Få män polisanmäler en misshandlande fru

I dag, tisdag, drog Sydsvenskan igång en artikelserie om relationsvåld. Ja, de använder faktiskt det ordet vilket får en att hoppas att man ska få läsa något nytt och spännande. Ska det äntligen handla om hur icke könsbundet partnervåldet i själva verket är? Ska vi slippa serveras de gamla vanliga halvsanningarna om ”kvinnomisshandel”?

Av en tidning som säger sig vara modern och som har vunnit ett flertal priser de senaste åren för sina grävande artikelserier, borde man kunna förvänta sig just det. Men de tre reportrarna som varit inblandade slår inte in något annat än öppna dörrar. Det är de gamla vanliga intervjuerna med kvinnojouren, de gamla vanliga bilderna på blåslagna kvinnor och den gamla vanliga statistiken över antalet anmälda fall (givetvis med det gamla vanliga tillägget att det egentligen är mycket mer eftersom mörkertalet är så stort).

Jag vet förstås inte vad som kommer i Sydsvenskan i morgon onsdag, och de närmaste dagarna, men att döma av anslaget och av det som publicerades i dag, blir det definitivt inget annat än män som slår kvinnor. Min gissning är att Sydsvenskans relationsvåld anno 2009 i princip kommer att innehålla samma saker som jag och kollegan Sofie Rolf skrev om i Kvällsposten för tjugo år sedan. Kanske till och med mindre? Sista dagen hade vi faktiskt en intervju med en man som med hjälp av terapi slutat slå och med en terapeut som menade att detta faktiskt är fullt möjligt. En helt revolutionerande åsikt, nu som då.

Jag surfade in på roks.se för att se vad de lärt sig under de senaste 20 åren. Svaret är – ingenting! Ladda ner pdf:en här och läs Det är bara att lämna honom och andra missuppfattningar om mäns våld mot kvinnor. Om det inte vore så förfärande skulle jag säga att skriften är skrattretande. Roks vill med skriften motverka fördomar – i själva verket är det de som gör sig skyldiga till att sprida farliga fördomar genom att förvränga fakta. Några påståenden från skriften:

Roks: Män som misshandlar är inte avvikande och inte psykiskt störda

Fakta: ”I sin forskning om dödligt våld mot kvinnor de senaste tio åren har (kriminologen) Mikael Rying konstaterat att 80-90 procent av gärningsmännen var psykiskt sjuka eller störda.
– Det här vill man inte prata så mycket om, säger han. Från vissa håll vill man gärna få det att framstå som att det är vilka män som helst som slår. Om vi i stället accepterade uppfattningen att det ligger en psykisk störning i botten skulle vi se att det finns preventiva åtgärder att sätta in. Det här beteendet går inte att straffa bort, det måste behandlas.” DN 2006-05-23

Roks: Det är en myt att alkohol ligger bakom många mäns våld
Fakta: ”Över hela världen finns ett samband mellan manlig berusning och våld mot kvinnor. Det betyder inte att alla män som slår sina partner, eller andra kvinnor, är missbrukare eller ens att de druckit just vid det tillfället. Det kan betyda att alkoholen lättare bryter igenom vissa spärrar mot att använda våld mot kvinnor. Några män dricker till och med för att kunna slå och sedan inte tro sig behöva ta ansvar för sitt våld. Alkoholen gör också att männen som slår gör det oftare och med större brutalitet.” vårdguiden.se 2008-12-29

Roks: Män slutar aldrig slå och familjeterapi kan öka våldsrisken för kvinnan

Fakta: ”Hans Åberg, psykolog och psykoterapeut vid mansmottagningen mot våld i Uppsala, ser en överrepresentation av psykiska problem, arbetslöshet, alkoholproblem och låg social status hos männen som söker hjälp på mottagningen. Men det är inte svaret på varför män slår kvinnor, enligt honom.

– Männen slår för att de vill uppnå ett syfte, till exempel att ta sig ur vanmakt för att få kontroll eller för att stävja någonting de tycker är svårt eller fel, säger han.

Att ta till våld är ett mönster som går att ändra, enligt honom.

– Det är fullt möjligt att med psykologisk behandling förändra ett våldsamt beteende, säger han. Öppnar man en mottagning och säger att här jobbar vi med mäns våld, då kommer männen.” DN 2006-05-23

Roks: Mäns våld mot kvinnor beror på könsmaktsordningen och utövas av alla slags män

Fakta: ”De undersökningar som gjorts av BRÅ och den studie som den erkände kriminologen Mikael Rying genomfört, visar att socialt marginaliserade män är överrepresenterade i våld mot kvinnor. En uppfattning som delas av de flesta experter i ämnet.” Genusmagazinet 20090108

Jag har flera gånger tidigare här på bloggen skrivit om det faktum att flera undersökningar visar att förekomsten av partnervåld är lika stor i alla grupper: män som slår kvinnor, kvinnor som slår kvinnor, män som slår män och kvinnor som slår män. Detta är alltså undersökningar där människor själva fått svara på om de slagit sin partner och om de blivit slagna av sin partner, vilket torde vara en betydligt mera trovärdig mätmetod än statistik över antalet anmälda brott.

Ändå är det just statistiken som ständigt är det stora numret i svenska medier. Sydsvenskan skriver i dag att 15 000 av de 25 926 kvinnor över 18 som polisanmälde att de blivit misshandlade i fjor, blivit slagna av sin egen man. Hur många av de 41 447 män som polisanmälde misshandel, som blivit slagna av sin egen kvinna, framgår inte av Brottsförebyggande rådets sajt. Det är väl aldrig någon som efterfrågat den siffran …

Men statistik över polisanmälda brott säger egentligen inte särskilt mycket mer än hur många som gjort anmälningar. Vi vet inget om det så kallade mörkertalet (som jag gissar är betydligt större för män som misshandlas av kvinnor än vice versa) och vi vet inget om hur många av anmälningarna som är falska. Men enligt BRÅ blir de flesta misshandlade kvinnor inte slagna av sin egen man:

Den allmänna bilden av våldet mot kvinnor är att det främst sker inom ramen för en nära relation. Knappt en tredjedel av de kvinnor som uppger att de råkat ut för våld har blivit misshandlade av någon närstående – det visar svaren i Nationella trygghetsundersökningen. Enligt undersökningen är dock den vanligaste typen av våld mot kvinnor inte det våld som sker i nära relation, utan det som utövas av en bekant person som inte är närstående. När kvinnan utsätts för våld av en ytligt bekant sker det ofta i samband med arbetet. Exempel på gärningspersoner i dessa fall är arbets- eller skolkamrater, lärare och patienter. Det bör samtidigt nämnas att mörkertalet troligen är relativt stort i de fall där gärningspersonen är närstående.

Ungefär två tredjedelar av de kvinnor som anger att de utsatts för våld uppger att det orsakat någon form av kroppsskada. Drygt 80 procent av de personer som anmäls för misshandel mot kvinnor är män. Andelen kvinnor bland de misstänkta har däremot ökat något under de senaste åren. bra.se 2009-03-05 <!– document.write('

Skriv ut’); // –>

Den finska undersökning som jag skrev om i förra inlägget är, precis som Funderare gissade, den som refereras här. Där står intressanta saker som att grovt sexuellt utnyttjande har minskat klart sedan förra undersökningen som genomfördes för tjugo år sedan. Men där står inget om att de barn som uppger att de bevittnat våld i hemmet lika ofta såg mamma slå pappa som motsatsen. Så här står det i den engelska sammanfattningen (hela undersökningen finns ännu bara på finska så om någon av er läsare kan finska vore jag ytterst tacksam för en översättning!). Jag har själv gjort översättningen till svenska:

Barn bevittnar lika ofta moderns våld mot fadern som faderns våld mot modern. Denna upptäckt strider mot den rådande uppfattningen i Finland om hur intimt partnervåld ser ut. Preventiva åtgärder har i stort sett byggt på antagandet att förövaren är en man, medan kvinnor och barn ses som offer. Det har rent av blivit en plattityd att hänvisa till förebyggande åtgärder för våld mot kvinnor och barn. Undersökningens fynd visar att situationen inte är så svartvit. Inte nog med att det inte finns någon märkbar skillnad mellan det våld barn utsätts för av mammor och pappor, det partnervåld de blir vittnen till är helt jämnt fördelat mellan könen. Fynden visar att anhopningen av familjevåld helt klart är kopplat till hushåll, inte till kön.

När får vi läsa om detta i Sydsvenskan eller någon annan svensk tidning? I Finland är de modigare. Den här artikeln från finska nyhetsbyrån FNB, var en av mina läsare snäll nog att skicka:

HELSINGFORS. Våldsamma kvinnor har svårt att få hjälp. Enligt Förbundet för mödra- och skyddshem tas kvinnor inte på allvar då de ber om hjälp för våldsamhet av myndigheter eller vänner.

Utvecklingschef Hannele Törrönen råder trots det kvinnor att kräva hjälp. De kan också alltid ringa till krisnummer. Projektanställda Maisa Muntila säger att våld som utövas av kvinnor alltför ofta bortförklaras med stress, en besvärlig make eller trötthet.
– Men vila hjälper inte om en kvinna är rädd för vad hon kanske gör nästa gång hon griper till våld, säger Muntila.
Förbundet har under ett projekt hjälpt nästan hundra kvinnor. En typisk hjälpsökande är en arbetande medelålders kvinna som har varit våldsam mot sin make. Rätt få kvinnor som hade varit våldsamma mot sina barn sökte hjälp.
Under projektets gång kom det fram att få män har polisanmält sin hustru för misshandel. Polisen får främst bara reda på de misshandelsfall där offret hamnar på sjukhus. Av de grova misshandelsfall inom parförhållanden polisen känner till, står kvinnor för 40 procent.
Enligt Törrönen är män ofta förbryllade och ängsliga när en kvinna brukar våld, men slår inte tillbaka. Kvinnor använder våld i sitt parförhållande bland annat genom att hota eller slå.
En del topprider, kontrollerar eller förföljer svartsjukt sina män. Kvinnorna hånar, klatschar till eller misshandlar också sina barn. I de flesta fall fick våldsamma kvinnor vård i tio månaders tid innan de klarade sig själva. Kvinnorna fick lära sig att bryta den onda cirkeln av våldsamma tankar, och samtidigt uppmuntrades de att också ta hand om sig själva. (FNB)

Biologiska pappor – bästa skyddet mot barnmisshandel!

