Thomas Quick måste få resning!

Vi människor vill tro våra medmänniskor om gott. Eftersom Sverige, till skillnad från många andra länder, inte haft någon kultur av myndighetskorruption tror de flesta av oss att tjänstemän är hederliga och rättskaffens. Jag tror att det är därför så många haft så svårt att tro på de uppenbara galenskaperna i Fallet Thomas Quick.

Det förefaller helt enkelt inte rimligt:

1. Att en chefsåklagare (Christer van der Kwast) medvetet för domstolar bakom ljuset, lägger fram direkta osanningar och hemligstämplar sådant som skulle motbevisa hans falsarier. T ex i fallet med den norska prostituerade Gry Storvik där man fann både sperma och blod från mördaren, trots att Quick bedyrade att Gry inte gjort något motstånd alls. Om sperman och blodet kom från samma person hade alltså Quick kunnat uteslutas som gärningsman, men van der Kwast sekretessbelade analysresultatet …

2. Att en förhörsledare vid polisen (Seppo Penttinen) läcker information till en misstänkt så att han kan svara rätt på ständigt upprepade frågor om mordplatser, mordvapen och tillvägagångssätt. Vid utredningen av mordet på den israeliske studenten och elitsoldaten Yenon Levi var Penttinen tvungen att ställa frågan om mordvapnet 151 gånger i 18 olika förhör för att Quick skulle svara rätt. Innan dess hade träpåken varit en spade, en kofot, en domkraft, en sten, en yxa och ett fälgkors.

3. Att en försvarsadvokat (Claes Borgström) låter bli att fästa domstolens uppmärksamhet på att hans klient omöjligt kan ha begått de mord han själv så gärna vill bli dömd för. En försvarsadvokat ska ju alltid se till klientens bästa även om klienten själv inte begriper sitt bästa – kanske fram för allt om klienten inte begriper sitt eget bästa. Hur kunde t ex Claes Borgström låta bli att påtala att en elitsoldat som Yenon Levi knappast skulle ha låtit sig ledas som ett får till en bil med Quick på ena sidan och en 16-åring på den andra?

4. Att en chefspsykolog (Birgitta Ståhle) vid en rättspsykiatrisk klinik hjälper sin patient att fabulera fram mord efter mord och sedan springer till polisen och berättar vad hon fått fram så att polisen kan börja jobba. Hennes ”vetenskapliga” teori går ut på att den som begår grova sexuella övergrepp och dödar sina offer, själv har blivit utsatt för grova sexualbrott som barn. De lider av okontrollerbar sexuell sadism och börjar därför ”lustmörda”. I Thomas Quick hittade hon sitt perfekta offer att studer, bara han ändrade om sin barndom så var saken klar. Hon skapade Ellingtonmodellen (Namnet Ellington används inom amerikansk psykiatri för att benämna en negativ personlighet) som går ut på att grymma och makabra våldsorgier sker i ett tillstånd av sinnesförvirring, en sorts blackout som leder till total minnesförlust. En minnesförlust som Birgitta Ståhle, lägligt nog, kan återskapa i sin terapi! Så när Thomas Quick springer omkring som en dåre på olika brottsplatser och skriker att han är Ellington, stämmer allting perfekt in i Ståhles värld.

5. Att en professor och minnesforskare (Sven-Åke Christiansson) i strid med all kunskap om vårt minne, underblåser Ellingtonmodellen och till och med skriver instruktioner och agerar regissör vid vallningarna på mordplatserna. Det var han som bestämde att Quick skulle få alla piller han frågade efter. Och lite till: Känn dig inte generad, sa professorn till mördaren. Om det pockar på så kan du få en stund vid gömslet, tillsammans med benknotorna. (!)

