Är det 2009 eller 1909?

Ibland blir man både chockad och ledsen över hur många mörkermänniskor det fortfarande finns i vårt land. Sådana som tycker att homosexuell kärlek är så vedervärdig att barn måste skyddas från reportage om dem. Som tar sig tid att ringa en tidning och beklaga sig över att vi haft fräckheten att skriva om bögar i en ”familjetidning”.

I måndags kom Villaliv nr 3 och på omslaget hade vi inredningsdesignerna Simon Davies och Tomas Cederlund. Killarna är omåttligt populära bland tv-tittarna som i flera säsonger sett dem inreda och göra om svenska hem, först i programmet Från koja till slott och nu i egna programmet Design: Simon & Tomas.

Eftersom vi hade haft de söta tjejerna Pernilla Wahlgren och Carolina Gynning på 1:an och 2:an var jag beredd på att vissa inte skulle tycka lika bra om 3:ans omslag. Det är en gammal hemlighet i magasinsbranschen att både kvinnor och män föredrar att titta på bilder av kvinnor. Men aldrig hade jag kunnat tro att Sverige fortfarande rymmer sådana fördomsfulla och hatiska individer som hört av sig till oss, sådana som på fullt allvar anser att homosexuell kärlek är äcklig och bör gömmas undan. Så här skriver norrländske Jan:

I No: 3 av villaliv så finns det ett reportage på sidorna 18-21 som jag har synpunkter på.

För det första så är det väl uppenbart att detta rör sig om homo, man blir ju spysjuk bara man ser eländet och dessa fula äckel!

Varför i hela friden gör Ni reklam för denna onormala företeelse?

Har Ni totalt tappat Ert omdöme?

Antingen så går Ni i nästa nummer ut med en dementi och talar om att detta är onormalt och att artikeln var ett olycksfall i arbetet gjord av en omdömeslös medarbetare.

I annat fall förbjuder jag Er att skicka mig denna tidning i fortsättningen.

Herregud, är det 2009 eller 1909?

Lilla My har startat ett upprop som jag genast kastade mig över! Det går ut på att man inte vill att våra skattepengar ska gå till kvinnoföreningar som Roks och Kobra som propagerar för att alla män är djur och inte arbetar för jämställdhet åt alla. Det är inte lite pengar det rör sig om – 2008 satsade regeringen 800 miljoner kronor på att ”bekämpa mäns våld mot kvinnor”. Visserligen skulle en del av pengarna gå till att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer, men lejonparten av pengarna går till det förstnämnda eftersom även den borgerliga regeringen gått på myten om att partnervåld beror på ”könsmaktsordningen och de patriarkala strukterna”.

Statsbidragen till kvinnojourerna ökades så sent som i januari från 19 till 29 miljoner kronor per år. Därutöver ger staten bidrag till kommunerna för att utveckla skydd och stöd, 109 miljoner kronor per år, som kommunerna delvis fördelar vidare till kvinnojourer och andra organisationer. Dessa skattepengar används förutom att skydda de kvinnor som verkligen behöver skydd, till att gömma undan kvinnor som falskanklagar pappan för övergrepp, misshandel och våldtäkter. Barnen göms också och hjärntvättas till att uppfatta sin egen pappa och alla andra män som ondskefulla monster. Ni minns väl Mr Galahads starka kommentar om hur han vuxit upp på en kvinnojour och fick lära sig att pappor är livsfarliga? Med pengarna kan de också fortsätta sitt hittills så framgångsrika lobbyarbete inte minst mot riksdagsledamöterna som de ofta servar med färdigskrivna motioner.

Gör som jag – skriv på!

Thomas Quick måste få resning!

Vi människor vill tro våra medmänniskor om gott. Eftersom Sverige, till skillnad från många andra länder, inte haft någon kultur av myndighetskorruption tror de flesta av oss att tjänstemän är hederliga och rättskaffens. Jag tror att det är därför så många haft så svårt att tro på de uppenbara galenskaperna i Fallet Thomas Quick.

Det förefaller helt enkelt inte rimligt:

1. Att en chefsåklagare (Christer van der Kwast) medvetet för domstolar bakom ljuset, lägger fram direkta osanningar och hemligstämplar sådant som skulle motbevisa hans falsarier. T ex i fallet med den norska prostituerade Gry Storvik där man fann både sperma och blod från mördaren, trots att Quick bedyrade att Gry inte gjort något motstånd alls. Om sperman och blodet kom från samma person hade alltså Quick kunnat uteslutas som gärningsman, men van der Kwast sekretessbelade analysresultatet …

2. Att en förhörsledare vid polisen (Seppo Penttinen) läcker information till en misstänkt så att han kan svara rätt på ständigt upprepade frågor om mordplatser, mordvapen och tillvägagångssätt. Vid utredningen av mordet på den israeliske studenten och elitsoldaten Yenon Levi var Penttinen tvungen att ställa frågan om mordvapnet 151 gånger i 18 olika förhör för att Quick skulle svara rätt. Innan dess hade träpåken varit en spade, en kofot, en domkraft, en sten, en yxa och ett fälgkors.

3. Att en försvarsadvokat (Claes Borgström) låter bli att fästa domstolens uppmärksamhet på att hans klient omöjligt kan ha begått de mord han själv så gärna vill bli dömd för. En försvarsadvokat ska ju alltid se till klientens bästa även om klienten själv inte begriper sitt bästa – kanske fram för allt om klienten inte begriper sitt eget bästa. Hur kunde t ex Claes Borgström låta bli att påtala att en elitsoldat som Yenon Levi knappast skulle ha låtit sig ledas som ett får till en bil med Quick på ena sidan och en 16-åring på den andra?