Kommer ni ihåg Baby P? Så kallades den blott 17 månader gamla engelske pojken som slogs ihjäl av sin mamma, hennes pojkvän och en inneboende man den 3 augusti 2007. Den 27-åriga mamman ägnade dagarna åt att kedjeröka framför datorn där hon spelade online-poker medan hennes pojkvän uppfostrade sin styvson med hugg och slag. Han ”tränade honom som en hund”.

Men trots att de sociala myndigheterna gjorde uppemot 60 besök hos familjen under pojkens sista månader, förstod de inte att han torterades i sitt egen hem. Så sent som nio dagar innan Baby P slogs ihjäl, avrådde socialens jurister från att flytta honom till en fosterfamilj – de tyckte inte att bevisen för misshandel var tillräckliga.

Men på det här sepiafärgade porträttet syns tydligt att Baby P hade flera märken i ansiktet, som borde ha avslöjat vad som hände honom. Skadorna var så allvarliga att han var inlagd på sjukhus i två dagar där såväl läkare, sjuksköterskor och socialarbetare såg dem. Vid sin död hade Baby P mer än 50 skador, bland dem åtta brutna revben och bruten ryggrad.

Två gånger greps hans mamma, misstänkt för barnmisshandel. Två gånger släpptes hon, senast en vecka före pojkens död. Pojkens mormor sa efteråt att Baby P sett ut som om han just släppts ut från ett koncentrationsläger. Domen mot mördarna har skjutits upp ett par gånger men förväntas komma någon gång i april och landa på 14 års fängelse.

Ganska lite har framkommit om vilken ställning Baby P:s biologiska pappa hade. Men en tid efter sonens död framkom det att pappan lämnat familjen sedan han upptäckt att frun var otrogen. I ett uttalande till brittiska medier berättade han om sin sorg: ”Jag är förkrossad över min sons död. Jag hade ingen aning om vad som försiggick hemma hos modern, hon ljög för mig.”

Samma dag som pojken hittades livlös och blodig i sin säng, ringde hans före detta fru till honom. Hon grät och bad om ursäkt, som om hon faktiskt erkände att hon varit delaktig i pojkens död. Men så fort hon anhölls försökte hon skylla misshandeln på Baby P:s pappa, vilket dock polisen snabbt kunde avfärda som lögn.

Baby P:s skakande öde har skapat debatt om lagarna i Storbritannien och doktorn som missade hans brutna ryggrad och de åtta brutna revbenen har stängts av. Men någon vidare debatt om de farliga styvpapporna har det inte lett till. Där som här ägnar man mest tid åt att misstänkliggöra biologiska pappor medan mammorna och deras nya pojkvänner slipper granskning.

Daddy, som egentligen tagit en paus i sitt bloggande, har översatt den här artikeln av professor Stephen Baskerville vid Patrick Henry College i Virginia, USA. De undersökningar jag själv sett om barnmisshandel får mig tro att han har rätt om vilka vuxna som är farligast för barnen. Jag väntar dock fortfarande på att den stora finska undersökningen ska översättas till engelska. Men Stephen Baskervilles artikel är tänkvärd. Här finns det engelska originalet.

Mordet på Baby P i England avslöjar barnmisshandelsindustrin i dess mest cyniska form. Den rent sovjetiska oduglighet vi dagligen ser prov är inte en följd av av dålig utbildning eller underfinansiering, utan beror på den logik som byggts in i vår byråkratiska politik.

Vi har länge känt till vad som orsakar barnmisshandel och varför barn som Baby P dör. Den stora andelen barnmisshandel och barndödsfall inträffar i ensamstående föräldrars hem. Mycket lite misshandel sker i gifta familjer med två biologiska föräldrar. Londons föräldrautbildningsstiftelse visade redan för länge sedan att barn löper upp till 33 gånger högre risk att utsättas för allvarliga övergrepp, och 73 gånger högre risk att drabbas av dödlig misshandel i hemmet av en mor med en inneboende pojkvän eller styvfar än i en intakt familj.

Siffror från det amerikanska justitiedepartementet visar att ensamstående mödrar står för 55 procent av barnamorden i USA. Om man därför klarar att se bortom politiskt korrekt eufemism, innebär detta att det huvudsakliga hindret för barnmisshandel är en pappa. ”Pappor har ofta haft rollen som beskyddare inom familjer,” skriver Adrienne Burgess på tidskriften Fathers Direct. En studie i tidskriften Adolescent och Family Health fann att ”Förekomsten av en biologisk pappa … minskade risken för att barnet skulle utsättas för sexuella övergrepp.”

Men i stället för att tillåta pappor att skydda sina barn, fördrivs de med med våld och systematik bort från sina hem och barn genom familjerätter med aktivt stöd av socialtjänstens byråkrati. Ironiskt nog sker detta ofta med hjälp av att falska anklagelser om övergrepp mot barn riktas mot papporna, trots att biologiska pappor i realiteten är ansvariga för mycket lite misshandel och övergrepp.

Domare hävdar att de tar bort fäder, även utan tecken på missbruk, för att ”vara på den säkra sidan”. I själva verket placerar de barnen på den ”farliga sidan” genom detta beteende, och det är svårt att tro att de inte inser det. Så ”barnmisshandelsindustrin” tar alltså först bort barnens naturliga beskyddare, varpå de verkliga misshandlarna – de ensamstående mammorna och deras pojkvänner – får fritt fram att misshandla och missbruka sina barn utan att straffas. Grupper som Fathers4Justice och aktivister som Jolly Stanesby blir brottsmisstänkta när de försöker väcka opinion mot bortrövandet och misshandeln av deras barn. I själva verket gör de bara det man kan förvänta sig av en förälder som hindras från att skydda sitt barn.

Det skenheliga sätt på vilket man nu tvår sina händer i Storbritannien är likartat i hela den industrialiserade världen. ”Vi kan inte tolerera misshandel av ett enda barn”, säger den amerikanska socialtjänsten. De finansierar en hel armé av tjänstemän och program för att ta barn från deras fäder och påstår att det är för att skydda barnen från eventuell misshandel. Logiken är fantastiskt självförsvarande och självuppfyllande, eftersom tjänstemännen sedan de skilt barnen från fadern, kan presentera sig själva som lösningen på ett problem de själva skapat.
Ju mer barnmisshandel, desto oftare anses lösningen vara att ytterligare utöka kadern av civilpoliser. Klichéer om ”utarbetade och underfinansierade” socialarbetare i stort behov av mera ”resurser” ger en tydlig indikation om hur den redan blomstrande byråkratiska industrin tillåts breda ut sig.

Vägran att möta dessa sanningar tyder också på en alltmer repressiv statsapparat som med ett auktoritärt sinnestillstånd är mycket ohälsosamt i ett fritt samhälle. Man uppmanar medborgarna att bevaka och rapportera sina grannar om de skulle upptäcka ”tecken” på misshandel och övergrepp och kräver att yrkesmänniskor också gör det. Detta kan bara skapa ett samhälle med viktigpettrar och snokare och kommer säkert att innebära än mer trakasserier av oskyldiga föräldrar och än fler separationer mellan barn och deras fäder.

Barnmisshandel är helt möjlig att förebygga. Den nuvarande epidemin kom med välfärdsstaten och skilsmässorevolutionen, med den åtföljande ökningen av faderlösa hem. Den fortsätter på grund av de tjänstemän som tillåtits gräva ner sig i skyttegravar, och som där låtsas att de bekämpar den. Det är ett skolexempel på hur en byråkratisk regering skapar ett problem för sig själv att lösa. Som Dickens observerade: ”Den stora principen i den engelska lagen är att skapa affärer för sig själv.” Hur skrämmande det än låter, verkar den ofrånkomliga sanningen vara att vi har skapat en massiv statlig industri som bemannas av tjänstemän med ett finansiellt egenintresse av misshandlade barn.

Storbritannien förtjänar beröm för den stora allmänna diskussion som föranleddes av det tragiska fallet Baby P – en diskussion som inte har ägt rum i USA eller någon annanstans. Men tills vi har mod att berätta sanningen om vem som misshandlar barn och statens roll när det gäller tillståndsgivning och till och med uppmuntran av detta, blir all vår uttalade oro för barn inget annat än tomt prat.

Kvinnor drabbas värst – alltid!

Debattören Pär Ström har skrivit en mycket intressant liten bok som heter Mansförtryck och kvinnovälde. Den kom ut 2007 på Den nya välfärden, men har inte gjort några djupare avtryck i debatten. Det är synd, för den är verkligen tänkvärd och borde vara obligatorisk läsning för gymnasister. Om de fick lära sig att tänka kritiskt och inte med en ryggmärgsreflex utgå från att kvinnor alltid är det svagare könet, de som alltid drabbas värst och som det alltid är mest synd om, så kanske vi kunde vrida skutan rätt igen. Vrida den bort från könskriget och sätta kurs mot ett verkligt jämställt samhälle där män och kvinnor ges precis samma möjligheter men inte tvingas att vara exakt likadana.

Boken visar tydligt hur vi alla, i radikalfeministernas rike, blivit så vana vid att betrakta män som starka och priviligierade och kvinnor som svaga och förfördelade att vi inte reagerar på rubriker som dessa, som jag lånat från bloggen Genusnytt:

