Månadsarkiv: juni 2009

Är du nöjd nu, Liza Marklund?



Efter en flera år lång kamp, efter flera månader i häktet, efter en fängelsedom på osannolika sex år och sedan ett frikännande och efter åtta vidriga krönikor i Expressen av Liza Marklund ger C upp kampen om sin son Adam. Han gör det för Adams skull, han gör det för sin nya frus skull och han gör det för sin egen skull. Han gör det för att överleva.

Är du nöjd nu, Liza Marklund? Med din benägna hjälp har ännu ett barn berövats sin pappa, ännu ett barn tvingas växa upp i tron att han bär på gener från ett pappamonster och ännu ett barn ska en dag tappa hela tron på vuxenvärlden. För precis som C skriver i brevet till familjerätten och tingsrätten så kommer sanningen en dag att segra. En dag kommer Adam att förstå att han aldrig blev våldtagen av sin pappa, att hans pappa älskade honom av hela sitt hjärta och inget hellre ville än ta hand om honom och skydda honom från de galna människor som förvandlat hela hans liv till en mardröm av lögner och svek.

Jag hoppas att du sätter kaffet i vrångstrupen, Liza Marklund. Jag hoppas att C:s och Adams öden ska gnaga på ditt samvete så länge du lever. Några förhoppningar hyser jag inte, din fullständigt samvetslösa behandling av Elisabeth Hermon, Osama Awad och Mias son Michael Hjortsberg visar med all önskvärd tydlighet vilken slags människa du är. Men jag hyser fortfarande visst hopp om er andra, ni som köpte Gömda och Asyl och trots att Monica Antonsson avslöjat alla lögnerna, inte riktigt kunnat släppa taget om den ”sanning” som presenterades där.

Och jag hoppas att Adam en dag läser sin pappas brev och förstår vilken fasansfull härva av lögner hans mamma, med benägen hjälp av myndigheterna, trasslat in honom i.

Här är brevet från pappa C:

Stockholm 20090622

Tillbakadragande av begäran om gemensam vårdnad

Härmed drar jag, C, tillbaka min begäran om gemensam vårdnad om min son Adam xxxxxx-xxxx. Det är med sorg i hjärtat jag gör det, men jag ser i nuläget ingen annan utväg – om jag går vidare kommer både jag, min fru och Adam att gå under.

En dag kommer dock Adam att vilja veta varför hans pappa inte kämpade för honom – mot mammans vanföreställningar och mot myndigheternas ovilja/oförmåga att se vem den verkliga förövaren i den här sorgliga vårdnadstvisten är. Därför vill jag förklara exakt varför jag ger upp kampen om min son.

När jag först falskanklagades för att ha våldtagit min älskade son var jag övertygad om att sanningen snart skulle komma fram. Sanningen måste segra, sanningen skulle få mig fri. Men när jag dömdes till sex års fängelse av tingsrätten tappade jag tron på både rättvisan och livet. Slumpen gjorde att jag överlevde och tack vare en duktig advokat fick jag så småningom upprättelse och ett fullständigt frikännande.

Trodde jag. För trots att jag frikänts av Svea hovrätt har min sons mamma och en grupp fanatiker kring henne fortsatt hävda att Adam blivit våldtagen av mig. Att jag hängs ut som värsta sortens pedofil i Expressen må vara hänt, men att Adam tvingas utstå polisförhör där han förmåtts tala om sexuella övergrepp han aldrig varit med om och skickats i långvarig terapi för att komma tillrätta med ett trauma han aldrig utsatts för, är oförsvarligt. Hur dessa myndigheternas och mammans övergrepp kommer att påverka hans personlighet, hans självbild och hans tilltro till vuxenvärlden vågar jag knappt tänka på.

För att hjälpa Adam att hitta rätt i den härva han ofrivilligt dragits in i, för att hjälpa honom att hitta sanningen och våga tro på den, önskade jag gemensam vårdnad. Jag är fortfarande övertygad om att detta egentligen hade varit Adams bästa. Men efter ett antal möten med familjerätten har jag insett att det inte går. Situationen är alldeles för förgiftad och så länge mamman och myndigheterna vägrar inse att jag aldrig begått några sexuella övergrepp mot min son, kommer eventuell kontakt mellan honom och mig att lägga ännu mer sten på den börda han redan bär.

