Månadsarkiv: februari 2009

I Holland


God morgon!

Om nu någon skulle bli besviken för att jag inte skriver något inlägg i dag, så vill jag berätta att det beror på att jag snart sätter mig på ett plan till Amsterdam. Inte hemma förrän tisdag kväll. Håll ut! Och håll ställningarna!

Farväl, Jan Guillou


Första gången jag träffade Jan Guillou var på Journalisthögskolan i Göteborg. Jag var 19 år och han var redan Den Store Jan Guillou. Han kom för att lära oss hur man skriver personporträtt och efter första föreläsningen skulle vi intervjua någon, skriva ett porträtt och skicka till Guillou för bedömning. Sedan kom han tillbaka och gav oss ris och ros. Mest ris, förstås.

Jag och en klasskamrat intervjuade Magnus Härenstam och Brasse Brännström som då var i Göteborg och spelade Sugar. Brasse hade varit ute och joggat före frukost medan Magnus släpade sig ner till frukostmatsalen med solglasögon och världens baksmälla. Jag minns att jag blev förvånad – jag hade fått för mig att det var ombytta roller. Nåväl, jag skrev en rätt kass fråga-svar-intervju och fick rättmätig kritik. Fast porträttet hade trots allt några kvaliteter, tyckte Den Store. Jag var nöjd med att inte bli fullständigt sågad, men har sedan dess varit extremt sparsam med fråga-svar-intervjuer. De blir sällan bra, om inte frågorna i sig är ovanligt skojiga eller fräcka.

Just innan Den Store seglade ut genom klassrummet, sa han:
– Om inget annat så har jag väl åtminstone lärt er att se skillnaden mellan en vanlig, sketen Expressenartikel och en äkta … Jan Guillou!

Men trots, ibland till och med tack vare, hans enorma självgodhet (håll med om att det är rätt kul med människor som är övertygade om sin egen förträfflighet om de bara kan backa upp det med briljans och kunskap), har jag alltid gillat Jan Guillou. Han gjorde det som alla journalister drömmer om när han bevisade att Keith Cederholm inte kunde ha varit med om raggarmordet – han fick ut en oskyldig ur fängelset. Han har gått emot strömmen och vägrat att vara politiskt korrekt. Han har talat om häxprocesser mot pappor som anklagas för incestövergrepp och han har under många år hävdat att Thomas Quick inte är någon seriemördare. Att han är fjantigt propalestinsk och inte skriver särskilt bra romaner har jag kunnat leva med – även solen har sina fläckar. Två av hans böcker älskar jag: Ondskan och Det stora avslöjandet.

Men nu, kära gamla idol, får det räcka. Nu har jag läst den absolut allra sista krönikan av dig. Efter din okunniga, lögnaktiga och i totalt egenintresse skrivna kolumn i dagens Aftonbladet, tar jag farväl av dig. Det var länge sedan jag läste något så dumt, orättvist och patetiskt.

Alla vet att det är du och Liza Marklund som äger Piratförlaget tillsammans. Om det varit någon annan än hon som skrivit de rasistiska Gömda och Asyl, avslöjats som en kallhamrad lögnerska och betett sig så fruktansvärt arrogant mot alla sina läsare, är jag övertygad om att du hade tagit heder och ära av henne för länge sedan. Redan när du stod på PK-debatten i Stockholm och sa att anledningen till att du inte kunde kommentera de rasistiska inslagen i böckerna var att DU INTE HADE LÄST DEM, förstod jag att allt hopp var ute. Numera är det uppenbarligen bara dollar som gäller för er pirater.

Man får inte lov att citera en hel artikel, men i dag skiter jag i det. För jag tänker bemöta varenda rad Jan Guillou skriver. Han får väl stämma mig då, så ska jag bistå honom med lite upphovsrättspengar … Allt kursivt är från JG:s kolumn, det feta är mina kommentarer:

BLOGGARNA KAN ALDRIG FÅ DEN RIKTIGA MAKTEN

När huvudpersonen Mia i ­Liza Marklunds dokumentär­romaner ”Gömda” och ”Asyl” nu har trätt fram i Aftonbladet, försvarat sin ­berättelse och lagt en hel del dokument på bordet är den påstådda skandalen över.

Jaså, är ”den påstådda” skandalen över? Vem bestämmer det? Du?! De dokument Mia lagt fram styrker inte på minsta vis hennes historia. Om du hade synat dem lika noga som du synat Thomas Quicks falska bekännelser, skulle du genast se att detta inte är några objektiva utredningar utan dokument där socialtjänster och andra återger vad Mia berättat om sin situation. Ingen av oss tvivlar på att hon uppgav sig vara hotad och for landet runt för att fly sina inbillade förföljare.

Frågan är vad vi inom de riktiga medierna har lärt oss av händelseförloppet, eftersom det var en skickligt orkestrerad så kallad bloggbävning ute på nätet som provocerade fram all publicitet.

Ja, bloggbävningen provocerade fram publiciteten, det har du rätt i. Men på vilket sätt och av vem var den skickligt orkestrerad? Anar vi konspirationsteorier?

Låt oss tänka igenom förloppet. I höstas gav frilansjournalisten Monica Antonsson ut en bok med avsikt att skandalisera Marklunds romaner. Till en början väckte den boken ingen uppmärksamhet och det var inte så konstigt. Boken gavs ut på ett litet förlag som då publicerat tre böcker, varav två utgjorde långa och systematiska personangrepp på just Liza Marklund. Den publicistiska bedömningen att inte bry sig om en sådan bok var helt riktig.

Vad tusan vet du om Monca Antonssons avsikt? Här talar ditt eget pengaintresse tydligt. Hur skulle MA ha kunnat skandalisera Marklunds romaner, dem har hon aldrig skrivit en rad om. Det MA gjorde var att granska Marklunds SANNA HISTORIER och kolla hur sanna de var. Hon fann att de till mesta delen bestod av lögner och det skrev hon.

Att inte bry sig om MA:s bok Mia, sanningen om Gömda var en helt felaktig publicistisk bedömning eftersom den granskar en av de mest sålda svenska böckerna i modern tid! Att både Gömda och Asyl är usla skönlitterära verk, förklarar att de inte recenserats på kultursidorna, men det har då inte saknats nyhetsartiklar om den ”stackars förföljda och misshandlade Mia Eriksson”. När det kommer en bok som avslöjar en av de mest kända böckerna i landet som ett rent falsarium, är det varje publicists förbannade skyldighet att bry sig om den boken.

För det första är det en känd och hopplös diskussion när man försöker bena ut vad som är sant, halvsant, förändrat eller tillrättalagt i romaner.För det andra pekades en mängd dittills anonyma personer ut i den antonssonska motboken. Men den så kallade bloggbävningen förändrade förutsättningarna. Om tusentals insändare svämmar över av indignation så är det en intressant händelse. Alltså var de riktiga mediernas andra beslut, att nu börja publicera, också välmotiverat. Men nu är vi tillbaka på ruta ett, så egentligen var hela stormen onödig.

Åh, nej! Du och Liza Marklund önskar nog att ni vore tillbaka på ruta ett men det kan jag försäkra er om att ni inte är. Monica Antonsson har gjort just det du kallar hopplöst – hon har benat ut vad som är sant, halvsant, förändrat och tillrättalagt i DEN SANNA HISTORIEN Gömda, som du nu kallar roman.