Kvinnor mår sämst i uselt förhållande

Larm: Kvinnor drabbas hårdast – och i onödan

Kriget värst för kvinnor

Kvinnor drabbas värst av cyklon

Kvinnor värst drabbade av kuratorbristen

Kvinnor drabbas hårdast av varsel

Kvinnor drabbas hårdare än män av klimatförändringarna

Kvinnor drabbas lättare än män av spelmissbruk

Kvinnor drabbas hårdare av KOL

Kvinnor drabbas hårdare av ledgångsreumatism

Barn och kvinnor drabbas hårdast av drogen kat

Fler kvinnor har otrygga anställningar

Kvinnor drabbas – 15 argument mot privatisering

Kvinnor drabbas av flyttkarusell

Unga kvinnor stressar mest

Kvinnor drabbas av borgerlig politik

Amnesty: Kvinnor drabbas värst i krig

Kvinnor värst drabbade av cyklonen Nargis

Antalet hemlösa kvinnor ökar och de drabbas hårdare än männen

Flickor drabbas lättare av fetma

Flickor drabbas värst av våld och övergrepp

Utlandsfödda tjejer drabbas hårdare av krisen

Uppvärmningen drabbar kvinnor värst

Kvinnor drabbas oftare än män av whiplashskador

Borelia drabbar kvinnor hårdare

Kvinnor hårdast drabbade av varslen

Hårdare tider för Älvsborgs kvinnor och arbetslösa

Kvinnor och barn drabbas hårdast i katastrofer

Matkrisen slår hårdast mot kvinnorna

Kvinnor hårdast drabbade av sämre arbetsmiljö

Kvinnorna hårdast drabbade av kroniskt trötthetssyndrom

Musarm drabbar kvinnor oftare än män

Kvinnor hårdast drabbade av fattigdom

EMU skulle drabba kvinnor hårdast

Höjda a-kasseavgifter slår hårdast mot kvinnorna

Kvinnor och barn offer i barnens krig

Ensamhet drabbar unga kvinnor hårdast

Unga flickor drabbas värst

Tjejer i majoritet bland skolavhoppare

Kvinnor i industrin värst drabbade

Kvinnorna får ta värsta smällen

Kvinnor mest utsatta för kadmium

Svarta kvinnor mest utsatta bland homosexuella

Kvinnor mest utsatta för diskriminering

Unga kvinnor mest otrygga

Kvinnliga bloggare är särskilt utsatta

Flest kvinnor utsätts för våld kring nyår

Kvinnor mobbas mest på europeiska arbetsplatser

LO-kvinnors arbetsmiljö allt sämre

Kvinnor mer utsatta för trakasserier på jobbet

Unga tjejer mest utsatta i Stockholms nattliv

Tjejer mest utsatta även i domstol

Sörmländska tjejer mest utsatta för våld

Kvinnor med låg utbildning mest drabbade av arbetslöshet

Kvinnor mest drabbade av ficktjuvar

Äldre kvinnor mest drabbade av s-politiken

För många kvinnor är vardagen en kamp för att överleva

Pär Ström googlade ”män drabbas värst” och fick sex träffar. Sedan googlade han ”kvinnor drabbas värst” och fick 851 träffar. Om tidningsartiklarna överensstämmer med verkligheten är alltså kvinnor 142 gånger gånger så drabbade som män. Rimligt?

När jag själv googlar blir siffrorna helt absurda. Jag får upp 8 920 träffar på ”kvinnor drabbas värst” och nio på män. Jag prövar med ”kvinnor värst drabbade” och får 220 träffar, ”män värst drabbade” får två träffar som båda handlar om samma sak: Att rekordvarslen i gångna februari drabbade männen värst.

Jag undrar hur det står till med de yngre och skriver in ”flickor drabbas värst” – 2 440 träffar. ”Pojkar drabbas värst” får tre träffar och de är alla ironiska inlägg av typen ”den rubriken får vi väl aldrig se”. ”Flickor värst drabbade” får två träffar och ”pojkar värst drabbade” får noll.

Vad i hela fridens namn är detta? Är det någon av er som på fullt allvar tror att allting drabbar kvinnor och flickor värst? Oavsett om det handlar om krig (som bevisligen skördar tusenfalt fler mäns än kvinnors liv), mobbning, arbetslöshet, anorexi, fetma, liktornar eller mjäll?

Värsta boven i detta drama är förstås medierna – och dess läsare. För journalister skriver tyvärr nästan alltid det folk förväntar sig att läsa. Ytterst få av mina kolleger har lust att sticka ut hakan och dra på sig kritik från chefen eller från läsare. Det är tusen gånger bekvämare att skriva sånt som folk förväntar sig och som stryker våra föreställningar (och fördomar) medhårs.

Ibland leder det till rena lögner och hela bisarra vinklingar. Ett rykande färskt exempel är Folkhälsorapporten 2009 som refererats i tidningarna i veckan. Här är några fakta ur rapporten som tidningarna KUNDE ha skrivit om:

* Det är vanligare att pojkar föds med missbildningar som leder till att de dör i späd ålder.
* Pojkar har svårare än flickor att klara omställningsprocessen under tiden som nyfödda och det
är fler som dör under förlossningen och under den första levnadsmånaden
* Det finns också skillnader i lungfunktion mellan nyfödda pojkar och flickor, vilket sannolikt bidrar till att pojkarnahar högre dödlighet under den första levnadsmånaden och även till att pojkar har 30 procent högre risk att dö i plötslig spädbarnsdöd
* Det är vanligare att flickor som föds mycket för tidigt överlever än att pojkar gör det, och de för tidigt födda flickorna har bättre kognitiva förmågor vid uppföljningar i 5–6-årsåldern

* Cp-skador är 30–40 procent vanligare hos pojkar
* Vidare är det något vanligare att pojkar vårdas på sjukhus för luftvägsinfektioner, men också för livshotande infektioner som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation. Anledningen är sannolikt att pojkars immunförsvar fungerar sämre än flickors, eller i alla fall annorlunda
* I tonåren är dödsfall till följd av skador och förgiftningar vanligare bland pojkar
* Betydligt fler unga män än kvinnor dör i självmord, fordonsolyckor och övriga olyckor samt på grund av alkohol- och narkotikamissbruk

Och så vidare, och så vidare. Ändå är den riktigt stora nyheten (som till exempel Metro vill att vi ska förfasas över):

Allt fler unga tjejer försöker ta sitt liv

”Orsaken till att självmordsförsöken hos just unga kvinnor ökar kan Maria Danielsson, projektledare och redaktör för Folkhälsorapporten, inte svara på. – Vi ser ingen större förändring mellan pojkar och flickor i årskurs fem, men i nian blir det jättestor skillnad. Flickor i den åldern är också mer stressade över hur de presterar i skolan än vad pojkarna är, så det kan vara en anledning.”

Ja, visst är det hemskt att flickor försöker ta livet av sig. Men är det ändå inte åtminstone lite hemskare att dubbelt så många pojkar som flickor lyckas ta sina liv varje år??? Borde det inte vara värt ens en liten notis?

Vänd på det och föreställ er att det i rapporten stod att dubbelt så många flickor som pojkar begick självmord varje år – vilket ramaskri det skulle bli! Tidningarna skulle tävla med varandra i artikelserier som pågick i flera dagar och penetrerade varenda möjlig förklaring till denna fruktansvärda KÖNSSKILLNAD, detta utslag av KÖNSMAKTSORDNINGEN, denna fasansfulla GENUSORÄTTVISA som gör att unga flickor inte vill leva medan pojkarna seglar fram i livet på samma räkmacka som deras fäder före dem …

Den som vill veta hur det egentligen står till med pojkars och flickors ohälsa, kan ladda ner Folkhälsorapporten som pdf här. Så här står det till exempel (min fetstil):

”I åldersgruppen 16–24 år dör ungefär 120 kvinnor och 300 män varje år. Figur 1 illustrerar hur antalet avlidna förändras med stigande ålder i det aktuella åldersspannet. Antalet män som dör ökar kraftigt mellan 16 och 20 års ålder. Bland kvinnor finns ingen sådan tydlig ökning, men däremot en topp vid 19 års ålder till följd av fordonsolyckor. I 20-årsåldern är det närmare tre gånger så många män som kvinnor som dör.

Alkohol är också en viktig bidragande faktor till dödsfall i olyckor och självmord. Dödsfall som inträffar i åldrarna 16–24 år beror huvudsakligen på skador, varav ungefär hälften orsakas av olyckor och hälften av självmord. Under 2000–2006 dog i genomsnitt varje år 34 kvinnor och 89 män i självmord (inklusive oklara fall), 20 kvinnor och 78 män i fordonsolyckor och 10 kvinnor och 44 män i övriga olyckor (exklusive tsunamikatastrofen i Sydostasien).

Under perioden 2000–2006 dog också i genomsnitt 13 kvinnor och 63 män om året i alkohol- eller narkotikarelaterade diagnoser. Vidare dog i genomsnitt 5 kvinnor och 8 män om året på grund av våld eller andra övergrepp från en annan person. 17 kvinnor och 23 män dog årligen i cancer.”

Jag kan inte dra någon annan slutsats av tidningarnas vinkling av Folkhälsorapporten än att raidkalfeministernas makt är så stor att man helt enkelt måste beskriva världen så att flickor/kvinnor lider och pojkar/män frodas. För inte kan det väl vara så illa att journalister faktiskt anser att pojkars liv är mindre värda än flickors?

Varenda gång man sätter på TV4 så är Amelia Adamo där och pratar om kvinnohjärtat som Hjärt- och Lungfonden just nu samlar in pengar till. Och visst är det bra att man samlar in pengar, men det är helt enkelt inte sant att kvinnor får sämre hjärtvård än män och jag förstår inte varför man ska skrämma upp kvinnor med att påstå det. För ett år sedan skrev femton framstående hjärtläkare på DN Debatt och tog död på följande myter:

* Kvinnor har diffusa och konstiga symtom vid hjärtinfarkt

* Hjärtinfarkt ökar hos kvinnor

* Kvinnor får sämre vård och klarar sig sämre vid hjärtinfarkt

* Kvinnor är förbisedda i den medicinska forskningen

Kära medsystrar! Är ni inte liksom jag hjärtligt (!) trötta på att ständigt bli beskrivna som beklagansvärda offer? Kan vi inte bestämma oss för att varenda gång vi ser en rubrik som börjar med ”Kvinnor drabbas värst av …” skicka ett mejl till reportern ifråga och påpeka hur orimligt det är. Be henne/honom googla och bli varse de skrattretande skillnaderna!

Vi kan ju också påpeka för dem att medellivslängden för svenska kvinnor 2008 var 83,1 år och för män 79,1 år. Det säger väl också en del om hur ”otroligt hårt drabbade” vi måste vara …

Pappa Eminem – på begäran av Maria

I förmiddags skickade Maria följande lilla meddelande:

Så förfärligt sorgligt på din blogg! Nu får du snart skriva något roligt innan man ger upp hoppet om mänskligheten.

Och mitt i allt eländet behöver vi nog några solskenshistorier. Hur gjorde ni pappor som lyckades bryta igenom kvinnovallen på socialförvaltningen? Hur lyckades ni få dem att lyssna och hur lyckades ni få era barns mammor att ta reson (de som redan börjat falskanmäla)?

Profanum vulgus skrev i en kommentar att könet inte är förklaringen, utan feminismen. Det är både rätt och fel, som jag ser det. Profanum har rätt i att det faktiskt är fler kvinnor än män som gör sina röster hörda angående problemet med falska anmälningar, men det tror jag mest beror på att män inte vågar. Den man som öppet går ut och slåss för andra män som anklagats för incest och andra sexövergrepp löper stor risk att kallas pedofilvän och annat otrevligt. Även om det finns kvinnliga pedofiler och sexförbrytare så är det mycket lättare för oss kvinnor att våga ge oss in i det här infekterade kriget.

