Olika inför lagen, olika i pressen

Detta är bilden av en mörderska. Hon heter Ane Repp och är en norsk tecknare som i juli 2008 drogade 63-årige Per-Olov Thernström med förgiftade negerbullar och sedan slog ihjäl honom med en släggyxa. Efteråt väntade hon i flera minuter och slog sedan ytterligare ett slag för att vara säker på att han var död innan hon täckte över honom med ett lakan och ett överkast, stal hans plånbok, tog hans bil som hon körde till Karlstad, tömde hans bankkonto, gick hem och skrev ett trevligt mejl till Per-Olovs sambo som i det läget inte hade en aning om att hon just blivit änka. Två dagar senare tog Reppe emot sambon (som var hennes gode man) i sin lägenhet och visade upp sina nya kläder och smycken. Både sambon och Per-Olov hade hjälpt norskan att få ordning på sitt liv och sin ekonomi. Sambon sa i det läget inget om att Per-Olov var försvunnen men hon tyckte det var konstigt att hennes skyddsling helt plötsligt fått så gott om pengar att hon kunde shoppa.

Känner ni inte igen fallet? Nej, det kan ju bero på att kvällstidningarna som vanligtvis frossar i ond bråd död inte har skrivit mer än några pliktskyldiga artiklar om mordet på Per-Olov Thernström – trots det fullständigt sensationella faktum att Ane Reppe friades (!) av Värmlands tingsrätt.

Först vid tredje polisförhöret erkände hon och då påstod hon att Thernström hade försökt våldta henne och att hon därför satt honom ur spel genom att trycka in smulor av sina sömntabletter i negerbullarna hon hade tagit med sig till sommarstugan. För att hålla honom lugn följde hon med honom in i sovrummet, klädde av sig naken och la sig ”stel som en pinne”. Men när han försökte få henne att utföra oralsex drog hon sig till minnes att hon sett en släggyxa och en hammare på golvet bredvid sängen (!) och lyckades få tag på yxan. Hon slog med en ”vevande rörelse men hennes avsikt var inte att skada honom utan hon ville bara få honom att inse att hon menade allvar med att hon inte ville ha någon typ av sexuell aktivitet.”

Därefter fortsatte hon slå eftersom Per-Olov Thernström verkade vara mycket arg och försökte ta yxan ifrån henne. Hon slog och slog, han blödde och blödde och utstötte någon typ av ljud som hon tyckte påminde om gurglingar eller ett kräkningsljud. Per-Olov Thernström tog tag i sin skjorta och stoppade denna till viss del i sin mun, segnade ner mot sängen och landade med huvudet delvis mot väggen. Hon slog inga ytterligare slag efter det att han blivit liggande i sängen. (Motsägs av obduktionen som visar att det gick flera minuter mellan det näst sista och sista slaget.)

När Ane Reppe insåg att Thernström var död fick hon panik. Ändå lyckades hon dra bort det nedblodade lakanet och stoppa detta i en plastpåse där hon även la släggyxan, fast hon vet inte varför. I detta förvirrade tillstånd kom hon också ihåg att ta med sig de förgiftade negerbullarna, sin väska, Per-Olov Thernströms nycklar och hans plånbok. Fast det sistnämnda minns hon inte. Inte heller att hon tagit ut hans pengar med hjälp av hans bankomatkort. Hon tog hans bil och åkte hem och sov. När hon vaknade tog hon sin cykel och åkte till återvinningsstationen där hon slängde släggyxan. Lakanet slängde hon i en soptunna och nycklarna till sommarstugan kastade hon ut i Molkomsjön.

Därefter blir hennes minnesbilder suddiga. Hon åkte till Norge och det tog mer än en vecka innan liket efter Thernström hittades. När polisen kom och förhörde Ane Reppe sa hon inget om att Thernström försökt våldta henne för ”hon hade tidigare läst en artikel som poängterade att våldtagna kvinnor kan ha svårigheter med att bli trodda då de kommer i kontakt med rättssystemet. Denna farhåga om att inte bli trodd bidrog till att hon kände sig obekväm att berätta om det inträffade för polisen. En annan anledning till att hon inte berättade om händelsen var att hon ville vinna lite tid för att komma underfund med hur hon skulle hantera den uppkomna situationen.”

Citaten är från domen och beskriver hennes egen berättelse. Obduktionen visade däremot att ”kraften i det våld som utövats mot Per-Olov Thernströms huvud måste ha varit kraftigt då frakturerna var omfattande. Benbitar var intryckta i skallhålan och det gick spricklinjer ner till skallbasen. Skallbasen är det som hjärnan vilar på. Då fraktur uppkommer på skallen tyder detta på att kraftigt våld använts då detta är ett hårt ben som det krävs mycket våld för att åsamka frakturer på.”

Värmlands tingsrätt (t h) köpte dock hela den osannolika historien om våldtäktsförsöket och F-R-I-A-D-E Ane Reppe! Hon gick alltså ut från tingsrätten som en fri kvinna trots att hon på ett bestialiskt sätt tagit livet av sin egen gode mans sambo. Tingsrätten tyckte inte att hennes historia var motbevisad och menade att hon haft rätt att skydda sig med våld mot en befarad våldtäkt.
Tack och lov ändrade Hovrätten över västra Sverige (t v) domen i tisdags och dömde Ane Reppe, inte för mord men för dråp, till sex års fängelse. Och det är väl okej, om åklagaren inte kunde bevisa att Ane Reppes negerbullar var förgiftade innan hon la upp dem på kakfatet i Per-Olov Thernströms sommarstuga så kan hon inte bevisa att dådet var planerat. Det ovanliga med hovrättens dom är att i princip alla domstolens ledamöter är skiljaktiga. De två juristerna (!) ville fria henne och de två nämndemännen ville ge henne ett strängare straff, åtta i stället för sex år.

Men det allra mest intressanta med den här domen tycker jag är att nästan ingen skriver om den. DN hade det här och Expressen det här. Avsaknaden av artiklar beror sannerligen inte på brist på dramatik. Här finns en uppsjö av intrikata detaljer och framförallt är det udda, trots allt är det fortfarande ovanligare att kvinnor mördar män än tvärtom.

Så varför skriver inte tidningarna? Varför kastar de sig inte över det här spännande målet och intervjuar Per-Olov Thernströms stackars sambo som alltså var god man för mörderskan? Varför får inte hon gråta ut i tidningarna och berätta om sorgen efter Per-Olov?

Svar: För att offret var man och gärningsmannen är en kvinna. Och då gäller inte längre alla normala journalistiska regler om att ju ovanligare en händelse är desto större nyhetsvärde har den. Ni har väl hört det gamla journalisttalesättet om vad som är en nyhet:

Hund bet man – ingen nyhet.
Man bet hund – stor nyhet!