Genom att dra tillbaka min begäran om gemensam vårdnad hoppas jag att Adam kan få lite lugn och ro och slipper leva i skräck för den monsterpappa han lurats att tro att jag är. Jag anklagar er alla för att ha förstört en fantastiskt fin relation mellan far och son – en illgärning jag aldrig kommer att förlåta er för.

En dag kommer Adam att vara vuxen, en dag kommer han att ställa frågor om vad som hände och om varför hans pappa ”svek honom”. Den dagen hoppas jag att det här brevet kan bidra till hans jakt på sanningen. Jag ger upp, inte för att jag är feg och inte orkar längre, utan för att Adam ska få lugn och ro och för att jag inte längre hyser något hopp om att kunna hjälpa honom i den förfärliga situation som uppstått.

C

Kloka ord från Luxemburg


Jag gör som Monica och lägger ut det mejl med kloka åsikter som vi fick från en läsare i Luxemburg.

Hej!

Jag har under en längre tid följt era bloggar och även haft viss kontakt med Ingrid och Monica tidigare via e-post (har aldrig lämnat någon kommentar någonstans, mest beroende på att vissa tekniska hinder måste övervinnas). Hur som helst känns det nu angeläget att kommentera Maja Lundgrens agerande efter de senaste utspelen.
Min åsikt är följande: Maja Lundgren intresserade sig för Gömda-skandalen liksom många av oss andra, ur ett presskritiskt perspektiv. Hon fick många läsare till sin blogg, som hon startade med Monicas tillskyndan om jag förstått saken rätt, och kommentarer när hon skrev inlägg som hade med Gömda att göra. I de många snuttinläggen som har att göra med det ämne hon är insatt i, maffian i Neapel, fick hon inga kommentarer (kanske inte så konstigt i och för sig, hur många svenskar kan detta ämne bra?). Sedan när hon upplevde att Monica inte längre sparkade uppåt, utan nedåt mot ”häxorna”, privatpersoner som pga olika bagage i livet utsatt Monica för stalking, så vände hon och började kritisera Monicas blogg och förhållningssätt. Pris som hon tidigare delat ut till Monica drogs in. Samtidigt deklarerade hon att alla kommentarer var välkomna, även anonyma, vilket var rena rama julafton för Monicas kritiker. Den som förlorar i respekt är däremot Maja. Jag slutade läsa hennes blogg efter denna vändning, eftersom jag ogillar inkonsekvens och fann Maja opålitlig. Först förklarade jag hennes vändning med att hon är feminist och att Monicas ställningstagande för även pappors rätt blev för mycket för henne, men nu lutar jag åt att hon i egenskap av ”intellektuell” nog anser sig ha rätt att inta en egen ställning, inte tillhöra någon sida, och att hon som enligt egen utsago själv utsatts för våldtäkt till viss del kunde identifiera sig med Monicas stalkers. Vilket i och för sig är ett haveri, dessa människor tillhör ju inte begåvningsreserven. Men jag insåg också att Maja inte riktigt var insatt när hon tog dessa personers parti och sjasade iväg två kommentatorer som jag uppskattar, Alexis och Kimzha.
Så om hon nu kritiserar Daddy så ska man inte ta det på allvar, hon har helt enkelt inte grepp om saken, än mindre insikt i frågan om vårdnadstvister på det sätt som Ingrid har. För min del tror jag att det var Ingrids förhoppning om att Valette-mamman skulle få fängelse som hon ansåg vara hjärtlöst. Men att därmed kalla Ingrid för sadistkärring är att sänka sig till en alltför låg nivå. Jag anser att man hädanefter kan sluta bry sig om vad Maja Lundgren tycker. Jag hoppade trots mina tidigare föresatser in på hennes blogg när daddy diskuterades, och behållningen där var de vettiga kommentarerna, framför allt daddys egna. För övrigt är det deprimerande att läsa empatilösa och rent dumma kommentarer, en anledning till att hålla sig borta från Maja Lundgrens blogg.
Ann Helena Rudberg kallade Maja labil i en bra kommentar på Monicas blogg, och jag håller med. Jag tycker man kan märka något av detta redan i hennes texter. Det som störde mig i ”Pompeji” var just stilbytena, bra och informativ text hoppade plötsligt över i vardagsspråk, vilket var mycket inkonsekvent. Säkert ett medvetet stilbyte, men ändå störande för mig som läsare.
Vad jag däremot gillar är personer som driver en sak konsekvent och med fakta som underlag, och därför följer jag era bloggar med intresse. Först lite ljumt, eftersom jag lyckligtvis själv inte är drabbad, inte heller någon i min närhet, av någon vårdnadstvist, men med allt stigande intresse och insikt i att den bristande jämställdheten i vårdnadsfrågor är ett stort samhällsproblem i Sverige. Det krävs stort mod och civilkurage att utmana en världsbild som rått de senaste 30 åren, och man märker av kommentarerna att många fortfarande är fast i denna världsbild och inte förstår att den nu utmanas av sådana som daddy och Ingrid (och Monica för den delen i och med avslöjandet av Mia som den långt ifrån perfekta modern).
Hoppas ni inte ger upp i er upplysningskampanj! Jag följer den och tycker ni gör rätt som ger offentlighet åt maktmissbruk. Utan tvivel är det detta det är frågan om i Daddys fall. Ingen gillar dock att avslöjas som inkompetent, så man får hoppas att de myndighetspersoner det nu är frågan om inte vidtar hämndåtgärder och ägnar sig åt ytterligare maktmissbruk. För övrigt är det en pseudodebatt om Daddy ska lägga ut bilder på sin dotter eller inte – när jag ser bilderna förstår jag ännu mer varför han inte ger upp kampen. Jag tycker snarare det är en bekräftelse av dottern att visa bilder, annars är hon ju bara anonym.
Det finns mer att diskutera men det får vi återkomma till.
Med vänlig hälsning