Profanum skrev: Problemet hos kvinnliga socialsekretare, domare, justitieråd m.fl stavas nog snarare feminism. Det handlar inte om vad de tror eller vet, utan om vad de tycker, det är en ideologi. De vet att barn drabbas och att oskyldiga döms, men de tycker att det minskar mäns makt och ökar kvinnors makt. Men i könet kan jag inte se ett samband, de flesta domar, nämndemän, åklagare, dåliga advokater mm som fått oskyldiga fälda har ju varit män.

Även utan den vulgärform av feminism vi dras med i Sverige tror jag att den massiva övervikten av kvinnliga socialsekreterare hade varit ett stort problem. Kvinnor och män fungerar nämligen rätt olika när det kommer till att tala om våra problem. Jag måste nu generalisera: Kvinnor har mycket lättare för att vända ut och in på sig själva och sina känslor. Det gör vi dagligen och stundligen med våra väninnor, det är ett sätt för oss att få bekräftelse och perspektiv på tillvaron – varför tror ni att Sex and the City blev en sådan succé? Inte för att den handlar om shopping i alla fall, utan för att den handlar om kvinnlig vänskap.

Män tycker oftast det är extremt obehagligt att tala om det som sker inom familjen. De vill inte lämna ut sig själva, sina barn eller sin fru. Så där sitter soctanten och hör kvinnan prata om både sig själv och mannen och barnen. Hon nickar och hummar med av bara farten – så gör vi kvinnor när våra väninnor är ledsna och upprörda över vad vår karl ställt till med). Att mannen bara sitter där och inget säger gör soctanten både irriterad och misstänksam – om han inte hade något att dölja kunde han väl bara säga vad han känner och tänker?

Det bästa vore om socialsekreterare alltid jobbade i par med en man och en kvinna. Generellt sett! Om det finns några pappor där ute bland mina läsare som har solskenshistorier om era barn så kan ni väl dela med er av dem? Mejla dem till mig på ingridcarlqvist@gmail.com

I väntan på det tycker jag ni ska lyssna på fantastiska Eminem. Trots att han själv haft stora problem så har han tagit hand om båda sina döttrar: 14-åriga Hailie Jade Scott Mathers (bilden) med Kim Scott som han skilt sig från två gånger. Med henne har han också 16-åriga adoptivdottern Alaina Marie Scott (även kallad Lainie). Alaina är biologisk dotter till Kim’ tvillingsyster, Dawn Scott, men har aldrig bott hos sin mor.

En pappas förtvivlan

Efter en helt underbar vecka i marockanska Agadir är jag tillbaka igen. Bland det första som landar i min mejlbox är detta förtvivlade brev från pappan Tomas. Han skriver till familjerätten i den mellansvenska stad där han bor och ber dem (på sina bara knän) att för en gångs skull lyssna till honom.
Jag vet inte hur ni känner, men mina ögon tåras när jag läser detta brev, skrivet ur djupet av ett fadershjärta. Måtte Molly och Tomas snart få vara tillsammans!

Sedan mamman försvann med Molly, som nu hunnit bli fyra år, har Tomas kämpat för gemensam vårdnad (avslag) och för utökat umgänge (avslag). Två helger i månaden får han umgås med tösen – om inte mamman hittar på någon ny hemsk anklagelse mot Tomas. Och eftersom svenska socialsekreterare till 82 procent (!) består av kvinnor, så har dessa uteslutande litat på Mollys mamma Lisbeth. Allt hon säger är sant, allt Tomas säger är lögn. Det bara vet de.

Komplettering till ”Vädjan till familjerätten angående vår dotter Molly” Söndag den 22 Mars kl 20:17

Sedan jag skrev mitt brev till er natten till lördag har ytterligare saker skett och jag vill därför skriva denna komplettering och berätta hur resten av helgen utvecklade sig. Detta är sådant som jag normalt endast skriver i min egen dagbok som jag har fört sedan den dagen då domstolen tog ifrån mig vårdnaden om min dotter. Nu delar jag denna helgs anteckningar med er för att ytterligare tydliggöra vikten av att Molly får hjälp med det snaraste, och även för att visa er hur en helg med hennes, enligt uppgift, ”farliga, hotfulla, manipulerande, likgiltiga, psykiskt sjuke, misshandlande, alkoholiserade, ombytlige, glömska, forcerade, oplanerade, ouppmärksamma, impulsiva, hysteriska, splittrade, okontrollerade och otrevliga” far kan te sig.

En sak som jag glömde nämna i mitt förra brev var att (halvbrodern) Simon denna helg var sjuk och därför inte kom till mig som planerat. Detta bidrog till Mollys ångest den första natten då Lisbeth tydligen sagt att hon endast får vara hos mig om Simon är med. Anledningen till detta är jag mycket nyfiken att få reda på, då jag själv inte har en aning.

Lördag: Molly vaknar upp pigg och glad. Gårdagskvällen och gråtande uppvaknanden under den gångna natten verkar nu bortglömda. Under lördagen gör vi mycket roligt tillsammans. Molly får välja två bilder på internet som skall bli tavlor. Hon väljer en bild av Snövit och en bild av Skönheten & Odjuret som vi sedan skriver ut på min fotoskrivare. Sedan åker vi och köper den blå sommarklänningen hon säger att hon vill ha, samt en baddräkt, eftersom vi på söndagen bestämt att vi ska åka till vattenpalatset. Att be Lisbeth packa ner en baddräkt är inte lönt. Enligt Molly får hon inte åka till badhuset med mig. Det har hon sagt vid tidigare umgängestillfällen då jag föreslagit denna aktivitet med tillägget, ”Det har mamma sagt”.

Vi köper även två fina ramar till hennes bilder. På Gallerix hittar Molly också en konstgjord ros som hon tycker är fin och gärna vill ge till sin mamma. Den köper jag också till henne. Sedan går vi och äter varsin stor räksmörgås, som är Mollys favoriträtt. Därefter går vi på bio och ser Pettson och Findus. Slutligen går vi till coop och köper lite mysmat och lördagsgodis till kvällen. Då vi senare i min bil lämnar stan säger jag att ”nu är det dags att åka hem”. Då reagerar Molly starkt och säger upprört ”jag vill inte åka hem till mamma, jag vill åka hem till dig!” Då jag berättar att jag menar hem till mig så blir hon åter lugn.

På kvällen efter Bollibompa sätter vi oss vid datorn och tittar på hennes två favoritklipp på Youtube. ”Hakuna Matata” från Lejonkungen och ett Astrid Lindgren Potpurri från allsång på Skansen. Efter att ha sett vardera klipp ca 15 gånger startar jag min hemstudio och så sjunger vi ”sången om Emil” och ”Sudda sudda bort din sura min” till musikbakgrunder som jag spelat in i förväg under veckan som gått. Inspelningarna med en mycket lycklig flicka finns kvar på min hårddisk, Jag har också mailat dom till mig själv så att det inte skall uppstå några frågetecken om datum. Strax innan sängdags så ramar vi in dom två bilderna som vi tidigare skrivit ut. Molly blir så överlycklig av resultatet att jag, trots att hon absolut skall ta med sig tavlorna hem och hänga i sitt rum, blir tvungen att provisoriskt hänga dom brevid sängen så hon kan ligga och beundra dom medan jag läser sagor. Hon somnar redan vid halv niotiden efter två sagor. Mycket lugnare och mer rofylld än kvällen innan.

Söndag: Åter vaknar Molly och är på gott humör. Vi äter frukost och tittar sedan en stund på barnkanalen medan vi vaknar till ordentligt. Det är för det mesta samma ritual varje morgon. Ungefär kl 10.00 åker vi mot badhuset som jag lovat. Molly somnar efter en stund och sover nästan hela vägen dit. Efter att vi bytt om och duschat leker Molly först en stund i barnbassängen, medan jag sitter vid kanten och tittar på. Sedan går vi till den stora bassängen. Först badar vi på den grunda delen där Molly bottnar. Där är det inga problem. Hon tycker det är jätteroligt. Speciellt att kasta en boll i huvudet på pappa så han ”går i däck”. Armpuffar har hon på sig hela tiden. Jag köpte ett par i receptionen. När jag tar fram en av dom stora ”flytbåtarna” som finns i bassängen och visar Molly hur hon kan använda den att flyta på så blir hon nästan paniskt rädd. Trots att jag inte på något sätt försöker tvinga henne eller blir det minsta sträng. Hon säger att man ”kan drunkna”. Detta är alltså samma flicka som i somras badade med mig i havet under en familjeutflykt på min kusuins båt, med en flytväst och tyckte det var jätteroligt. Detta kan intygas av ett stort antal människor.

Senare i bubbelpoolen berättar jag en saga för henne om ”rädslemonstret” som hindrar en pojke att komma fram till ”lek & godis landet” enbart genom att skrämma honom för saker som ”kan hända”. Hon lyssnar intresserat. Efter det gör jag ett nytt försök med flytbåten. Men denna gång är jag ”rädslemonstret” och säger istället, ”Nej, du ska nog inte prova. Det kan ju hända (här ger jag ett antal exempel på överdivna farhågor)”. Hon reagerar som jag hoppades genom att med hennes ”busglimt” i ögonen trotsa monstret och inte lyda. Plötsligt flyter hon på båten genom över hela bassängen, med mig brevid. Genom tunnlar och grottor och tycker det är jättekul. Hon skiner av stolthet efteråt. I omklädningsrummet efter badet gömmer hon sig under sina kläder medan jag skall vara ”rädslomonstret” som inte hittar henne, alltmedan jag oroar mig för allt hemskt som kan ha hänt. Denna lek vill hon leka igen och igen.