Det finns många stora frågor att ställa om det här förloppet. Och den allra största frågan, som alltför många bloggare med alltför hög svansföring besvarar med ett ljungande ja, är om vår demokrati har förändrats. Mitt svar är nej. I en diktatur med statskontrollerad press och censur kan det fria samtalet på internet ha en självklar demokratisk funktion. Men i Sverige förtigs inga stora frågor av medierna och det förekommer ingen konspiration för att undertrycka sanningen. Bland annat gör den rent kommersiella konkurrensen en sådan sammansvärjning omöjlig.

Nej, någon konspiration har säkert inte förekommit på det viset att Expressens Per-Anders Broberg ringt upp Aftonbladets Jan Helin och sagt: ”Du, vi skiter väl i att skriva om att Liza Marklund har ljugit ihop sina miljoner?” De enskilda chefredaktörna har nog suttit på sina egna kamrar och räknat ”pros and cons”. Expressen har Liza Marklund som krönikör och därför ett stort intresse av att hennes rykte förblir ofläckat. Aftonbladet har Kerstin Weigl som skrivit ett par av Mia Erikssons böcker, de har Lizas dotter Annika Marklund som krönikör och erbjöd för ett par månader sedan sina läsare Liza Marklunds ljudbok Livstid för 89 kronor. DN:s chefredaktör sitter i styrelsen för ditt och Lizas Piratförlaget och så vidare. Liza Marklunds nätverk är vittförgrenat på de stora drakarna.

Att tekniken vidgat möjligheterna för ett oändligt antal människor att delta i det offentliga samtalet är förstås ett framsteg. Det finns faktiskt kvalitetsbloggare också, även om de är en minoritet. Det finns åtminstone ett bra exempel på bloggeriets direkta inflytande på den politiska diskussionen, nämligen FRA-debatten. Så långt allt gott och väl.

Men den mobb som kastade sig över Liza Marklund representerar inga demokratiska framsteg. Förtal och hatspyor är vare sig nytt eller demokratiskt, det nya är bara den mer effektiva distributionsformen. Det så kallade näthatet är ett ökänt och svårförklarligt fenomen som varken kan eller ska räknas in i medievärlden och framför allt utgör nätmobben inget nytt medium, till skillnad från ”gammelmedia” som det triumfatoriska stridsropet lyder.

Ja, om man inte har några argument, så kan man ju alltid anklaga sin motståndare för att vara hatisk och odemokratisk. Jag har läst extremt mycket av det som skrivits i Gömda-debatten sedan i november, men sett ytterst få exempel på ”förtal och hatspyor”. De som trots allt finns handlar till yttermera visso inte om Mia och Liza, utan om Monica Antonsson som avslöjat damernas lögner. Men visst är många förbannade på Mia-Liza och det med all rätt! Många har trott stenhårt på Mias hemska öde, aktat sig noga för muslimska flyktingar och varit övertygade om att Sverige är ett ruttet land som försvarar monster och tvingar oskyldiga rågblonda kvinnor att fly landet och söka asyl i USA. Är det konstigt att de känner sig grundlurade? Att de vill veta varför Liza och Mia ljugit dem fulla och att de kräver en pudel?

(Här tar jag mig friheten att citera ur ytterligare en Guillou-kolumn, från november 2003:

När förre ministern Jan O Karlsson gjorde en hel pudel, och med sedesamt sänkt blick förklarade sig skyldig till felaktigt avdragna kräftor, oförskämdhet mot journalister m m, så klarade han sig kvar vid makten. Men så följde en så pass uppseendeväckande serie nya bravader att det skulle ha behövts en hel kennel för att rädda honom. Helpudel kan alltså bara klara makthavare i trångmål på kort sikt och i enstaka fall.

Dock är den motsatta taktiken, att göra alls icke någon pudel, än mer osäker som medicin. Ickepudel tillämpades exempelvis av journalisten Erik Fichtelius när han avslöjades ha hemliga och utomordentligt konstiga förbindelser med statsministern samtidigt som han skulle vara opartisk reporter på SVT. Han sa att han gjort allt rätt, en total ickepudel således, och åkte ut i kylan.

Samma taktik har hittills tillämpats av en lång rad Skandia-direktörer som stulit försäkringstagarnas pengar och delat ut inbördes bröder emellan. Det kommer att gå dem lika illa som Fichtelius, fast med betydligt mer pengar som plåster på såren.)

Åter till dagens kolumn:

Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal. Bara på så vis kan medierna motivera sin makt och sitt ­ansvar för att vara den fjärde statsmakt som ständigt ska kontrollera de andra statsmakterna, den lagstiftande, den verkställande och den dömande. Man kan inte bloggmobba ner en felaktig hovrättsdom, inte förtala bort ett korkat riksdagsbeslut, inte skvallra bort en korrumperad verkschef.

Ja! Jag vill också ha gammalmodiga principer som att kolla fakta och hålla inne med förtal! Det är just därför vart och ett av mina blogginlägg tar fyra-fem timmar att skriva (faktakontroll är tidsödande). Och förtal ska bekämpas var det än publiceras. Men, hallå! Har du missat att det är just därför vi bloggare är så rasande på Liza Marklund? För att hon struntade fullständigt i faktakontrollen och inte avhöll sig från att kalla Osama Awad (om än under pseudonymen Mannen med de svarta ögonen) för massmördare, våldtäktsman och mentalsjuk. När det enda som går att styrka är att han dömts till en månads fängelse för tre misshandelstillfällen mot Mia. Jag blir rent ut sagt förbannad för att du kallar de kolumner jag levererar här i min blogg för mobbning. Men med fakta tänker jag kvälja minst en felaktig hovrättsdom (den mot Ulrika Olsons pappa som beskrivs i Den tusende gången) och kämpa för att ändra ett felaktigt riksdagsbeslut (ändringarna i vårdnadslagen från 2006 som bland annat kom till med hjälp av boken När blodsbanden brister).

Den mediemakt som kan finnas ute i den så kallade bloggosfären är alltså indirekt. Det är först när de riktiga medierna lyfter upp sådana bloggfenomen eller nätdiskussioner till journalistik som bloggeriet kan få betydelse som något mer än bara skvaller och pladder. Och här är de riktiga mediernas svaga punkt just nu. Vi är än så länge lite för ovana att rensa i de här vildvuxna rabatterna. När skvallermobben där ute på nätet lägger sig i olika rättsaffärer och börjar peka ut folk med namn och bild måste journalisterna kunna behärska sig bättre än vad som skett i några fall. För det är, precis som några av de mest entusiastiska förespråkarna för bloggeriet hävdar, en fråga om makt.

Ja, absolut är det så att betydligt fler människor läser Aftonbladet och Expressen än min och andras bloggar. Men om du hade vågat resa dig upp från din gamla Halda och slå dig ner framför datorn, tror jag du skulle tvingas konstatera att din gamla elev inte skriver sämre krönikor än du själv. Och tro det eller ej, det finns massvis med bloggare som är lika duktiga, noggranna och sanningssökande som du (var förr åtminstone) och jag – utan att ha presskort.

