Är du nöjd nu, Liza Marklund?



Efter en flera år lång kamp, efter flera månader i häktet, efter en fängelsedom på osannolika sex år och sedan ett frikännande och efter åtta vidriga krönikor i Expressen av Liza Marklund ger C upp kampen om sin son Adam. Han gör det för Adams skull, han gör det för sin nya frus skull och han gör det för sin egen skull. Han gör det för att överleva.

Är du nöjd nu, Liza Marklund? Med din benägna hjälp har ännu ett barn berövats sin pappa, ännu ett barn tvingas växa upp i tron att han bär på gener från ett pappamonster och ännu ett barn ska en dag tappa hela tron på vuxenvärlden. För precis som C skriver i brevet till familjerätten och tingsrätten så kommer sanningen en dag att segra. En dag kommer Adam att förstå att han aldrig blev våldtagen av sin pappa, att hans pappa älskade honom av hela sitt hjärta och inget hellre ville än ta hand om honom och skydda honom från de galna människor som förvandlat hela hans liv till en mardröm av lögner och svek.

Jag hoppas att du sätter kaffet i vrångstrupen, Liza Marklund. Jag hoppas att C:s och Adams öden ska gnaga på ditt samvete så länge du lever. Några förhoppningar hyser jag inte, din fullständigt samvetslösa behandling av Elisabeth Hermon, Osama Awad och Mias son Michael Hjortsberg visar med all önskvärd tydlighet vilken slags människa du är. Men jag hyser fortfarande visst hopp om er andra, ni som köpte Gömda och Asyl och trots att Monica Antonsson avslöjat alla lögnerna, inte riktigt kunnat släppa taget om den ”sanning” som presenterades där.

Och jag hoppas att Adam en dag läser sin pappas brev och förstår vilken fasansfull härva av lögner hans mamma, med benägen hjälp av myndigheterna, trasslat in honom i.

Här är brevet från pappa C:

Stockholm 20090622

Tillbakadragande av begäran om gemensam vårdnad

Härmed drar jag, C, tillbaka min begäran om gemensam vårdnad om min son Adam xxxxxx-xxxx. Det är med sorg i hjärtat jag gör det, men jag ser i nuläget ingen annan utväg – om jag går vidare kommer både jag, min fru och Adam att gå under.

En dag kommer dock Adam att vilja veta varför hans pappa inte kämpade för honom – mot mammans vanföreställningar och mot myndigheternas ovilja/oförmåga att se vem den verkliga förövaren i den här sorgliga vårdnadstvisten är. Därför vill jag förklara exakt varför jag ger upp kampen om min son.

När jag först falskanklagades för att ha våldtagit min älskade son var jag övertygad om att sanningen snart skulle komma fram. Sanningen måste segra, sanningen skulle få mig fri. Men när jag dömdes till sex års fängelse av tingsrätten tappade jag tron på både rättvisan och livet. Slumpen gjorde att jag överlevde och tack vare en duktig advokat fick jag så småningom upprättelse och ett fullständigt frikännande.

Trodde jag. För trots att jag frikänts av Svea hovrätt har min sons mamma och en grupp fanatiker kring henne fortsatt hävda att Adam blivit våldtagen av mig. Att jag hängs ut som värsta sortens pedofil i Expressen må vara hänt, men att Adam tvingas utstå polisförhör där han förmåtts tala om sexuella övergrepp han aldrig varit med om och skickats i långvarig terapi för att komma tillrätta med ett trauma han aldrig utsatts för, är oförsvarligt. Hur dessa myndigheternas och mammans övergrepp kommer att påverka hans personlighet, hans självbild och hans tilltro till vuxenvärlden vågar jag knappt tänka på.

För att hjälpa Adam att hitta rätt i den härva han ofrivilligt dragits in i, för att hjälpa honom att hitta sanningen och våga tro på den, önskade jag gemensam vårdnad. Jag är fortfarande övertygad om att detta egentligen hade varit Adams bästa. Men efter ett antal möten med familjerätten har jag insett att det inte går. Situationen är alldeles för förgiftad och så länge mamman och myndigheterna vägrar inse att jag aldrig begått några sexuella övergrepp mot min son, kommer eventuell kontakt mellan honom och mig att lägga ännu mer sten på den börda han redan bär.

Genom att dra tillbaka min begäran om gemensam vårdnad hoppas jag att Adam kan få lite lugn och ro och slipper leva i skräck för den monsterpappa han lurats att tro att jag är. Jag anklagar er alla för att ha förstört en fantastiskt fin relation mellan far och son – en illgärning jag aldrig kommer att förlåta er för.

En dag kommer Adam att vara vuxen, en dag kommer han att ställa frågor om vad som hände och om varför hans pappa ”svek honom”. Den dagen hoppas jag att det här brevet kan bidra till hans jakt på sanningen. Jag ger upp, inte för att jag är feg och inte orkar längre, utan för att Adam ska få lugn och ro och för att jag inte längre hyser något hopp om att kunna hjälpa honom i den förfärliga situation som uppstått.

C

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s