Efter badet köper jag mat i badhusets restaurang och vi sätter oss vid ett bord och äter. Jag tar mycket försiktigt upp frågan om ”det där farliga” som hon inte ville prata om den första kvällen, och vad det kan tänkas vara. Och nu kommer orden i en strid ström. ”Är det ditt fel att mamma skriker så jag blir ledsen? Det har mamma sagt”. ”Du är ju bara en pappa, och pappor förstår inte, det har mamma sagt”. ”Jag vill vara hos dig, det är roligare där”. ”Det är mammas fel att jag inte får det”. Detta är Mollys egna ord. Jag har aldrig någonsin sagt något som detta till henne. Detta vill jag absolut betona, samtidigt som jag vill påminna om att jag är den av oss föräldrar i denna sorgliga historia som inte EN enda gång beslagits med EN enda lögn under de tre år som detta onödiga spektakel pågått. Att riskera Mollys förtroende genom att pådyvla henne åsikter om sin mor kommer jag aldrig att göra. Hennes förtroende är det mest värdefulla jag äger. Och det enda som inte kan tas ifrån mig av någon annan än mig själv. Huruvida jag har inspelningar av detta eller inte hoppas jag slippa att ens diskutera. Jag anser inte att det skall vara nödvändigt att behöva spela in sitt eget barn för att bli trodd. Speciellt som jag redan visat att jag hittills lyckats ta mig igenom detta treåriga helvete utan att beslås med en enda lögn. Däremot verkar det tyvärr vara nödvändigt då man som pappa inte tycks åtnjuta samma trovärdighet i frågor rörande ens barn som en mamma, av någon för mig okänd anledning.

Jag säger till min dotter att jag nu har skrivit ett brev till ”domaren” och att kanske någon tant eller farbror nu kommer och frågar henne om hur hon skulle vilja att det var. (Jag:) Då skall du bara säga sanningen. (Molly:) ”Vad är sanningen då? Jag har glömt. Vad ska jag säga?”. (Jag:) ”Det finns bara en sanning, och det är ingenting du behöver komma ihåg. Du ska bara svara det som du vill själv. Dom kanske frågar: Vill du vara mer hos pappa än vad du får?” (Molly utan en sekunds tvekan:) ”Ja det vill jag!”. (Jag:) ”Ja då är det sanningen och då ska du säga det om någon frågar”. (Molly:) ”Jaha!”
Jag tänker bespara er de tankar som gick genom mitt huvud då vi hunnit till efterätten och jag medvetet bytt ämne för att skingra tankarna på ”Det farliga”. De innehöll allt för grova ord för att kunna skrivas här.

Eftersom det var rätt gott om tid kvar och eftersom vi nu har en lång resa framför oss föreslog jag att vi stannar på Burger King som ligger lite mindre än halvvägs och tar en milkshake och leker en stund. (Detta är en populär lekplats, där det oftast finns kamrater att leka med). När vi kommer dit så har emellertid Molly somnat och jag bestämmer mig då för att åka raka vägen istället. På det sättet slipper hon ju den långa resan. Molly sover ända tills vi nästan är framme. Resan tog exakt en timme och tjugosju minuter.

När Molly vaknar och inser att detta är Macdonalds och inte Burger King som vi bestämt och att mamma snart kommer för att hämta henne börjar hon gråta och klamrar sig fast vid mitt bröst. Det enda jag kan komma på att säga är att jag älskar henne mer än allt annat i världen. Då tittar hon upp med tårfyllda ögon och säger ”Men Simon då?” Jag lyckas på något sätt än en gång lägga band på mina egna känslor och svarar ”Ja, Simon med förstås”. Sedan köper jag två milkshakes och så sätter vi oss och väntar. Molly blir gladare då vi leker tuppleken. Denna går ut på att hon är tupp och jag är den som hela tiden blir väckt. Alla lekar som går ut på att busa med pappa är roligast. Sedan kommer då Lisbeth. Hon ställer sig utanför och knackar på fönstret och går igen. Molly som är på bushumör säger ”jag ska gömma mig för mamma” och springer bort och gömmer sig i lekhörnan. Jag tvingas efter en stund gå till henne och säga att ”mamma kommer inte”. Molly blir ledsen och säger tyst och med tydlig besvikelse i rösten än en gång ”jag vill inte åka till mamma”. Nu blir det ”bowlingbana” i mitt huvud igen, men till slut får jag fram ett leende och säger: ”Hakuna Matata, inga bekymmer”. Den som har något bättre förslag får gärna komma till mig med det.

När vi kommer ut har Lisbeth gått och satt sig i bilen. Molly ropar mamma… mamma… och tittar sig omkring, undrandes varför hon inte är där. När vi gått halvvägs till bilen kliver Lisbeth ur. Hon hälsar på Molly utan någon större entusiasm medan jag hämtar hennes ryggsäck i min bil. När jag ger Molly ryggsäcken säger jag till Lisbeth att Molly har två tavlor i den som hon vill ha på väggen i sitt rum. Molly blir då ivrig att visa upp dom och ber mig ta fram dom vilket jag gör. Molly visar sedan lysande av stolhet upp sina fina tavlor för mamma som bara slänger en blick på dom och säger ”det blir nog inte så käckt”. Så lång tid tog det henne att släcka ljuset jag lyckats tända i Mollys ögon denna gång. Jag utbrister spontant ”varför då?” Innan jag kommer på mig själv och snabbt kysser Molly på pannan och säger hej då och vi ses snart igen, innan jag snabbt går därifrån, för att undvika ännu en scen. Jag gråter i bilen på väg hem.

Molly är ett fantastiskt kärleksfullt och unikt barn som kom till denna värld med öppna armar. Hon har alltid älskat och ömmat för alla levande varelser. Hon avgudar sin bror, mig och de släktingar hon allt för sällan får träffa. Hon tycker om färger, blommor, vackra saker och allt som glittrar och glänser. Hon är ett charmtroll som redan fått alla grannar på min gata på fall. Hon har alltid varit välkommen hos mina närmaste grannar och behöver inte ens knacka då hon vill hälsa på. I somras gick Molly ut och plockade en bukett blommor som hon sedan gick och gav grannfrun utan att någon ens föreslagit det. Sånt orsakar översvämningar av stolthet hos en far. Åtminstone denna.

Denna underbara lilla flicka har alltmer på senare tid förvandlats till ett ängsligt, oroligt barn som är rädd för det mesta. De helger jag har henne får jag inte försvinna ur hennes synfält en sekund. Om jag står i kön på Macdonalds och Molly är i lekhörnan kommer hon var tjugonde sekund för att kontrollera att jag är kvar. Sedan efter maten då hon vill gå dit igen måste jag följa med och sitta så hon hela tiden ser mig. Hon törs numera inte ens gå på toaletten själv hemma. Jag måste följa med även dit. Jag försöker allt jag kan för att motverka detta helgerån, men med endast fyra dagar i månaden är det en omöjlig uppgift.

Den svåra ångest hon nu börjat uppvisa, speciellt den första kvällen under mina helger är dock droppen som får min bägare att rinna över och också anledningen till att jag nu skickar er detta nödrop. Om rättvisa och verklig omsorg om barnets bästa hade rått, hade jag gjort det för länge sedan, men efter att ha fått smaka på följderna av den rådande tolkningen gällande föräldrabalken så har jag tyvärr blivit aningen strykrädd. Men en 4-åring som gömmer sig under köksbordet för att slippa nattningen och de jobbiga känslor som kommer då hon skall roa ner sig är mer än detta fadershjärta tål, trots att det under flera år härdats i rena skärselden. Jag har tvingats utstå lögner, förtal och orättvisa. Jag har tvingats bevittna hur alla saker jag skickat med Molly hem, såsom CD skivor med hennes favoritmusik, filmer, inramade foton mm bara ”försvinner”. ”Den har mamma tappat bort, kan jag få en ny?” Jag har tvingats höra min 4 åring säga inlärda saker om mig, som går emot allt som hon själv egentligen tycker. Jag har hela tiden hoppats att det som är så tydligt för mig, också skall bli det för omgivningen, men nu är det nog!

Jag har på obegripliga grunder fråntagits alla rättigheter gällande mitt barn och lämnats med bara skyldigheter kvar. Därför är jag helt maktlös att göra någonting själv. Lisbeth kan utan att ens behöva fråga mig, ta med sig Molly till både läkare och psykologer, medan om jag vill diskutera min dotters problem med en barnpsykolog inte har rätt till det, utan att modern genast underrättas om allt som sägs. Mitt förtroende för familjerätten liksom för rättssystemet i stort har skadats av mina erfarenheter i denna process. Men jag har nu drivits så långt att jag inte ser något annat alternativ än att vädja till er. Ni satt båda och tittade på det fotografi av Molly som jag tog med till vårt senaste, och hittills enda samarbetssamtal. Ni uttryckte bägge hur fin ni tyckte hon var. Jag förutsätter också att ni båda är professionella människor som kan mycket om barn och de plikter som följer med föräldraskap, eftersom ni har detta jobb. Visst kan man undra ibland hur det kommer sig att när man köper en TV så får man med en manual på 600 sidor, medan ett barn överlämnas med endast en klapp i ryggen. Men det är ju bara att acceptera. Precis som jag hittills accepterat att bli utredd, granskad och synad i varenda söm. De lögner som uttalats mot mig har aldrig behövts bevisas, utan har istället automatiskt tagits som sanningar. Nu anser jag att jag är färdigutredd, dessutom att jag klarat granskningen med mer än godkänt betyg. Nu är det dags att ni börjar granska även den andra sidan. Dessutom hastar det.

Vårt fantastiska barns framtid vilar nu i era händer. Om socialtjänsten inte hjälper henne nu så kommer den att tvingas göra det längre fram. Då kommer detta brev också att finnas kvar som ett monument över dess misslyckande. Men då kommer det att vara för sent för Molly. För sent för sanningen. Det allra bästa hade naturligtvis varit att även Lisbeth fått hjälp att inse att ingen försöker ”stjäla hennes barn”. Hon är en viktig person i Mollys liv och jag hyser ingen illvilja gentemot henne och har aldrig gjort. Jag har förmågan att se att det finns orsaker till hennes beteende, men eftersom all sådan hjälp bygger på frivillighet hyser jag inga större förhoppningar om att det kan bli möjligt. Jag skulle aldrig någonsin hindra Molly från att ha ett fullgott och nära umgänge med sin mor så länge hon önskar det själv. Jag anser att detta skulle vara att göra våld på henne. Dessa ord som jag nu även lämnar skriftligt står jag för. Men i Lisbeths värld ser, som ni vet, saker annorlunda ut än i min. Men barnets bästa är det som skall vägleda er. Detta har jag nu hört varje gång jag ifrågasatt något av det som skett, och det behöver aldrig mer upprepas för mig, det lovar jag.