6. Att svenska domstolar ska släppa ”bortom varje rimligt tvivel” och i stället godkänna att mördarens berättelse är ”rimlig” för att fälla honom. Och till och med hjälpa honom att få ordning på detaljerna. T ex i fallet med norska flickan Therese Johannessens försvinnande då Quick pratat om ett grönt hus där han sett en äldre man som han övervägde att döda på tillbakavägen. Hedemora tingsrätt skriver att huset visserligen visade sig vara rött men taket var grönt och det fanns gröna träd bredvid huset ”varför huset säkert gav ett grönt intryck”.

7. Att alla dessa ovan nämnda som har utrett mord efter mord där Thomas Quick berättar om namngivna medhjälpare, struntat totalt i att lagföra dessa utpekade mördare. Medhjälparna finns med i domarna för att det hela ska hålla ihop men de har inte bara sluppit vittna utan dessutom sluppit åtal för de mord, medhjälp till mord och våldtäkter Quick anklagat dem för. Varför räcker Quicks sagor till för att fälla honom själv men inte hans utpekade medhjälpare? Svaret är förfärande enkelt: Om dessa personer dragits in i utredningarna hade allting spruckit och Quick avslöjats som en nerdrogad och uppmärksamhetstörstande mytoman. Vilket i sin tur inneburit att Christer van der Kwast, Birgitta Ståhle, Claes Borgström, Seppo Penttinen och Sven-Åke Christiansson inte blivit beundrade och berömda som gänget som avslöjade och lagförde Sveriges värste seriemördare.

Nu är det dags att ställa dessa människor till svars. Thomas Quick måste få resning och de verkliga mördarna börja jagas. På måndag släpper Blue Publishing två nya böcker som synliggör hela rättsskandalen: Thomas Quick är död och Quick – Den stora rättsskandalen. Den första har skrivits av Sture Bergwall (som är Quicks riktiga namn) och dennes bror Sten-Ove Bergwall och är ett slags samtal mellan bröderna om det trauma som uppstod mellan dem efter att Sture blivit Quick.

Så här skriver Sture Bergwall om vad som fick honom att fantisera fram Thomas Quick och hans illgärningar:

Äkta barndomsminnen.
Under åren med Birgitta som lots i dimmans rike fick de inte finnas. Dygnet runt i åtta års tid var jag hög på det knark som välvilligt och uppmuntrande stacks till mig. Hågkomster från de goda åren i vuxenlivet försköts till förmån för perversa fantasier.

Under alla åren här på Säters sjukhus, när mina jämnåriga bland personalen berättat barndomsminnen, var jag tvungen att tiga och se förbi. Med mina äkta barndomsminnen närvarande kunde mina mordhistorier inte förklaras.

Åh, det var så viktigt för terapeuten, och därmed för mig själv, att lyfta fram mina »förträngda« minnen, de som enligt teorierna inte kunde härbärgeras. De oäkta minnena, de som inte fanns.

Xanor berättade och Rohypnol gestaltade, Stesolid grät och Somadril log, Kodein smekte och Heminevrin underströk min vistelse i det perverterade paradis som jag och drogerna tillsammans med Birgitta skapat. Lögnen ljög nya lögner och talade oavbrutet.”

Den andra boken har skrivits av advokaten Pelle Svensson som i många år kritiserat alla de inblandade i Quickhärvan. Jag har ägnat ett par dagar åt att sträckläsa dem och konstaterar att detta är bland de viktigaste böcker som någonsin getts ut. Köp dem! Läs dem! Er bild av Rättssverige kommer aldrig att bli sig likt igen och detta är fullständigt nödvändigt för det vi måste kräva: Att en medborgarkommission tillsätts, att alla de inblandade ställs inför rätta för mened och grova tjänstefel och att vi aldrig, aldrig, aldrig mer låter tro gå före bevis i brottmål.

Det är som Pelle Svensson avslutar sin nya bok: Sanningen går inte att förgöra, den kan för tillfället förnekas, men aldrig besegras. Det svåraste hindret i sökandet efter sanningen är när missförhållandena är så allvarliga att folkets reaktion blir ”detta kan inte vara sant”.