4. Att en chefspsykolog (Birgitta Ståhle) vid en rättspsykiatrisk klinik hjälper sin patient att fabulera fram mord efter mord och sedan springer till polisen och berättar vad hon fått fram så att polisen kan börja jobba. Hennes ”vetenskapliga” teori går ut på att den som begår grova sexuella övergrepp och dödar sina offer, själv har blivit utsatt för grova sexualbrott som barn. De lider av okontrollerbar sexuell sadism och börjar därför ”lustmörda”. I Thomas Quick hittade hon sitt perfekta offer att studer, bara han ändrade om sin barndom så var saken klar. Hon skapade Ellingtonmodellen (Namnet Ellington används inom amerikansk psykiatri för att benämna en negativ personlighet) som går ut på att grymma och makabra våldsorgier sker i ett tillstånd av sinnesförvirring, en sorts blackout som leder till total minnesförlust. En minnesförlust som Birgitta Ståhle, lägligt nog, kan återskapa i sin terapi! Så när Thomas Quick springer omkring som en dåre på olika brottsplatser och skriker att han är Ellington, stämmer allting perfekt in i Ståhles värld.

5. Att en professor och minnesforskare (Sven-Åke Christiansson) i strid med all kunskap om vårt minne, underblåser Ellingtonmodellen och till och med skriver instruktioner och agerar regissör vid vallningarna på mordplatserna. Det var han som bestämde att Quick skulle få alla piller han frågade efter. Och lite till: Känn dig inte generad, sa professorn till mördaren. Om det pockar på så kan du få en stund vid gömslet, tillsammans med benknotorna. (!)

6. Att svenska domstolar ska släppa ”bortom varje rimligt tvivel” och i stället godkänna att mördarens berättelse är ”rimlig” för att fälla honom. Och till och med hjälpa honom att få ordning på detaljerna. T ex i fallet med norska flickan Therese Johannessens försvinnande då Quick pratat om ett grönt hus där han sett en äldre man som han övervägde att döda på tillbakavägen. Hedemora tingsrätt skriver att huset visserligen visade sig vara rött men taket var grönt och det fanns gröna träd bredvid huset ”varför huset säkert gav ett grönt intryck”.

7. Att alla dessa ovan nämnda som har utrett mord efter mord där Thomas Quick berättar om namngivna medhjälpare, struntat totalt i att lagföra dessa utpekade mördare. Medhjälparna finns med i domarna för att det hela ska hålla ihop men de har inte bara sluppit vittna utan dessutom sluppit åtal för de mord, medhjälp till mord och våldtäkter Quick anklagat dem för. Varför räcker Quicks sagor till för att fälla honom själv men inte hans utpekade medhjälpare? Svaret är förfärande enkelt: Om dessa personer dragits in i utredningarna hade allting spruckit och Quick avslöjats som en nerdrogad och uppmärksamhetstörstande mytoman. Vilket i sin tur inneburit att Christer van der Kwast, Birgitta Ståhle, Claes Borgström, Seppo Penttinen och Sven-Åke Christiansson inte blivit beundrade och berömda som gänget som avslöjade och lagförde Sveriges värste seriemördare.

Nu är det dags att ställa dessa människor till svars. Thomas Quick måste få resning och de verkliga mördarna börja jagas. På måndag släpper Blue Publishing två nya böcker som synliggör hela rättsskandalen: Thomas Quick är död och Quick – Den stora rättsskandalen. Den första har skrivits av Sture Bergwall (som är Quicks riktiga namn) och dennes bror Sten-Ove Bergwall och är ett slags samtal mellan bröderna om det trauma som uppstod mellan dem efter att Sture blivit Quick.

Så här skriver Sture Bergwall om vad som fick honom att fantisera fram Thomas Quick och hans illgärningar:

Äkta barndomsminnen.
Under åren med Birgitta som lots i dimmans rike fick de inte finnas. Dygnet runt i åtta års tid var jag hög på det knark som välvilligt och uppmuntrande stacks till mig. Hågkomster från de goda åren i vuxenlivet försköts till förmån för perversa fantasier.

Under alla åren här på Säters sjukhus, när mina jämnåriga bland personalen berättat barndomsminnen, var jag tvungen att tiga och se förbi. Med mina äkta barndomsminnen närvarande kunde mina mordhistorier inte förklaras.

Åh, det var så viktigt för terapeuten, och därmed för mig själv, att lyfta fram mina »förträngda« minnen, de som enligt teorierna inte kunde härbärgeras. De oäkta minnena, de som inte fanns.

Xanor berättade och Rohypnol gestaltade, Stesolid grät och Somadril log, Kodein smekte och Heminevrin underströk min vistelse i det perverterade paradis som jag och drogerna tillsammans med Birgitta skapat. Lögnen ljög nya lögner och talade oavbrutet.”

Den andra boken har skrivits av advokaten Pelle Svensson som i många år kritiserat alla de inblandade i Quickhärvan. Jag har ägnat ett par dagar åt att sträckläsa dem och konstaterar att detta är bland de viktigaste böcker som någonsin getts ut. Köp dem! Läs dem! Er bild av Rättssverige kommer aldrig att bli sig likt igen och detta är fullständigt nödvändigt för det vi måste kräva: Att en medborgarkommission tillsätts, att alla de inblandade ställs inför rätta för mened och grova tjänstefel och att vi aldrig, aldrig, aldrig mer låter tro gå före bevis i brottmål.

Det är som Pelle Svensson avslutar sin nya bok: Sanningen går inte att förgöra, den kan för tillfället förnekas, men aldrig besegras. Det svåraste hindret i sökandet efter sanningen är när missförhållandena är så allvarliga att folkets reaktion blir ”detta kan inte vara sant”.