Maria Halldorf (alltså ej den Maria som kommenterat på Ingrids blogg i dag, men hennes åsikter är mina)
bosatt i Luxemburg

Gör som Daddy – vägra ligga lågt!




Jag antar att de flesta av er som läser min blogg också läser Daddys. Några av er följer tydligen också Maja Lundgrens blogg, som såvitt jag begriper var helt ointressant tills hon började bråka med Monica Antonsson och fortsatte med att angripa Daddy för att han kämpar för sin dotter. Bloggen är fortfarande helt ointressant, Maja har inte mycket eget att komma med men gillar tydligen att få många kommentarer och eldar på dem vars åsikter är mest rabiata. Följaktligen följer jag inte hennes blogg, men eftersom hon tydligen hade kallat mig sadistkärring häromdagen var jag tvungen att kolla in vad hon menade.

Det begriper jag fortfarande inte. Det har tydligen något att göra med att jag värnade så pass mycket om pojkarna Valettes mamma att jag inte la ut hennes virriga försvar i Nyköpings tingsrätt. Jag tänkte att det räckte med det där julaftonscitatet för att ni skulle förstå varför hon miste vårdnaden om barnen och varför hennes enda chans att vara heltidsmamma var att kidnappa sina barn. Men min omtankte om mamman tolkade Maja Lundgren som sadism. Någon som förstår logiken och kan upplysa mig om denna?

Själv är Maja uppenbarligen bra på att känna av vilka människor som är pedofiler genom att läsa deras bloggar. Så här ”eftertänksamt” skriver hon i en kommentar i natt:

Första gången jag läste Daddys blogg kände jag ett spontant NEJ, fy fan. En viss övertygelse om att han var pedofil. Sättet att skriva om dottern, exhibitionismen du talar om. Sedan tänkte jag mig tanken att han var oskyldig, bland annat var det att anklagelsen dök upp såpass sent som fick mig tveksam. Samtidigt har jag sällan kunnat läsa den bloggen utan att få starka känslor av obehag. Jag har förlitat mig på att samhället står pall för påtryckningar. Sedan har det framkommit mer och mer, och jag ska säga att videon du nämner är sådan att jag hoppas att Daddy absolut inte får vårdnaden om dottern ens enstaka helger.

