Månadsarkiv: april 2009

Alla dessa våldtäkter …



Jag har egentligen inte tid, men jag bara måste ge mig in i våldtäktsdebatten. Sverige har flest våldtäkter i Europa basunerade tidningarna ut häromdagen och det beror minsann inte bara på att svenska kvinnor är mer anmälningsbenägna än andra – det beror på jämställdheten!!!

En professor i sexuellt våld (hur man nu kan vara det?) vid namn Liz Kelly står i tv-nyheterna och säger att ”jojo, minsann, så är det. När män blir så hårt trängda av jämställdheten som de är i Sverige så slår de tillbaka genom att våldta!” Liz Kelly åker tydligen världen runt och föreläser om det ”sexualiserade våldet”.

Alltså, man tar sig för pannan. Detta kan väl ändå ingen tro på? Nog kommer tv-reportern att intervjua någon som kan sätta det hela i perspektiv? Nix. Inte i Aktuellt i alla fall. Nyheterna i TV4 var något bättre med en kommentar av Klara Hradilova Selin på Brå, Brottsförebyggande rådet.

Men hur jag än letar och googlar så hittar jag inga artiklar som ifrågasätter sanningshalten och relevansen i Liz Kellys undersökning. Tvärtom får professor Christian Diesen, som medverkat i studien, lägga ut texten:

– Att anmälningarna ökar här hela tiden, medan de står stilla på andra håll, det tyder på en faktisk ökning av brotten, säger han.

Professor Diesen är samme man som helt lögnaktigt påstod att Leif Lindberg (som felaktigt dömdes för sexbrott tillsammans med Bo Larsson) tidigare varit dömd för liknande brott. En lögn som spreds vidare på internet och som Christian Diesen aldrig bad Leif Lindberg om ursäkt för. Han dog innan alla lögner om honom tagits bort från nätet, vilket jag tror att de gjort nu efter det att jag skrev följande inlägg:

http://ingrid-carlqvist.blogspot.com/2009/03/var-finns-rattsmedvetandet.html

Så nu vet ni vilka vi har att göra med. Två professorer som inte är så noga med sanningen, uppenbarligen. Jag kan utan att blinka räkna upp ett antal skäl till att vi inte bör tro ett enda dugg på att våldtäkterna är flest i Sverige:

1. De senaste årens debatt om sexualbrott har gjort svenska kvinnor betydligt mer anmälningsbenägna.

2. I de flesta länder är våldtäkt ett brott som innebär att en man med våld genomför något slags samlag med en kvinna. I Sverige räknas sedan 2005 en massa annat också som våldtäkt och den som har sex med någon som är under 15 år gör sig i princip alltid skyldig till en våldtäkt, oavsett hur frivilligt och efterlängtat sexet är. Det var inte länge sedan Thomas Bodström (måtte han aldrig bli justitieminister igen!) gick ut i tidningen City och krävde ännu hårdare lagar, eftersom Malmö tingsrätt INTE dömde en 29-åring för våldtäkt när han haft frivilligt sex med en tjej som var nästan 15 år. Och ni kommer väl ihåg åklagaren som ville åtala barnmorskor som skriver ut p-piller till flickor under 15, för medhjälp till våldtäkt.

3. Om en svensk kvinna anmäler att hennes man våldtagit henne en gång i veckan under två års tid räknas detta i vår statistik som 104 våldtäkter. I de flesta andra länders statistik blir det 1 våldtäkt.

4. Många av anmälningarna är troligen falska. Det är i princip helt riskfritt att falskt anmäla någon för våldtäkt, även om det faktiskt händer att kvinnor döms för detta. Att skadestånden till brottsoffer ökat rejält de senaste åren har med största sannolikhet ökat skrupelfria personers lust att falskanklaga något för våldtäkt.

5. Att det skulle begås fyra gånger så många våldtäkter i Sverige som i våra nordiska grannländer är naturligtvis helt orimligt, det borde vara uppenbart för var och en. Om det nu skulle vara jämställdheten som ligger bakom våldtäktsvågen, så borde antalet våldtäkter vara lika stort i Norge, Danmark och Finland med nästan identiska förutsättningar på jämställdhetsfronten.