I bloggvärlden finns föreställningar om att denna mediemakt nu håller på att förskjutas från riktiga medier till nätmobbarna. Olyckligtvis finns den föreställningen också bland en del journalister. Men det är en demokratisk barnsjukdom, det måste vi journalister komma över. För om vi släppte fram floden av förtal och skvaller skulle vi förlora vår makt. Den demokratiska skadan vore irreparabel. Krigsförklaringen från bloggosfären måste alltså bemötas beslutsamt. Babbla på bäst ni vill där ute. I Aftonbladet och andra riktiga medier lyfter vi ändå bara in sådant som håller inför våra normala rutiner. Tro inget annat. Men tipsa oss gärna.

Ja, du är uppenbarligen väldigt rädd för att förlora din makt. Journalister och kolumnister kan inte längre basunera ut sina åsikter och slänga alla klagomål i papperskorgen. Bloggarna kommer att syna dig och alla andra reportrar som inte tar ert uppdrag på allvar, som låter pengar gå före rätt och som ägnar sig åt att skriva i egen sak. Babbla du på bäst du vill i dina kolumner – om du vill veta vad som pågår bland oss som är intresserade av att sanningen ska komma ut, så ska du inte räkna med att bli tipsad av oss. Kämpa ner din skräck för datorer och kom ut på nätet där den demokratiska debatten pågår. Eller sitt kvar i ditt elfenbenstorn. Mig kvittar det lika.

En fond för Osama?


Mia har just chattat med Aftonbladets läsare. Det var länge sedan jag läste så många lögner på så litet utrymme. Här är några av dem:

Erica säger: Var det pga eventuell tvångsomhändertagande av barnen som du stack till Chile, egentligen?

Mia säger: Nej, det var på grund av hur vi levde, att vi levde gömda och var hotade. Jag såg inte slutet.

Mia skriver själv i Asyl att socialtjänsten tyckte att hon var en olämplig vårdnadshavare. Barnen for illa och myndigheterna övervägde att omhänderta dem. Då rasade hon ihop och Liza Marklund stegade fram som den räddande ängeln med sitt bankomatkort och tog ut pengar till flygbiljetterna till Chile. Vid det laget hade inte Sara träffat sin pappa på väldigt länge och det är därför inte troligt att det var på grund av rädsla för honom som Sara mådde dåligt. Snarare för att hennes mamma hetsade upp alla i sin omgivning genom att påstå att Osama var en besinningslös mördare. Undrar vad som hade hänt om myndigheterna hade hunnit omhänderta barnen?

Moa säger: Du har ju sagt att du aldrig kan återse din hembygd men folk i din hemstad säger att du har varit där åtskilliga gånger. Varför har du ljugit om detta? Du påstår ju fortfarande att du inte kan åka till Sverige men enligt andra har du vistats vid flertalet tillfällen i Oxelösund. Varför dessa lögner?

Mia säger: Jag har inte varit hemma och bott hemma. Jag har varit hemma och varit i tingsrätten, men det kallar inte jag att vara hemma och besöka mina föräldrar och syskon. Och självklart kan jag åka till Sverige, men jag kan inte stanna i Oxelösund.

Mia har varit hemma i Oxelösund ett antal gånger genom åren – det har flera människor vittnat om i Antonssons bok. Så sent som i somras sågs hon inne i den lokala Ica-butiken, säger Mari Hjortzberg som varit Mias son Michaels mamma sedan Mia övergav honom.

Daniel säger: I Immigrationsdomstolen i Denvers beslut om att bevilja dig asyl den 25 februari 2003 står det att ”a letter from the Swedish Supreme Court indicating Sweden’s inability to protect the applicant” Vad menas med detta? Är det ett brev från HD?

Mia säger: Det är vad de kallar kammarrätten, det var en svensk och dansk översättare i rätten och de hade en bättre översättning. De syftar på domen och den skickades i brevform, och därför blir det letter. Det är en översättningsfråga egentligen.

Det finns en enda Supreme Court i USA och den motsvarar vår Högsta domstolen, möjligen också Regeringsrätten. Den dom som uppenbarligen gav Mia asyl i USA har inte avkunnats av HD eller Regeringsrätten utan av kammarrätten i Stockholm 1994. Där står ”i målet får anses utrett att familjen NN för att leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige”. Att den meningen nio år senare ger Mia asyl är i sig anmärkningsvärt – varför tog inte immigrationsdomstolen reda på hur hennes hotbild såg ut 2003? Ännu snurrigare blir det när man vet att familjen i samma kammarrättsdom nekas 350 000 kronor till att köpa en bostad i Chile. Kammarrätten byggde sitt beslut på det avslag som länsrätten tidigare avkunnat. I länsrättens dom står:

1. Att Osama inte utgör något hot mot familjen
2. Att familjens eventuella skyddsbehov kan tillgodoses i Sverige

Så varför i herrans namn skrev kammarrätten den där meningen som tydligen ledde till att Mia och barnen fick asyl i USA? Som ledde till att amerikanska myndigheter på fullt allvar trodde att landet Sverige inte har resurser att hjälpa kvinnor som förföljs av galningar? Och som ledde till att en människa som inte är hotad och för vilken det inte föreligger någon fara, fick asyl?

(Att Mia övertygat sig själv om att hon är hotad av beväpnade arabligor är ju en helt annan sak och borde ha behandlats för många år sedan. Då hade antagligen både hon och hennes barn mått mycket bättre. Men i chatten berättar Mia hur all terapi misslyckats: ”Jag har gått i terapi, men tyvärr har det inte hjälpt mig för de har gråtit mer än jag.” För att inte riskera att göra mig skyldig till förtal, låter jag min enda kommentar till det uttalandet bli: WOW!)

Nu ska jag berätta för er varför kammarrätten skrev den där konstiga meningen. En journalist jag känner ringde nämligen till en av dem som var med och fattade beslutet och frågade. Svaret journalisten fick var: ”Äsch, det var en eftergift till familjen. Vi använde oss av skamgreppet. Familjen skulle vara nöjd och skattebetalarna slippa stå för kostnaderna.”

Alltså, Mia fick inga pengar men hon fick ett skriftligt intyg om att hon var tvungen att flytta utomlands för att kunna leva ett normalt liv. Aldrig hade väl kammarrätten kunnat ana att den meningen skulle få så ödesdigra konsekvenser. Sen kan man i och för sig kanske hålla med om att så som Mia for omkring i Sverige med sina barn på flykt undan inbillade faror, så levde de inget normalt liv. Och eftersom Mia vägrade att inse att hon inte var hotad i Sverige, så var en utlandsflytt kanske enda chansen till ”ett normalt liv”. Jag undrar om någon har upplyst amerikanska immigrationsmyndigheter om detta? Man kan faktiskt bli av med sin asyl bara genom att resa tillbaka till det land man flytt ifrån. Här kan man läsa om amerikanska asylregler. Denna översättning har jag lånat från signaturen Qritique på Flashback:

Fråga: ”Kan jag resa tillbaka till det land där jag upplevde tidigare förföljelse eller hävdar fruktan för förföljelse i framtiden?”

Svar: ”Ja. Men, om du har fått asyl skall du vara medveten om att din beviljade asyl kan bli upphävd om du inte längre är kvalificerad för asyl på grund av fundamentala förändringar i omständigheterna. Vidare kan ditt tillstånd för asyl bli upphävt om det fanns bedrägeri i din ansökan som visar att du inte var kvalificerad för asyl. Om därför din resa pekar på att du inte längre behöver asyl i USA skall du vara beredd på att förklara hur du kunde återvända till det land från vilket du flydde.”

