If you are blond and nice …


Veckan lider mot sitt slut. I natt åker Carolina hem medan jag har en hel dag kvar. Vi har pratat om allt som ska med i boken och Carolina har skrivit alla sina bitar. Kolla bara på bilden hur flitiga vi varit – den togs fredag kväll medan alla andra var ute och partade! Nu drar hon vidare i världen, först Stockholm sedan Milano. Själv ska jag hem till Malmö och klappa lite extra på Magnus som fick dra hela lasset med lämningen av Villaliv nr 3.

I morgon ska Villaliv nr 2 nå 2,1 miljoner brevlådor – det är helt sjukt många exemplar! Minsta lilla fel i tidningen så kommer vi att bli formligen dränkta i upprörda mejl. För en gammal kvällstidningsmurvel som jag är det skitkonstigt att tidningen man gör kommer ut så himla långt efter att man gjorde den. Jag är ju nästan trött på nummer 3 innan nummer 2 kommer ut …

I går gjorde vi en liten paus i skrivandet och åkte till Famagusta, ett av världens populäraste semesterparadis innan turkarna invaderade norra Cypern 1974. Jag minns det mycket väl, eftersom jag just då befann mig i England hos min engelska brevkompis, 13 år gammal. Hennes föräldrar reagerade på nyheten ungefär som om tredje världskriget brutit ut och jag begrep aldrig riktigt varför. Hade jag befunnit mig i Sverige hade jag säkert aldrig kommit ihåg invasionen, nu är den fastetsad på min näthinna. Britterna som fjorton år tidigare hade lämnat över sin kronkoloni Cypern åt självständighet var förkrossade och helt ifrån sig.

Jag vet inte varför det tagit mig så många år att komma till Cypern, men nu när jag äntligen är här kändes det självklart att inte missa Famagusta. Staden ligger bara ett par mil härifrån, men för att komma dit måste man passera den brittiska basen och därefter köra över gränsen där man visar pass och fyller i ett snabbvisum. Vår walesiske guide Paul var ett skämt, han visste inte ett skit om ockupationen eller något annat, för den delen. När jag envist undrade varför bara vissa hus låg bakom taggtråd och var föremål för internationell dispyt, medan andra grekcypriotiska hus bara övertagits av ditflyttade turkar, var hans enda svar: Det är ockuperade hus! Ja, men varför bara husen på vänstra sidan och inte husen på högra sidan??? Paul blev skitsur och så var det slut på alla darling och dear …

Bistert talade han om för oss att vi absolut inte fick fotografera de övergivna hotellen nere på stranden. Gå bara fram till staketet, fota inte – polisen i vaktposten kanske skjuter! Måttligt imponerade av Pauls kunskaper om Cypern strosade vi fram till staketet och stirrade över på de oräkneliga jättehotellen som står som moderna ruiner ett stenkast bort. Absurt är ett ord som inte räcker för att beskriva det. Jag smygtog en bild med mobilen, sedan säger Carolina:

– Nej, detta duger inte. Jag går fram och frågar vakten!

Så marscherar hon över sanden, fram till vaktposten och tjoar: – Hallo, mister! Can we take some pictures? Please?!

Vakten med k-pist flinar glatt: – Of course, of course, no problems!

Efteråt slår Carolina till med dagens visdomsord: – If you are blond and nice, you can do anything you like!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s