När jag sedan läser inlägget från Brås generaldirektör Jan Andersson, blir allting glasklart. Enda sättet att jämföra äpplen och päron är att låta människor i olika länder besvara samma frågor om vilka brott de blivit utsatta för. Det visar sig då att Sverige inte har skyhögt fler våldtäkter än andra, vi har inte ens flest. Vi ligger i mitten av 20 undersökta länder. Den som vill veta mer om detta hittar rapporten här. Ladda ner den som pdf och läs sista kapitlet Svensk brottsutveckling i internationell belysning sidan 448.

Joakim Ramstedt har skrivit en bra debattartikel på Newsmill och hänvisar bland annat till en
amerikansk studie utförd av flygvapnet The False Rape Allegation in the Military Community (1983). Där undersöktes 556 fall av påstådd våldtäkt och man fann att 60% av anklagelserna var falska. 60 procent! Kvinnorna bakom de falska anklagelserna fick uppge varför de gjort det. Svaren är intressanta och kan säkert förklara även svenska falska våldtäktsanklagelser.

Trots eller hämnd – 20%

För att kompensera för känslor av skuld och skam – 20%

Trodde att hon var gravid – 13%

För att dölja en affär – 12%

För att testa männens kärlek – 9%

Mental/emotionell störning – 9%

För att undvika personligt ansvar –

4% Underlåtenhet att betala, eller utpressning

– 4% Trodde hon kunde ha smittats av könssjukdom – 3%

Övrigt – 6%

Det finns bara en enda sak i professorernas förljugna rapport som är värd att ta på allvar och det är att den tydligt visar hur farligt feministernas stridsrop om ”rätten till ett sent nej” är. Att en hel generation unga flickor förmåtts tro att de ”ska kunna gå nakna på stan utan att riskera att bli våldtagna” eller hångla upp en kille och hoppa ända ner i sängen med honom och sedan säga nej. De råden är ungefär lika smarta som att uppmana alla att sluta låsa sina dörrar för att de ”ska kunna få ha sina värdesaker i fred utan risk för inbrott” eller gå runt på stan och vifta med tusenlappar för att de ”ska kunna visa sina pengar utan risk för att bli nedslagna och rånade”.

För tydlighetens skull ska jag här poängtera att jag inte är för vare sig våldtäkter, inbrott eller rån. Jag tycker bara att alla människor gör klokt i att skydda sig själva och sin egendom, för världen är inte ett paradis befolkat av enbart goda, kloka och välvilliga kvinnor och män.

Och så ser jag med vemod tillbaka på min egen tonårstid på 1970-talet. När sex ansågs härligt och häftigt och unga tjejer fick lov att ha sex OCH gilla det! Inte hade man kunnat ana att vi 30 år senare endast skulle se alla unga flickor som offer för killars och mäns bestialiska, sexualiserade våld …

Vadå jämställdhet?!


Det här reportaget från SVT:s Tvärsnytt är helt fantastiskt! En jämställdhetsexpert ska berätta vad kommunen kan göra för att få tjejer och kvinnor mera trygga ute på stan – mer belysning, glesa ut täta buskage etc. Hon säger att kvinnor känner fem gånger så stor otrygghet som män att vistas i stadsmiljöer kvällstid än vad män gör och att jämställdhet handlar om att man och kvinnor SKA få lika villkor. Men så frågar den pålästa reportern:

– Vi vet ju statistiskt att det oftast är unga män som råkar mest illa ut i offentliga miljöer. Vad ska ni göra för dem?

Reaktionen från jämställdhetsexperten är obetalbar. Hon sväljer, blir tyst, snörper på munnen och tänker uppenbarligen ”hur i helskotta hamnade jag i den här situationen” och så säger hon till sist:

– Jaaa, det kan jag inte svara på.

Ridå! Hur var det med lika villkor för kvinnor och män? Killen i slutet har ju förstås helt rätt som säger att vi är människor alla och att det som görs för att öka säkerheten för kvinnor säkert också gagnar män – men har ni någonsin sett ett så tydligt exempel på hur så kallade jämställdhetsexperter ger blanka fasen i männen?