Jag är inte ute efter att Mia ska bli av med sitt amerikanska uppehållstillstånd, men jag skulle gärna vilja att staten Sverige fick upprättelse. Det känns inte bra att amerikanska domstolar tror att vi inte bryr oss om misshandlade kvinnor. Så sent som i november avsatte riksdagen 800 miljoner kronor för att bekämpa kvinnomisshandel, hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är modig som vågar tala om att det förekommer våld i samkönade relationer, men så långt som till tala om män som misshandlas av kvinnor vågar hon inte gå. Till det är Roks och statsfeminismens makt i Sverige för stor.

Hur ovarsamt Mia handskas med sanningen framgår tydligt av detta:

elvine säger: Du sa i tv4 i somras att Osamas nuvarande fru och barn också lever gömda. Det förnekar hans nuvarande fru. Varifrån fick du uppgifterna om att frun och barnen lever gömda?

Mia säger: Jag fick den uppgiften från skattemyndigheten och så har jag sett en polisrapport. Det var folk som sa att de inte levde tillsammans.

”Folk som sa.” Mer än så krävs det inte för att Mia ska fortsätta förtala och svärta ner den stackars Osama Awad. Och hon drar sig heller inte för att fortsätta förtala och svärta ner Elisabeth Hermon.

Sourze säger: Hej Mia, hur kunde polisen komma fram till att det inte var ngt fel på Trossen trots att du rapporterade till Liza M att den lurade utsatta kvinnor och socialtjänsten?

Mia säger: Det var fler kvinnor än jag som rapporterade det till Liza. Socialtjänsten anmälde inte för de skämdes för att de hade gett pengarna, det var så de sa. Då la de ner allt.

Hur länge ska Mia få fortsätta anklaga Osama Awad och Elisabeth Hermon för brott de inte har begått? Såvitt jag begriper är det hon säger förtal, precis som alla hennes böcker varit. Att Osama Awad inte stämt henne beror antagligen på att han inte behärskar svenska språket särskilt bra och på att han inte har några pengar. I dagens Södermanlands Nyheter går han till motangrepp:

Fast ideligen rivs anklagelserna upp i nya utspel, och Osama Awad får försvara sig. Men inte i någon domstol – processen pågår utanför rättssystemet. I mångas ögon är han en misshandlande man, dömd en gång och därmed skyldig till allt som står i Gömda.

– Vad ska jag säga? Jag är invandrare med svart hår. Det skrivs mycket om araber och muslimer, det här har mycket med det att göra. Det är så det känns, säger han.

Jag blir fullständigt rasande över denna orättvisa. Alla läskunniga människor kan enkelt konstatera att Mia ljugit ihop det mesta i böckerna, att hon inte varit tillnärmelsevis så misshandlad och hotad som hon påstår och ändå får hon fortsätta upprepa lögnerna sida upp och sida ner i Aftonbladet. Och nu ligger hennes chatt ute med rubriken:

– Jag är livrädd för den mannen

Jag skriver detta med sorg i hjärtat för jag har under många år arbetat för Aftonbladet, både som frilans och anställd, och förstår att jag i och med detta är så före detta som man kan bli. Kvällstidningar var en gång i tiden den lilla människans försvarare, de lät människor utan röst göra sig hörda. I dag ställer båda kvällstidningarna upp på miljonärskan Mia och låter henne krossa de sista resterna av den fattige och maktlöse Osama.

Hur många av er skulle vara med och skänka en hundring till inrättande av en fond där han (och kanske i framtiden även andra förtalade och falskanklagade) skulle kunna söka pengar till advokatarvode? Om vi fick ihop 50 000 kronor skulle en advokat kunna sätta igång med det samma.


Mia träder fram – och säger ingenting



Håhåjaja. Så träder romanfiguren Mia Eriksson (på bilden tillsammans med ”Anders från Norrland” som i själva verket var Luis från Chile) fram i en minst sagt stort uppslagen artikel i Aftonbladet. Över åtta sidor breder hon ut sig och i den här fantastiska TV-intervjun gråter hon över att hon nu aldrig kan återvända till Sverige. Hon kommer inte ens att kunna ta ett sista farväl av sin pappa, snyft, snyft, snyft.

Ni som har minnet i behåll vet ju att hon tills för några månader sedan i anonyma intervjuer sa att hon ALDRIG var i Sverige utom när hon skulle lansera nya böcker (!) och hon kunde ABSOLUT inte besöka hemstaden för där lurade fortfarande ”mannen med de svarta ögonen” och hans arabkumpaner. I själva verket har hon varit hemma i Oxelösund ett stort antal gånger genom åren, vilket avslöjas i Monica Antonssons bok Mia, sanningen om Gömda.

Nu kan hon inte åka till Oxelösund för att …, för att …, för att … ja, gud vet varför hon inte kan åka nu. För att ”mannen med de svarta ögonen” och hans arabkumpaner är ännu argare nu när hon visar sig på bild? Reportern Kristina Edblom gör en del ansatser att få Mia att svara på en del av alla de lögner som Monica Antonsson avslöjat. Men det är ju inte helt lätt eftersom Mia ”inte läst boken”! Haha, där spricker hela intervjun. Hur i herrans namn ska människan kunna försvara sig när hon inte läst vad det är hon anklagas för? Men, men, vi får ju också veta en del om hur det ser ut hemma hos Mia och Lance.

Ur Aftonbladet:
Vi går vidare in i arbetsrummet. I bokhyllan står två vältummade exemplar av originalutgåvan av ”Gömda” där Maria Eriksson står som medförfattare på omslaget.
– De är ganska svåra att få tag på så dem är jag rädd om, säger hon.
Förutom Mias övriga fyra böcker är hyllan nästan tom på böcker.

Okej, Mia läser inte böcker. Hon bara skriver dem. Och om miljoninkomsterna hon haft från dessa, har hon inte så mycket att säga. Hon vet inte hur mycket hon tjänat och hon vet inte om hon är miljonär. Och hon vet inte riktigt hur mycket hon får i sjukpension från svenska Försäkringskassan varje månad, 5 000 kanske och hon ser inga problem med att ta emot dem:
– Nej. Jag får dem för att jag är svensk medborgare. Det var ju staten som gav mig de där pengarna. Det var ingenting som jag frågade om. Jag har inte suttit och tiggt pengar.

Skatteverket har en annan syn på Mias inkomster. I dagensmedia.se avslöjar i dag Tonchi Percan att skatteverket ska titta närmare på Mia. 2007 deklarerade hon för 93 683 kronor, men den som är folkbokförd i Sverige ska deklarera alla sina inkomster här. Med tanke på i vilka upplagor hennes böcker sålts, lär skatteverket kunna se fram emot några sköna miljoner från Mia!

Mia, förresten. Hon heter så numera. Hon föddes som Margareta och har sedan dess hetat Jachlyn, Eva och Elisabeth. Att hon numera heter som sin romanhjältinna stämmer bra med den bild man fått av henne som en kvinna som inte längre kan skilja på den verkliga verkligheten och den som hon och Liza Marklund totade ihop. (Och nu kan äntligen Liza bemöta Antonssons bok, säger hon i DN. För att i nästa andetag säga att hon inte kan bemöta den för att den är så rörig. Suck.)