Nu är stunden inne då ni är nödda att leva upp till dessa ord. Allt jag skrivit i dessa två brev är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Därför ser jag ingen risk med att skicka dem till er. Jag hoppas att jag lyckats formulera dem tillräckligt tydligt för att budskapet inte skall gå att missförstå. Inget av det jag hävdar i dessa brev kommer någonsin att kunna motbevisas. Däremot kan det mesta bevisas utan några större problem. Det hade det jag sa i utredningen också kunnat göras, men den gången underlät de dåvarande handläggarna att göra det. Jag hoppas, bönar och ber om att detta endast var ett oskyldigt misstag i arbetet. Jag kommer oavsett vad som sker aldrig att ge upp den högst oförskyllda, ofrivilliga, destruktiva och totalt onödiga kampen om min dotter och hennes framtid. Jag är hennes far, oavsett vad domstolar och myndigheter beslutar. Den enda hon har och någonsin kommer att få. En riktig far slutar aldrig att kämpa då hans barns trygghet och välbefinnade sätts under hot. Detta är av naturen bestämt och inget jag kan påverka.

Då jag kom hem till mitt tomma och tysta hus denna söndagskväll såg jag att rosen som Molly köpt till sin mamma låg kvar på köksbordet. Lika bra det, tänkte jag sorgset.

På heder och samvete
Tomas
”En far betyder mer än hundra skollärare” Engelskt ordspråk

Efter hundratals våldtäkter var hon oskuld

En av de allra första fängslade papporna jag träffade var Christer. Han skrev ett brev sedan han läst en artikel av mig i Kvällsposten om en fosterfar som felaktigt anklagats för sexuella övergrepp. Att den artikeln från 1992 skulle bli startskottet för mitt engagemang för de oskyldigt anklagade, hade jag inte en aning om när jag skrev den. Jag såg historien som ett enstaka olycksfall i arbetet, undantaget som bekräftade regeln. Det var först när artikeln hade publicerats och jag formligen dränktes i brev och telefonsamtal från förtvivlade fäder som alla sade sig vara oskyldigt anklagade, som jag insåg vilket getingbo jag råkat röra i.

Till en början var jag skeptisk. Inte kunde väl alla dessa män vara oskyldiga? Inte kunde det väl finnas kvinnor och flickor som hittade på att de blivit utsatta för incest och andra sexuella övergrepp? Jag värjde mig och sa att jag nog inte hade tid att lyssna på de där männen. Men om de kunde tänka sig att skicka hela förundersökningen och domen till mig, så kunde jag ju alltid titta på det. Jag tänkte minsann inte låta mig luras av duperade lögnare och hjälpa otäcka sexbrottslingar ur fängelset!

Förundersökningarna och domarna vällde in med posten. Jag läste och läste. Först förvånad, sedan skeptisk, sedan chockad och slutligen heligt förbannad. Vad var det som pågick i våra svenska domstolar? Hur kunde dom efter dom, där ord stod mot ord, innehålla nästan identiska skrivningar?

Målsägarens berättelse har framförts med stor vånda och den är lång och innehållsrik och bär det självupplevdas prägel.

Just detta med ”det självupplevdas prägel” var en av de saker Hans-Gunnar Axberger kritiserade hårt i sin rapport Felaktigt dömda från 2006. Han kallade det till och med domarhybris – att domarna tror sig kunna se om någon ljuger. Och precis så var det. Domarna satt där med sina pannor i djupa veck och lyssnade till en snörvlande flicka som bedyrade att hon blivit tvingad till både det ena och det andra. Mot domarnas mänskliga behov att vilja ta hand om skydda den unga, gråtande flickan hade den anklagade inte en chans. Vad hjälpte det att han och hans advokat radade upp bevis på bevis för att det omöjligt kunde ha gått till på det sätt som flickan sa.
Så här kunde det låta:
PÅSTÅENDE: Flickan säger att övergreppet ägde rum på julafton, strax efter Kalle Anka – hur skulle hon kunna glömma denna förfärliga julafton?
MOTBEVIS: Mannen var inte hemma denna julafton, han blev insnöad och kom inte hem förrän på juldagen.
ÄNDRING: Flickan säger att då var det väl på annandag jul då – hur ska hon kunna minnas alla detaljer?
DOM: Domstolen tycker att flickans berättelse bär det självupplevdas prägel. Man får förstå att övergreppen varit så traumatiska att hon inte kunnat hålla reda på alla detaljer. Mannen får flera år i fängelse.

PÅSTÅNDE: Flickan säger att hon tvingades suga av mannen i hans bil. Hon låg på golvet och han stod över henne.
MOTBEVIS: Advokaten har gjort en rekonstruktion på video som tydligt visar att det är fysiskt omöjligt att genomföra akten som flickan beskrivit den.
ÄNDRING: Nähä, då var det väl på något annat sätt då. Hur ska hon kunna minnas allt när det var så hemskt?
DOM: Flickan har varit mycket uppriven och gråtit mycket. Hennes berättelse bär det självupplevdas prägel. Mannen får flera år i fängelse.

Christer satt på Malmöfängelset, dömd till ett flerårigt straff för hundratals våldtäkter på sin egen tonårsdotter. Hennes berättelse bar även den det självupplevdas prägel, trots att hon egentligen aldrig sagt någonting. Varken under förundersökningen eller rättegången. Det var hennes skolkurator som förmedlade det mesta av vad flickan sagt. Det hela började när Christer och hans fru beslöt sig för att skiljas. Flickan var i en känslig ålder, 13-14 år, och behövde någon att prata med. Hon hamnade hos skolans nya kurator – en medelålders dam som nyligen varit på incestkurs och lärt sig hur ”oerhört vanligt incest var i de svenska hemmen” och att flickorna kunde behöva lite hjälp på traven för att ”orka berätta”.

Den vänliga kuratorn ägnade timmar av sin tid åt flickan. De pratade om allt möjligt, men flickan sa inte ett ljud om övergrepp. Till sist beslöt sig kuratorn för att hjälpa henne. Kunde det vara så att hon egentligen mådde dåligt för att någon gjort något ”dumt” mot henne? Flickan nappade och sa att gympaläraren tafsat på henne. Hmm, det stämde inte, tyckte kuratorn. Var det inte i själva pappan som varit på henne?

Sakta men säkert malde hon ner flickans motståndskraft. Flickan ville ju inte göra den snälla kuratorn besviken. Hon hade ju lagt så mycket tid på henne och varit så snäll och bjudit hem henne på fika och allt, inte kunde hon säga nej när kuratorn uppenbarligen så gärna ville höra att pappa ”varit dum”. Till sist nickade flickan.

Därefter bar det iväg till polisstationen. Förhöret med flickan fyller många sidor men hon säger nästan ingenting. Några nej, ett par framviskade ja och en massa vet inte. Men med hjälp av kuratorn som kan berätta vad flickan tidigare sagt till henne, har polis och åklagare snart bilden klar för sig. De åker hem till flickan och griper hennes far. Den helt ovetande Christer hamnar i häktet.

Men Christer känner sin dotter väl. Hon är inte flickan som haft pojkvänner och såvitt han vet är hon fortfarande oskuld. Han är säker på att en gynekologundersökning av flickan ska fria honom från de ”hundratals orala, anala och vaginala våldtäkter” han anklagas för att ha begått mot sin dotter. Men hos gynekologen får flickan ett frispel och vägrar lägga sig i stolen. I stället för att tolka detta till Christers förde (hon vågar inte låta sig undersökas för då spricker hela storyn) så tolkas det till hans nackdel. Flickan är uppenbarligen mycket svårt traumatiserad av alla våldtäkterna och det är därför hon vägrar låta sig undersökas.

Simsalabim! Ett bevis för oskuld har i ett slag blivit ett bevis för skuld. Christer döms av såväl tingsrätt som hovrätt till flera års fängelse, sex om jag inte minns fel. Han hade suttit av drygt ett år när vi möttes i en skitig besökscell på Malmöfängelset – ett stenkast från Sydsvenskanhuset där Kvällsposten då hade sin redaktion. När jag kom dit trodde jag att Christer skulle vara arg och bitter på sin dotter. Inget kunde vara mer fel. Han älskade fortfarande flickan över allt annat och var övertygad om att hon blivit lurad.

– Den dag det går upp för henne att hon skickat sin egen pappa i fängelse kommer hon att bryta ihop och behöva allt stöd i världen. Min flicka är inte stark, hon kommer att behöva sin pappa då. Vid närmare eftertanke vill jag inte att du skriver om mig. Då kanske hon bryter ihop.

Jag var djupt imponerad av Christers faderskärlek. Att han besatt sådana oceaner av kärlek att inte ens ett sexårigt fängelsestraff kunde få honom att svika sin dotter. Trots att hon svikit honom.

– Men det har hon inte, försäkrade Christer. Hon har blivit lurad. En dag förstår hon det och då behöver hon veta att hennes pappa inte hatar henne utan alltid kommer att förlåta henne.

I stället satte Christer igång att kämpa för upprättelse den juridiska vägen. Tillsammans med den skicklige advokaten Jan Askblad i Malmö tog han fram alla orimligheter som legat till grund för den fällande domen och begärde resning. Avslag. Nya bevis, ny resningsansökan, nytt avslag. En dag ringde han och lät äntligen glad. Nästan segerviss!

– Nu Ingrid, nu kommer jag att få min resning! Min dotter har insett att hon blev lurad och tack och lov var hon fortfarande oskuld. Hon har nu varit hos gynekologen och fått intyg på att hon har mödomshinnan kvar!

Jag gladdes med Christer. Äntligen skulle han släppas ut och kunna påbörja läkningsprocessen med dottern. Ända tills handläggaren Nils Rekke hos Riksåklagaren använt all sin juridiska och manliga erfarenhet och kommit fram till att intyget om oskuld inte räckte för att rekommendera resning. Förbryllad och upprörd ringde jag Nils Rekke och bad honom förklara för mig hur en flicka som blivit brutalt våldtagen hundratals gånger, kunde ha oskulden kvar? Svaret jag fick var nog det mest bisarra jag någonsin hört:

– Pappan kanske bara kom in en liten bit och sedan avbröt sig! Då skulle mödomshinnan ändå kunna vara kvar.

Jag: – Men i domen är det ju beskrivet som brutala, våldsamma våldtäkter? Hur genomför man sådana om man bara stoppar in den ett par centimeter???

Nu tyckte inte Nils Rekke att det var roligt att prata med mig längre. Jag fick helt enkelt finna mig i att detta enligt hans erfarenhet var fullt möjligt och sedan la han på luren. Och som den betrodda handläggare han var, fick han naturligtvis Högsta Domstolen på sin sida och resningsansökan avslogs.

