En pappas förtvivlan


Efter en helt underbar vecka i marockanska Agadir är jag tillbaka igen. Bland det första som landar i min mejlbox är detta förtvivlade brev från pappan Tomas. Han skriver till familjerätten i den mellansvenska stad där han bor och ber dem (på sina bara knän) att för en gångs skull lyssna till honom.
Jag vet inte hur ni känner, men mina ögon tåras när jag läser detta brev, skrivet ur djupet av ett fadershjärta. Måtte Molly och Tomas snart få vara tillsammans!

Sedan mamman försvann med Molly, som nu hunnit bli fyra år, har Tomas kämpat för gemensam vårdnad (avslag) och för utökat umgänge (avslag). Två helger i månaden får han umgås med tösen – om inte mamman hittar på någon ny hemsk anklagelse mot Tomas. Och eftersom svenska socialsekreterare till 82 procent (!) består av kvinnor, så har dessa uteslutande litat på Mollys mamma Lisbeth. Allt hon säger är sant, allt Tomas säger är lögn. Det bara vet de.

Komplettering till ”Vädjan till familjerätten angående vår dotter Molly” Söndag den 22 Mars kl 20:17

Sedan jag skrev mitt brev till er natten till lördag har ytterligare saker skett och jag vill därför skriva denna komplettering och berätta hur resten av helgen utvecklade sig. Detta är sådant som jag normalt endast skriver i min egen dagbok som jag har fört sedan den dagen då domstolen tog ifrån mig vårdnaden om min dotter. Nu delar jag denna helgs anteckningar med er för att ytterligare tydliggöra vikten av att Molly får hjälp med det snaraste, och även för att visa er hur en helg med hennes, enligt uppgift, ”farliga, hotfulla, manipulerande, likgiltiga, psykiskt sjuke, misshandlande, alkoholiserade, ombytlige, glömska, forcerade, oplanerade, ouppmärksamma, impulsiva, hysteriska, splittrade, okontrollerade och otrevliga” far kan te sig.

En sak som jag glömde nämna i mitt förra brev var att (halvbrodern) Simon denna helg var sjuk och därför inte kom till mig som planerat. Detta bidrog till Mollys ångest den första natten då Lisbeth tydligen sagt att hon endast får vara hos mig om Simon är med. Anledningen till detta är jag mycket nyfiken att få reda på, då jag själv inte har en aning.

Lördag: Molly vaknar upp pigg och glad. Gårdagskvällen och gråtande uppvaknanden under den gångna natten verkar nu bortglömda. Under lördagen gör vi mycket roligt tillsammans. Molly får välja två bilder på internet som skall bli tavlor. Hon väljer en bild av Snövit och en bild av Skönheten & Odjuret som vi sedan skriver ut på min fotoskrivare. Sedan åker vi och köper den blå sommarklänningen hon säger att hon vill ha, samt en baddräkt, eftersom vi på söndagen bestämt att vi ska åka till vattenpalatset. Att be Lisbeth packa ner en baddräkt är inte lönt. Enligt Molly får hon inte åka till badhuset med mig. Det har hon sagt vid tidigare umgängestillfällen då jag föreslagit denna aktivitet med tillägget, ”Det har mamma sagt”.

Vi köper även två fina ramar till hennes bilder. På Gallerix hittar Molly också en konstgjord ros som hon tycker är fin och gärna vill ge till sin mamma. Den köper jag också till henne. Sedan går vi och äter varsin stor räksmörgås, som är Mollys favoriträtt. Därefter går vi på bio och ser Pettson och Findus. Slutligen går vi till coop och köper lite mysmat och lördagsgodis till kvällen. Då vi senare i min bil lämnar stan säger jag att ”nu är det dags att åka hem”. Då reagerar Molly starkt och säger upprört ”jag vill inte åka hem till mamma, jag vill åka hem till dig!” Då jag berättar att jag menar hem till mig så blir hon åter lugn.