Mamman och styvpappan dömda

De tre personer som torterade lille Baby P till döds har fått sina domar. Mamman fick tio års fängelse, styvpappan tolv år och styvpappans bror tre år. Styvpappan är dock, enligt Aftonbladet, redan dömd till livstids fängelse sedan han våldtagit en 2-årig flicka.

Läs gärna mitt inlägg om Baby P från 30 mars.

I morgon ska jag skriva om Sveriges största rättsskandal genom tiderna – Thomas Quick. Två nya böcker från Blue Publishing (som gav ut Mia – Sanningen om Gömda) avslöjar hur de inblandade begått allvarliga tjänstefel och mened. De har kostat samhället miljontals kronor och hjälpt ett antal verkliga mördare att komma undan. Så kan det gå när ändamålet får helga medlen och när människor är så begeistrade i en viss tanke att de släpper allt sunt förnuft och all hederlighet.

Håll ut!

En skymf mot alla kvinnor

Jag upptäckte just att en av mina kommentatorer driver en blogg som verkar otroligt bra och viktig – falsktanklagad. Jag vet ingenting om honom, men tyckte att hans kommentarer verkade vettiga och klickade mig till hans blogg. För den som tvivlar på att kvinnor ljuger om våldtäkter och incestövergrepp finns där en mycket diger länklista över sådana fall. Och detta är alltså tidningsartiklar där kvinnan/flickan ifråga antingen har erkänt att hon ljög eller överbevisats om motsatsen. Gå dit och läs!

Det skulle inte förvåna mig om följande historia snart hamnar bland de falska anklagelserna. Själv storknade jag nästan när jag läste om Elin, jag tycker att domen är en skymf mot kvinnor och våra möjligheter att ta vara på oss själva och bestämma över oss själva. Nu retar jag som vanligt gallfeber på vissa, som kommer att tolka detta som att jag tycker att män har rätt att våldta kvinnor. Det gör jag givetvis inte. Däremot tycker jag att kvinnor måste börja ta större ansvar för sina sexliv. Om du hoppar i säng med ”fel” karl har du inte rätt att skrika våldtäkt bara för att du ångrar dig efteråt. Ett samlag som i efterhand känns fel är inte en våldtäkt, det är något du får leva med som en påminnelse om ditt eget dåliga omdöme.

Nåväl, så här presenterades historien om stackars Elin, 28, som blev våldtagen på sin möhippa i Kvällsposten/Expressen. Elin hade varit ute och festat med en väninna dagen/dagarna före bröllopet. De festade uppenbarligen ganska rejält och framåt nattkröken blev det efterfest. I Expressens version är det Elin, väninnan och en 42-årig man från krogen som beger sig hem till väninnan. De häller upp lite sprit och sedan bestämmer sig väninnan för att ta en promenad! Ursäkta, men är inte detta ett mycket märkligt beteende? Varför lämnar lägenhetsinnehavaren Elin och 42-åringen ensamma mitt i natten? En högst trolig förklaring är att Elin ville ha sex med 42-åringen innan äktenskapets bojor slog till och att väninnan därför lämnar dem ensamma. Men vad vet jag – väninnan kanske lider av restless legs och måste promenera bort myrkrypningarna före sänggåendet. Hon säger till Expressen att Elin måste ha blivit drogad:

– Jag gick ut och promenerade på natten. När jag kom tillbaka, någon timme senare, mådde Elin dåligt och fick bara fram läten. En timme tidigare var hon helt redig.

En omtänksam väninna borde väl i det läget ha kastat ut mannen och hjälpt Elin att kräkas, alternativt ringt sjukhuset och ordnat med en magpumpning. Men icke. Väninnan går och lägger sig och vaknar vid sjutiden ”när våldtäktsmannen lämnade hennes bostad”. Jo, det står så. Hon gjorde flera försök att väcka Elin, men först vid halv tio fick hon liv i henne. Inte heller nu verkade hon särskilt bekymrad över Elins tillstånd.

Elin tyckte dock att det var märkligt att hennes trosor var nerhasade. Det hade jag också blivit om jag vaknat med världens baksmälla, haft dimmiga minnen av en okänd karl och förstått att jag varit otrogen mot min blivande man kort före bröllopet. Men Elin löste det hela genom att polisanmäla att hon blivit våldtagen. Av vem hade hon inte en aning, men bara en månad senare hade hon en sådan tur att hon kände igen sin nattliga dejt på krogen, larmade vakten som ringde polisen och grep 42-åringen.

– Visst hade vi sex, bekräftade han. Men helt frivillig sådan.

Tror ni att han hade en chans? Nix. Falu tingsrätt anser att vuxna kvinnor som frivilligt super ner sig, tar med sig främmande karlar hem, ber väninnan ta en promenad för att ge dem lite privacy och sedan ångrar sig har blivit våldtagna. Ritsch, ratsch, filibombombom – två års fängelse för idioten som följde med en berusad kvinna hem i tron att frivilligt sex mellan två vuxna parter fortfarande existerar.

Artikeln avslutas så här:
Elin vill att Expressen skriver om det hon varit om – och hon har ett budskap: våga polisanmäla.
– Så fort det finns misstankar om att det skett ett sexuellt övergrepp ska man polisanmäla. Dessutom är det viktigt att spara så mycket bevisning till polisen som det bara går. Det kan handla om ett lakan eller ett par trosor där det kan finnas viktiga spår.

I Aftonbladet framstår Elin inte riktigt lika oansvarig – eller så är det bara en skickligare reporter som skrivit artikeln. Staffan Lindberg kanske har hjälpt henne att verka mera trovärdig, vad vet jag. Han har dessutom haft den goda smaken att ringa försvarsadvokaten och låta denne få ett pratminus:

42-åringens advokat Jonny Johansson är kritisk till domen. Bevisen var alldeles för svaga, menar han.

– Min klient är en skötsam och ostraffad pappa. Han har inte gjort något fel.