Ursäkta mig, vem är det som är elak och sadistisk? Jag tror inte att Maja Lundgren har läst tillnärmelsevis så många vårdnadsutredningar och domar som jag och jag tror inte att hon (i likhet med de flesta människor) någonsin sett ett videoförhör med ett barn som påstås vara utsatt för sexövergrepp. Ändå kan hon tydligen ta jobb hos polisen och peka ut vilka som är pedofiler och incestförövare. Men för Majas och er andras skulle tänker jag nu berätta lite grand för er om hur det kan gå till i polisens förhörsrum.

I Göteborg finns en inrättning som heter Barnhuset. Så här fint beskriver de sin verksamhet på sin hemsida:

Barnhuset arbetar med barn upp till 18 år som utsatts för olika övergrepp. Det kan handla om fysisk misshandel, sexuella övergrepp eller kvinnlig könsstympning.

Barnhuset samlar alla utredningar och insatser under ett och samma tak så att barn slipper slussas runt mellan olika myndigheter. På Barnhuset träffar barnet de olika personer som behöver ställa frågor om det jobbiga som har hänt. Här gör vi också upp en plan för hur det ska bli bättre i framtiden.

Tanken må vara god, men resultatet är förfärande. För vad händer när en massa myndighetspersoner samlas på ett ställe och vill vara barnens riddare? Jo, de utgår från att alla barn som kommer till dem har varit utsatta för övergrepp, de vill ju så gärna hjälpa barnen, inte ifrågasätta deras mammor och vänder därför ut och in på sig själva för att få ungarna att säga det som deras mammor påstår att de sagt därhemma. Om det inte vore så förfärligt, så är det nästan komiskt att se de här poliserna in action.

För en tid sedan åkte jag till Göteborg för att tillsammans med en god vän som lika länge som jag varit engagerad i alla dessa rättsskandaler, försöka hjälpa en falskanklagad pappa. Vi gick igenom förundersökningen och kunde som vanligt konstatera att pappan råkat illa ut därför att hans försvarare hade missat flera viktiga saker. I förundersökningen fanns också videoförhören med pappans dotter, en liten flicka i samma ålder som Rania, Daddys dotter. Har de inte redan gjort det så ska väl Barnhuset snart slå klorna även i henne.

Den lilla flickan på videon vi såg hade en både smart och genomtänkt metod för att slippa svara på den kvinnliga polisens äckliga frågor. När hon förstått att polisen inte tänker ge sig utan bara fortsätta ställa frågor om pappas snopp, så börjar flickan springa runt i rummet, skratta högt och vara allmänt störig. Poliskvinnan blir alltmer besvärad men ger sig inte: Men kommer du inte ihåg att du sa till den andra polisen, förra gången du var här, att pappa hade gjort någonting med sin snopp? Du sa ju det till henne, varför vill du inte säga det till mig?

– Kommer inte ihåg, kommer inte ihåg, sjunger flickan och tar några varv till runt stolen. Till sist ger poliskvinnan upp, åtminstone tillfälligt, och lämnar rummet för att dryfta sina problem med flickans mamma. Nu händer något helt obetalbart – så fort polisen lämnar rummet sätter sig flickan ner och börjar stillsamt måla en teckning. Gud så skönt att den där hysteriska tanten gick ut ur rummet så att jag fick lite lugn och ro, verkar hon tänka. Efter ett par minuter kommer polisen tillbaka, samma scener som tidigare utspelar sig framför kameran och efter nästan en hel timmes tortyr lämnar de äntligen den lilla flickan i fred.

DETTA, MINA VÄNNER, ÄR BARNMISSHANDEL AV TREDJE GRADEN!!!