Vad det femtielfte beviset för Christers oskuld var, det som till sist friade honom, minns jag inte. Och tyvärr var detta före internets tid så artiklarna finns bara i gamla, dammiga arkiv. Ett saftigt skadestånd blev det till sist, men ännu bättre – Christer och hans dotter hittade tillbaka till varandra. Men såvitt jag minns, så åtalades aldrig kuratorn för sin kriminella inblandning och Nils Rekke fick aldrig någon kritik för sina bristande biologikunskaper …

Nu, kära bloggvänner får ni passa på att kommentera så det står härliga till! I morgon kväll stänger jag ner kommentatorsfunktionen för att åka och lägga mig vid en pool i Marocko i en vecka . Men bry er inte om att göra inbrott hos mig – en kompis bor i lägenheten hela veckan. 😉

Var finns rättsmedvetandet?

Ibland blir jag rädd för de åsikter som vissa kommentarer ger uttryck för. I min värld borde det vara självklart för alla att ställa upp på William Blackstones rättsprincip, nedskriven i Commentaries on the Laws of England redan på 1760-talet: ”Better that ten guilty persons escape than that one innocent suffer.”

Hur kan någon av er acceptera att oskyldiga får sitta i fängelse? Hur kan ni avfärda dem med en axelryckning men svämma över av empati för de utsatta barnen? Varför räcker er människokärlek inte till för båda sorternas offer? För ni förstår väl att även den som falskeligen anklagas för att ha begått det mest skamliga av alla brott mot sitt eget barn, förlorat sin heder och ett stort antal år av sitt liv, också är ett offer? Ondskan hos de människor som medvetet skickar oskyldiga i fängelse är större än jag ens vågar föreställa mig.

Men ni är förvisso i ”gott sällskap”. Det finns en del figurer som gjort oändlig skada för det allmänna rättsmedvetandet och för alla oskyldigt anklagade. Några är av de värsta är professorn i processrätt Christian Diesen, professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud och förra HD-domaren Inger Nyström. De två professorerna missar inte ett tillfälle att vifta bort det lidande som drabbar oskyldigt dömda. Inte ens när de oskyldigt dömda har fått resning och friats, kan de avhålla sig från elakheter.

Ingen av er har väl glömt Bo Larsson som 2001 dömdes till åtta års fängelse för sexbrott mot sin dotter. När Hannes Råstam granskade fallet i Uppdrag Granskning visade det sig att dottern ljugit om allting – om att han drogat henne, våldtagit henne och sålt henne till andra män. Men dotterns lögner var ändå inte det värsta. Det var att polis och åklagare hade gömt undan alla de bevis som talade till Bo Larssons fördel och därmed med berått mod förvägrat honom hans allra mest grundläggande rättigheter.

Justitieombudsmannen som granskade hur åklagarmyndigheten hanterat Bo Larssons fall kom med frän kritik. Den åklagare som drev fallet kritiserades bland annat för att ha underlåtit att ta upp förundersökningen när nya uppgifter kom fram som pekade på att Larsson var oskyldig. Efter JO:s allvarliga kritik beslöt JK, Justitiekanslern, att tvinga Åklagarmyndigheten att betala 100 000 kronor i skadestånd till Bo Larsson. Ändå kom de billigt undan – ingen förundersökning inleddes mot åklagarna som trots att de måste ha förstått att Bo Larsson var oskyldig, lät honom sitta kvar i fängelset och ruttna. Trots att de fick mängder med upplysningar och bevis för hans oskuld.

Ruttnat hade nog Bo Larsson gjort om det inte varit för den outtröttlige grävaren Hannes Råstam. Först när han i tv visade upp den klantiga utredningen som ledde till det långa fängelsestraffet, fick Bo Larsson upprättelse. Efter drygt tre år i fängelse friades han från alla misstankar och fick 2,4 miljoner kronor i skadestånd.

Men ni kanske har glömt Bo Larssons kompis Leif? Han fick inte lika mycket uppmärksamhet, men han satt lika länge bakom lås och bom som Bo Larsson, dömd till 5,5 års fängelse för samma slags brott mot Bo Larssons dotter. Han fick 1,8 miljoner kronor i skadestånd för Rättssveriges brott mot honom.

Men Christian Diesen kunde inte smälta att det här fallet med all önskvärd tydlighet visar hur svensk rättvisa har havererat när det gäller sexualbrottsmål. Han var tvungen att hitta på ett sätt att smutskasta Bo och Leif efter att de friats. Så 2006 skrev han en debattartikel i Juridisk tidskrift och menade att det inte alls var självklart att anklagelserna mot Bo Larsson och Leif var felaktiga. I artikeln skrev han att Leif tidigare dömts för sexuella övergrepp mot barn, för bland annat försök till grov misshandel, olaga hot, grov våldtäkt, medhjälp till grov våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig, medhjälp till grovt sexuellt utnyttjande av underårig samt sexuellt ofredande.

Men Leif hade aldrig dömts för någon form av sexuella övergrepp och det enda man behövt göra för att få reda på det var att läsa polisutredningen i fallet. Varför gör sig en professor i straffrätt skyldig till en sådan grov lögn? Det kan i alla fall inte ha berott på att han inte visste hur man tar reda på om en person är dömd eller ej. Då återstår som jag ser det bara en förklaring: Christian Diesen ljög medvetet för att så tvivel om Bo Larssons och Leifs oskuld.

Juridisk Tidskrift, som publicerade debattartikeln, fick betala 50 000 kronor i skadestånd och publicera en ursäkt till Leif. Men Christian Diesen vägrade be honom om ursäkt. Och eftersom debattartikeln spreds vidare på nätet, bland annat hos föreningen ISIS som informerar om sexuella övergrepp, så fortsatte förtalet av Leif. Strax innan han dog 2008 sa han till crimenews.se:

– Nu påminns man om allt. Jag skulle vilja veta hur det gått till när Diesen har fantiserat ihop det här.

Professor Madeleine Leijonhuvud är, precis som straffrättsexperten Hans-Gunnar Axbergers konstaterar i den här debattartikeln, den mest ivriga förespråkaren för att det inte finns några oskyldiga. Så här skriver Axberger: ”Jag har numera flera gånger hört henne misslyckas med att förklara varför frikända personer inte får påstås vara oskyldiga. Vad är det hon vet om dessa människors skuld som domstolar inte kunnat övertygas om?”

Hans-Gunnar Axberger var mannen bakom JK:s rapport Felaktigt dömda som levererade svidande kritik mot svenskt rättsväsende. Den slog bland annat fast det hårresande faktum att det inte fanns någon statistik över resningsansökningar och hur det går med dem. Detta gjorde det i princip omöjligt för journalister att granska hur många mål som kan ha hanterats felaktigt. Jag trodde de drev med mig när jag första gången ringde Högsta Domstolen för att få veta hur många sexdömda som fått resning och upprättelse.

– Vi för ingen statistik över det, svarade den högsta rättsinstansen i landet som älskar att föra statistik över allting. Efter JK:s rapport har de tvingats att börja föra sådan statistik.

Inger Nyström som varit åklagare, spelade en ledande roll när HD meddelade sitt mest kända prejudikat på detta område (NJA 1991, sid 83). Enkelt uttryckt kan man säga att det gav svenska domstolar rätt att döma misstänkta för sexualbrott utan några andra bevis än själva anklagelsen. Vilket rimmar mycket dåligt med ”bortom varje rimligt tvivel”.

Inger Nyström fogade dessutom ett yttrande till prejudikatet som kritiseras hårt i Felaktigt dömda. Där argumenterar hon nämligen för att de bevissvårigheter, som kan finnas i sexualbrottsmål, bör leda till att man ställer lägre beviskrav på åklagaren. Inger Nyström har alltså stor skuld i att så många felaktiga domar förekommit i Sverige.

Du som nu tänker att du skiter i om en och annan oskyldig spärras in, bara de verkliga förövarna grips – föreställ dig för ett ögonblick att det är du själv som blir oskyldigt anklagade. Eller din bror, din son eller din nya pojkvän. Hur skulle du vilja bli behandlad?

Min bok om mediet Benny

En del av er har kanske klickat er fram till Erik Rodenborgs hemsida – Kira som han kallar sig när han kommenterar här och på andra ställen. Han har skrivit ett helt inlägg om mig och det är väl på något sätt ganska smickrande! Jag svarade några gånger men till skillnad från mig så låter inte Kira läsarna kommentera fritt och när han väl besvarat ens inlägg så raderar han det! Vad tror ni det beror på att han bara vill låta sina egna synpunkter ligga ute …?

Nåväl, man känner ju sina pappenheimare så jag kopierade mina inlägg så att ni kan läsa dem här. Det hela börjar ju med att Kira är överlycklig. Han tror nämligen att jag sågat av min egen gren genom att skriva en bok om ett medium. Så här avslutar han inlägget:

Jag är tagen. Hade svårt att sova inatt för att jag låg och tänkte på Ingrid Carlqvists märkliga värld. Men en mer taktisk del av mig själv känner någon form av bister tillfredställelse. Det är inte varje dag som en ettrig debattör på motståndarsidan i en debatt jag deltagit i under mer än 15 år sågar av inte bara den gren som hon sitter på utan rentav är i färd att fälla hela trädet.

Så här svarar jag Kira i kommentaren som han behållit:

Jag har skrivit en bok där mediet Benny Rosenqvist berättar hur det går till på andra sidan och vad vår uppgift på jorden är. Det är Benny som är mediet, jag är författaren och formulerar hans åsikter på bästa möjliga sätt. Vad jag tror om livet före och efter döden är ju egentligen helt ointressant – jag hoppas att det är som Benny säger, för det är vackert och kärleksfullt.

Och det är inte konstigare än att katoliker tror på skärselden och muslimer på att
ett antal jungfrur väntar på andra sidan om de dör för sin tro.

FYI kan jag nämna att Benny själv var utsatt för hemska övergrepp av sin far som barn, vilket han beskriver i boken Överlevaren. Ändå är han inte det minsta hatisk, varken mot män eller kvinnor. Precis som jag tycker han att det är viktigt att inte oskyldiga kastas fängelse för brott de inte begått. Livet är till för att levas på bästa och godaste sätt. Det är så man bygger karma för sina nästkommande liv!
Lev väl, Kira!

Kira kommenterar:

Ingrid Carlqvists kommentar bekräftar i stort sett vad jag skrev. Det är för övrigt intressant att ibland när det passar henne ”tror” hon tydligen på minnen av övergrepp, men i den stora majoriteten av fall av övergrepp i biologiska familjer avfärdar hon dem närmast automatiskt.

Min kommentar, som han raderade:

Nej, Kira. jag tror aldrig på ”bortträngda” minnen. Däremot finns det givetvis människor som alltid vetat om att de varit utsatta för övergrepp och de är av förklarliga skäl mer trovärdiga. Vilket inte betyder att alla talar sanning.