Brevet till Expressen om Pappa C

Sedan Liza Marklund skrivit sin åttonde krönika i syfte att ta heder och ära av Pappa C, skrev hans advokat Jan Kyrö ett brev till Expressen. Förhoppningen var att få tidningen att uppmana Liza Marklund att hålla sig till sanningen (haha!) men de bevärdigades inte ens med ett svar. Här är brevet:

Jag tänker på en oskyldig pappa

Han misstänktes för något så oerhört allvarligt och stötande som våldtäkt på sitt eget barn. Åtal väcktes. Han fälldes i tingsrätten. Han frikändes i hovrätten. Det var en lättad pappa som försattes på fri fort och återförenades med sin sambo. Han visste att vägen tillbaka till ett normalt liv skulle bli lång, dels på grund av den oerhörda oro, stress och maktlöshet han känt under tiden som frihetsberövad, dels på grund av att anklagelsen var den värsta tänkbara och fullständigt overklig, våldtäkt på sitt eget barn. Pappan var under lång tid efter den frikännande domen sjukskriven. Han gick, och går fortfarande, i terapi. Han har ett mycket mödosamt arbete framför sig.

Pappan har efter en tid påbörjat arbetet med att försöka återupprätta kontakten med sitt barn. Även detta arbete är mödosamt eftersom mamman vägrar låta honom träffa barnet. Även detta är tragiskt. Liksom hela historien. Både för pappan och för barnet.

Det som är mycket anmärkningsvärt – tillika skälet till att jag idag tänker på denna pappa – är att det alltjämt, ett och ett halvt år efter hovrättens dom, skrivs om detta ärende samt att det hävdas att den friande domen mot pappan är felaktig. Jag kan ha förståelse för att det kan röra upp känslor att en domstol fäller och en annan domstol och högre instans, friar. Särskilt i ett mål som rör något så oerhört stötande och upprörande som påståenden om våldtäkt på sitt eget barn. Vad jag inte har förståelse för är att inte ens de som skriver om ärendet i media tillåter sina känslor med tiden kylas av. Känslor kan nämligen enligt min uppfattning ofta grumla ens förmåga att objektivt värdera fakta. I synnerhet om de som skriver påstår sig ha fakta i målet som visar att hovrättens dom är felaktig. De som har fakta i målet, bland annat undertecknad advokat som försvarade pappan samt hovrättens ledamöter, har analyserat och bedömt att den bevisning och de omständigheter som lagts fram i målet, inte har räckt för en fällande dom. Åklagaren synes ha delat denna analys och bedömning eftersom denne inte har överklagat hovrättens dom.

Det skrivande som alltjämt förekommer i media om detta fall syftar, dels till att allmänt undergräva allmänhetens tillit till svenska domstolar, dels till att specifikt undergräva den i den civiliserade världen allmänt antagna principen att var och en av oss skall betraktas som oskyldig. Skyldiga är vi först när det finns en laga kraftvunnen dom från en domstol som efter en fair trial har prövat skuldfrågan.

Underminerandet består konkret i att i detta fall inte redogöra för faktiskt relevanta omständigheter som har haft betydelse för värdering av bevisningen i målet. Bland annat har det i hovrätten visats motiv från barnets mamma i målet att medverka eller i vart fall förstärka påstått lämnade uppgifter. Mamman har sedan flera år innan pappan åtalades anmält honom för olika brott. Samtliga har lagts ned. Mamman har begärt besöksförbud vid tre tillfällen vilka ogillats eller hävts sedan pappan inte längre var misstänkt för det brott mamman anmält honom för. Parterna har under denna tid även tvistat i domstol om barnet eftersom mamman inte ville att pappan skulle få träffa barnet, särskilt inte sedan pappan träffat en ny kvinna.

Det finns en vårdnadsutredning från familjemålet som gjordes i slutet av den period som våldtäkterna påstods ha ägt rum som fastslog att det inte fanns något anmärkningsvärt i fallet och att det inte fanns några invändningar mot att pappan har umgänge med barnet. Någon rättsmedicinsk bevisning finns inte som bevisar att någon våldtäkt över huvudtaget har förekommit. Barnets egna uppgifter var vidare sådana att de saknade detaljer som barnet ? även med hänsyn till hans mognad och ålder ? uppenbart hade kunnat redogöra för om påståendenas innehåll varit självupplevt.

Kritik mot domstolar och andra rättsvårdande myndigheter och aktörer skall givetvis få förekomma. Sådan måste dock vara riktad åt rätt håll och så långt som möjligt vara grundad på fakta. Ett sådant krav bör i vart fall kunna ställas på det skrivande som skett i detta fall; särskilt då det är uppenbart att den bevisning och de omständigheter som hovrätten har haft att ta ställning till uppsåtligen förvrängts och utelämnats. En läsare får intrycket att uppgifterna i artiklarna bygger på objektiva fakta. Detta är lika vilseledande som tragiskt. För allmänhetens syn på våra domstolar, för den mänskligrättsliga principen att vi alla är oskyldiga, för den pappan som jag tänker på som aldrig får ro, för det barn som inte får träffa sin pappa.

2009-02-06
Jan Kyrö

Nedlagda anmälningar
Ofredande 050225-26
Olaga hot 050225-26
Skadegörelse 050313
Olaga hot 050313
Sexuellt ofredande 030826
Misshandel 2000 som preskriberats

Begärt besöksförbud avvisat 031027
Besöksförbud 050408, upphävt 050610 pga C inte längre misstänkt för brott
Överklagat av mp. Ogillat av HovRn.

Vårdnadstvist 050405
Stämt 050305
Misstankar misshandel nedlagt 050530, TR beslut 050822

Vårdnadsutredning 060809, A helt OK. Föreslår utökat umgänge.

De elaka mödrarnas farsot

Semestern är slut och det är dags att öppna bloggen igen. Jag tänkte börja med en liten programförklaring eftersom det före stängningen blev så olidligt tröttsamt att höra att jag ”rackar ner på mitt eget kön”, att jag ”tror att pappor alltid är bäst” och att jag påstår att ”det inte finns några incestförövare”.

Syftet med den här bloggen är att sätta sökarljuset på några saker som gammelmedia nonchalerar och som därför den breda allmänheten inte känner till. De radikalfeministiska teorierna har fått ett sådant fäste i det svenska samhället att de inte längre ifrågasätts: Att det finns en könsmaktsordning där alla kvinnor alltid är underställda alla män och att vi styrs av ett patriarkat.
Orden kan verka oskyldiga och inte syfta till något annat än att ge kvinnor samma möjligheter i livet som män alltid haft. Men jag menar att denna paroll i själva verket har skapat ett samhälle där många kvinnor automatiskt ser sig som offer i stället för att ta eget ansvar. De vill ha halva makten i det offentliga livet och hela makten i det privata. De ser det som en självklarhet att få bestämma allt om barnen, från beslutet om de ska födas eller inte till om barnen alls ska få träffa sin pappa när skilsmässan är ett faktum.