If you are blond and nice …


Veckan lider mot sitt slut. I natt åker Carolina hem medan jag har en hel dag kvar. Vi har pratat om allt som ska med i boken och Carolina har skrivit alla sina bitar. Kolla bara på bilden hur flitiga vi varit – den togs fredag kväll medan alla andra var ute och partade! Nu drar hon vidare i världen, först Stockholm sedan Milano. Själv ska jag hem till Malmö och klappa lite extra på Magnus som fick dra hela lasset med lämningen av Villaliv nr 3.

I morgon ska Villaliv nr 2 nå 2,1 miljoner brevlådor – det är helt sjukt många exemplar! Minsta lilla fel i tidningen så kommer vi att bli formligen dränkta i upprörda mejl. För en gammal kvällstidningsmurvel som jag är det skitkonstigt att tidningen man gör kommer ut så himla långt efter att man gjorde den. Jag är ju nästan trött på nummer 3 innan nummer 2 kommer ut …

I går gjorde vi en liten paus i skrivandet och åkte till Famagusta, ett av världens populäraste semesterparadis innan turkarna invaderade norra Cypern 1974. Jag minns det mycket väl, eftersom jag just då befann mig i England hos min engelska brevkompis, 13 år gammal. Hennes föräldrar reagerade på nyheten ungefär som om tredje världskriget brutit ut och jag begrep aldrig riktigt varför. Hade jag befunnit mig i Sverige hade jag säkert aldrig kommit ihåg invasionen, nu är den fastetsad på min näthinna. Britterna som fjorton år tidigare hade lämnat över sin kronkoloni Cypern åt självständighet var förkrossade och helt ifrån sig.

Jag vet inte varför det tagit mig så många år att komma till Cypern, men nu när jag äntligen är här kändes det självklart att inte missa Famagusta. Staden ligger bara ett par mil härifrån, men för att komma dit måste man passera den brittiska basen och därefter köra över gränsen där man visar pass och fyller i ett snabbvisum. Vår walesiske guide Paul var ett skämt, han visste inte ett skit om ockupationen eller något annat, för den delen. När jag envist undrade varför bara vissa hus låg bakom taggtråd och var föremål för internationell dispyt, medan andra grekcypriotiska hus bara övertagits av ditflyttade turkar, var hans enda svar: Det är ockuperade hus! Ja, men varför bara husen på vänstra sidan och inte husen på högra sidan??? Paul blev skitsur och så var det slut på alla darling och dear …

Bistert talade han om för oss att vi absolut inte fick fotografera de övergivna hotellen nere på stranden. Gå bara fram till staketet, fota inte – polisen i vaktposten kanske skjuter! Måttligt imponerade av Pauls kunskaper om Cypern strosade vi fram till staketet och stirrade över på de oräkneliga jättehotellen som står som moderna ruiner ett stenkast bort. Absurt är ett ord som inte räcker för att beskriva det. Jag smygtog en bild med mobilen, sedan säger Carolina:

– Nej, detta duger inte. Jag går fram och frågar vakten!

Så marscherar hon över sanden, fram till vaktposten och tjoar: – Hallo, mister! Can we take some pictures? Please?!

Vakten med k-pist flinar glatt: – Of course, of course, no problems!

Efteråt slår Carolina till med dagens visdomsord: – If you are blond and nice, you can do anything you like!

Ni måste läsa Newsmill!


Just nu ligger ett suveränt och modigt inlägg i topp på debattsajten Newsmill. Skrivet av Joakim Ramstedt som jag lärt känna här i bloggvärlden, som en mycket arg och sorgsen pappa men också en klok person som ser sambanden. Hans debattartikel är rasande, men bra och nödvändig. Det är nog alldeles nödvändigt att ta i med storsläggan eftersom majoriteten av svenska folket efter många års indoktrinering, tror att feminism är något gott.

Lisa Marklund brukar svara på frågan om hon är feminist med orden: Vad tror du, jag har en hjärna. Jag skulle vilja påstå att den som har en egen hjärna och tänker efter, tar avstånd från feminismen och i stället talar om jämställdhet mellan könen. Lika villkor inom ALLA områden för både kvinnor och män. Inte ett ensidigt prioriterande av kvinnor på männens bekostnad, medan kvinnorna kan fortsätta styra och ställa och ha all makt över barnen.

