När känslorna tar överhanden



Just nu är alla våldsamt upprörda över att åklagaren Erik Schreiber (bilden) la ner åtalet mot den 42-åring som var misstänkt för att ha våldtagit 15-åriga Sofie, flickan som tog livet av sig några timmar innan rättegången skulle ha startat. Svarta rubriker, namninsamlingar och moralisk indignation tvingade till sist åklagaren att backa och begära en överprövning av sitt eget beslut.

Men hur fruktansvärt det än är att en ung flicka tagit sitt eget liv, så skulle jag vilja mana er alla att hålla huvudet kallt i sådana här situationer. 42-åringen verkar sannerligen inte vara någon trevlig typ, men enligt Aftonbladet är han aldrig tidigare dömd för sexbrott. Arbetslös ja, bostadslös ja, narkoman ja. Men när det gällde våldtäktsanklagelsen från Sofie fanns ingen stödbevisning, det enda åklagaren hade att gå på var Sofies egen berättelse. Ingen Sofie – inga bevis. För övrigt bör det faktiskt finnas stödbevisning även när målsäganden lever.

Visst kan det vara så att mannen är skyldig. Men tänk om han inte är det? Vem av er skulle vilja sitta i en rättegång och bli anklagad av en död person? Skulle du tycka att det var okej att bandade förhör spelades upp utan att din försvarsadvokat fick ställa en enda fråga till den som anklagade dig? För enligt åklagaren så hade Sofie svårt att berätta om de olika händelserna i förhören, vilket antingen tyder på att hon plågas så av det hon varit med om eller att hon inte är helt sanningsenlig.

Det här desperata nödropet från en ung kvinna publicerades för några veckor sedan i Svenska Dagbladet. Jag vet inte vad hon ljugit om, men det är skrämmande läsning. Så här slutar brevet till tidningens psykolog:


Jag vet knappt vad som är sanning eller lögn längre. Det är väldigt tungt och bära och det känns som att sanningarna och lögnerna sliter mig i stycken snart. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte berätta för dem jag ljugit för. Skammen är för smärtsam. Jag känner mig som en bluff. Vad ska jag göra?”

Jag känner verkligen med Sofies släktingar som är chockade av hennes död. Vem vill inte hitta en syndabock, vem skulle inte vilja skicka någon i fängelse för att en liten smula lindra de plågor man drabbas av när ett älskat barn dör? Men ska vi sätta rättssäkerheten ur spel därför att vi förstår den oändliga sorg de efterlevande känner? Mitt svar är: Nej.

Journalister och bloggare verkar förutsätta att Sofie begick självmord för att hon var rädd för 42-åringen. Men åklagaren berättar här att han träffade Sofie och gjorde klart att hon inte skulle behöva träffa gärningsmannen i rätten. Vi vet också att flickan haft problem i flera år och att hennes pappa tog livet av sig för några år sedan och det finns en viss typ av svåra depressioner som är ärftliga. Det går alltså inte att veta varför hon begick självmord.

Inte heller är det så att 42-åringen undkommer rättvisan för att de misstänkta våldtäkterna mot Sofie läggs ner. Han är fortfarande åtalad för att ha våldtagit hennes 16-åriga väninna. Förhoppningsvis kommer den rättegången att klargöra vad som hänt mellan den 42-årige missbrukaren och tonårsflickorna och om han är skyldig hoppas jag att han får ett kännbart fängelsestraff.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s