Kärleksfulla pappor som Joakim Ramstedt hotar mammor i deras tidigare så odiskutabla roll som Bästa Föräldern. Det finns alldeles för många mammor som anser att pappor är fullständigt oviktiga och behandlar dem därför som kasserade relationsrester. Möjligen kan han få finnas i barnens liv, men bara om han ställer upp till hundra procent på hennes villkor. Gud nåde honom om han börjar ta plats, har synpunkter på mammans sätt att vara mamma och till och med vågar hävda att barnet har det bättre hos honom. Då ska han bort till varje pris. Och blir de inte av med honom kidnappar de barnen, ett brott som blivit allt vanligare.

Dessa mammor är givetvis inte i majoritet, men de är tillräckligt många för att utgöra ett allvarligt problem i vårt land. De drar sig inte för att anklaga sina barns pappa för det skamligaste av alla skamliga brott – incest. Inte för ett ögonblick reflekterar de över hur deras eget barn påverkas av att behöva prata om pappas snopp, att utsättas för timslånga förhör i ”jakten på sanningen” eller den sorg barnen känner när de inte längre får träffa sin pappa. Sådana mammor borde ögonblickligen fråntas vårdnaden och inte få träffa sina barn oövervakat förrän de insett vidden av sina brott.

Jag vet inte vad Ranias mamma säger till sitt barn, men betänk bara det faktum att hon kom dragandes med en incestanmälan som svar på att Joakim skickade ett långt brev till socialförvaltningen med sina farhågor för hur dottern har det hos sin mamma. Delar av hans brev har jag tidigare publicerat här på bloggen men då under fingerade namn. Men det handlar om Joakim och Rania. Den här beskrivningen säger i mina ögon allt om vem av dessa båda föräldrar som har mest kärlek och klokskap ett erbjuda:

När vi kommer ut har Lisbeth gått och satt sig i bilen. Molly ropar mamma… mamma… och tittar sig omkring, undrandes varför hon inte är där. När vi gått halvvägs till bilen kliver Lisbeth ur. Hon hälsar på Molly utan någon större entusiasm medan jag hämtar hennes ryggsäck i min bil. När jag ger Molly ryggsäcken säger jag till Lisbeth att Molly har två tavlor i den som hon vill ha på väggen i sitt rum. Molly blir då ivrig att visa upp dom och ber mig ta fram dom vilket jag gör. Molly visar sedan lysande av stolhet upp sina fina tavlor för mamma som bara slänger en blick på dom och säger ”det blir nog inte så käckt”. Så lång tid tog det henne att släcka ljuset jag lyckats tända i Mollys ögon denna gång. Jag utbrister spontant ”varför då?” Innan jag kommer på mig själv och snabbt kysser Molly på pannan och säger hej då och vi ses snart igen, innan jag snabbt går därifrån, för att undvika ännu en scen. Jag gråter i bilen på väg hem.

Vet ni vad Joakim är anklagad för att ha gjort? Jo, han har duschat tillsammans med sin dotter och låtit henne sova bredvid pappa i dubbelsängen! Fullständigt normala aktiviteter för vilken förälder som helst, kanske särskilt för en som får träffa sin dotter så lite som Joakim fått sedan han trädde in i stadiet kasserad relationsrest.

På Majas blogg har det diskuterats om Daddy gör rätt eller fel som går ut med namn och bild på sig själv och dottern. Jag är helt övertygad om att han gör rätt – åtminstone för dotterns skull. En dag kommer hon att vilja veta varför hennes pappa ”svek” henne och försvann ur hennes liv och en bättre kärleksförklaring än den han leverar dag efter dag på sin blogg finns bara inte. Men jag förstår att mamman är förbannad, fram tills nu har de flesta mammor kunnat begå sin brott i det tysta och kamma in sympatier bara de slänger ur sig ordet incest.

Det absolut sämsta råd incestanklagade och vårdnadstvistande pappor kan få är det som nästan alla advokater ger dem: Ligg lågt. Att ligga lågt är förödande, när pappan legat lågt tillräckligt länge (av omsorg om barnet och för att advokaten sa det) så har mamman redan hunnit hjärntvätta barnet till att tycka illa om pappa och vara rädd för honom. Då är han redan en loser.

