vill ju gott. Vi vill ju rent av aktivt ställa oss på de svagas sida, därför att det är det rätta att göra, det känner vi inombords och det är så vi har blivit uppfostrade.

Om man definerar män som förtryckare, generellt och oavsett vilka de är som individer, ja, då har man ju också ställt sig på den svages sida, i någon diffus, politisk mening. Och liksom gjort ”rätt”, vill några åtminstone tro.

Kanske är det också därför det så ofta känns som att man pratar med en vägg ibland i dessa fora.

Vanligt sunt förnuft och rena självklarheter gäller inte längre, verkar det som; det blir ett meningslöst munhuggeri, där alla, med utgångspunkt från att kämpa för rättvisa och alltid för den svagare parten, fortsätter att missförstå varandra.

Att så många ställer sig alldeles kalla och oberörda av hur det måste kännas och upplevas – för en pappa som förlorar sina barn och för barnen att förlora sin pappa, är för mig obegripligt.

Detta sker ju hela tiden, i vårdnadstvister där gången ofta är densamma; mamman börjar med att anföra samarbetssvårigheter. Om det inte går vägen, kommer misshandelsanklagelserna. I sista hand, när mamman prövat allt annat, kommer så anklagelserna om sexuella övergrepp. Ja, det sker hela tiden. Fråga vilken som helst advokat som arbetar med detta, så kan de intyga att så ser det ut idag. Mer eller mindre. Och antalet ökar, vilket sannolikt måste ses som en följd av den ändrade vårdnadslagen 2006.

Självklart är mammor inte onda eller dåliga. Det vore lika vansinnigt som att påstå att pappor är det. De flesta är underbara och lyckas hitta lösningar tillsammans, även när förhållanden brister.

Men det finns en hel del mammor som använder sig av sociala myndigheter och det system vi har, för att ”bli av med” föredettingar och pappor, mammor som ljuger och förtalar och felaktigt anklagar män, för att just få dem att ”försvinna” ur deras liv. Utan att överhuvudtaget tänka på barnens bästa. Och få ifrågasätter deras historier. Man vill liksom tro att man inte kan ljuga om sådana förfärligheter…

Och som någon sa, om man en gång har trott på historierna, är det både svårt och smärtsamt att erkänna att man faktiskt tog fel. Eftersom det i samma ögonblick skulle innebära en insikt om att man aldrig stod på de svagas sida, tvärtom hjälpte man någon att sparka nedåt – mot både rättvisa och sunt förnuft.

När det gäller Frank och André Valette är det t o m ännu mer obegripligt. Vårdnadstvisten är sedan länge över. En olämplig mamma kidnappar barnen, gömmer dem – och samhället ser bort. Medierna vill inte ta i frågan. Och svaret på hur det kan ha blivit så här tokigt, måste ju stavas politik. Att grupper som Kobra, men även politiker och andra makthavare, har accepterat ett synsätt som utgår ifrån att alla män är förtryckare, oavsett individ – och att en kvinna, i egenskap avv sitt kön, alltid är en bättre förälder.

Det är synd om människorna.

–––––––––––––––––––––––

Här kommer fortsättningen på min mejlkonversation med kollegan i Göteborg. Hon är inte helt övertygad om mitt syfte med att slita När blodsbanden brister i stycken. Hon skriver:

Men i blodsbanden… det hade kunnat hända så. Det finns sådana fall. Jag antar att du menar att incest är mycket mer sällsynt än de flesta tror? Och kvinnomisshandel med kanske? Men när det sker är ändå incest det värsta. Är du inte rädd att du tar en skyldig pedofil i försvar? Utan att få betalt som advokat ens? Varför kämpar du för ”dem”?

Mitt svar:

Jag kämpar för de oskyldigt anklagade, för att jag tycker att det är bland det värsta man kan göra mot en människa. Att med berått mod försöka se till att någon kastas i fängelse.

Och ja, incest är extremt mycket mera sällsynt än vad de som skriver sådana böcker vill få oss att tro. Det rör sig om ett par promille för biologiska pappor. De allra flesta av oss är inte pedofiler och de allra flesta föräldrar skulle hellre dö än förgripa sig på eller på annat sätt skada sina barn.

Det betyder inte att det inte finns pappor som gör sådant, men det betyder att väldigt, väldigt många av mammorna som anklagar sina ex vid vårdnadstvister gör det I FULL VETSKAP OM ATT DET INTE ÄR SANT.

Och det är verklig ondska.

Kollegan igen:

Tur att du finns! Det stämmer att det måste vara det nästan ondaste man kan göra mot någon, komma med falska incestanklagelser.
–––
You go!


Mer än så här hinner jag tyvärr inte skriva i dag. Ska äta middag med sweet Carolina och jobba lite med boken. Håll ställningarna tills i morgon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s