När jag växte upp var fula gubbar sådana som luktade sprit och hade fula kläder och stod i buskarna och försökte locka till sig små flickor genom att påstå att deras hundvalpar sprungit bort. Mamma varnade en och man visste att pappa skulle rädda en om man någonsin råkade ut för en sådan där ful gubbe.
Till min oändliga sorg inser jag att en förfärlig massa svenska barn tror att den fula gubben är deras egen pappa. Den där hemska typen som deras mamma räddat dem från, han som aldrig får sätta sin fot i huset igen, han som tror att han kan ”köpa” barnen genom att envisas med att skicka löjliga födelsedagspresenter och julklappar och han som till varje pris ska hållas borta från sina egna barn.
Vad händer med alla dessa barn vars psykopatiska mammor med myndigheternas benägna hjälp berövats all kontakt med sina fäder? Och inte bara det – de har växt upp i tron att pappa är ett monster och vad gör det då dem själva till? De har ju trots allt en dna-uppsättning som till hälften härstammar från pappsen …
I den här artikeln från 1997 beskrivs hur en förtvivlad tysk pappa hungerstrejkar utanför en domstol i protest mot att han inte får träffa sina barn Sarah och Fabian. Gråten stockar sig i halsen på mig när jag läser om hans förtvivlan och jag förbannar alla de blåögda myndighetspersoner som går på elaka och ondsinta mödrars lögner om papporna, när det egentligen bara handlar om att de vill bli av med honom. Discarded relationship-debris kallas de i artikeln – kasserade relationsrester.
Redan för tio år sedan fanns det en miljon separerade pappor i Tyskland, 60 procent av dem förlorade även barnen i skilsmässan. Visst fanns det bland dessa oansvariga män som inte brydde sig, men artikelförfattaren konstaterar att skaran av desperata fäder växer. De icke längre älskade, de kasserade relationsresterna som på sin höjd duger till att betala underhåll och för övrigt ska skäras bort från barnens liv som ickepersoner. Berövade allt inflytande av mammorna, som enligt en studie från The German Institute for Youths förnekar att papporna älskar sina barn och menar att de bara är i vägen för deras egen uppfostran av barnen. Det faderlösa (manslösa?) samhälle som vissa radikalfeminister drömmer om är alltså på god väg att realiseras?
Om en månad är det premiär för en tysk film som heter Der Entsorgte Vater – Den förtvivlade fadern. Det är dokumentärfilmaren Douglas Wolfsperger som beskriver sin och andra pappors kamp för sina barn. Tyvärr kan jag inte tyska så ni som gör det kan väl spana in trailern och berätta vad de säger! Jag hoppas att filmen kommer att visas i Sverige, för jag anar att den är mycket viktig och minst lika aktuell här som där.
I artikeln från 1997 finns amerikansk statistik över hur det går för barn som berövas sina pappor. Andelen i % av unga som var faderlösa:
63 % av alla unga självmördare
71 % av alla gravida tonåringar
90 % av alla förrymda och hemlösa unga
70 % av alla unga i statliga anstalter
85 % av alla fängslade unga
71 % av alla unga som avbryter skolgång
75 % av alla unga i drogavgiftningsmottagningar
Men i Sverige bryr vi oss inte om faderlösa ungar. Här fortsätter svartmålningen av männen, nu senast i Aftonbladets famösa artikelserie om de 153 kvinnomorden. Jag pallade inte kommentera den medan den pågick, för jag skäms nästan å reportrarnas vägnar. Kerstin Weigl är i allra högsta grad involverad i Gömdaskandalen eftersom hon skrivit ett par böcker åt den numera avslöjade lögerskan Mia. Om man hjälpt en mytoman att tjäna grova pengar samtidigt som hennes barn och före detta man blivit mycket illa åtgångna, har man antagligen ett starkt behov av att rättfärdiga sig. Alltså: Om nu inte Mias story var sann så finns det minsann en hel massa andra sanna historier och då blir min skuld inte så stor …
Kristina Edblom är reportern som skickades till USA och av någon anledning skrev en lååång drapa om Mias bevis fast det var uppenbart att de inte alls var några bevis. Med artikelserien fick även hon en chans att bevisa för sig själv och andra att det finns massor med svenska kvinnor som är rädda, har varit rädda och borde vara rädda eftersom det finns massvis med män som bara väntar på att få ”mörda dem i deras sängar”.
Tänk om artikelserien i stället hade fokuserat på att 153 mördade kvinnor på nio år inte är mer än 17 per år. Och det är en kraftig minskning sedan 1970-talet, enligt BRÅ:s statistik en minskning med 20-30 procent. Om den berättat att 80-90 procent av männen som mördar kvinnor är psyksjuka och att vi som inte lever tillsammans med en psyksjuk man inte behöver leva i skräck. Och tänk om den berättat om hur otroligt mycket vanligare det blivit att kvinnor misshandlar och mördar. Men nyheter är väl inget för en kvällstidning nuförtiden. Sparka in öppna dörrar funkar ju lika bra, om inte bättre …
INGRID CARLQVIST 