Människor som ser sig som offer fast de i själva verket har väldigt stor makt, kan bli riktigt farliga. De kan få för sig att det är helt okej att polisanmäla en man för våldtäkt dagen efter fylleknullet som de ångrar – för egentligen ville hon ju inte och det borde han faktiskt ha förstått … De kan intala sig själva att barnen har det bäst utan pappan – för pappa kan ju vem som helst vara, det går lika bra med nästa karl man träffar. Jag vet en kvinna som upprepade gånger har sagt till sin egen dotter att pappor inte gjort något annat än levererat spermier, det är bara mamman ”som burit barnet under sitt hjärta i nio månader” som kan känna äkta kärlek. För att verkligen visa sin kärlek har denna mamma helt utan grund (avfärdat av ett antal instanser som rent nonsens) i nästan hela flickans liv hävdat att hennes pappa utsatt henne för övergrepp. Samtidigt som hon påstår att pappan kanske egentligen inte ens levererat spermierna, såvitt hon minns hade hon ytterligare två-tre sängkamrater under förhållandet med flickans pappa så det kan vara vem som helst av dem. Kärleksfull mamma, någon?

Att en del som kommenterar här är skeptiska och inte vill tro att det förhåller sig på det här viset, har jag förståelse för. Vi trygghetsknarkande svenskar är invaggade i tron på den goda staten, det goda samhället och de goda medborgarna. Givetvis behöver vi något att vara rädda för och där fyller männen en funktion. ”Män är läskiga våldtäktstyper och pappor hinner knappt få barn förrän de börjar utsätta dem för övergrepp.” Motsatsen till dem är de goda mödrarna, de svaga kvinnorna som trots sitt underläge i könsmaktsordningen står upp för de oskyldiga små barnen och räddar dem undan de farliga förövarna. Och längst fram i ledet går Monica Dahlström Lannes, Madeleine Leijonhufvud, barnhusen och alla andra som ”räddar barnen”.

Så tror uppenbarligen de flesta svenskar att det förhåller sig och de vill absolut inte höra saker som motsäger detta. Världen ska vara begriplig, män är onda och kvinnor är goda. Mammor offrar sig alltid för sina barn, pappor som påstår sig vilja ta hand om sina barn gör det bara för att jävlas med mamman. Svart och vitt, enkelt och bra.

Och så kommer jag och säger att detta inte är sant. Jag hävdar att kvinnor har all makt över familjen och att förfärande många mammor inte drar sig ett ögonblick för att skada sina barn så länge det ”goda syftet” att bli av med pappan kan genomdrivas. En del nöjer sig med att tala illa om pappan och på så vis alienera honom från barnen, andra (om detta inte lyckades) falskanmäler honom för sexövergrepp. En åtgärd som hittills varit i det närmaste riskfri eftersom domstolen antingen tror på henne och skickar honom i fängelse eller finner att bevisen inte räcker men förutsätter att hon, falskanmälerskan, handlade i god tro och därför inte skickar henne heller i fängelse.

Mitt mål med att berätta alla historier om samvetslösa kvinnor och hårt drabbade pappor är inte att ”racka ner på mitt eget kön”. Jag tycker för övrigt att det är ett fånigt påstående, varför skulle jag i första hand solidarisera mig med mitt kön och inte med skåningar, liberaler eller journalister – grupper jag också tillhör. Jag solidariserar mig med sanningen, med rättvisan och med barnen och deras oomkullrunkeliga rätt till båda sina föräldrar. I årtionden har papporna fått klä skott för att de är svikarpappor som överger sina barn antingen redan vid födseln eller vid skilsmässan, nu är det dags att låta mammorna klä skott. Visa dem att vi tar avstånd från deras inställning att pappor är oviktiga spermaleverantörer som ska finna sig i att hamna på sophögen för kasserade relationsrester och lämna sina egna barn i fred.

Denna de elaka mödrarnas farsot härjar inte bara i Sverige, hela västvärlden är vad jag förstår drabbad av eländet. Här är en artikel som visar hur det går till i Kanada. För er som inte läser engelska kommer här en översättning.

Usel mamma var verkligen förtjänt av fängelse

Av Mindelle Jacobs

Fredag 12 juni

De flesta fäder som av sina sinnesrubbade exfruar förnekas rätten att träffa sina barn, ger hellre upp kampen än riskerar att ruinera sig själva i evighetslånga rättstvister. En kirurg från Toronto hade dock såväl pengarna som beslutsamheten att fortsätta. Han vann enskild vårdnad om sina tre döttrar sedan hans fru i mer än ett årtionde hjärntvättat barnen till att hata honom.
Hon dömdes sedermera till 35 000 dollar för den ringaktning hon visade genom att strunta i upprepade domstolsförelägganden om att söka hjälp. På tisdagen dömde en domare i Ontario henne till ett ännu strängare straff då han beslöt att hon ska betala mer än 250 000 dollar av exmakens rättegångskostnader.

Pappans utgifter var ”en tvistande parts värsta mardröm”, deklarerade Ontario Superior Court Justice Faye McWatt (bilden): ”Mamman har uppträtt vilseledande och i ond tro genom hela rättsprocessen.”
Om mamman i det här fallet hade fängslats redan första gången hon struntade i rättens beslut, hade alla vunnit. Mamman hade lärt sig att domstolar inte ser med blida ögon på trots av domstolsförelägganden, pappan hade fått möjlighet att knyta an till sina barn mycket tidigare och domstolens resurser hade kunnat användas till mer meningsfulla saker.

Det är en trevlig överraskning att modern faktiskt bestraffades, bättre sent än aldrig. Men ändå, pappan står sannolikt inför en enorm utmaning när han ska försöka vinna tillbaka sina barn. Att upphäva den skada som orsakades av föräldern som ägnade åratal åt att alienera barnen från exmaken, är en utdragen process. Flickorna, som nu är 14, 11 och 10 år, kan vara skadade för livet av sin mors sjuka och själviska agerande, ett beteende som McWatt rakt ut kallade ”känslomässig misshandel”.
Paret skildes 1999 men KD som modern kallas, nekade sitt ex AL, i princip all kontakt med barnen. Samtidigt var hon överbeskyddande mot barnen, nästintill så att hon infantiliserade dem. Det äldsta barnet var inte ens pottränat vid fem års ålder. Mellanflickan hade fortfarande nappflaska på natten när hon var tre.