Och så är det ju med våra minnen. Tyvärr är de inte som en videofilm som kan spelas upp i huvudet när vi behöver dem. Våra tankar och föreställningar blandas ihop med verkliga händelser och det är därför vi ofta minns saker helt olika. Och i efterhand går det inte att avgöra vems minnen som är mest sanna, inte med mindre än att någon har videofilmat det hela.

Men om man ändå ska utropa någon till minnesmästare i den här kampen, blir det Monica Antonssons vittnen. Att så otroligt många människor i Oxelösund minns något helt annat än det Mia gör, väger enormt mycket mer. Och gå inte på Mias försök att dribbla bort Antonssons bok med att den är en partsinlaga från två män hon haft vårdnadstvister med. Ni kan till och med helt bortse från vad Levi Hjortzberg och Osama Awad säger och bara lyssna till de helt opartiska vittnena. Prästen som å det bestämdaste förnekar att Mia gömde flyktingfamiljer, dagisföreståndaren som är bestört över påståendet att Osama kom till dagiset och hotade personalen, Kustbostäder som går ed på att man inte kan lyfta av deras dörrar och att det aldrig suttit galler för Mias fönster. Bara för att ta några exempel.

Och låt er inte imponeras av de dokument som Mia visar upp. De allra flesta återger bara vad Mia själv berättar om sin situation och bygger inte på myndighetens egna efterforskningar. Jag uppmanar alla er som ännu inte läst den – köp Monica Antonssons bok Mia, sanningen om Gömda. Därefter kommer ni inte att tvivla på vem som ljuger i den här soppan!

PS. Ann-Helena Rudberg konstaterar på sin blogg att Mia och Liza Marklund är födda samma år – i tigerns tecken. Farliga djur. Så här står det om Tigrar på en sida jag hittade:

Alla Tigrar har behov av att synas och att vara någon. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att Tigern strävar efter att bli berömd. Men vad han än blir så måste det vara på hans egna villkor och han skyr inga medel för att visa hur väl han passar i den roll han skapat åt sig.

Första offret för bortträngda minnen


George Franklin är ett viktigt namn i debatten om bortträngda/falska minnen. 1989 mindes helt plötsligt hans vuxna dotter Eileen att hennes pappa hade mördat hennes barndomsbästis Susan Nason. Susan hade hittats ihjälslagen 1969 och mordet hade förblivit ouppklarat i alla år. Ända tills Eileen satt och lekte med sin 5-åriga dotter – och fick en flashback av hur hennes egen pappa med en stor sten slagit ihjäl 8-åriga Susan.

1991 blev hennes pappa, 51-åriga George Franklin, den förste som dömdes med hjälp av bortträngda minnen. Eileen hävdade att hon inte kommit ihåg ett dugg av bästisens mord förrän denna flashback uppenbarade sig, men nu kunde hon lämna en detaljerad redogörelse för hur mordet gick till. Pappa George dömdes till döden och placerades på death row.

Sex år senare kom det fram att Eileen inte alls fått tillbaka sitt minne på grund av en flashback. Hennes syster trädde fram och berättade att Eileens minne växt fram under terapi, vilket gjorde att det inte gällde som bevis i Kalifornen. Som tur var hade staten inte hunnit ta livet av George än, så han kunde frikännas och släppas ut. Här är ett inslag från amerikansk tv om när han släpptes ut:

Här är ett långt inslag med världens kanske främsta minnesforskare, Elizabeth Loftus, där hon berättar om sina experiment med att plantera in falska minnen hos människor. Det är skrämmande enkelt!

Enkelt att skapa falska minnen



Om man, som jag, förhåller sig kritisk till sanningshalten i en bok som Den tusende gången blir man genast anklagad för att inte tro att det över huvud taget förekommer incest och andra sexuella övergrepp. Det är lite tröttsamt att en del människor har så svårt för att hålla två tankar i huvudet samtidigt, men likväl är det så att man BÅDE kan tro att incest förekommer och att falska anmälningar förekommer. Det viktiga är att lära sig skilja mellan dem.

Varför är det viktigt? Kan vi inte utgå från att alla som påstår sig ha varit med om incest har varit det? Det påstås ju vara ”ytterligare ett övergrepp mot dem när de inte blir trodda”.

Nej, vi kan inte utgå från att alla som säger sig ha blivit utsatta för sexuella övergrepp talar sanning. Av den enkla anledningen att de inte gör det. Precis som det finns människor som falskeligen anklagar andra för att ha stulit pengar av dem så finns det de som falskeligen påstår att en annan person förgripit sig på dem sexuellt. Varför gör de det? En del gör det för att hämnas, en del är psykiskt sjuka och inbillar sig att det hänt och andra kan vara helt friska men ändå övertygade om att det hänt, fast de i själva verket drabbats av falska minnen.

Myten om bortträngda minnen kommer ursprungligen från Sigmund Freud. Hans teori var att människor för att slippa smärtan tränger bort minnen av traumatiska händelser – en teori som numera är kraftigt ifrågasatt. Och trots att den framfördes redan på 1890-talet så har bortträngning än i dag inte kunnat bevisas vetenskapligt. Problemet med teorin är att:

1. Den bygger på fördomsfulla spekulationer, inte på vetenskap
2. Det finns inga bevis för att bortträngning existerar
3. Freuds psykoanalys inte har visat sig effektiv som terapimetod.

Med tanke på att Freud inte hade särskilt mycket till övers för kvinnors intelligens, kan man förundras över att det är övervägande kvinnor som anammat hans teorier om bortträngning. Så här så den gode Sigmund om kvinnor:

“It must be admitted that women have but little sense of justice, and this is no doubt connected with the preponderance of envy in their mental life.”

Minnesforskare som Elizabeth Loftus menar också att det vore helt ologiskt av den mänskliga hjärnan att tränga bort minnen av obehagliga upplevelser. Tvärtom är vi predisponerade för att minnas just dessa extra tydligt. Till exempel minns alla som råkat lägga handen på en varm platta hur fruktansvärt ont det gör och den som hoppat ner från ett träd och brutit benen kommer tydligt ihåg den smärta som uppstod. Minnet finns till för att hjälpa oss. Nästa gång vi kommer i närheten av en platta lägger vi inte handen där och vi slutar hoppa ner från alltför höga höjder. Att glömma farliga upplevelser skulle alltså vara kontraproduktivt och ett evolutionärt misslyckande.

Men om det nu inte existerar bortträngning – hur kan det då komma sig att människor kan lämna detaljerade berättelser om hur de utsatts för grymma övergrepp? (Förutsatt att de inte ljuger, alltså, vilket jag inte menar att alla gör. Kanske inte ens majoriteten.) Det är inte alls så konstigt som det kan verka första gången man hör talas om det. Forskning har nämligen visat hur oerhört enkelt det är att inplantera falska minnen hos människor – såväl barn som vuxna.

Ett berömt experiment utfördes av Stephen Ceci i början av 1990-talet. Ett stort antal förskolebarn fick frågor om saker de inte varit med om. Till exempel om de någon gång fastnat med fingret i en råttfälla och fått åka till sjukhuset och om de flugit varmluftsballong? Genom 7-10 intervjuer under tio veckor fick barnen samma fråga och uppmaningen att föreställa sig hur detta varit. Genom att kolla med deras föräldrar visste man att de aldrig varit med om något av det. Efter tio veckor hade vissa barn otroliga historier att berätta:

“My brother Colin was trying to get Blowtorch from me, and I wouldn’t let him take it from me, so he pushed me into the wood pile where the mouse trap was. And then my finger got caught in it. And then we went to the hospital, and my mommy, daddy, and Colin drove me there, to the hospital in our van, because it was far away. And the doctor put a bandage on this finger [indicating which]. ”

Studien har sedan upprepats flera gånger. I en studie kom hela 58% av barnen att återge falska minnen av en eller flera av de påhittade händelserna. 25% av barnen återgav falska minnen för majoriteten av de påhittade händelserna.