Författare i solen!


I går kväll bad vi en servitör ta en bild av oss två innan vi åkte in till Ayia Napa för att shoppa. Carolina är i desperat behov av necessärer och då menar jag verkligen DESPERAT! Det ligger krämburkar, linsvätskor, smink, solskyddskrämer, nagellack, puder, ögonskuggor och tusen andra prylar strödda över vartenda utrymme i vårt rum. Jag stödjer alltså helhjärtat Carolinas jakt på necessärer!

Vi är två kvinnor som sällan misslyckas med det vi satt oss för, men vi fick faktiskt se oss slagna i går kväll. Necessärer är tydligen inget som turister vanligtvis är ute efter, för vi hittade inte en enda. Nu ska det dock sägas att inte många butiker är öppna i Ayia Napa. Det är verkligen pre season, vilket är extremt skönt med tanke på vilka horder med tonåringar som tydligen brukar dra gatorna upp och ner här.

Men bäst vi går där och högljutt diskuterar bristen på necessärer, blir Carolina nedsprungen av två tonårstjejer. De hoppar upp och ner, tjoar och tjimmar och viftar med sina kameror. Carolina, som vanligt snäll och tillmötesgående, ställer upp och posar för tjejerna. Så kommer två tjejer till och två till! Och en som inte har mer än en handduk på sig … Vad är det här för några?

– Vi går turismprogrammet på en skola i Stockholm och är här på studieresa, förklarar en av dem. Vi bor här uppe (pekar på huset vi står utanför) och när vi satt där så hörde vi din röst!

– Det var JAG som kände igen den, säger en av de nytillkomna. Jag sa: Det måste vara Carolina Gynning!!! Och så sprang vi ut!

När alla tjejerna blivit fotograferade med Carolina och alla fått ge henne en kram, var de nöjda och belåtna och vi kunde vandra vidare. Jösses, sa jag, vilken tur att vi inte är här under sommarlovet. Det hade inte gått, konstaterar Carolina. Men den och andra liknande incidenter sporrar oss båda att jobba ännu hårdare med boken och få den ännu bättre.

Jag tycker det är fantastiskt att se den kärlek unga flickor känner för Carolina och att hon utstrålar sådan värme att ingen drar sig för att komma fram och be om ett foto och en kram. En dag kanske hon inte orkar med den uppmärksamheten längre, men en av de finaste sakerna med den tösen är att hon har ett sådant fantastiskt stort hjärta! Hon är en verkligt bra förebild för unga flickor och jag hoppas att min egen 14-åriga styvdotter Alexandra blir lika underbar, lika mångbegåvad och lika framgångsrik som Carolina!

I love you, Carolina!

Champagnefrukost!



God morgon!

Carolina kallar vårt hotell för ett pensionärshem, men jag älskar varje sekund här. Frukosten var oslagbar, förutom mörkt bröd, bran flakes och riktig fruktsallad fanns det champagne! Tre flaskor i en ishink och vackra glas att hälla upp bubblorna i. I morgon måste jag pröva en liten slurk, bara för saken skull.

Och kolla in vår utsikt från rummet. Om inte detta är paradiset så är det åtminstone bra nära! Nu ska vi köra några vändor i poolen innan vi sätter igång dagens intervjuer.

På hemlig ort med Gynning!



Tack, alla mina snälla läsare för att ni står ut med att det går så lång tid mellan mina inlägg nuförtiden! Jag har helt enkelt så gräsligt mycket att göra att jag inte hinner skriva långa, tänkvärda, välresearchade artiklar just nu. Befinner mig i skrivande stund på hemlig, varm ort med Carolina Gynning för att skriva klart Ego Woman.

Det började inte bra. Vi kom till ett jäkla skithotell utan internet, med ilsk personal och spermafläckar på sänggaveln … I en sådan miljö kan man inte skapa, så vi ordnade byte av hotell. Nu är vi i paradiset! Från balkongen ser vi ut över havet, rummet är vackert, personalen är vacker och vänlig, ölen är god och skrivandet går alldeles utmärkt.