En psykolog varnade redan 2000 att barnen löpte en ”avsevärd risk” att alieneras från fadern.
AL gav upp kampen om barnen under sex års tid eftersom hans exfru hotade att han inte skulle få någonting om han pressade henne. Men det spelade ingen roll vad han gjorde. Han fick ändå inte träffa sina döttrar. Två helger mellan 2000 och 2006 var enda gångerna han träffade dem. Och då tillät inte mamman honom att tala till dem alls.
Trots allt fanns det ett band mellan fadern och döttrarna. Kort efter skilsmässan kramade en av döttrarna honom men varnade samtidigt: ”Berätta inte för mamma att jag gjorde såhär.”
Men 2006 tycktes bandet vara helt brutet. Den äldsta visade ingen tillgivenhet, mellandottern tittade inte på honom och den yngsta talade till honom med monoton stämma. Det har gått elva år sedan parlamentsrapporten (med sina dussintals rekommendationer) om vårdnad och umgänge med barn släpptes. Där finns också förslaget att termerna ”vårdnad och umgänge” ska ersättas med ”delat föräldraskap” i the Divorce Act.

Men det förutsätter ju att båda föräldrarna är resonabla. I det här fallet är modern helt uppenbart en knäppskalle som använde sina barn som vapen mot sitt ex. Fängelse hade lärt henne läxan betydligt snabbare. AL är nu ”utpumpad men mycket, mycket lycklig. Han har sina barn hos sig”, säger hans advokat Harold Niman. ”Ett sådant här utslag kommer förhoppningsvis att sända ett viktigt budskap till de människor som tror att det är okej att underminera relationen mellan barn och den andre föräldern.”

En del av de mammor som beter sig så här är naturligtvis inte helt friska. Vanföreställningar är ett betydligt mera vanligt förekommande fenomen hos befolkning än vi inbillar oss. Men det betyder inte att vi ska lyssna till vanföreställningarna, göda dem och skicka oskyldiga i fängelse på grundval av dessa. De sociala myndigheterna bör tränas i att upptäcka mammor med vanföreställningar och hjälpa dessa att skilja på fantasi och verklighet.

Sedan finns det tyvärr alldeles för många mammor som av ren elakhet – ”Hell hath no fury like a woman scorned” visste redan William Shakespeare – tar till vilka medel som helst för att hämnas på sina ex. De vet själva att pappan inte har gjort något mot barnen, de anser sig bara vara högre stående varelser som i ensamt majestät ska avgöra vilka pappor som får vara en del av sina barns liv och vilka som ska skickas i fängelse trots att de inte begått något brott.

Dessa kvinnor är de allra farligaste, det är de som rider på den radikalfeministiska vågen som tutat i gemene man att alla kvinnor är underställda män och per definition är såväl goda som ständigt hjälplösa offer. Dessa kvinnor måste stoppas, dessa kvinnor måste bestraffas. De måste förlora vårdnaden om sina barn, skickas i fängelse och dömas till skyhöga böter och skadestånd för allt lidande de orsakat.

Detta är syftet med min blogg. Att väcka alla er som tror att dessa mammor inte finns. Se dem! Avslöja dem! Anmäl dem! Tala om för dem att de inte har rätt att leka Gud. Jag vet inte hur många sådana här mammor det finns, var skulle sådan statistik stå att finna? Många av dem lyckas redan i inledningsskedet skrämma bort papporna och finns därför inte i några myndigheters rullor. Men varje gång jag skriver ett inlägg på bloggen får jag en drös mejl från pappor som drabbats av dessa mödrar så problemet kan inte vara litet.

Det är alltid en tragedi för ett barn att mista en förälder, hur detta än går till. Men hur extra smärtsamt måste det inte vara att växa upp i tron att ens pappa är ondskefull för att i tonåren upptäcka att det i själva verket är mamman som av ren ondska och illvilja ljugit om pappan som nu kanske är förlorad för alltid? Kanske tog han livet av sig när han inte fick vara pappa längre, kanske går det trasiga bandet aldrig att reparera.

En sista liten brasklapp. Ja, det finns fantastiska, ömma och kärleksfulla mammor. Ja, det finns samvetslösa pappor som skiter i sina barn. Men dem finns det redan tusentals bloggare, journalister och politiker som bryr sig om. Mitt syfte är att visa en annan sanning, en som alltför länge förtigits, en som går emot allt vi lärt oss om mammor och pappor och som därför är svårare att acceptera. Inte desto mindre finns den. Se den!

Jag har semester!

Det är kul och stimulerande och otroligt jobbigt att blogga! Det är fantastiskt roligt att få skriva om precis vad man vill (utan en chef som bestämmer att man ska bevaka en hundutställning i stället), stimulerande att få så mycket respons, nya idéer och ibland befogad kritik. Men det är för jävla jobbigt när man får besök av troll vars enda intresse är att förstöra, sprida illvilja och elakheter. Och som kräver att jag ska sitta vid datorn 24/7 och besvara varenda kommentar på stört. Moon har på ett par dagar fått mig att tillfälligt tappa sugen – och det var väl det som var meningen …

Nu har jag bestämt mig för att njuta av min semestervecka i Stockholm och för att kunna göra det har jag stängt kommentarerna. Moon, L och ni andra som antingen inte kan eller inte vill förstå vad jag skriver, ni får sticka och brinna och sprida er antiintellektuella dynga någon annanstans.

Ni andra förstår säkert att syftet med denna blogg är att lyfta fram sanningar som förtigs i gammelmedia och visa exempel på hur förfärligt det kan gå till på ställen som Barnhus där folk påstår sig arbeta för barnens bästa men i själva verket bidrar till att inplantera falska minnen hos dem och hjälper hatiska mammor att beröva sina barn deras pappor. Som är så övertygade om att de gör rätt att de aldrig stannar upp och ser vad de faktiskt gör. Känner du igen dig, Moon?

Ni förstår också att detta inte betyder att jag tror att ALLA som jobbar på Barnhus gör ett dåligt jobb, att ALLA mammor som skiljer sig från sina barns pappor har för avsikt att slänga dem på sophögen för kasserade relationsrester eller att ALLA socialarbetare automatiskt ställer sig på mammornas sida. Men det är tillräckligt många som gör det för att detta ska ha blivit ett stort problem i vårt samhälle – ett problem som inte många uppmärksammar och ett problem som många gör allt för att dölja.

Men det finns undantag. Två moderata riksdagsledamöter skrev en mycket bra debattartikel i DN i går, som ett par av er länkade till i kommentarerna. De säger så klokt att man borde fokusera på problemlösning i stället för att medverka till att föräldrarna sitter och höjer sig själva till skyarna och anklagar den andre för alla möjliga hemskheter. Tänk om det fungerade så på socialförvaltningarna och familjerätterna? Att det första som hände när en mamma (det är oftast det) kommer dit och vill ha enskild vårdnad INTE var att soctanterna la huvudet på sned och undrade hur de kunde hjälpa henne att bli av med en hemsk pappa, utan sa åt henne att barnets pappa är lika viktig som du och att det här handlar om ert barn, inte om dig. Ditt barn har rätt att få älska och vara lika mycket med sina föräldrar och ska slippa fyllas med skit om den person som bidragit med hälften av barnets gener.