När jag läser sådana här artiklar blir jag fullständigt tokig över hur nedlåtande kvinnor behandlas i svenska domstolar. Vi är uppenbarligen inte ansvariga för någonting i livet. Ha sex på fyllan och ångra sig? Inga problem, lilla gumman, vi dömer killen till fängelse!

Ändå kan det ju knappast vara så svenska domstolar resonerar, det är bara konsekvensen av att de resonerar som de gör. Jag tror att de helt enkelt gått på radikalfeministernas påståenden om att kvinnor inte gillar sex och bara ”sover med fienden” om det är mörkt i rummen och fienden är ens äkta make. Då uthärdar vi genom att ”sluta ögonen och tänka på England”. Om ett sexuellt möte sker på något annat sätt är kvinnan per definition våldtagen.

Är det bara jag spm känner mig skymfad och förbannad av domar som den mot Elins sängkamrat? Fattar ni inte vad detta kommer att leda till? När tillräckligt många män dömts för våldtäkt så är det slut med den sexuella friheten för kvinnor. Snart nog kommer man att upptäcka att det är fullständigt livsfarligt att låta oss springa lösa och kåta – det slutar alltid med ett par år i fängelse för stackars lättledda män. Nej, på med burkorna och stäng dörren till köket, släpp inte ut kvinnorna ty de veta inte vad de gör!

C – ännu ett offer för Liza Marklund

Vad är det som driver människor att ljuga om andra och förstöra deras liv? I grunden ligger säkert personlighetsstörningar som psykopati som skapar en inre övertygelse om att jag, jag, jag har rätt i allt jag gör och säger och att andra människor bara är hinder på min väg. Så tror jag fallet är med de många mammor som betraktar pappor som kasserade relationsrester, intalar sig själva att biologi inte betyder något (åtminstone inte när det gäller pappor) och att mammor ändå alltid är bäst.

Men vad är det som driver Liza Marklund? Varför är hon ute på ett korståg som ska förgöra ett antal människor som hon inte ens har eller har haft en personlig relation till? Vad kallas en sådan störning? Psykopati by proxy? Legopsykopat?

Det är nu ett halvår sedan Monica Antonssons utmärkta bok Mia – Sanningen om Gömda kom ut. I den avslöjas att hela den soppa som utgör boken Gömda är hopkokad av två kvinnor som uppenbarligen har en m-y-c-k-e-t liberal inställning till sanningen. Mias motiv kan jag förstå – hon är en person med begränsade intellektuella resurser med ett omättligt behov av uppmärksamhet och hämndbegär mot dem hon anser begått oförrätter mot henne. När hon mötte Liza Marklund fick hon allt detta i överflöd och miljoner på köpet. För Mia var detta skäl nog att överge sin son och lögnaktigt peka ut sin dotters far som kallhamrad mördare och misshandlare.

Men vilka är Liza Marklunds motiv? Uppmärksamhetsbehov och girighet har säkert spelat roll även för henne men en viktig komponent saknas ju – det personliga hämndmotivet. Liza Marklund har ju ingen oplockad gås med Osama, ändå skriver hon i Gömda att han (trots sin muslimska tillhörighet) kan ha varit med om massmorden i Sabra och Shatila. Hon har heller inte någon oplockad gås med Elisabeth Hermon, vars liv och rörelse hon raserade med lögnaktiga skriverier i Expressen.

Och hon har sannerligen ingen oplockad gås med C – pappan som hon nu i ett stort antal krönikor i Expressen målat ut som en av de värsta och grymmaste incestuösa pedofiler detta land har skådat. Det handlar om C, en helt vanlig kille som älskar sin son och motorcyklar, men hade oturen (eller det dåliga omdömet) att skaffa barn med fel kvinna. Mamman är enligt honom liten och späd och väcker beskyddarkänslor hos både kvinnor och män. När de skildes ville hon, som så många andra mammor, lägga C på högen för kasserade relationsrester. När C vägrade finna sig i detta och i stället krävde utökat umgänge slog lilla mor till. Två dagar före förhandlingen i tingsrätten om umgänget, polisanmälde hon C för våldtäkt av sonen.

– De grep mig 9 mars och lät mig sitta häktad till 10 juli. Det var fyra fasansfulla månader, berättar C.

Och värre skulle det bli. Den läkare som undersökte den då 8-årige pojken gjorde vissa fynd i analen som möjligen skulle kunna tolkas som sexuella övergrepp. Men de kan lika gärna härröra från förstoppning (vilket Liza Marklund vet att pojken aldrig haft …) Intyget, som jag har läst, slår alltså inte fast någonting och därför skickades det till Rättsmedicinalverket som tog orimligt lång tid på sig att undersöka pojken. För detta har de nu fått berättigad JO-kritik – ett faktum som Liza Marklund tar som intäkt för att än en gång leka åklagare, domare och bödel av C. I hennes hjärna blir kritiken från JO ett bevis för att Rättsmedicinalverket hjälpte C att slippa undan ansvar för sina bestialiska brott, genom att se till att pojkens skador hann läka.

Låt oss titta närmare på Lizas förhållande till sanningen i helgens krönika:

Liza Marklund skriver: Fem gånger under hösten 2007, och nu senast i julas, skrev jag om en liten pojke som blivit våldtagen av sin pappa.

Fakta: C dömdes av tingsrätten men friades av den högre instansen hovrätten.

Min åsikt: Journalister har inte rätt att påstå att personer som friats av en hög domstol ändå gjort sig skyldiga till allvarliga brott. C är helt klart förtalad och jag hoppas att han snart hittar en hungrig advokat som vill kasta sig över Expressen och förbjuda dem att påstå att friade personer är skyldiga!

Liza Marklund skriver: Polisförhören var utmärkta. Pojken var konkret och trovärdig.

