Mjölkharar och gråtande terapeuter



Det känns skönt att Aftonbladet i dag publicerar Monica Antonssons debattinlägg – svaret på de 14 helsidor och två löpsedlar som tidningen häromveckan ägnade åt ”Mias bevis”. Nu skulle det vara så oerhört intressant att få veta hur läsarna uppfattat hela historien. De helt vanliga läsarna, menar jag. Inte de som bloggar och som i flera månader engagerat sig och valt sida, utan de alldeles vanliga människor som älskat Liza Marklunds böcker och slukat dem med hull och hår. Tyvärr har jag en känsla av att de slagit sig till ro med ”Mias bevis” och bestämt sig för att allting ändå var sant. Nästan sant i alla fall – inte skulle väl en kvinna fly landet och gråta i tv om det inte vore sant? Ordningen är återställd – män är djur och kvinnor är offer som aldrig ljuger.

Och en kollektiv suck av lättnad hörs över Sverige. Vi blev inte lurade – vi är inte puckade! Skräcken för att framstå som lurade och lite korkade är stark och som jag ser det, en viktig förklaring till att så många riktat helt oresonlig ilska mot Monica Antonsson för att hon avslöjat Liza Marklund och Mia Eriksson som lögnare. Min väninna Maria påminde mig om Bengt af Klintbergs förord till Råttan i Pizzan, Norstedts förlag 1986:

”…Ända sedan bröderna Grimms dagar har folkloristerna skilt mellan sagor och sägner. Sagorna är lätta att känna igen; de har ett eget språk och sina egna gestalter; dummerjönsen, prinsessan, den elaka styvmodern, den goda fén. När man hör sagans inledingsord ”Det var en gång” vet man genast att det som berättas inte är verklighet utan dikt. Det är mycket svårare att upptäcka att också sägnerna är diktning.
När vi i våra dagar läser en gammal folksägen om en gumma som har tillverkat en mjölkhare och sänt ut den att dia grannarnas kor, så vet vi att det som berättas inte kan ha hänt i verkligheten. Men det visste man inte på 1600-talet; vi finner berättelserna om mjölkharar i rättegångsprotokoll, som kan sluta med upplysningen att gumman avrättades som häxa.
Det är först i ett längre tidsperspektiv som sägnernas karaktär av folkdiktning blir uppenbar. Framtiden kommer att uppfatta historierna om flygande tefat, råttben på utländska restauranger och invandrare som borrar hål i parkettgolvet för julgranen som det sena 1900-talets folksägner.
Något som starkt bidrar till en sägens trovärdighet är att innehållet har lokaliserats till en bestämd namngiven plats, och att huvudpersonen uppges vara en bekant till en bekant. Också på andra sätt kan berättaren försöka övertyga om att historien är sann: hans källa är ofta en tillförslitlig person, t.ex. en läkare, en polis eller annan myndighetsperson. Om den har stått att läsa i en tidning (vilket händer oftare än man skulle kunna tro), så blir detta i mångas ögon en garanti för att den är sann.
Det är framförallt när åhörarna visar sig tvivlande som berättaren brukar uppbåda bevis för att händelsen verkligen har inträffat. Förklaringen är att det innebär en plågsam prestigeförlust för honom att erkänna att han har trott på en uppdiktad historia. Och inte bara en prestigeförlust – ibland tvingas han helt revidera sin invanda syn på verkligheten.”

Och visst låter det vederhäftigt att Mia fick asyl i USA efter att en hög svensk domstol slagit fast att familjen måste flytta från Sverige för att leva ett normalt liv. På omslaget till Asyl står det så dramatiskt: ”Hösten 1994 slår kammarrätten fast att familjen måste flytta utomlands för att överleva.”

I själva verket står det i leva ett normalt liv, inte överleva. Och kammarrätten slog inte fast någonting, de råkade skriva en olycklig formulering för att ge Mia någonting när hon nekades pengar för att köpa bostad i Chile. Men i Liza Marklunds värld är Sverige anno 1994 ett så laglöst land att beväpnade araber stryker omkring med automatvapen i jakt på kvinnor som haft fräckheten att lämna sina män. Poliserna har gått hem och lagt sig och domstolarnas enda kvarvarande uppgift är att klargöra vilka kvinnor som måste flytta utomlands för att överleva. Jojo, det känner vi väl alla igen?!

När jag nu läser Asyl för första gången (ja, det är extremt plågsamt att tvinga sig igenom den) så råder det ju ingen tvekan om hur det här har gått till. Utan Liza Marklund hade Mia Eriksson ALDRIG nått dit hon är nu. Hur tror ni att en kvinna som skriver sådana här inlägg till domstolarna hade klarat sig på egen hand?

VILL HÄRMED SKICKA IN LÄKARINTYG SOM STYRKER FÅR ÖVERKLAGAN OCH VAR LÄKARE OCH SPYKOLOG ANSER VAD SOM BEHÖVS FÖR MIN FA-MILJ SKALL ÖVERLEVA LEVA NÅGOT NORMALT. KOMMUNEN SOCAILTJÄNS-TEN KAN EJ GE OSS DET SKYDD SON BEHÖVS FÖR ATT KUNNA LEVA I SVE-RIGE. ”

Botkyrka kommuns socialtjänst gjorde en utredning av Mia Eriksson 1992. Som frilansjournalisten Tonchi Percan skriver på Newsmill konstaterade socialen redan då att det i princip inte fanns något för Mia att vara rädd för men att hon trots detta ”upplever stark rädsla”. Enligt Asyl är det inte det minsta konstigt, sådana skräckfilmsupplevelser hon ständigt utsätts för.