Jag tycker att man borde börja redan under graviditeten. Vid första ultraljudet borde barnmorskan spänna ögonen i de blivande föräldrarna och poängtera att detta är ERT barn. Inte ditt och inte ditt. Ni har gjort det här tillsammans och ni ska ta hand om det tillsammans. Om ni inte klarar att leva tillsammans så ska ni vända ut och in på er själva för att inte låta detta drabba barnet.

Misströsta inte, ni som gillar min blogg och gotta er inte, ni som avskyr den – jag är tillbaka om en vecka igen! Jag ska bara ge mig själv tillåtelse att njuta av min ledighet tillsammans med min kära sambo och min älskade bonusdotter utan att gå omkring och undra vilken dynga som sprids i kommentatorsfältet under tiden.

Gynning och jag och några till!

Gynning och jag och några till har skrivit en debattartikel som i dag är publicerad i Sydsvenskan. Läs den gärna och kommentera!

Sydis tar tydligen alltid bort titlarna, men här kommer de:

Pelle Billing, läkare och genusdebattör
Tanja Bergkvist, matematiker
Carolina Gynning, programledare och konstnär
Pär Ström, redaktör Genusnytt
Ingrid Carlqvist, journalist
John Johansson, Civilingenjör
Björn Ljungberg, doktorand i ekonomisk historia
Emma Rydgren, fil kand statsvetenskap
Magnus Falkman, genusdebattör
Andreas Dahlin, Tekn. Dr. Biovetenskap
Johan Lundberg, chefredaktör Axess Magasin

I trygghetsnarkomanernas land

Jag har äntligen köpt och läst David Eberhards bok ”I trygghetsnarkomanernas land”. Vilken kille, vilken bok – ni bara måste läsa den! David Eberhard, som är psykiater och chef för psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, beskriver på ett fantastiskt klarsynt och underhållande sätt varför vi i ”världens tryggaste land” är så rädda för allt och alla. De som växer upp i en helt vadderad och disneyfierad miljö invaggas nämligen i tron att ingenting är farligt. När de sedan blir vuxna och drabbas av svek, arbetslöshet och insikten om att livet en dag ska ta slut blir de helt handlingsförlamade och vänder sig till Farbror staten och kräver att få hjälp.

Det är därför psykakuten numera översvämmas av unga människor vars flick- och pojkvänner lämnat dem och inte som förr endast uppsöks av dem som har allvarliga självmordstankar och psykotiska vanföreställningar.

KimhZa Bremer tipsade mig om ett exempel på alla dessa larm som dagligen och stundligen skrämmer svenskarna. på DN Debatt i dag. Artikeln är samtidigt ett exempel på den förföljelse av helt vanliga pappor som Daddy och andra drabbas av. Där skriver förre vice statsmininstern Ingela Thalén och Bodil Långberg, ordförande och kanslichef på Stiftelsen Allmänna Barnhuset, en varningsartikel om de tusentals barn som i Sverige lever med skyddad identitet. Jag tycker att syftet med artikeln är lite oklart, men deras tes är om jag förstått det rätt att det är synd om dessa barn för att de har skyddad identitet … Vilket väl i bästa fall gavs dem för att de var på flykt undan en farlig person. Men nu är det dåligt att de är skyddade för då kan de inte vara med i scouterna?

Stiftelsen Allmänna Barnhuset är inte det slags barnhus som finns i bl a Göteborg där poliser timme ut och timme in plågar små barn som uppenbarligen inte varit med om några sexövergrepp, med äckliga frågor och i värsta fall planterar in falska minnen i deras hjärnor. Den här stiftelsen grundades redan 1633, då som ett hem för föräldralösa barn. Nu beskriver de sin verksamhet så här:

Idag ligger fokus på att utveckla och sprida kunskap kring utsatta barn. Det gör vi genom att stödja forskning, driva metodutvecklingsprojekt, ordna konferenser och publicera skrifter.

Thalén och Långberg har säkert ett gott syfte med sin artikel – visst är det synd om barn som skiljs från sin ena förälder, tvingas ljuga om sin identitet och inte får vara med i scouterna. Men vari ligger det verkliga problemet? Det kanske inte är att ingen myndighet gjort en utredning om hur svårt det är för barn att leva gömda och utan sina ena förälder (det är rätt lätt att räkna ut med sunda förnuftet). Det stora och ruskiga problemet är väl det faktum att 4 276 barn lever gömda i Sverige (enligt artikelförfattarna siffror från 2008).

Fattar ni?! Fyratusentvåhundrasjuttiosex barn har fått skyddade personuppgifter i vårt land. Om vi antar att de i genomsnitt är två syskon så skulle det alltså betyda att vi har 2 138 pappor som är så farliga för sina barns fysiska och mentala hälsa att det bästa är att de inte får träffa dem, att de inte ens får lov att skriva brev till dem, att de inte får lov att veta var deras egna barn bor, om de har det bra, är friska och lyckliga. Ja, ni vet, sådana som Daddy… Hans envisa kamp för att få lov att älska och ta hand om sin dotter har ju gjort mamman så ”skräckslagen” att hon fått skyddad identitet för sig och Rania.

Så hur många av dessa 2 138 pappor är egentligen så farliga för sina barn att de ska fråntas all kontakt med dem? Hälften? En fjärdedel? En bråkdel? DET vore något att först och främst ta reda på. För om 90 procent av de barn som lever med skyddad identitet gör det helt i onödan så är problemet ganska lätt åtgärdat och alla borde bli glada över insikten att barnen inte behöver leva gömda längre.

Framförallt borde någon se över hela systemet med skyddade personuppgifter. Vad jag förstår räcker det att en mamma polisanmäler sina barns pappa för misshandel och sexövergrepp, för att hon ska få socialens hjälp med skyddade personuppgifter och ny bostad på ny ort. Vips är barnen antingen skyddade från en monsterpappa eller har fått sina liv uppochner-vända på grund av att deras mamma lider av vanföreställningar som understöds av de sociala myndigheterna i ett gigantiskt folie à deux.