C berättar: På videofilmen ser man hur min son fnissar åt frågorna om vad pappa gjorde med sin snopp. Och så säger han: ”Jag kommer inte ihåg vad jag skulle säga.”

Min åsikt: Jag önskar att ni alla fick titta på några sådana här ”förhör” med barn. Jag har sett så många att jag kan säga att jag aldrig i livet skulle skicka något mig närstående barn till dessa ”välvilliga” poliser och socialarbetare. Värre barnmisshandel får man leta efter. Jag har inte sett förhören med C:s son, men det C beskriver är ett mönster som går igen i många barnförhör.
Jag har tidigare skrivit om den amerikanske psykiatern Richard Gardner som hade behandlat incestdrabbade barn i 30 års tid när det på 1980-talet dök upp barn som inte alls betedde sig som de skrämda och plågade barn han tidigare mött. Nu satt barnen i hans mottagningsrum och dinglade med benen samtidigt som de ”in a sing-song-way” berättade att var pappa rört dem och hur det hade känts. Detta var början på hans fantastiska arbete för att sprida kunskap om hur vi kan skilja mellan sanna och falska anklagelser om incest och andra sexövergrepp. En RIKTIGT TYDLIG VARNINGSSIGNAL som borde förstås av var och en som besitter normalbegåvning, är förstås när barnen säger att de inte minns vad de skulle säga!

Liza Marklund skriver: Under tiden hade pappan suttit häktad och pojkens skador hade hunnit läkas.

C berättar: Min son sa i något förhör att inget hade hänt före jul. Om jag skulle ha våldtagit honom i flera år och han hade skador i mars, borde det väl funnits några skador kvar i april? Dessutom, den som var allra mest frustrerad över att undersökningen drog ut på tiden var ju jag som satt inlåst och bara väntade på något som talade för min oskuld. Jag var extremt angelägen om att Rättsmedicinalverket skulle agera.

Min åsikt: Genom åren har en mängd stolliga läkare trott sig veta hur man kan slå fast att barn blivit utsatta för sexövergrepp. En av de mest berömda är den kvinnliga barnläkaren Higgs som låg bakom Clevelandskandalen i England i slutet av 1980-talet. Hon och en kollega på stadens sjukhus tvingade varenda unge som kom till sjukhuset att stå nakna på alla fyra medan tant doktorn tittade dem i analen. Teorin löd: En normal anus håller sig stramt stängd medan det sexuellt utnyttjade barnet har en slutmuskel som anpassat sig till att slappna av.
På en enda månad hade Higgs diagnostiserat närmare tvåhundra ”analt utnyttjade barn” i det vackra grevskapet Cleveland (bilden). Innan övergreppen stoppades av sjukhusledningen hade många familjer brutit samman. Ett flertal äktenskap upplöstes, två män miste sina arbeten och två män hängde sig i sina häktesceller. 121 av barnen fick diagnosen ”säkert sexuellt utnyttjande” – i efterhand kunde endast sex fall av sexuella övergrepp mot barn konstateras.

Liza Marklund skriver: Och pojken själv då? Jodå, han mår bra i dag. Men i torsdags satt hans mamma i samtal med familjerätten igen. Pappan har nämligen begärt vårdnaden om pojken.

C berättar: Jag försöker rädda min son från mamman och terapeuten som fyllt honom med lögner. Tänk att han i ett års tid gått till en terapeut för att prata om att pappa våldtagit honom, trots att det aldrig har hänt! Hur ställer man sånt tillrätta? Jag har sagt till familjerätten att det enda jag vill är att träffa min son och berätta för honom att han inte behöver vara rädd för mig. Jag vet inte om någon våldtagit honom, jag vet bara att JAG aldrig har gjort honom illa och den dag sanningen kommer fram hoppas jag få finnas där för min son. Men vad sa familjerätten i morse? Jo, de ska höra mamman, styvpappan, terapeuten och läraren – hela det gäng som från dag ett påstått att jag är skyldig. Men de kan ju inte helt bortse från att de själva rekommenderade ett utökat umgänge för mig för 1,5 år sedan – den rekommendation som två dagar senare ledde till våldtäktsanmälan …

Min åsikt: Det borde vara kriminellt att utan några andra indikationer än en mammas påståenden, släpa iväg ungar till såväl traumatiska läkarundersökningar av underlivet som samtalsterapi där man under flera år ska ”bearbeta” saker som inte inträffat. Hur skruvad i huvudet riskerar man att bli som vuxen om man som barn fick falska minnen inplanterade i hjärnan och terapi som lök på laxen? Hur stora skadestånd ska dessa barn en gång kunna utkräva av staten/sin mamma/sin terapeut? Psykologerna Underwager och Wakefield visade i sina studier att barn som grundlöst utsatts för myndighetsingripanden efteråt uppvisar stressymptom som de tidigare inte haft, samt en minskad tilltro till föräldrarnas förmåga att skydda dem. De visade också att 71% av alla incestfall som anmäldes i samband med skilsmässor, var falska.

Åter till frågan – vad är det som driver Liza Marklund? Hon känner inte C och kan alltså omöjligt hata honom. Hon kanske känner mamman och tar (precis som i fallet Mia) på sig rollen som Gud (Gudinnan?) som ska straffa de män som Sveriges domstolar så lättsinnigt friar? Ondska är en obehaglig företeelse och det kan förefalla obegripligt att det finns människor som beter sig som Josef Fritzl eller Adolf Hitler. Men riktigt läskigt blir det när vi måste förhålla oss till vackra, blonda kvinnor som säger att de står på barnens sida samtidigt som de krossar oskyldiga människor som Osama, Elisabeth Hermon och C?