På kvällen efter Bollibompa sätter vi oss vid datorn och tittar på hennes två favoritklipp på Youtube. ”Hakuna Matata” från Lejonkungen och ett Astrid Lindgren Potpurri från allsång på Skansen. Efter att ha sett vardera klipp ca 15 gånger startar jag min hemstudio och så sjunger vi ”sången om Emil” och ”Sudda sudda bort din sura min” till musikbakgrunder som jag spelat in i förväg under veckan som gått. Inspelningarna med en mycket lycklig flicka finns kvar på min hårddisk, Jag har också mailat dom till mig själv så att det inte skall uppstå några frågetecken om datum. Strax innan sängdags så ramar vi in dom två bilderna som vi tidigare skrivit ut. Molly blir så överlycklig av resultatet att jag, trots att hon absolut skall ta med sig tavlorna hem och hänga i sitt rum, blir tvungen att provisoriskt hänga dom brevid sängen så hon kan ligga och beundra dom medan jag läser sagor. Hon somnar redan vid halv niotiden efter två sagor. Mycket lugnare och mer rofylld än kvällen innan.

Söndag: Åter vaknar Molly och är på gott humör. Vi äter frukost och tittar sedan en stund på barnkanalen medan vi vaknar till ordentligt. Det är för det mesta samma ritual varje morgon. Ungefär kl 10.00 åker vi mot badhuset som jag lovat. Molly somnar efter en stund och sover nästan hela vägen dit. Efter att vi bytt om och duschat leker Molly först en stund i barnbassängen, medan jag sitter vid kanten och tittar på. Sedan går vi till den stora bassängen. Först badar vi på den grunda delen där Molly bottnar. Där är det inga problem. Hon tycker det är jätteroligt. Speciellt att kasta en boll i huvudet på pappa så han ”går i däck”. Armpuffar har hon på sig hela tiden. Jag köpte ett par i receptionen. När jag tar fram en av dom stora ”flytbåtarna” som finns i bassängen och visar Molly hur hon kan använda den att flyta på så blir hon nästan paniskt rädd. Trots att jag inte på något sätt försöker tvinga henne eller blir det minsta sträng. Hon säger att man ”kan drunkna”. Detta är alltså samma flicka som i somras badade med mig i havet under en familjeutflykt på min kusuins båt, med en flytväst och tyckte det var jätteroligt. Detta kan intygas av ett stort antal människor.

Senare i bubbelpoolen berättar jag en saga för henne om ”rädslemonstret” som hindrar en pojke att komma fram till ”lek & godis landet” enbart genom att skrämma honom för saker som ”kan hända”. Hon lyssnar intresserat. Efter det gör jag ett nytt försök med flytbåten. Men denna gång är jag ”rädslemonstret” och säger istället, ”Nej, du ska nog inte prova. Det kan ju hända (här ger jag ett antal exempel på överdivna farhågor)”. Hon reagerar som jag hoppades genom att med hennes ”busglimt” i ögonen trotsa monstret och inte lyda. Plötsligt flyter hon på båten genom över hela bassängen, med mig brevid. Genom tunnlar och grottor och tycker det är jättekul. Hon skiner av stolthet efteråt. I omklädningsrummet efter badet gömmer hon sig under sina kläder medan jag skall vara ”rädslomonstret” som inte hittar henne, alltmedan jag oroar mig för allt hemskt som kan ha hänt. Denna lek vill hon leka igen och igen.