Jag tror faktiskt att även du förstår att jag inte automatiskt avfärdar anklagelser om övergrepp. Det jag kämpar för är att de som möter människor som anmäler sexuella övergrepp, ska ha en god utbildning och ha tränats i hur man på bästa sätt skiljer äkta och falska anklagelser åt. Önskvärt vore om alla som begår brott kunde gripas och dömas och att alla som falskanklagas blir friade. SAMT att de som falskanklagat någon får kännbara straff.

Men precis som de flesta rättsstater bestämt, så tycker jag att det viktigare att fria än att fälla. Hellre låta tio skyldiga gå fria än döma en oskyldig. Den dagen du håller med mig om det, Kira och vikten av att lära sig skilja mellan sanna och falska anklagelser – då är Nirvana nära!

Och nu ska jag berätta för er om Ljusfolket som också har undertiteln Andra sidan – så funkar det! Benny Rosenqvist är ett mycket känt medium i Malmö, han svarar på frågor i Hemmets Journal och har tidigare gett ut två böcker: Överlevaren som handlar om hans uppväxt (med grymma övergrepp) och mediala förmåga, samt Kärleksakuten som är en slags svensk Dr Phil-handbok.

De är skrivna av två andra journalister, varav åtminstone den första hade svåra våndor innan han bestämde sig för att skriva om något så okontrollerbart som andar, livet efter döden och andra sidan. Det var inte förrän Benny sa något om hans eget liv (som Benny omöjligen kunnat veta om han inte använt övernaturliga krafter) som Staffan Sjöberg skrev boken.

Och tro inte annat än att jag också haft mina funderingar kring om jag kunde skriva den här boken. Skulle all trovärdighet jag byggt upp kring falska anmälningar och myter kring bortträngda minnen, falla ihop som ett korthus? Det fanns ett flertal i min närhet som var övertygade om detta, som till och med försökte hindra mig från att skriva boken. Till sist beslöt jag mig för att strunta i alla olyckskorpar och bara följa min intuition. Min nyfikenhet har burit mig ganska långt inom journalistiken och livet och vad vore jag för en fegis om jag inte vågade skriva om andra sidan – vars existens ingen av oss med hundraprocentig säkerhet kan bevisa, men inte heller förneka!

Timmarna med Benny Rosenqvist, intervjuerna som oftast gjordes på Espresso House på Davidshallstorg i Malmö, är något av det mest fascinerande jag gjort i hela mitt liv. Benny pratade, jag frågade, han ”googlade andevärlden” som han brukar kalla det och så lades pusselbit till pusselbit. Om meningen med livet, om hur vi kan hitta vår egen gåva, om hur guiden hjälper oss via vår intuition och att allt som händer oss har en mening. Benny upprepar ständigt: Allt är bra, allt är som det ska vara.

Just de orden sa min älskade lillebror Tomas till mig natten efter att han mist livet i en bilolycka, knappt 24 år gammal. I min dröm satt Tomas i en stor tronstol, jag rusade fram till honom och la mitt huvud i hans knä. Han strök mig ömt över håret och sa: Allt är bra, Ingrid. Allt är som det ska vara.

Betyder det att jag VET att det finns en andra sidan? Att jag är lika övertygad om det, som att all vetenskapligt utförd forskning visar att bortträngda minnen inte existerar? Nej, det gör det inte. Jag är inte medial, jag står inte i kontakt med andra sidan och jag har ingen aning om huruvida vi verkligen lever 100-150 liv här på jorden, som Benny säger. Men en sak vet jag – Bennys budskap om hur vi bör leva våra liv är ett budskap fyllt av kärlek och uppmaningar om att ta ansvar för våra liv. Att ”offerkoftan” är det mest destruktiva plagget vi kan klä oss i, alldeles oavsett om det bara handlar om ett enda liv eller om att vi får leva liv efter liv för att förstå att offerrollen inte ger oss den kunskap som allt handlar om.

Och oavsett om andra sidan existerar eller ej så har vi alla ett ansvar för vårt (eller våra) liv här på jorden. Att slänga ogrundade anklagelser efter andra, att ta barn ifrån deras pappor, att sprida villfarelser som grymt skadar andra människor är alltid fel.

Men att skriva en bok som skänker hopp och livslust åt människor, kan aldrig vara fel. Ljusfolket är en sådan bok. Den ger tröst och en förhoppning om att än en gång få vara tillsammans med dem man älskat. Men den är inte en ”sann historia – direkt ur verkligheten”! En sådan bok ska jag skriva så snart jag får tid – en bok om med vilken systematik svenska pappor diskrimineras.

Gunnar, Alexander och George

Minns ni mitt bråk med kvinnojouren Kobra i Helsingborg? (Annars kan ni läsa alla inläggen om dem här.) De kidnappade pojkarna Valettes pappa George Pesor misstänkte/misstänker att Kobra hjälper mamman Ann-Louise att hålla Frank och André gömda – inte konstigt med tanke på hur de 2004 engagerade sig för mamman. Trots att två domstolar kommit fram till att George var bäst på att ta hand om barnen, vidhöll mamman att pojkarna utsatts för sexuella övergrepp.

När ingen myndighet ville lyssna till Ann-Louises fantasier, ryckte Kobrakvinnorna in. Utan att för ett ögonblick reflektera över de orimliga och stolliga anklagelserna mamman kom med, grep de i stället in och författade en polisanmälan till svensk polis, australiensisk polis och Interpol.

Här kommer ett litet utdrag. Stycket handlar om hur pojkarna blir behandlade när de besöker sin faster och farbror, hemma i Melbourne. Både pappan och farbrodern anklagas alltså för sexuella övergrepp:

He locks the children in the bathroom and takes their clothes off. They do things everywhere, on the toilet, on the washbasin, in the Jacuzzi without water, the brother-in-law lies on the floor, face down and face up. The children say that they must ha (sic) their tongue straight into his bottom ”you know between the stretch in the bottom”. He locks the childrens heads between his thighs and moves his lower part up and down. The can’t get away. The children cries, screams as high as they can and his wife usually knocks on the door ”it’s enough!”

Förefaller detta rimligt, tycker ni? Tror ni att de som gjorde vårdnadsutredningen skulle ha gett en sådan pappa vårdnaden, väl medvetna om att han skulle flytta till Australien? Om någon av er som hjälper Ann-Louise Valette tror att socialtjänsten gjorde ett dåligt jobb, så finns hela vårdnadsutredningen att läsa här.

Andrés och Franks mamma påminner väldigt mycket om Hanna i När blodsbanden brister. Båda är övertygade om att de sociala myndigheterna är i maskopi med pappor som begår övergrepp mot sina barn och motarbetar mammor som försöker skydda sina barn. Så här förklarar Ann-Louise sitt beteende i vårdnadsutredningen.

Ann-Louise hade blivit varnad att den speciella socialsekreteraren som handlade ärendet brukade hjälpa pappor som förgripit sig sexuellt på sina barn att få vårdnaden om sina barn. Ann-Louise har gått vidare med det här till länsstyrelsen och ämnar ta det till Europadomstolen.

Skillnaden mellan Ann-Louise och Hanna är att domstolarna gav pappan vårdnaden om Frank och André, vilket i sin tur berodde på att han var den som faktiskt haft mest hand om pojkarna under deras uppväxt. Hannas före detta man Alexander, hade inte samma chans eftersom mamman flyttade från deras hus när Lukas var bara ett år gammal och sedan gjorde allt i sin makt för att hindra far och son från att träffas. I sex år kämpade Alexander för sin son, men trots ständiga utredningar och rättegångar som gav honom umgängesrätt, lyckades han aldrig få träffa Lukas mer än några timmar per år. Hanna var omöjlig att vinna över. Alexander gav upp och skrev under papper på att han aldrig mer skulle försöka kontakta sin son. Han gjorde det för sin egen överlevnad och för Lukas skull – inget gott kunde komma ur ytterligare sex-åtta års rättsliga bataljer.

Jag blev tårögd när jag läste Gunnars tre kommentarer på mitt blogginlägg Sveriges största folkrörelse i går kväll. Jag förstår så väl att han inte kan utmana sina barns mamma, att han känner sig som en gisslan som blir tvungen att svälja vilka förnedringar som helst för att inte helt skäras bort ur sina barns liv. Men ska vi andra acceptera att detta får fortgå? Hur länge ska mammorna med incestvapnet i högsta hugg få fortsätta trampa ner papporna och beröva sina barn deras far?

Gunnar skriver bland annat:
Men jag har valt att inte ge mitt Ex en chans att dra in mig i otäcka rättstvister med sviniga hemska falska anklagelser hon visat hon är kapabel till, som skulle leda till att jag och barnen mister vår kontakt definitivt för all framtid och att jag skulle bli så krossad att jag inte orkar jobba på en kontakt med mina barn när de så småningom lever ett eget självständigt vuxen liv.

Och att då någon kallar mig eller andra pappor i liknande situation för ”ryggradslös pappa”, ja den personen vet inte hur mycket jag kämpat med i det dolda, hur mycket jag satt hårt mot hårt, hur mycket fruktansvärt svår psykisk misshandel jag fått hantera och sätta mig över på helt egen hand i kampen att lyckas behålla lite kontakt med mina barn!

Är så jävla lätt att sätta sig till doms över en pappa som kämpar i helvetet mot något som det aldrig går att komma segrande ur!!! Men jag ska finnas kvar för mina barn (dvs tar ej livet av mig), ska se till att jag behåller en mikroskopisk kontakt ändå samt se till att jag inte blir helt krossad och därmed otillgänglig i framtiden som person, utan jag ska vara en möjlig pappa att återskapa kontakt med för mina barn som vuxna!

Vilket jag kommer aktivt jobba för då…
Men det tär på mig som pappa att hur jag än gör så blir det bara helkasst för mig och mina barn i vår kontakt! Att det inte går att hitta någon väg ut ur det, någon enda lösning…

Gunnars lidande är pågående. Alexander gav upp sin son för många år sedan och räknar inte med att någonsin få träffa honom igen. George har inte hört av sina barn sedan 4 oktober 2008 då mamman har kidnappade dem och gick under jorden. Gud vet vilken hjärntvätt hon hunnit utsätta dem för innan de väl hittas igen.

Den som vill sätta sig in i hela striden om pojkarna Valette kan besöka Ann-Mari Maukonens blogg. Där finns även domarna i målet.