Pappor = kasserade relationsrester

När jag växte upp var fula gubbar sådana som luktade sprit och hade fula kläder och stod i buskarna och försökte locka till sig små flickor genom att påstå att deras hundvalpar sprungit bort. Mamma varnade en och man visste att pappa skulle rädda en om man någonsin råkade ut för en sådan där ful gubbe.

Till min oändliga sorg inser jag att en förfärlig massa svenska barn tror att den fula gubben är deras egen pappa. Den där hemska typen som deras mamma räddat dem från, han som aldrig får sätta sin fot i huset igen, han som tror att han kan ”köpa” barnen genom att envisas med att skicka löjliga födelsedagspresenter och julklappar och han som till varje pris ska hållas borta från sina egna barn.

Vad händer med alla dessa barn vars psykopatiska mammor med myndigheternas benägna hjälp berövats all kontakt med sina fäder? Och inte bara det – de har växt upp i tron att pappa är ett monster och vad gör det då dem själva till? De har ju trots allt en dna-uppsättning som till hälften härstammar från pappsen …

I den här artikeln från 1997 beskrivs hur en förtvivlad tysk pappa hungerstrejkar utanför en domstol i protest mot att han inte får träffa sina barn Sarah och Fabian. Gråten stockar sig i halsen på mig när jag läser om hans förtvivlan och jag förbannar alla de blåögda myndighetspersoner som går på elaka och ondsinta mödrars lögner om papporna, när det egentligen bara handlar om att de vill bli av med honom. Discarded relationship-debris kallas de i artikeln – kasserade relationsrester.

Redan för tio år sedan fanns det en miljon separerade pappor i Tyskland, 60 procent av dem förlorade även barnen i skilsmässan. Visst fanns det bland dessa oansvariga män som inte brydde sig, men artikelförfattaren konstaterar att skaran av desperata fäder växer. De icke längre älskade, de kasserade relationsresterna som på sin höjd duger till att betala underhåll och för övrigt ska skäras bort från barnens liv som ickepersoner. Berövade allt inflytande av mammorna, som enligt en studie från The German Institute for Youths förnekar att papporna älskar sina barn och menar att de bara är i vägen för deras egen uppfostran av barnen. Det faderlösa (manslösa?) samhälle som vissa radikalfeminister drömmer om är alltså på god väg att realiseras?

Om en månad är det premiär för en tysk film som heter Der Entsorgte Vater – Den förtvivlade fadern. Det är dokumentärfilmaren Douglas Wolfsperger som beskriver sin och andra pappors kamp för sina barn. Tyvärr kan jag inte tyska så ni som gör det kan väl spana in trailern och berätta vad de säger! Jag hoppas att filmen kommer att visas i Sverige, för jag anar att den är mycket viktig och minst lika aktuell här som där.

I artikeln från 1997 finns amerikansk statistik över hur det går för barn som berövas sina pappor. Andelen i % av unga som var faderlösa:

63 % av alla unga självmördare
71 % av alla gravida tonåringar
90 % av alla förrymda och hemlösa unga
70 % av alla unga i statliga anstalter
85 % av alla fängslade unga
71 % av alla unga som avbryter skolgång
75 % av alla unga i drogavgiftningsmottagningar

Men i Sverige bryr vi oss inte om faderlösa ungar. Här fortsätter svartmålningen av männen, nu senast i Aftonbladets famösa artikelserie om de 153 kvinnomorden. Jag pallade inte kommentera den medan den pågick, för jag skäms nästan å reportrarnas vägnar. Kerstin Weigl är i allra högsta grad involverad i Gömdaskandalen eftersom hon skrivit ett par böcker åt den numera avslöjade lögerskan Mia. Om man hjälpt en mytoman att tjäna grova pengar samtidigt som hennes barn och före detta man blivit mycket illa åtgångna, har man antagligen ett starkt behov av att rättfärdiga sig. Alltså: Om nu inte Mias story var sann så finns det minsann en hel massa andra sanna historier och då blir min skuld inte så stor …

Kristina Edblom är reportern som skickades till USA och av någon anledning skrev en lååång drapa om Mias bevis fast det var uppenbart att de inte alls var några bevis. Med artikelserien fick även hon en chans att bevisa för sig själv och andra att det finns massor med svenska kvinnor som är rädda, har varit rädda och borde vara rädda eftersom det finns massvis med män som bara väntar på att få ”mörda dem i deras sängar”.

Tänk om artikelserien i stället hade fokuserat på att 153 mördade kvinnor på nio år inte är mer än 17 per år. Och det är en kraftig minskning sedan 1970-talet, enligt BRÅ:s statistik en minskning med 20-30 procent. Om den berättat att 80-90 procent av männen som mördar kvinnor är psyksjuka och att vi som inte lever tillsammans med en psyksjuk man inte behöver leva i skräck. Och tänk om den berättat om hur otroligt mycket vanligare det blivit att kvinnor misshandlar och mördar. Men nyheter är väl inget för en kvällstidning nuförtiden. Sparka in öppna dörrar funkar ju lika bra, om inte bättre …

Är samtalsterapi bara bluff?

Tomas Eriksson, min synnerligen gode vän och världens bästa psykdoktor, har dragit igång en sajt som jag verkligen rekommenderar – psykiatern.se. I 35 års tid har han stridit för patienternas bästa och därmed retat gallfeber på alla de politiskt korrekta som bestämmer här i världen. På sin sajt tänker han avslöja allt som är fel i den svenska psykvården och hur den kan förbättras.

Nu går Tomas Eriksson till storms mot Socialstyrelsens förslag till nya riktlinjer inom psykiatrin, nämligen att alla som har psykiska problem som depression och ångestsyndrom ska behandlas med KBT, Kognitiv beteendeterapi. Expressen skriver i dag om det stora psykkriget som utbrutit. De krigförande är:

1. Socialstyrelsen som menar att KBT löser alla problem och ska erbjudas alla som vill. På denna sida står givetvis också KBT-terapeuterna som ser lysande tider framför sig. De kommer inte ens att räcka till för alla som kommer att kräva behandling med denna rekommenderade metod och det talas nu om snabbutbildning av KBT-terapeuter.