Tänk om folkhälsoministern Maria Larsson kunde undersöka det i stället för att bara förutsätta att alla dessa 4 276 barn faktiskt har behov av skyddad identitet. En gång var hon en tuff dam som ifrågasatte att Roks över huvud taget skulle få skattepengar med tanke på vilka åsikter de framförde i dokumentärerna Könskriget. Nu är hon tyvärr mycket nöjd med Roks. Så här svarade hennes presschef Niclas Thorselius när jag nyligen mejlade honom och frågade vad som hände med Maria Larssons interpellation till dåvarande jämställdhetsminister Jens Orback där hon ställde tre riktigt bra och relevanta frågor:

• Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bygga upp en verksamhet, liknande den i Kanada och Norge, för att hjälpa män som slår att sluta slå?
• Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att avbryta det ekonomiska stödet till det starkt politiserade ROKS och i stället låta kommunerna administrera stödet för kvinnojourer till väl fungerande verksamheter runtom i landet?
• Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta mot bakgrund av Gunilla Ekbergs agerande?

Svaret var ganska nedslående, tycker jag:

Hej Ingrid! Det var den människosyn som Roks högsta ledning visade upp med uttalandet ”män är djur” som var ursprunget till att Maria Larssons interpellation. Mycket har hänt sedan dess och Roks nuvarande ledning tar tydligt avstånd från detta. Maria Larsson tycker att organisationen fyller en mycket viktig uppgift.
Mvh
/niclas th.

Jag kan bara beklaga att Maria Larsson rättat in sig i det radikalfeministiska ledet. Roks har möjligen tagit avstånd från män är djur-uttalandet men de hävdar fortfarande att partnervåld enbart handlar om kvinnomisshandel och att det i sin tur beror på könsmaktsordningen. I det här inlägget går jag igenom flera direkt lögnaktiga uttalanden på deras hemsida.

Tio månaders fängelse + polisanmälan

I dag kl 14 meddelade Nyköpings tingsrätt domen mot mamman som kidnappade Frank och André Valette och höll dem fångna på olika platser i Sverige till tio månaders fängelse. Hon döms för grov egenmäktighet med barn och ska betala skadestånd till båda sina söner samt till sin före detta man, George Pesor (bilden). Pojkarna får 20 000 kr var för kränkningen samt 13 200 kronor för sveda och värk. 13 200 får även George som dessutom får 64 010 kronor i ersättning för alla kostnader som uppstod när han letade efter sina söner.

Skadestånden i Sverige är fortfarande löjligt låga – utom i sexualbrott. Det är inte ovanligt att en kvinna som blivit våldtagen får 75 000 kronor i skadestånd för kränkningen. Märkligt att det bara är värt 20 000 att hållas fången i ett halvår, skild från sin ena förälder, sina klasskamrater och förvägrad sin rätt att gå i skolan …

Nåväl, jag talade just med George över Skype och han är nöjd med domen. Med största sannolikhet kommer den att överklagas så sista ordet är nog inte sagt, men so far so good. Jag tycker också att det viktigaste var att mamman faktiskt dömdes till fängelse, kanske kan det hindra någon som just står i begrepp att kidnappa sina barn. Om en sådan person blir varse att rättsvårdande myndigheter ser allvarligt på dessa brott och förstår att det inte alltid hjälper att påstå rakt ut i luften att man gör det ”för att skydda sina barn från sexövergrepp”, kanske de besinnar sig.

Dock hyser jag inga förhoppningar om att just denna mamma någonsin kommer att komma till insikt om vad hon gjort och hur hon skadat sina barn. Bloggkollegan Maukonen hittade detta på nätet, något mamman uppenbarligen skrivit efter att hon greps. I tingsrätten ville hon inte prata om sina misstankar om övergrepp, antagligen för att hennes advokat rått henne till det, men här visar hon med all önskvärd tydlighet att hon lever i en total villfarelse om vad som hänt och händer med vårdnaden om hennes barn. Kvinnan som just dömts till tio månaders fängelse påstår är att det är George som kidnappat barnen till Australien.

I domen från Nyköpings tingsrätt står:

Ann-Louise Valette har inte endast passivt underlåtit att återföra barnen till fadern efter umgängestiden, vilket sannolikt inte varit straffbart, utan hon har såsom åklagaren gjort gällande och som utretts i målet, vidtagit en rad aktiva åtgärder för att motverka faderns rätt att utöva vårdnaden. Skälet härför är desto starkare efter den 6 november 2008, från vilken tid George Pesor haft ensam vårdnad om barnen. Tingsrätten anser emellertid att även hennes handlande under den gemensamma vårdnaden genom bortförandet skiljt fadern från vårdnaden. Några beaktansvärda skäl för detta har inte visats. De vaga och i sig osannolika uppgifterna från Ann-Louises sida om hennes rädsla för att George Pesor kunde tänkas ta livet av henne och barnen är inte av beskaffenhet att tas på allvar och lämnas av tingsrätten utan avseende.

Ann-Louise Valette skall sålunda fällas till ansvar för egenmäktighet med barn. Med hänsyn till att barnen under sex månader fråntagits möjligheten till skola och invand hemmiljö, liksom kontakt med sin far, skall brottet bedömas som grovt. Vid denna bedömning beaktar tingsrätten även att brottet varit planerat, vilket framgår av telefonsamtalet med Frank, och att det utförts med viss förslagenhet – hon har inte använt egen bil och inte betalkort.

För detta mycket allvarliga brott kan – trots att Ann-Louise Valette inte tidigare dömts för brott – annan påvöljd än fängelse inte komma i fråga.

POLISANMÄLAN

Jag har i dag polisanmält ”Moa” och ”Kjell A” som genom sina mejl till Villalivs medarbetare och annonsörer förtalat mig och försökt förmå människor att sluta läsa och annonsera i tidningen så länge jag är chefredaktör. Jag har knappt ord för hur ruttet och ynkligt jag anser deras beteende vara. Att försöka hindra mig från att använda mig av allas vår grundlagsfästa rätt till yttrandefrihet är inte bara korkat, det är odemokratiskt och farligt. Om det är någon av er som känner till vilka människor som döljer sig bakom dessa mejladresser, så var snälla och mejla mig. Jag blir glad för alla upplysningar som kan leda till att dessa kräk kan dras fram i ljuset.

karlssonmoa13@yahoo.com

kandersson24@yahoo.com

Mitt i eländet känns det otroligt skönt att Villalivs vd helhjärtat ställer upp på mig. Efter att ha lusläst min blogg sa han att det för honom är uppenbart att jag drivs av ett stort rättspatos och att ingen ska lyckas tysta mig. Tack, Fredrik för att du är modig!

Ni som undrade vad ni kunde göra för mig – skriv gärna ett mejl till Fredrik och berätta att ni gillar både mig och tidningen! Han nås på fredrik@villa-liv.se

Nu försöker de tysta mig igen!

Det är patetiskt och skrämmande på samma gång – nu är det någon som gör ett försök att tysta mig igen. Sist var det ju kvinnojouren Kobra i Helsingborg som skrev till mina styrelsekolleger i Publicistklubben i syfte att försöka få dem att hindra mig från att uttrycka min grundlagsstadgade rätt till yttrandefrihet.