Eftersom Mia tror att araber lurar i varenda hörna så stänger familjen in sig. Dottern ligger långt efter med talet och Mia tror att hon kanske är hjärnskadad. Den tappra mamman går därför till en spykolog (förlåt, jag kunde inte låta bli!) med flickan. Och här händer det för första gången som tydligen sedan drabbar alla som ska hjälpa Mia – de blir så illa berörda av hennes historia att de inte klarar av att hjälpa henne. De klarar inte ens av att lyssna till de hemskheter som Stålkvinnan Mia genomlider varje dag. Asyl sidan 43:

– Vi kommer inte längre nu, sa N.N. och visade på sin besöksstol samtidigt som hon sjönk ner i sin egen. Vi har gjort det vi har kunnat.
Jag satte mig och koncentrerade mig på kvinnan, vad var det hon sa?
– Faktum är att hela teamet farit illa av att arbete med Emma, men det är bara ett av skälen att vi inte kan fortsätta.

Sa hon att hon mådde så dåligt av att se Emma så sjuk att hon inte ville hjälpa o
ss? Att Emma var ett hopplöst fall? Att hon var skadad för livet?
–––
– Men det värsta är hennes bilder, sa psykologen och sänkte rösten. Alla i teamet är djupt gripna och bekymrade. De bottnar helt och hållet i hennes upplevelser, de är hennes sätt att bearbeta sina trauman. Emma har många oroande och aggressiva tankar. Vi har faktiskt svårt att hantera det.

Ja, sådär fortsätter det. Tappra Mias helvete får yrkesmän och yrkeskvinnor att börja gråta och ”fara illa”, något som drabbat alla som försökt hjälpa Mia. Ni minns väl vad hon sa i Aftonbladets chatt? På frågan om hon inte gått i terapi för att komma till rätta med sin rädsla, svarade hon: ”Jag har gått i terapi, men tyvärr har det inte hjälpt mig för de har gråtit mer än jag.”

Och den som läser Asyl förstår verkligen hur läskigt Mia hade det. När familjen en dag äntligen bestämmer sig för att barnen måste få komma ut och uppleva något annat än att sitta instängda, drar de till Örebro. Inte en människa vet att familjen åker just dit, men vem tror ni finns på plats om inte Osama och hans araber! Asyl sidan 49:

Plötsligt stod han framför mig. Han stirrade på mig med sotsvarta ögon och jag märkte hur färger och ljud försvann, jag öppnade munnen för ttt skrika men inget ljud kom, åh nej, det är inte sant, det är inte sant, det är bara en mardröm, bara en mardröm, åh Gud nej!
Men det var verkligen han, han stod där, precis som han alltid hade stått där och han såg precis likadan ut som han alltid hade gjort. Och han talade till mig och sa samma ord som han alltid sagt, att han skulle ta flickan och döda oss alla.
—–
Vi fick tag i barnet samtidigt, mannen och jag, och vi slet i henne från var sitt håll, jag tänkte aldrig, aldrig släppa, och då såg jag de båda andra, hans blodsbröder, de skrek och skrek att de skulle döda oss, döda döda döda oss, skära halsen av oss, alla dessa ord och uttryck som förföljde mig i mardrömmar och tvångsmässiga återupprepningar.
Åh Gud, han är ett spöke, han hittar oss alltid, han är allomfattande …

Sedan börjar Osama slå vilt mot sin dotters huvud, med en hammare eller en sko (?), men när polisen kommer lyckas araberna (som vanligt) komma undan i det allmänna tumultet. Om nu detta verkligen hade inträffat kan man ju tycka att det är märkligt att Botkyrka kommun (när Mia och Luis ansöker om 350 000 kronor föra att köpa en bostadsrätt i Chile) i en utredning från 1992 skriver så här:

”I kontakten med familjen Lerarp har visat sig att framförallt Jaquline fortfarande upplever stark rädsla för fd mannen beroende på kraftiga motsättningar samt hot och misshandel i samband med separationen -87. Kontakten de emellan upphörde helt -88. Det reella hotet idag är svårbedömt. Mot bakgrund av ovanstående bedömer utredarna att familjens behov av bistånd kan tillgodoses på annat sätt och föreslår därför att att ansökan om ekonomiskt bistånd enl § 6 Sol till utlandsetablering avslås.”

Sedan avslog länsrätten deras ansökan och sedan avslog kammarrätten deras ansökan, trots att familjen hade med sig Liza Marklund som stödperson. Och sedan ville socialtjänsten ta barnen ifrån Mia och Luis eftersom de var helt paranoida och inte såg barnens behov utan höll dem inlåst och vägrade dem att gå på dagis och i skolan. När socialen avslöjade för Mia att de övervägde att ta barnen ifrån dem, stack de till Chile med hjälp av Liza Marklunds pengar.


Tyvärr kommer jag inte att kunna blogga så intensivt på ett tag nu. Jag och Carolina har varit väldigt flitiga de senaste dagarna vilket betyder att jag har flera kapitel att skriva ut. Carolina är fascinerad av mitt engagemang för oskyldigt anklagade och kallar mig Lilla FBI.

I dag var vi hos mediet Benny för att få höra om Carolinas tidigare liv och då fick vi förklaringen till att vi känt oss så samstämmiga sedan första stunden vi träffades – vi var systrar i ett tidigare liv! Det var i Norge på 1600-talet och vi satte oss upp mot kyrkan och behandlade sjuka med örter och annan läkekonst. Givetvis slutade det illa för oss – vi brändes på bål för häxeri …

Ego Woman kommer att bli så himla bra och om vi bara kommer iväg till solen en vecka i slutet av april så ska vi klara vår deadline 1 maj. I september kommer boken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s