2. Johan Cullberg, psykodynamiker och professor i psykiatri. Han och hans kolleger har i årtionden låtit sina patienter ligga på soffan och prata rakt ut i luften utan att ge dem något slags vägledning och utan att kunna visa upp en enda tillförlitlig studie som slår fast att rotande i barndomen har gjort någon enda människa frisk. Det finns däremot ett flertal studier som visar att folk blir ännu sjukare än före terapin, att de har anklagat oskydliga föräldrar för alla möjliga hemskheter och blivit galna på kuppen. Cullberg & Co ser alla framtida jobbmöjligheter gå upp i rök med de nya riktlinjerna.

3. Tomas Eriksson som menar att de flesta depressioner läker ut av sig själv på några månader och att det oftast räcker med stöd från släkt och vänner. I de svårare fallen gör samtal ingen som helst nytta – dessa behöver botas med läkemedel. Hans främsta invändning mot KBT är att det inte heller för den metodens förträfflighet finns några vetenskapliga stöd. Läs gärna hans utveckling av resonemanget här.

Vad tror ni – är samtalsterapi bara blugg? Känner ni någon som blivit fri från en depression eller ångestsyndrom med KBT?

Att strippa framför en webcam

Jag vill verkligen inte förringa den oro många föräldrar känner för vad deras ungdomar gör framför datorn, men jag förstår inte dem som låter unga tonåringar sitta ensamma inne på sitt rum med webcam. Placerar man datorn mitt i lägenheten så omöjliggör man åtminstone striptease framför kameran, en aktivitet många unga tycks ägna sig åt.

På regeringens hemsida ser jag att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i höstas tog initiativ till en studie om ungas internetprostitution. Jag har känslan av att den kvinnan är ganska vass men att hon måste kryssa försiktigt i statsapparaten som i så många år dominerats av radikalfeminister. Hon nämner åtminstone våld i samkönade relationer i det som kallas regeringens handlingsplan mot våld och hon talar om att internetprostitution är dubbelt så vanligt bland pojkar som bland flickor.

En bekant till mig hittade dock det här exemplet på hur olika vi ser på vem som bär skulden till internetsnusket. I Saudiarabien är det minsann inte synd om flickorna/kvinnorna som tar av sig kläderna framför kameran. Tvärtom! Problemet för dem är vad de ska göra med dessa syndfulla damer som klär av sig för att bli beundrade och applåderade.

Kort om mäns och kvinnors hjärnor

Tyvärr hinner jag inte skriva de viktiga inlägg jag planerar om justitiemordet på ”styckmordsläkarna” (där Christian Diesen är inblandad) eller om det idiotiska förslaget (från Christian Diesen) om att män och kvinnor ska skriva knullkontrakt med varandra innan de ägnar sig åt sex. Det enda jag hinner så här på fredagskvällen är en liten fundering kring skillnaden mellan mäns och kvinnors hjärnor.

Jag är helt fascinerad av varför vissa blir så upprörda över forskning som visar på skillnader mellan män och kvinnor. Varför är det helt okej att symptomen på hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män, att män kan utveckla större bicepsmuskler än kvinnor, att bara kvinnor har en livmoder och förmågan att föda barn och att färgblindhet är vanligare hos män än hos kvinnor medan det utlöser fullständigt raseri att säga att det finns skillnader i våra hjärnor? Varför skulle det INTE finnas skillnader i våra hjärnor när det finns tusentals skillnader i alla andra kroppsdelar? Jag fattar helt enkelt inte vad problemet är.

Jag antar att det beror på att väldigt många människor saknar förmågan att förstå skillnaden mellan grupper och individer. Det faktum att det finns betydligt fler manliga genier än kvinnliga betyder ju inte att det INTE finns några kvinnliga genier alls eller att du som enskild kvinna måste vara mindre begåvad än en enskild man. Vad är problemet?

Om vi för ett ögonblick slutar att tänka på oss själva som upplysta 2000-talsindivider och i stället tittar på de biologiska varelser vi varit under 99,9 procent av den tid homo sapiens funnits, så kanske vi är några stycken som förmår inse att naturen ordnat oss lite olika. Det har ända tills nu behövts en kvinna och en man för att göra barn och naturen tyckte antagligen att det var smart att ge pappan och mamman lite olika egenskaper. En av dem blev stark och äventyrlig för att våga och kunna ge sig ut och skaffa mat och den andre blev hemmakär och vårdande för att palla stanna hemma i grottan och se till att barnen fick värme och kärlek. Naturen valde att ge männen de förstnämnda egenskaperna och kvinnan de senare. (Men inte ens då var hundra procent av männen modiga jägare och hundra procent av kvinnorna milda hemvårdare – det har alltid funnits sådana som varit annorlunda än majoriteten.)

Att de senaste hundra årens jämställdsdebatt inte i någon nämndvärd utsträckning lyckats ändra på vårt nedärvda beteende, är det som bland andra professorn i neurobiologi Annica Dahlström visat i sin forskning. Hon konstaterar då att de flesta kvinnorna är mer omvårdande än de flesta männen och att de flesta männen är mer karriärinriktade än de flesta kvinnorna. Men hon säger INTE att ALLA kvinnor är omvårdande eller att ALLA män är karriärinriktade. De individuella skillnaderna är stora och det finns gott om kvinnor som har en mera manlig hjärna (hon själv till exempel) och många män som har en mera kvinnlig hjärna. Varför är detta så svårsmält?!