Det enda som oroar mig är hur myndigheterna reagerar på Joakims bloggande. Risken är att de känner sig utpekade som inkompetenta idioter och det är få myndighetspersoner som står ut med att avslöjas som sådana. Men eftersom ligga lågt-konceptet ändå är dömt att misslyckas och att öppenhet alltid är bäst, så hoppas jag att Joakim ändå får rätt. Jag hoppas också att han startar en ny trend – en ”jag ger mig aldrig-trend” bland landets bortvalda och kasserade pappor.

Vägra ge er! Vägra ligg lågt!




Jämställda bröst?!


I dag fattade fritidsnämnden i Malmö ett skojigt beslut – de har bestämt att kvinnors bröst inte längre väcker sexuellt begär. För hur ska man annars tolka deras beslut om att tillåta kvinnor att bada utan bikiniöverdel? Vad ska de säga när de kvinnor som låter brösten hänga fritt kommer och klagar på att en man stirrat extra länge på hennes behag eller råkat nudda dem under vattnet?

– Jo, förstår lilla frun, i Malmö har vi bestämt att kvinnobröst inte längre är sexuella. Så om en man tittar väldigt mycket på dem så betyder det verkligen inte att han tänker snuskiga tankar, han grunnar säkert bara över det faktum att ert vänstra bröst är betydligt större än det högra. Det har ni väl själv lagt märke till?

Håhåjaja, vilka skojiga saker den här feministiska jämställdheten leder till. Å ena sidan finns det badhus som spärrar av för män och låter kvinnorna komma in gratis, i trygg förvissning om att slippa stöta på snuskhumrar. Å andra sidan finns det badhus som faller till föga för kvinnor som menar att det är deras jämställda rätt att bada topless. Bengt Forsberg som är s-märkt ordförande i fritidsnämnden har grunnat länge och nu förstår han att bikiniöverdelen verkligen är kvinnoförnedrande. Så här säger han till Sydsvenskan:

– Vi definierar inte vad badkläder är för män och plötsligt skulle vi göra det för kvinnor. Män kan också ha stora bröst som liknar kvinnobröst.

Huvudet på spiken, Bengt! Vi kvinnor får ju ”njuta” av alla fetlagda herrars ”man boobs” så varför skulle inte ni få kolla in våra?

Nu tror jag dock inte att det är lönt att ni vallfärdar till Aq-va-kul i Malmö för att få se nakna bröst. Sedan bränna behån- och toplessvågen på 1970-talet har underklädesmodet fullständigt exploderat och de allra flesta kvinnor tycker nog att det är roligare att ha en snygg behå eller bikiniöverdel på sig, som framhäver bröstens vackra rundning, än att låta dem hänga fritt.

Men nätverket Bara bröst, som startade kampanjen är nöjda. Till Kvällsposten/Expressen säger en av dem:

– Jag är väldigt glad över att politikerna tagit ställning mot ett toplessförbud. Det visar att vi går mot allt mer jämställda klädkoder, säger Sanna Ferm.

Tror du kvinnor nu kommer att börja bada topless i simhallar?

– Ja, det tror jag. Allteftersom tror jag att fler kommer göra det.

Det tror inte jag. Jag dristar mig till att påstå att kvinnobröst är starka sexuella symboler för de flesta män – och kvinnor. Och våra sexuella lustar kan man näppeligen avskaffa med ett beslut i fritidsnämnden …

Men till Bengt Forsberg och alla andra som bekymrar sig över bristen på jämställda bröst, rekommenderar jag det här skojiga klippet:

Rapport från Nyköping


Efter en lång dag i Nyköpings tingsrätt och rättegången mot mamman som kidnappade sina pojkar Frank och André, är jag nu tillbaka i min lånade Stockholmslägenhet. När de öppnade dörrarna till tingssal 1 i morse kl 9 var min plan att lägga ut direktrapporter här under hela dagen. Eftersom gammelmedias intresse för rättegången varit lika med noll (bara lokaltidningen Södermanlands Nyheter har varit på plats) så tänkte jag att det kunde vara kul att hålla bloggvärlden uppdaterad. Men redan efter en kvart insåg jag att det inte skulle gå.