Efter badet köper jag mat i badhusets restaurang och vi sätter oss vid ett bord och äter. Jag tar mycket försiktigt upp frågan om ”det där farliga” som hon inte ville prata om den första kvällen, och vad det kan tänkas vara. Och nu kommer orden i en strid ström. ”Är det ditt fel att mamma skriker så jag blir ledsen? Det har mamma sagt”. ”Du är ju bara en pappa, och pappor förstår inte, det har mamma sagt”. ”Jag vill vara hos dig, det är roligare där”. ”Det är mammas fel att jag inte får det”. Detta är Mollys egna ord. Jag har aldrig någonsin sagt något som detta till henne. Detta vill jag absolut betona, samtidigt som jag vill påminna om att jag är den av oss föräldrar i denna sorgliga historia som inte EN enda gång beslagits med EN enda lögn under de tre år som detta onödiga spektakel pågått. Att riskera Mollys förtroende genom att pådyvla henne åsikter om sin mor kommer jag aldrig att göra. Hennes förtroende är det mest värdefulla jag äger. Och det enda som inte kan tas ifrån mig av någon annan än mig själv. Huruvida jag har inspelningar av detta eller inte hoppas jag slippa att ens diskutera. Jag anser inte att det skall vara nödvändigt att behöva spela in sitt eget barn för att bli trodd. Speciellt som jag redan visat att jag hittills lyckats ta mig igenom detta treåriga helvete utan att beslås med en enda lögn. Däremot verkar det tyvärr vara nödvändigt då man som pappa inte tycks åtnjuta samma trovärdighet i frågor rörande ens barn som en mamma, av någon för mig okänd anledning.

Jag säger till min dotter att jag nu har skrivit ett brev till ”domaren” och att kanske någon tant eller farbror nu kommer och frågar henne om hur hon skulle vilja att det var. (Jag:) skall du bara säga sanningen. (Molly:) ”Vad är sanningen då? Jag har glömt. Vad ska jag säga?”. (Jag:) ”Det finns bara en sanning, och det är ingenting du behöver komma ihåg. Du ska bara svara det som du vill själv. Dom kanske frågar: Vill du vara mer hos pappa än vad du får?” (Molly utan en sekunds tvekan:) ”Ja det vill jag!”. (Jag:) ”Ja då är det sanningen och då ska du säga det om någon frågar”. (Molly:) ”Jaha!”
Jag tänker bespara er de tankar som gick genom mitt huvud då vi hunnit till efterätten och jag medvetet bytt ämne för att skingra tankarna på ”Det farliga”. De innehöll allt för grova ord för att kunna skrivas här.

Eftersom det var rätt gott om tid kvar och eftersom vi nu har en lång resa framför oss föreslog jag att vi stannar på Burger King som ligger lite mindre än halvvägs och tar en milkshake och leker en stund. (Detta är en populär lekplats, där det oftast finns kamrater att leka med). När vi kommer dit så har emellertid Molly somnat och jag bestämmer mig då för att åka raka vägen istället. På det sättet slipper hon ju den långa resan. Molly sover ända tills vi nästan är framme. Resan tog exakt en timme och tjugosju minuter.

När Molly vaknar och inser att detta är Macdonalds och inte Burger King som vi bestämt och att mamma snart kommer för att hämta henne börjar hon gråta och klamrar sig fast vid mitt bröst. Det enda jag kan komma på att säga är att jag älskar henne mer än allt annat i världen. Då tittar hon upp med tårfyllda ögon och säger ”Men Simon då?” Jag lyckas på något sätt än en gång lägga band på mina egna känslor och svarar ”Ja, Simon med förstås”. Sedan köper jag två milkshakes och så sätter vi oss och väntar. Molly blir gladare då vi leker tuppleken. Denna går ut på att hon är tupp och jag är den som hela tiden blir väckt. Alla lekar som går ut på att busa med pappa är roligast. Sedan kommer då Lisbeth. Hon ställer sig utanför och knackar på fönstret och går igen. Molly som är på bushumör säger ”jag ska gömma mig för mamma” och springer bort och gömmer sig i lekhörnan. Jag tvingas efter en stund gå till henne och säga att ”mamma kommer inte”. Molly blir ledsen och säger tyst och med tydlig besvikelse i rösten än en gång ”jag vill inte åka till mamma”. Nu blir det ”bowlingbana” i mitt huvud igen, men till slut får jag fram ett leende och säger: ”Hakuna Matata, inga bekymmer”. Den som har något bättre förslag får gärna komma till mig med det.