Den som vill vinna en t-shirt kan kolla på Carolinas blogg och gissa var vi är någonstans!

Sköt om er!

MARIAS MOTVISA


FLICKA KICKA JÄVLA KVINNA
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM
LJUGER, MANIPULERAR, INTRIGERAR OCH FÖRSTÖR
FATTA ATT DU INTE KAN ELLER BÖR
TA MIG PÅ KUKEN NÄR DU BLIR KÅT
ELLER KLAPPA MIG I HÄCKEN NÄR LUSTEN FALLER PÅ

JAG HATAR DIG DU JÄVLA KVINNA
DU TROR DU VET DU TROR DU KAN
ALLT OM MÄN ALLT OM VÅRA LIV
MEN DU VET INGET SÅ TA ETT JÄVLA KLIV
TILL SIDAN, TILL KANTEN, STÄLL DIG VID RANDEN
RAMLA I, DET SKITER JAG I

VÅR NU ÄR DET VÅR TUR, DET HÄR ÄR VÅR REVANSCH
VI SKA VISA DIG, NU TAR VI VÅR CHANS
DU GAV DIG ROLLEN SJÄLV SOM GUD SÅ JÄVLA PATETISKT
JAHA SÅ DU KAN FÖDA BARN ÄR DET SKÄL NOG ATT TVINGA PÅ MIG IDEAL
FÖR DIN EGNA SKULL OCH EGNA JÄVLA VÄLBEHAG
JAG SKA VISA ATT JAG KAN, BÄTTRE ÄN DIG
ÄVEN FAST JAG ÄR EN ‘ÄCKLIG, LITEN GUBBE’
FLICKA, KICKA JÄVLA KVINNA
BÄST DU BÖRJAR SPRINGA
FÖR HÄR SER DU EN MAN
SOM HATAR DIG SÅ MYCKET
VI SKA SLITA DIG I STYCKEN

En vettig riksdagsledamot!




Har ni hunnit läsa Pär Ströms bok Mansförtryck och kvinnovälde än? Det måste ni göra – den är lättläst, tankeväckande och både rolig och sorglig. Pär har också en blogg som heter genusnytt.se och i dag har han lagt ut en riktigt bra intervju med den folkpartistiska riksdagsledamoten Camilla Lindberg. Om ni känner igen hennes namn beror det på att det var hon som vågade gå emot partilinjen och rösta mot FRA-lagen i fjor.

Bra, va?! Mejla gärna Camilla och stöd henne för att hon vågar gå emot feministströmmen. Det har jag gjort.

Kul att veta vad ni tycker om sången som framfördes på FI-stämman. Här är hela texten:

SNUBBE GUBBE JÄVLA MAN
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM
VÅLDTAR, KRIGAR, SLÅSS OCH FÖRSTÖR
FATTA ATT DU INTE KAN ELLER BÖR
TA MIG PÅ FITTAN NÄR DU BLIR KÅT
ELLER PÅ BRÖSTEN NÄR LUSTEN FALLER PÅ
JAG HATAR DIG DU JÄVLA MAN
DU TROR DU V
ET DU TROR DU KAN
ALLT OM KVINNOR ALLT OM VÅRA LIV
MEN DU VET INGET SÅ TA ETT JÄVLA KLIV
TILL SIDAN, TILL KANTEN, STÄLL DIG VID RANDEN
RAMLA I, DET SKITER JAG I
VÅR NU ÄR DET VÅR TUR,
DET HÄR ÄR VÅR REVANSCH
VI SKA VISA DIG,
NU TAR VI VÅR CHANS
DU GAV DIG ROLLEN SJÄLV SOM GUD SÅ JÄVLA PATETISKT,
JAHA SÅ DU HAR KUK ÄR DET SKÄL NOG ATT TVINGA PÅ MIG IDEAL FÖR DIN EGNA SKULL OCH EGNA JÄVLA VÄLBEHAG
JAG SKA VISA ATT JAG KAN, BÄTTRE ÄN DIG
ÄVEN FAST JAG ÄR EN ‘KORKAD, LITEN TJEJ’
SNUBBE, GUBBE JÄVLA MAN
BÄST DU BÖRJAR SPRINGA
FÖR HÄR SER DU EN KVINNA
SOM HATAR DIG SÅ MYCKET
VI SKA SLITA DIG I STYCKEN