Den där lilla människan som satt där bredvid sin advokat, i kjol och turkosgrön dräktjacka, sa sådana konstiga saker om halvåret då hon var på flykt med barnen att jag bara inte kunde. Det gick inte att lägga ut allt hon sa, det var helt enkelt för konstigt och jag kände att jag måste tänka lite innan jag publicerade något.

Nu tror jag att jag nöjer mig med att skriva att pojkarnas mamma har mycket dålig verklighetsförankring. På frågan om hur hon tror att pojkarna upplevt den långa isoleringen och den brutna kontakten med pappa, skolan och kompisarna i Australien, säger hon utan tillstymmelse till eftertanke:

– Men vi hade julafton varenda dag! Vi har åkt skridskor och badat och gått på museer och bakat bullar och gräddtårtor. Jag har stärkt deras självförtroende och de har mått mycket bra av att vara med mig.

Hos denna mamma finns inte ett uns av självrannsakan, inte minsta tanke på hur hennes egna barn kan ha upplevt sitt ofrivilliga halvår i Sverige. Jag hoppas verkligen att hon döms till fängelse, inte för att hon kommer att nå några insikter där, men för att andra mammor eller pappor som överväger att behandla sina barn på det här sättet ska bli avskräckta. Åklagaren Thomas Malmenby krävde att hon ska dömas till fängelse för grov egenmäktighet med barn för vilket minimistraffet är sex månaders fängelse. Han menade dock att hon bör få ett straff på cirka tio månader.

De goda nyheterna är att Frank och André mår jättebra nu. De har kommit lite efter i skolan på grund av sitt missade halvår, men för övrigt har livet återgått till det normala, rapporterar George.

Domen mot deras mamma faller 10 juli.

Vilket övergrepp!



Den här artikeln är viktig. Den visar med all önskvärd tydlighet hur svenska myndigheter bär sig åt mot föräldrar. I det här fallet råkar det vara så att pappan som blev misstänkt för misshandel av sitt barn hade stöd av barnets mor, men det räckte inte. Om myndigheterna bestämt sig för att pappa slår barnet, så slår pappa barnet …

Det tog flera månader innan Joakim Olanders son undersöktes och visade sig lida av benskörhet. Under tiden satt han häktad och led, även när han kom ut, alla helvetes kval över de misstankar som riktats mot honom. Tror ni att myndigheterna bett familjen om ursäkt sedan de konstaterat att ”misshandeln” berodde på benskörhet? Givetvis inte.

Ni som vill stödja familjen kan besöka deras hemsida och kanske till och med bidra till Liams fond.

I morgon ska jag på rättegång i Nyköping. Mamman som kidnappade barnen hon har ihop med George Pesor ska berätta vad som styrde henne och hur hon tänkte. Jag kommer att vara på plats och lämna rapport! Tills vidare kan ni kolla in Monica Antonssons blogg:

Domen överklagad


Jag har just mejlat med Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog och forskare som gjort omfattande sakkunnigutredningar i båda de vårdnadsmål jag skrev om i förra inlägget. Tyvärr kunde hon berätta att domen från Solna tingsrätt inte vunnit laga kraft eftersom Svea hovrätt beviljade prövningstillstånd, rättegången är utsatt till 25 september. Ännu sorgligare är att hovrätten beslutade om inhibition av tingsrättens dom, vilket betyder att den inte gäller. Barnen är alltså inte överlämnade till sin pappa och mamman är inte skild från barnen, vilket tingsrätten tyckte var av yttersta vikt för barnens möjligheter att återknyta till sin pappa och för att må bra.

Det är egentligen märkligt att hovrätten kan stoppa en underrätts dom på det viset. Om hovrätten redan sagt att domen inte ska verkställas, så har de ju på ett sätt redan ställt sig på mammans sida. Genom att nonchalera tingsrättens 45 sidor långa dom där det utförligt förklaras varför det är för barnens bästa att flyttas över till pappa och inte ha någon kontakt alls med den hjärntvättande mamman på hela sommaren, har man redan ställt sig på mammans sida. Eller varför är man annars beredd att så lättvindigt laborera med barnens väl och ve?

Att trots tingsrättens dom ge mamman ytterligare fyra månader med barnen, känns verkligen otryggt.