Och det är inte särskilt mycket svårare att få vuxna att skapa falska minnen. Liknande experiment visar att vissa människor är mycket suggestiva och efter förslag om saker som kan ha hänt dem i barndomen kommer med detaljerade redogörelser för händelsen. Vissa studier tyder på att ju högre IQ en person har, desto svårare är det att implantera minnen hos dem.

Men kan inte rutinerade poliser och psykologer avgöra vilka barn och vuxna som återberättar falska minnen? Nej, det kan de inte. Även detta har Ceci undersökt. Han har låtit omkring 1000 barnexperter se videofilmade intervjuer med barn om vad som hände när ”Sam Stone” besökte deras skola. I själva verket gjorde Sam Stone ingenting. Han kom och gick utan att säga något alls, men när de fick frågan om vad den ”knasiga Sam Stone gjorde när han var på deras skola”, började vissa barn att berätta om vilka helknäppa saker Sam gjort: hjulat, kastat tårtor på barnen och liknande.

De flesta experterna pekade ut helt fel barn som de mest sanningsenliga. Allra mest trodde de på barnen som gav de mest felaktiga skildringarna. Precis som de trodde mest på barnen som med blodiga detaljer berättade hur det gick till när de fastnade med fingret i råttfällan.

Så till Anonym som skriver att ”Ingrid tycks tro att man inte kan ha varit med om sexuella övergrepp som barn, om man berättar om dem som vuxen”, vill jag bara säga: Det finns en god möjlighet att vuxna som inte tidigare haft några minnen av övergrepp men som plötsligt (eller efter terapi) återfår tidigare bortträngda minnen, INTE har varit med om dessa. Det behöver inte betyda att de ljuger (de kan ha drabbats av falska minnen) men att de inte ljuger är inte samma sak som att det de berättar är sanningen. Hänger du med?

Den tusende gången



Det finns en alldeles förfärlig bok i sanna-genren som heter Den tusende gången. Den kom ut på DN Förlag 2003 och har sedan dess sålts i skrämmande 200 000 exemplar. Författaren är signaturen Ulrika Olson som tillsammans med journalisten Anna Lytsy berättar om sin förfärliga barndom med en pappa som våldtog henne – ett faktum hon dock glömde bort under hela sin tonårsperiod. När pappa vunnit en stor summa pengar kom minnet tillbaka. Ulrika anmälde pappan som med de märkligaste bevis jag sett, dömdes till fyra och ett halvt års fängelse och 355 000 kronor i skadestånd.

Så här står det på baksidan av boken:
Från att hon var en liten flicka till tidiga tonår utsattes Ulrika Olson för sexuella övergrepp av sin far. Han dömdes till fyra och ett halvt års fängelse sedan Ulrika polisanmält honom vid tjugo års ålder. Den tusende gången är den skakande berättelsen om de övergrepp hon utsattes för, om polisutredning och rättegång, om ångest, om fysiska men och missbruk. Ulrika Olson lever idag med sambo och barn och har brutit den onda cirkeln av missbruk. Hon har gjort en lång resa genom minnen och känslor. Detta är hennes egen historia som är fruktansvärd, men samtidigt skrämmande allmängiltig. Som bilagor finns även domen mot Ulrikas far, sjukjournaler från hennes barnläkare samt ett avskedsbrev skrivet vid ett självmordsförsök. Den tusende gången är Ulrika Olsons berättelse, tolkad och nedskriven av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy.

Precis som i fallet med Gömda är det inte många som förhållit sig kritiska till Den tusende gången. Det faktum att domstolen dömde Ulrikas pappa till ett långt fängelsestraff har uppenbarligen satt allt kritiskt tänkande ur spel. För jag vågar påstå att den som läser boken utan att drabbas av tvivel både här och där, inte har alla hästarna hemma. Men recensenterna var skakade in i märgen.
Gisela Fridén i Amelia: ”Det som beskrivs i den här boken borde inte få vara sant. Men det är det.”
Martin Halldin i ETC: ”Över huvud taget är omgivningens ovilja att se vad som pågår skrämmande. Det är som att en slags kulturell förträngningsmekanism slår till för att ingen ska få för sig att ‘vanliga män’ kan vara sexualförbrytare. På vilket sätt hjälper det offren? Noll och nada.”
Anders Haag i Svenska Dagbladet: ”Läsningen av Ulrika Olssons långa resa genom minnen och känslor är mycket omskakande – om övergreppen, om kränkningarnas fasansfulla effekt, och om den kränkning det kan innebära att bli föremål för en incestutredning.”
Monika Wendt Höjer i GP: Genom minnen skapas den personliga identiteten, men att minnas och att formulera sin historia är inte bara en personlig angelägenhet. Vems erfarenheter som får formuleras, och vems minnen som kommer att betraktas som giltiga, är ytterst en fråga om makt. Om minnet står en politisk strid.”

När Ulrikas pappa dömdes 1992 härjade incestpaniken som värst i Sverige. Domstolarna hade av starka lobbyister som Monica Dahlström Lannes (påstod att skräck för filmjölk var bevis för incest) och Eva Lundgren (som visste att satanistiska nätverk som offrade barn härjade i Sverige) lärt sig några ”fakta” som var helt avgörande för att de skulle kunna döma fäder utan bevis. Vad de hade lärt sig var till exempel:

* att incest förekom i 25-30 procent av alla svenska familjer (trots att det redan då fanns studier som slog fast att biologisk incest är mycket ovanlig, 2-5 promille, Heikki Sariola 1990)
* att utsatta flickor trängde bo
rt sina minnen och helt plötsligt drabbades av flashbacks där de mindes övergreppen (trots att världens främsta minnesforskare Elizabeth Loftus redan då hade varnat för dessa så kallade minnen)
* att det fanns typiska symptom hos flickor som utsatts för sexuella övergrepp såsom
ätstörningar och promiskuitet (trots att det redan då var uppenbart att även flickor som inte blivit utsatta för incest hade ätstörningar och levde sexuellt utsvävande liv)
* att det fanns experter som åratal efter ett påstått övergrepp kunde uttala sig om att ett övergrepp verkligen inträffat och vem som begått det. (Ett stolligt påstående när det än görs.)

Läkarna Kari Ormstad och Karin Edgardh vittnade nämligen om att det var troligt att Ulrikas tungband hade slitits av i samband med det sista övergreppet pappan utsatte henne för. Målande berättade Ulrika för tingsrätten om hur hon och pappan varit i blåbärsskogen på en trevlig utflykt men att han i bilen hem på ett mycket våldsamt sätt tvingade henne till oralsex. Så våldsamt var övergreppet att Ulrikas tungband lossnade. Att Ulrika nu var tjugo år och i ett par av dessa bott ihop med en kille, nämndes inte. Inte heller att hon ett år tidigare blivit nerslagen på stan och fått ersättning från försäkringsbolaget för käkskador. Och ingen reagerade på det faktum att Ulrika i det första polisförhöret inte hade något som helst minne av övergreppet i blåbärsskogen. Förhörsledaren frågar:

F: ”Har han tvingat dig nån gång att du skulle suga på hans penis då?
U: ”Nej, inte vad jag vet.”

