En "svikarpappas" outsägliga sorg


Debatten som följde på mitt förra inlägg kom av någon märklig anledning att handla om ”svikarpapporna”. De som alltid dras upp när man försöker berätta hur många pappor som förgäves kämpar för sina barn. Då kommer alltid någon dragande med att ”svikarpapporna” ändå är många fler (oklart enligt vilken statistik) och så ska vi strunta i de ”enstaka goda papporna” som kanske ”kommit lite i kläm”.
För alla er som inte tror att det är precis lika fruktansvärt för en pappa som för en mamma att berövas eller tvingas ge upp sitt barn, publicerar jag här en berättelse som jag hämtat från Daddys blogg. Brevet kommer från en vanlig svensk pappa som gav upp sina barn, en så kallad svikarpappa.
Läs och gråt.

”Jag gick ifrån mina barn under omständigheter mycket värre än någon möjligen kan förstå. Men vem avgör det? Och hur kan man jämföra? Andra har drabbats på liknande sätt men under olika omständigheter och nivåer av orättvisa. Det synes mig opraktiskt att jämföra pappors fasor. De är alla hemska. Jag vet inte många som skiljer sig. I mitt eget fall och under rådande omständigheter så var att försvinna helt rätt sak att göra. Det var det enda att göra, jag gjorde det för dem. För barnen. Det var det enda möjliga sättet att ge dem ett relativt normalt liv, utan mig.

Det fanns ingen brottslighet, inga droger eller sprit. Det fanns inget våld i hemmet. Jag var bara en pappa som försökte vara den bästa pappa jag kunde. Jag har aldrig velat vara något annat. Det fanns ingenting som gjorde att jag förtjänade att förlora mitt barn och allt annat jag som ägde och älskade. Det var bara familjerätten, det svenska rättsväsendet och dess fördomar och diskriminering och alla de lögner och svek och den juridiska skräck de genererar. Det är allt som behövs. Det var mitt beslut. Min personliga uppoffring för mina barn. Men inte många kommer att se det på det sättet. Utom naturligtvis de som har upplevt fädernas mardröm. Mina erfarenheter och historia gör mig maktlös för att förklara denna personliga mardröm för någon. Ingen kommer att tro på det ändå, på grund av att historian i sig själv och bakgrunden till den är omöjlig att förklara och ännu mer omöjlig att förstå. Ingen kan få reda på den verkliga katastrofen bakom min historia. Jag kan inte prata om det eftersom det för smärtsamt, och jag kan inte skriva om den med någon större detalj. Det är lättare att bara säga att jag gick iväg eftersom jag ville.

Att som vissa missnöjda i papparättsrörelsen älskar att föreslå, ”göra sig själv till ett offer” var aldrig ett alternativ för mig. Men jag vet att det finns många andra pappor som varit tvungna att vidta denna åtgärd också. Den enda utväg dom såg. Jag förstår det. Vi vet alla varför vi var tvungna att göra det, och jag kan nästan garantera att 99% av svikarpapporna inte hade något annat alternativ. Normalt skulle vi aldrig frivilligt överge våra barn. Att ta på sig en offerroll eller vad det än porträtteras som. Verkligheten för oss är naturligtvis helt annorlunda. Men ingen kommer någonsin att få veta. Så småningom när jag är död och borta kommer människor fortfarande säga att det var mitt fel. Och även mina barn kommer att tycka så. Sådan är den mardröm mitt liv har blivit.

Det är min sons födelsedag i dag. Han fyller 18. Senast jag såg honom hade han just fyllt 13 och då bara några dagar under de månader jag fortfarande fanns kvar. Det har gått nästan 5 år sedan lagen försköt mig från hans liv. Samma sak gäller för mina två döttrar. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt annat än två Facebook-meddelanden från honom. Ett som sa att han inte ville ha någon kontakt med mig och ett som med svordomar och hårda ord utgjorde ett anklagande angrepp på sin egen far, som en följd av de lögner och svek som har byggt myten kring det faktum att hans far gick bort ur hans liv.

Det finns andra som har nekats min närvaro, kärlek och uppmärksamhet och det har bara förvärrat hela mardrömmen. Jag är ett brottsoffer, det kan inte förnekas, och även om jag ville skydda mitt rykte så är saker som dom är. Även om det inte var mitt eget beslut är jag sannerligen inte den enda som har tvingats in på denna väg. Det sorgligaste av allt är att de människor och de system som gjorde det här och fortsätter att göra det mot otaliga andra bara får fortsätta förstörelsen utan att någon ens förstår eller ser att det händer. Och även när någon inser det, så tror ingen på det. Det fås att framstå som en massiv konspirationsteori som bara inte kan hända här … i Sverige? Det låter lika dumt som att frimurarna, SÄPO, Wallenberg, Illuminati och alla typer av dunkla figurer skulle på något sätt ligga bakom pappornas katastrof. Det är så den verkliga fienden och själva systemet kommer undan med det. Det är anledningen till att ingen uppmärksammar det. Vi är bara pappor som ”måste ha gjort något fel”, ”konspirationsteoretiker och tokskallar”. Den ofrånkomliga slutsatsen. Vi frånskilda och separerade pappor vet allt om det.

Med tiden kommer det svenska folket och media och även politiker att plötsligt vakna upp till det faktum att Sverige har upplevt den största sociala katastrofen i dess historia och att det egentligen inte var ”svikarpappornas” fel. Att något så stort, så destruktivt och så rättsvidrigt faktiskt försiggick rakt framför deras ögon och ingen gjorde något för att stoppa det. Dom visste inte ens om det. Jag kan nästan förutse vad som kommer att hända. Det kommer att skrikas ursinniga anklagelser. Den svenska allmänheten kommer att vilja veta varför svenska pappor och deras barn behandlades på ett sådant sätt. Det kommer att tillsättas utredningar och kommissioner för att lösa problemet, söka upprättelse och orsaker. Det kommer att måsta betalas ut skadestånd. Och naturligtvis kommer det att pekas finger och anklagas och motanklagas och debatten kommer att fortsätta och fortsätta. Det kommer att finnas många frågor och det kommer att bli förändringar och det kommer att bli en skamfläck för landets rättshistoria som för alltid kommer att leva kvar. Men det kommer att vara för sent för oss och för sent för våra barn. Alldeles för sent för sanningen. Oavsett hur historien kommer att beskriva det hela i slutändan. För mig kommer detta för alltid att leva kvar som tiden för Sveriges ”Familjeförintelse”. Det finns inte några andra ord för det.”

”Svikarpappan”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s