När vi kommer ut har Lisbeth gått och satt sig i bilen. Molly ropar mamma… mamma… och tittar sig omkring, undrandes varför hon inte är där. När vi gått halvvägs till bilen kliver Lisbeth ur. Hon hälsar på Molly utan någon större entusiasm medan jag hämtar hennes ryggsäck i min bil. När jag ger Molly ryggsäcken säger jag till Lisbeth att Molly har två tavlor i den som hon vill ha på väggen i sitt rum. Molly blir då ivrig att visa upp dom och ber mig ta fram dom vilket jag gör. Molly visar sedan lysande av stolhet upp sina fina tavlor för mamma som bara slänger en blick på dom och säger ”det blir nog inte så käckt”. Så lång tid tog det henne att släcka ljuset jag lyckats tända i Mollys ögon denna gång. Jag utbrister spontant ”varför då?” Innan jag kommer på mig själv och snabbt kysser Molly på pannan och säger hej då och vi ses snart igen, innan jag snabbt går därifrån, för att undvika ännu en scen. Jag gråter i bilen på väg hem.

Molly är ett fantastiskt kärleksfullt och unikt barn som kom till denna värld med öppna armar. Hon har alltid älskat och ömmat för alla levande varelser. Hon avgudar sin bror, mig och de släktingar hon allt för sällan får träffa. Hon tycker om färger, blommor, vackra saker och allt som glittrar och glänser. Hon är ett charmtroll som redan fått alla grannar på min gata på fall. Hon har alltid varit välkommen hos mina närmaste grannar och behöver inte ens knacka då hon vill hälsa på. I somras gick Molly ut och plockade en bukett blommor som hon sedan gick och gav grannfrun utan att någon ens föreslagit det. Sånt orsakar översvämningar av stolthet hos en far. Åtminstone denna.

Denna underbara lilla flicka har alltmer på senare tid förvandlats till ett ängsligt, oroligt barn som är rädd för det mesta. De helger jag har henne får jag inte försvinna ur hennes synfält en sekund. Om jag står i kön på Macdonalds och Molly är i lekhörnan kommer hon var tjugonde sekund för att kontrollera att jag är kvar. Sedan efter maten då hon vill gå dit igen måste jag följa med och sitta så hon hela tiden ser mig. Hon törs numera inte ens gå på toaletten själv hemma. Jag måste följa med även dit. Jag försöker allt jag kan för att motverka detta helgerån, men med endast fyra dagar i månaden är det en omöjlig uppgift.

Den svåra ångest hon nu börjat uppvisa, speciellt den första kvällen under mina helger är dock droppen som får min bägare att rinna över och också anledningen till att jag nu skickar er detta nödrop. Om rättvisa och verklig omsorg om barnets bästa hade rått, hade jag gjort det för länge sedan, men efter att ha fått smaka på följderna av den rådande tolkningen gällande föräldrabalken så har jag tyvärr blivit aningen strykrädd. Men en 4-åring som gömmer sig under köksbordet för att slippa nattningen och de jobbiga känslor som kommer då hon skall roa ner sig är mer än detta fadershjärta tål, trots att det under flera år härdats i rena skärselden. Jag har tvingats utstå lögner, förtal och orättvisa. Jag har tvingats bevittna hur alla saker jag skickat med Molly hem, såsom CD skivor med hennes favoritmusik, filmer, inramade foton mm bara ”försvinner”. ”Den har mamma tappat bort, kan jag få en ny?” Jag har tvingats höra min 4 åring säga inlärda saker om mig, som går emot allt som hon själv egentligen tycker. Jag har hela tiden hoppats att det som är så tydligt för mig, också skall bli det för omgivningen, men nu är det nog!