Snacka om bortträngning.

Ulrikas pappa avtjänade sitt straff, kom ut, gifte om sig och skapade sig ett nytt liv. Så gott det nu gick efter dotterns angrepp som för honom var fullkomligt obegripligt. Den enda förklaring han kunde hitta var att hon blivit oresonligt arg för att hon inte fick bjöds med på en utlandsresa han och hans sambo skulle göra. När han fått ordning på livet igen kom Den tusende gången ut och slog ånyo tillvaron i spillror. Pappan drabbades av en hjärtinfarkt och var nära att ge upp.

En liten, liten upprättelse fick han i ett ursäktande brev från rättsläkaren Kari Ormstad för ett par år sedan – tyvärr inte tillräckligt för att kunna söka resning i Högsta domstolen. I fjor kom nästa dråpslag – en bok till. I Ulrikas sista strid berättar hon än en gång om sitt monster till far och hur hon ”överlevde pappas våldtäkter”.

Nu är det några år sedan jag pratade med Ulrikas pappa. Jag hoppas att han hör av sig snart, så att jag kan berätta senaste nytt om hur han mår.

Jag ger ordet till Democritos


Antagligen orkar ni inte läsa igenom alla de för närvarande 176 inläggen under intervjun med Paolo Roberto och det är synd, för där gömmer sig en del riktiga pärlor. Otroligt vad mycket kunskap det finns där ute – och dumhet. En av de mest läsvärda kommentatorerna kallar sig Democritos och här kommer hans långa, men välformulerade och kloka inlägg från i går kväll. Ordet är ditt, Democritos!

Stötte för några veckor sedan på ett för mig nytt ord/begrepp, nämligen: Agnotology, ursprungligen myntat av Robert N. Proctor (Stanford University). ”Agnotology: Culturally constructed ignorance, purposefully created by special interest groups working hard to create confusion and suppress the truth.” (Min översättning: Kulturellt konstruerad okunnighet, som skapats medvetet av intressegrupper som arbetar hårt för att så tvivel och förvirring och undertrycka fakta/sanningen.)

I många viktiga, aktuella och betydelsefulla frågor, så är förhållandet till information omvänt, okunnigheten ökar. Många dagsaktuella ”tvister” har inflytelserika och/eller ekonomiskt starka intressenter som har kraften, tiden och resurserna att spendera stora summor på att sprida information vars syfte är att så tvivel och förvirring och på så sätt gynna den egna saken. Som talande exempel i diskussionen nämns bland annat förespråkarna för ”Intelligent design” i USA och oljeindustrin och i historiskt perspektiv t.ex. tobaksindustrin som under många många år nekade till att cigaretter orsakade cancer och arbetade aktivt med att så tvivel under en vetenskaplig täckmantel.

Proctor säger vidare, “People always assume that if someone doesn’t know something, it’s because they haven’t paid attention or haven’t yet figured it out.” (Människor antar alltid att om någon inte vet någonting så beror det på att de inte har ägnat det någon/tillräcklig uppmärksamhet eller ännu inte har räknat ut det.)

“But ignorance also comes from people literally suppressing truth—or drowning it out—or trying to make it so confusing that people stop caring about what’s true and what’s not.” (Men okunskap kommer också från människor som bokstavligt förtrycker sanningen eller dränker den, eller försöker göra den så förvirrande att människor slutar att bry sig om vad som är sant eller inte.)

Jag undrar om man i detta sammanhang inte också kan sortera in ”feministerna”, och deras syn på manligt och kvinnligt som sociala konstruktioner och negligerandet av alla biologiska hypoteser/teorier/fakta.


Den radikala feministiska rörelsen som i Sverige haft förkämpar som M. Winberg, G. Schyman m.fl, framstår så långt som jag förstått det som sprunget (som tidigare nämnts) ur en marxistisk vänsterideologi, och som sådan så står den nära både det som kallas kulturell konstruktivism och den grupp idéer eller förhållningssätt som kallas ”postmordernism”. En gemensam viktig beståndsdel i alla dessa ”idéer” är ett långt drivet förakt och principiellt förkastande av den västerländska naturvetenskapliga forskningen, både till sin form som sitt innehåll.

I feminismens fall så är all ”naturvetenskaplig/matematisk” forskning och fakta ”kontaminerad/fel” och styrd/formad av patriarkala maktstrukturer, och man kan därför åsidosätta alla etablerade fakta och teorier, inte för att det framkommit nya ”fakta” som pekar på att de är fel, utan på generella principer, i.e. att den är skapad och formad av i huvudsak män.

Till skillnad från tobaksindustrin som bara ville göra oss tveksamma inför tobakens ”eventuella” farlighet, så vill feministerna göra oss osäkra/tveksamma till ALL naturvetenskaplig kunskap.
Jag undrar hur många bland dem som ”populärt” kallar sig feminister som känner till de här delarna av ideologin, de som verkar frodas inom den intellektuella akademiska delen av feminismen?

I dessa sammanhang hör man ofta påståenden som dem som gjordes i ett antal inlägg tidigt i den här tråden, där det påstås att det finns få biologiska skillnader mellan män och kvinnor, och att de som finns är små och är principiellt obetydliga. Framförallt att det inte finns några principiellt viktiga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor…

Jag undrar vilket ursprung dessa påståenden har? Jag skulle uppmuntra alla som skrivit dessa påståenden att ta sig en funderare varifrån de fått denna ”kunskap”. Spåra källan till påståendet: Att det inte skulle finns några skillnader mellan män och kvinnors hjärnor!

Min misstanke är att den i många fall i huvudsak kommer direkt eller indirekt från feministiska intressenter, eller närstående grupperingar, och har liten eller ingen koppling med naturvetenskaplig fakta eller forskning! Jag misstänker också att det i botten finns en politisk drivkraft och dess syfte är som propaganda!

Feminismen i Sverige tror jag har bidragit till en avsevärd förvirring på många plan, och kring både enskilda naturvetenskapliga frågor som rörande naturvetenskapen generellt.

Jag skulle vilja länka till följande artikel, (som ett exempel):
”Nature Reviews Neuroscience”, Why Sex Matters For Neuroscience, Cahill, Larry, publicerad 10 Maj 2006.

I korta drag skulle man kunna sammanfatta författarens redogörelse av det då aktuella kunskapsläget inom neurovetenskapen rörande könets betydelse på följande sätt. (Mina tolkningar)
—————
Skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor är ”omfattande” och ”betydelsefulla” (större än tidigare uppfattningar), och man ser nu skillnader på genetisk nivå, neurokemisk nivå, strukturell nivå och funktionell nivå… d vs.

Mäns och kvinnor hjärnor
* fungerar på olika sätt rent kemiskt
* ser olika ut rent fysiskt
* fungerar på olika sätt rent praktiskt

Det är till och med ”så illa” att män och kvinnor använder sina hjärnor på olika sätt för att lösa ett och samma identiska problem!