Nu är det en anonym Moa som tagit sig för att skriva till varenda en på tidningen Villaliv som jag är chefredaktör för – ett uppdrag som givetvis inte på något vis har något med min blogg att göra – och komma med infama påståenden om att jag är pedofilvän. Egentligen är jag inte särskilt förvånad, men det är ju faktiskt obehagligt att någon sprider lögner om mig till mina arbetskamrater. Ja, ni tror väl inte att Moa, den fega stackaren som inte vågar sätta ut sitt fulla namn och adress, mejlade sin ljugardrapa till mig?!

För den som läser min blogg regelbundet är det uppenbart att Moa tillskriver mig åsikter som jag inte har. Hur som helst tänker jag besvara dumheterna, en efter en. Det kursiva är Moas brev, det inom parentes är mina svar.

Hejsan! Jag har under en tid på internet besökt Ingrid Carlqvists blogg och blivit riktigt förskräckt över Villalivs chefredaktörs åsikter. Ingrid försvarar män som är dömda för sexuella övergrepp på barn och kvinnor.

(Ja, som varje hedervärd medborgare med rättspatos försöker jag avslöja rättsskandaler i vårt land. Jag har sedan jag började bevaka de här frågorna för femton år sedan skrivit om i princip alla de fall som tas upp i Hans Gunnar Axbergs bok ”Felaktigt dömda”, män som senare har beviljats resning och rentvåtts från alla misstankar. Något jag gjort trots kraftigt motstånd från de redaktioner där jag varit anställd, och som jag därför är extra stolt över.)

Det finns flera bloggare som beskriver sig som ”lagliga pedofiler” som ser hennes blogg som en ventil för dem, hon tillåter dem att sprida sitt budskap.

(Jaså, vilka då? De flesta som kommenterar på min blogg är väl pålästa och/eller själv drabbade av rättsrötan och de som bär sig dumt åt genom att kränka andra eller propagera för kriminella handlingar har jag genomgående raderat.)

En man skrev mycket hos Ingrid, tills dess att ett stort antal läsare uppmärksammade henne på vad som stod i hans blogg och vad det stod för. Då fick han inte skriva längre. Mannen fick sedemera sin blogg raderad av sajtägaren pga sina åsikter i pedofilfrågan.

(Om man som jag väljer att ha öppna kommentarer för att främja en öppen debatt så händer det ibland att man får besök som man önskar att man sluppit. För flera månader sedan fick jag besök av en person som skrev helt rimliga kommentarer men sedan visade sig propagera för pedofili på sin egen blogg. I samma ögonblick som jag fick vetskap om detta, raderade jag hans kommentarer och bad honom försvinna vilket han också gjorde. Han befann sig på min blogg i högst ett par dagar och jag agerade redan när den allra första läsaren som gjorde mig uppmärksam på de åsikter han spred på sin egen blogg.)

Trotts detta, härbärgerar Ingrid fortfarande människor med mycket suspekta åsikter i fråga om pedofili, incest, sexualitet med barn osv.

(Nej, det tror jag inte alls. Men precis som alla andra bloggare med öppna kommentarer så har jag ingen aning om vilka som läser min blogg och vilka åsikter de har hemma på kammaren. Men i mina kommentatorsfält är det ingen som propagerar för pedofili, incest, sexualitet med barn. Detta är fria fantasier från Moa.)

Ingrid har tagit som sin mission att arbeta för män och mäns rättigheter som fäder och som män. Ett mycket lovvärt arbete som kantas av besök på olika fängelser där hon träffar och samtalar med män som är dömda för att ha förgripigt sig på barn. Hon försvarar sedan dessa med stor iver.

(Jag försvarar pappors rätt att vara pappor. Jag är starkt kritisk mot kvinnor som slänger papporna på sophögen för kasserade relationsrester och bara för att de själva vill bestämma allt om barnen kidnappar dem från papporna och falskanklagar dem för incest och andra ohyggliga ting. Envar som INTE försvarar pappor i denna position, borde enligt min åsikt skämmas ögonen ur sig. Och vad vet du Moa om mina besök på fängelser?! Under min tid som kvällstidningsreporter hände det att jag besökte fängelser men det är många år sedan nu. Och varför tycker du det är lovvärt när du sedan försöker hindra mig från att avslöja rättsskandaler?)

Hon talar sig varm för att barn blir hjärntvättade och får sk falska minnen (FMS) inplanterade hos sig av psykologer, socialarbetare samt mammor och andra närstående som drabbats av PAS. PAS finns inte som diagnos, domstolar tar avstånd från Gardners teorier pga att den inte är vetenskapligt underbyggd, är pedofilvänlig m.m.

(Kvalificerat skitsnack. PAS är visserligen ännu inte godkänt av svenska myndigheter men det är såvitt jag begriper bara en tidsfråga. Nyligen avkunnades två domar som jag skrev om här:

http://ingrid-carlqvist.blogspot.com/2009/06/tva-domar-som-inger-hopp.html

där man hänvisar till PAS. Lena Hellblom Sjögren som var sakkunnig i båda dessa rättegångar har nyligen beviljats 350 000 kronor i anslag från den mycket ansedda Torsten Söderbergs stiftelse för att sammanställa sitt digra material till nytta för alla som är intresserade av hur barn mår i svåra vårdnadskonflikter och hur de drabbas av Parental Alienation Syndrome. Givetvis är detta inget som Moa vill kännas vid, för hon lever säkert i villfarelsen att hon och hennes medsystrar jobbar för ”barnens bästa” när de fyller sina barn med hat mot pappa från vilken de fått hälften av sina gener. Sådana barn mår i Moas värld alldeles toppen!)

http://www.soderbergsstiftelser.se/Torsten_och_Ragnar_S%C3%B6derbergs_stiftelser/Projektsammanfattningar_2008_%E2%80%94_%C3%96vrigt.html#14.)

Samtidigt skriver Ingrid en bok med ett medium, som tar fram minnen från tidigare liv osv.. Barn kan inte minnas vad som hänt dem i detta liv, men genom medium kan man styrka vad som skett i tidigare liv.

(Ja, Moa nu blir det rörigt, eller hur?! Tänk så fräckt av mig att hjälpa Benny Rosenqvist att skriva en bok om vad han upplever om livet här på jorden och på andra sidan!)

Ingrid anser att Barnahus (som Rädda Barnen bla står bakom) är barnmisshandel. Barnahusen är framarbetade för att kunna ge barn som man misstänker blivit misshandlade/sexuellt utnyttjade bästa möjliga omhändertagande med en samlad expertis på ett ställe. Samlad expertis ger bla fördelen med att barnet slipper bli omkringforslat, berätta samma sak flera gånger, komma till olika miljöer (en del är inte barnanpassade) osv. Barnahus är till för att barnen ska få så säker miljö som det bara går, utan att behöva möta nya miljöer varje gång.