Jag har på obegripliga grunder fråntagits alla rättigheter gällande mitt barn och lämnats med bara skyldigheter kvar. Därför är jag helt maktlös att göra någonting själv. Lisbeth kan utan att ens behöva fråga mig, ta med sig Molly till både läkare och psykologer, medan om jag vill diskutera min dotters problem med en barnpsykolog inte har rätt till det, utan att modern genast underrättas om allt som sägs. Mitt förtroende för familjerätten liksom för rättssystemet i stort har skadats av mina erfarenheter i denna process. Men jag har nu drivits så långt att jag inte ser något annat alternativ än att vädja till er. Ni satt båda och tittade på det fotografi av Molly som jag tog med till vårt senaste, och hittills enda samarbetssamtal. Ni uttryckte bägge hur fin ni tyckte hon var. Jag förutsätter också att ni båda är professionella människor som kan mycket om barn och de plikter som följer med föräldraskap, eftersom ni har detta jobb. Visst kan man undra ibland hur det kommer sig att när man köper en TV så får man med en manual på 600 sidor, medan ett barn överlämnas med endast en klapp i ryggen. Men det är ju bara att acceptera. Precis som jag hittills accepterat att bli utredd, granskad och synad i varenda söm. De lögner som uttalats mot mig har aldrig behövts bevisas, utan har istället automatiskt tagits som sanningar. Nu anser jag att jag är färdigutredd, dessutom att jag klarat granskningen med mer än godkänt betyg. Nu är det dags att ni börjar granska även den andra sidan. Dessutom hastar det.

Vårt fantastiska barns framtid vilar nu i era händer. Om socialtjänsten inte hjälper henne nu så kommer den att tvingas göra det längre fram. Då kommer detta brev också att finnas kvar som ett monument över dess misslyckande. Men då kommer det att vara för sent för Molly. För sent för sanningen. Det allra bästa hade naturligtvis varit att även Lisbeth fått hjälp att inse att ingen försöker ”stjäla hennes barn”. Hon är en viktig person i Mollys liv och jag hyser ingen illvilja gentemot henne och har aldrig gjort. Jag har förmågan att se att det finns orsaker till hennes beteende, men eftersom all sådan hjälp bygger på frivillighet hyser jag inga större förhoppningar om att det kan bli möjligt. Jag skulle aldrig någonsin hindra Molly från att ha ett fullgott och nära umgänge med sin mor så länge hon önskar det själv. Jag anser att detta skulle vara att göra våld på henne. Dessa ord som jag nu även lämnar skriftligt står jag för. Men i Lisbeths värld ser, som ni vet, saker annorlunda ut än i min. Men barnets bästa är det som skall vägleda er. Detta har jag nu hört varje gång jag ifrågasatt något av det som skett, och det behöver aldrig mer upprepas för mig, det lovar jag.

Nu är stunden inne då ni är nödda att leva upp till dessa ord. Allt jag skrivit i dessa två brev är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Därför ser jag ingen risk med att skicka dem till er. Jag hoppas att jag lyckats formulera dem tillräckligt tydligt för att budskapet inte skall gå att missförstå. Inget av det jag hävdar i dessa brev kommer någonsin att kunna motbevisas. Däremot kan det mesta bevisas utan några större problem. Det hade det jag sa i utredningen också kunnat göras, men den gången underlät de dåvarande handläggarna att göra det. Jag hoppas, bönar och ber om att detta endast var ett oskyldigt misstag i arbetet. Jag kommer oavsett vad som sker aldrig att ge upp den högst oförskyllda, ofrivilliga, destruktiva och totalt onödiga kampen om min dotter och hennes framtid. Jag är hennes far, oavsett vad domstolar och myndigheter beslutar. Den enda hon har och någonsin kommer att få. En riktig far slutar aldrig att kämpa då hans barns trygghet och välbefinnade sätts under hot. Detta är av naturen bestämt och inget jag kan påverka.

Då jag kom hem till mitt tomma och tysta hus denna söndagskväll såg jag att rosen som Molly köpt till sin mamma låg kvar på köksbordet. Lika bra det, tänkte jag sorgset.

På heder och samvete
Tomas
”En far betyder mer än hundra skollärare” Engelskt ordspråk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s