Det snällaste man kan säga om den texten är väl att det inte heter ”även fast”. Det heter även om eller fast eller trots att …

Jag ska faktiskt intervjua Gudrun Schyman om ett par veckor – jag antar att hon inte googlat mig för då hade hon kanske inte bjudit hem mig till sitt kontor i Simrishamn! Visserligen ska intervjun bara handla om hennes kontor, men kanske smyger jag in några vassa antifeministfrågor. Gudrun satsar ju på Bryssel nu – vilka frågor skulle ni vilja ha svar på? Kanske hur hon vill sprida svenskt manshat till Europa …?

Ge mig förslag på vassa frågor!

När känslorna tar överhanden



Just nu är alla våldsamt upprörda över att åklagaren Erik Schreiber (bilden) la ner åtalet mot den 42-åring som var misstänkt för att ha våldtagit 15-åriga Sofie, flickan som tog livet av sig några timmar innan rättegången skulle ha startat. Svarta rubriker, namninsamlingar och moralisk indignation tvingade till sist åklagaren att backa och begära en överprövning av sitt eget beslut.

Men hur fruktansvärt det än är att en ung flicka tagit sitt eget liv, så skulle jag vilja mana er alla att hålla huvudet kallt i sådana här situationer. 42-åringen verkar sannerligen inte vara någon trevlig typ, men enligt Aftonbladet är han aldrig tidigare dömd för sexbrott. Arbetslös ja, bostadslös ja, narkoman ja. Men när det gällde våldtäktsanklagelsen från Sofie fanns ingen stödbevisning, det enda åklagaren hade att gå på var Sofies egen berättelse. Ingen Sofie – inga bevis. För övrigt bör det faktiskt finnas stödbevisning även när målsäganden lever.

Visst kan det vara så att mannen är skyldig. Men tänk om han inte är det? Vem av er skulle vilja sitta i en rättegång och bli anklagad av en död person? Skulle du tycka att det var okej att bandade förhör spelades upp utan att din försvarsadvokat fick ställa en enda fråga till den som anklagade dig? För enligt åklagaren så hade Sofie svårt att berätta om de olika händelserna i förhören, vilket antingen tyder på att hon plågas så av det hon varit med om eller att hon inte är helt sanningsenlig.

Det här desperata nödropet från en ung kvinna publicerades för några veckor sedan i Svenska Dagbladet. Jag vet inte vad hon ljugit om, men det är skrämmande läsning. Så här slutar brevet till tidningens psykolog:


Jag vet knappt vad som är sanning eller lögn längre. Det är väldigt tungt och bära och det känns som att sanningarna och lögnerna sliter mig i stycken snart. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte berätta för dem jag ljugit för. Skammen är för smärtsam. Jag känner mig som en bluff. Vad ska jag göra?”

Jag känner verkligen med Sofies släktingar som är chockade av hennes död. Vem vill inte hitta en syndabock, vem skulle inte vilja skicka någon i fängelse för att en liten smula lindra de plågor man drabbas av när ett älskat barn dör? Men ska vi sätta rättssäkerheten ur spel därför att vi förstår den oändliga sorg de efterlevande känner? Mitt svar är: Nej.

Journalister och bloggare verkar förutsätta att Sofie begick självmord för att hon var rädd för 42-åringen. Men åklagaren berättar här att han träffade Sofie och gjorde klart att hon inte skulle behöva träffa gärningsmannen i rätten. Vi vet också att flickan haft problem i flera år och att hennes pappa tog livet av sig för några år sedan och det finns en viss typ av svåra depressioner som är ärftliga. Det går alltså inte att veta varför hon begick självmord.

Inte heller är det så att 42-åringen undkommer rättvisan för att de misstänkta våldtäkterna mot Sofie läggs ner. Han är fortfarande åtalad för att ha våldtagit hennes 16-åriga väninna. Förhoppningsvis kommer den rättegången att klargöra vad som hänt mellan den 42-årige missbrukaren och tonårsflickorna och om han är skyldig hoppas jag att han får ett kännbart fängelsestraff.