Det här är väldigt spännande och intressant och viktiga insikter, menar författaren. Dessa framsteg kanske kan börja förklara varför män och kvinnor t ex reagerar olika på medicinering med psykofarmaka, och i framtiden kanske göra det möjligt att ta fram mediciner med bättre effekt och mindre biverkningar för män respektive kvinnor, och att man kan undvika att medicinera i onödan!
————–

Jag tror att det skulle vara väldigt bra på många sätt, om vi skulle kunde släppa synen på hjärnan som något abstrakt, nästan väsensskilt, från den ”biologiska” kroppen i övrigt. Den mänskliga hjärnan är en på alla sätt fantastisk skapelse, enormt komplex, unikt formad till att lösa en uppsättning uppgifter, men i princip skiljer den sig inte från en knäled ur evolutionens perspektiv.

Varför kan vi inte försöka att bättre förstå skillnaderna (om de finns), i stället för att sticka huvudet i sanden och förneka a priori att de finns? Och om de finns, varför inte förundras över och respektera dem?

//Democritos

Jag håller fullständigt med Democritos. Jag har aldrig förstått varför feminister så envist hävdar att det inte är några skillnader mellan kvinnor och män. Bam Björling (som vågade utmana radikalfeministerna) sa ofta att det är kontraproduktivt att hävda det. Varför skulle män frivilligt överlåta sina styrelseuppdrag och vd-poster åt kvinnor om det inte hade någon betydelse annat än att det vore mera rättvist?! Betydligt smartare är förstås att bevisa att det finns skillnader, att vi kvinnor tillför något som männen inte gör och att det därför lönar sig att ta in kvinnor i företagsledningar etc.

Visst ni förresten att IQ-tester ”bevisar” att kvinnor är smartare än män? Eller att män är smartare än kvinnor? Jo, båda påståendena är faktiskt sanna – det beror på hur man väljer att tolka statistiken. Sammantaget hamnar kvinnor som grupp på en högre IQ än männen (kvinnor är alltså smartast), men det är fler män än kvinnor som har så hög IQ att de kan kallas genier (män är alltså smartast).

Leve skillnaderna!

Feministerna avhumaniserar män


När Liza Marklund får frågan om hon är feminist, brukar hon svara: ”Vad tror du? Jag har ju hjärna.” Tanken är att vi ska dra slutsatsen att hon givetvis är feminist, att ingen med hjärna kan vara något annat.

Bara tanken på att vara med i någon klubb som har Liza Marklund som medlem, gör mig knottrig. Och jag skulle vilja säga att den som har hjärna och tänker själv, inte vill kalla sig feminist. Medan jämställdhet betyder att man vill ge kvinnor och män lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter, så utgår feminismen från att kvinnor är förtryckta offer som med alla till buds stående medel både ska och bör kränka män. Det har gått så långt att vissa av dem inte ser män som individer med själ och hjärta, utan bara som en del av det förhatliga patriarkatet. Och när man avhumaniserat dem kan man utan att känna vare sig skuld eller skam beskylla dem för de mest groteska brott och rycka på axlarna när de fråntas sina barn, sin värdighet och ibland till och med sin frihet. 
Hur gick det till? Det är förstås en stor och komplex fråga, men jag ska försöka ta fram några viktiga händelser som ledde fram till dagens situation. När kvinnorörelsen började bli stor på 1960-talet hade kvinnorna ett självklart krav – de ville ut på arbetsmarknaden och slippa vara hemmafruar. För att det skulle kunna bli verklighet var papporna tvungna att ta ett större ansvar för barnen än de någonsin gjort i historien. En del var motsträviga men snart blev det självklart att pappor skulle delta i profylaxkurser, vara med på förlossningen och klippa navelsträngen, stanna hemma åtminstone några månader, lämna och hämta på dagis och aktivt delta i barnuppfostran. Till feministernas förskräckelse visade sig papporna vara riktigt bra föräldrar. Så bra att det inte längre var självklart att alla barn skulle bo med sina mammor vid skilsmässa.
Det var inte riktigt vad de hade tänkt sig. Kvinnorna ville fortfarande vara viktigast i barnens liv, att de släppt in pappan berodde ju inte på att det skulle vara bra för barnen eller för papporna – det var ju för att kvinnorna själva skulle få det bättre! Som ett brev på posten kom nu incestanklagelserna. Med ett enda ord hade man misstänkliggjort ett helt kön. Pappor var egentligen farliga för sina barn, sexuella monster som utan problem utsatte såväl sina döttrar som sina söner för övergrepp. För att bevisa att så var fallet trädde vuxna kvinnor fram och berättade hur de plötsligt kommit ihåg att de utsatts för incest under barndomen.
På 1980-talet drog en våg av anklagelser fram över USA. Vuxna kvinnor som under många år gått i terapi för att komma till rätta med sina destruktiva mönster, läste The Courage to Heal av Ellen Bass och Laura Davis och fick en enkel förklaring till alla sina problem – de hade blivit utsatta för incest av sin far! Detta var sant för i princip alla kvinnor, att man inte själv mindes det hade ingen betydelse. Kvinnor fick rådet att sätta sig i en gungstol, sluta ögonen och föreställa sig hur deras pappa kom in på deras rum, tvingade sig ner i sängen, tog på deras kroppar och slutligen våldtog dem. Lustigt nog kom då de allra flesta ”ihåg” att just detta hade hänt. ”Teorin” var att flickorna för att överleva övergreppen hade trängt bort minnena och nu fick tillbaka dem.
Under flera år åkte ett stort antal åldrade fäder i fängelse och dömdes att betala stora skadestånd – enbart på de vuxna döttrarnas anklagelser. Slagord som att man ”inte fick tvivla på utsatta kvinnors berättelser” blev till sanningar och ingen tycktes kunna hålla tag i sitt sunda förnuft. 1992 var problemet så stort att ”The False Memory Syndrome Foundation” bildades för att sprida kunskap om falska minnen. Världens kanske främsta minnesforskare Elisabeth Loftus skrev artiklar och böcker om faran med falska minnen, men i Sverige fick tyvärr Sven-Åke Christianssons bok Traumatiska minnen stor spridning.
Christiansson blandade fakta och fiktion och fick det att låta som om bortträngda minnen var ett allmänt accepterat fenomen. Han hade sin egen hemmasnickrade teori om varför Thomas Quicks minne fungerade så dåligt när han skulle peka ut var han grävt ner liken. Om man som jag i egenskap av reporter ifrågasatte denna teori, blev Christiansson så förbannad att han slängde luren i örat på en. Undrar vad han, som numera är professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, ger för sin egen teori nu när Quick tagit tillbaka alla sina erkännanden?

En av dem som drabbades av myten om bortträngda minnen i Sverige är pappan till Ulrika Olsson som i ”den sanna boken” Den tusende gången berättar om sin påstått fruktansvärda barndom och hur hon fick sin pappa dömd. Han fick fyra år i fängelse och hon fick 355 000 kronor i skadestånd. Om detta ska jag berätta mer i kommande inlägg!

Håll ut!


Hej alla!
Jag är helt fascinerad över den anstormning av kommentarer som Paolo Roberto-inslaget drog med sig. Tyvärr är jag överhopad med arbete (helt ny tidning som ska lämnas till tryck på onsdag) så jag har inte hunnit läsa alla era kommentarer, än mindre skriva ett nytt tänkvärt inlägg.
Måste bara säga att jag inte nödvändigtvis tycker att Paolo Roberto har rätt i ALLT han säger i den här intervjun – det jag gillar är att han säger att han älskar jämställdhet och avskyr feminism.
Det gör jag också!