Jo, för att den svenska statsfeminismen har bestämt att det inte finns några skillnader mellan oss, utom möjligen könsorganen. Könet är en social konstruktion heter det och enda vägen till Nirvana är att det finns exakt lika många män som kvinnor inom vartenda område i samhället. Alltså:

* Hälften av brandmännen måste vara kvinnor även om det betyder att vissa av oss blir innebrända för att de kvinnliga brandmännen inte orkar bära ut oss från brinnande byggnader.

* Hälften av dagisfröknarna måste vara män även om det betyder att vi måste tvångsrekrytera unga grabbar som inte har den minsta lust att ta hand om barn.

* Hälften av professorerna vid svenska universitet måste vara kvinnor även om de inte har kompetens eller relevant forskning bakom sig. (Det är då man får stolleprofessorer som Liz Kelly och Eva Lundgren.)

Av kommentarerna att döma verkar det finnas läsare av denna blogg som tror att jag anser att det inte finns några skillnader mellan könen eller möjligen att män är bättre än kvinnor på allting, även på att ta hand om barnen. Detta vill jag härmed dementera! Eftersom jag är ett stort fan av vetenskap och beprövad erfarenhet tror jag att mammor i större utsträckning än pappor är lämpade att ta hand om små barn och att pappor i större utsträckning än mammor är lämpade att ta hand om tonåringar.

MEN DET BETYDER INTE ATT ALLA MAMMOR ÄR BÄTTRE PÅ ATT TA HAND OM SMÅBARN OCH ALLA PAPPOR ÄR BÄTTRE PÅ ATT TA HAND OM TONÅRINGAR!!!

Vi får inte låta fördomar och/eller kunskaper om hur de flesta människor är funtade överskugga det faktum att vi alla är individer. Det är därför det är så otroligt viktigt att poliser, socialsekreterare och domstolar inte kör på gammal rutin utan i varje fall föreställer sig att de två människor de har framför sig kanske är undantag från regeln om hur kvinnor och män är. Alla människor har rätt att bli bedömda för just hur DE är, inte efter hur de flesta kvinnor eller män är, men det är ju inte samma sak som att det är ointressant att veta hur de flesta kvinnor och män är! Är ni med, eller?!

Men detta betyder inte att vi inte kan vidta åtgärder för att ändra invanda beteenden och det är förklaringen till att jag numera tycker att vi borde individualisera föräldraförsäkringen. Jag tror faktiskt inte att det skulle leda till att alla barn slängs in på dagis i förtid utan att fler män finner det självklart att vara hemma med sina spädbarn, vilket i sin tur leder till att arbetsgivare inte tvekar att anställa kvinnor utan helt enkelt tvingas acceptera att alla människor i barnalstrande ålder med stor sannolikhet kommer att vara borta från jobbet i sex-åtta månader. Detta kommer också att leda till att män inte automatiskt anses som sämsta alternativet i vårdnadstvister.

Nu får det räcka för i kväll! Ha en skön helg.

Schyman övertygade mig!

Det här kommer säkert som en chock för er som följer min blogg, men jag har faktiskt låtit mig övertygas av Gudrun Schyman! Men ta det nu lugnt innan ni får blodstörtning – jag har INTE blivit feminist och jag tror fortfarande inte på könsmaktsordningen och patriarkatets strukturella förtryck av kvinnor.

Men! När jag intervjuade Gudrun Schyman i förra veckan om hennes planer på att byta hemmakontoret i Skåne mot ett EU-kontor i Bryssel, så kunde jag förstås inte låta bli att tjafsa emot henne i en del frågor. När hon talade om det strukturella diskrimineringen av kvinnor (att de tjänar mindre, har färre chefspositioner etc) så kontrade jag med:

– Ja, precis som männen är förtryckta när det gäller makten över hemmet och diskriminerade i vårdnadstvister.

Och det var då det hände. Där satt jag och trodde att hon skulle säga emot mig, att det inte alls är så, att männen minsann får skylla sig själva bla, bla, bla. Då säger hon:

– Ja, så är det. Det är därför vi måste göra föräldraförsäkringen helt individualiserad så att inte den ena föräldern kan stänga ute den andra från omvårdnaden av barnen.

Man skulle nästan kunna säga att jag genomgick ett Halleluja Moment där! Jag värjer mig instinktivt mot kvotering och alltför mycket detaljstyrning av staten och har därför aldrig tänkt så mycket på det där med pappamånader och föräldraledighet. Kanske för att jag inte fick några egna barn och att frågan om föräldraledighet inte blev aktuell.

Nu inser jag helt plötsligt att individualiserad föräldraförsäkring skulle ta ifrån mammorna deras trumfkort. Om mamman får sina åtta månader och pappan sina åtta månader av den maximalt 16 månader långa föräldraförsäkringen, har de haft samma möjligheter att knyta an till sina barn och ingen kan anses vara en bättre vårdnadshavare enbart på grund av sitt kön.

Varför ger domstolarna nästan alltid vårdnaden till mamman? Jo, för att hon är den som varit hemma mest och därmed står för tryggheten i hemmet. Det har sällan något med personlighet eller lämplighet att göra, utan handlar nästan uteslutande om att räkna dagar. Om vi i framtiden har två föräldrar som tillbringat exakt lika mycket tid med de små barnen, måste domstolarna börja ta hänsyn till vem av föräldrarna som är lämpligast som vårdnadshavare!

Fantastiskt – jag har blivit frälst av Gudrun Schyman! I en enda fråga, märk väl. För övrigt tycker jag inte att man ska rösta varken på henne eller hennes feministkompisar i Vänsterpartiet. Malin Siwe skriver jätteroligt i DN i dag om hur Vänsterkvinnorna presenterar sig i partiets valreklam: Jag är ett offer – rösta på mig!