(Till skillnad från Moa har jag sett videofilmer från Barnhusets polisförhör med små barn. Det de sysslar med är kvalificerad barnmisshandel, det är bara att läsa mina inlägg om detta för att förstå att det de gör sannerligen inte är för barnens bästa utan bara för mammornas bästa. De mammor som vill bli av med papporna, vill säga.)

Ingrids ser inte till barnens behov, utan till de möjliga förgriparnas behov.

(Jag ser till barnens behov av friska föräldrar, deras rätt att få älska och umgås med båda sina föräldrar och dessutom ser jag till alla svenskars rätt till rättvisa rättegångar.)

Hon har skrivit om en pappa som hängt ut sitt barn fullständigt under året. Pappan har inte vårdnaden om barnet. Han skriver de mest vedervärdiga saker om mamman, mormor, myndigheterna som följer de lagar vi har, hotar att hänga ut myndighetspersoner som bara gör sitt arbete, visar foton på barnet, skriver ut barnets namn, spelar in samtal som också läggs ut osv. Barnet blir helt utlämnad av bla Ingrid och hon anser att det den här pappan gör ska flera pappor göra!

(Daddy är en pappa som tagit steget att låta alla följa hans kamp för sin dotter i realtid. Med inspelningar och annat visar han gång på gång hur ruttet systemet är och hur lite det ser till barnens behov. Tacka sjutton för att Moa och hennes gelikar darrar av skräck – det var ju inte meningen att deras vedervärdiga metoder skulle komma till allmänhetens kännedom!)

Barnet är totalt bortglömt och Ingrid anser att mobben på internet ska avgöra vem som ska ha vårdnaden och fälla domar istället för de instanser som är satta att göra detta.

(Ingrid anser att det är varje medborgares rättighet och skyldighet att angripa orättvisor var man än upptäcker dem.)

Det är BRA att se hur rättsväsendet, myndigheter osv arbetar och det är BRA att diskutera detta. Men inte på barnens bekostnad som Ingrid uppmanar till! Barnen är helt bortglömda, barnperspektivet är helt glömt och det är de vuxna papporna och männen som ska vinna på allt. Ingrid försvarar män bara för att de är män, inte för att de är oskyldiga till vad de anklagas för i form av incest/pedofili eller blir dömda för sexuella övergrepp. De är oskyldiga till allt, för att de är män.

(Detta är så lögnaktigt och vidrigt att jag helst hade låtit bli att svara över huvud taget. Men för att inte någon ska sväva i något som helst tvivelsmål så vill jag här göra fullständigt klart:
1. Jag tycker att incest och sexuella övergrepp är förfärliga brott som inget barn borde utsättas för.
2. De kriminella pedofiler som bevisligen har utsatt sina eller andras barn för övergrepp bör straffas hårt för detta.
3. Jag tror inte på varenda pappa/man som påstår att han är oskyldig. Jag går igenom all fakta i målet och tvingas därefter konstatera att en OHYGGLIG MASSA MÄN anklagas, åtalas och döms HELT UTAN BEVIS för brott som de UPPENBARLIGEN INTE HAR BEGÅTT. Detta är en rättsskandal vars make man får gå ända tillbaka till 1600-talet för att hitta.
4. Jag tänker fortsätta att skriva om denna rättsskandal tills man tillsatt en sanningskommission som går till botten med all rättsröta i Sverige. Jag tänker fortsätta kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar MOT mammor som anser sig stå över lagen och själva kunna bestämma om alls eller i vilken omfattning deras barn ska få träffa sina pappor. Jag tänker avslöja allt jag kan om hur det går till på Barnhusen och liknande instanser – oavsett hur hotad och baktalad jag blir av Moa och hennes gelikar.

Vad tycker Villalivs läsare om Ingrids ställningstagande?

(Ja du Moa, eftersom Villalivs läsare består av så gott som varenda villaägare i landet så är nog deras åsikter vitt skilda. Förhoppningsvis är de flesta kloka och rättskaffens medborgare som skulle bli djupt chockerade om de gick in på min blogg och läste hur illa det är ställt med rättssäkerheten i vårt land.)

Jag har tagit ställning och avbrutit min prenumenation. Min misstanke är att fler följer den dagen de får reda på Ingrid Carlqvists åsikter.
MVH Moa

(Eftersom Villaliv är en gratisutdelad tidning är det omöjligt att avbryta sin prenumeRation. Vad Moa hoppas på är förstås att tysta mig. På ett sätt är jag glad över hennes lågvattenmärke till brev, det bevisar ju att jag är en verklig nagel i ögat på de radikalfeminister som ger blanka fan i rättssäkerhet så länge det bara är män som åker i fängelse utan att ha begått några brott. Den dagen pendeln svänger över och kvinnor börjar skickas bakom lås och bom utan bevis, kanske Moa ångrar sig. Men då är det så dags …)

Who Can Catch a Liar?

I slutet av förra veckan kom en nyhet som först verkade väldigt glädjande, men som vid närmare granskning kanske inte betyder särskilt mycket. Högsta domstolen slog i två nyligen avkunnade domar fast att ingen ska kunna dömas för våldtäkt om det inte finns några bevis. Om ord står mot ord ska domstolen inte försöka gissa vem som ljuger och vem som talar sanning och enbart utifrån sina gissningar döma någon till fängelse.

Detta torde ju vara fullständigt självklart för envar som har det minsta rättspatos, och därför är nyheten inte så stor som den vid första anblicken kan tyckas vara. För detta har nämligen HD slagit fast ett antal gånger förut, problemet är bara att tingsrätter och hovrätter uppenbarligen lyssnar mer på radikalfeminister och kvällstidningar än på landets högsta dömande instans och därför måste HD med jämna mellanrum tala om för underrätterna vad som gäller. Så här skriver justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff och Lena Moore i båda domarna:

För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsäganden därvid bedöms väga tyngre.

I det ena fallet följde en kvinna med en man hem till hans kompis där de hade sex i duschrummet, väckte kompisen och bad honom lämna lägenheten och därefter hade mer sex i kompisens säng. Kvinnans påstående att det handlade om våldtäkt är besynnerligt med tanke på att hon ju kunde ha sagt något till kompisen som kördes ut ur sin egen lägenhet. Det som talade för att hon verkligen blivit våldtagen var det faktum att hon ringde SOS Alarm bara ett par minuter efter att hon lämnat lägenheten och att hon då lät mycket rädd och förtvivlad. Men det märkliga är att hon påstod att den misstänkte hållit en kniv mot hennes hals, men trots att kniven beslagtogs nästan omedelbart hittades varken hennes eller den misstänktes DNA på den och kvinnan hade inga märken efter kniven på sin hals. Lägenhetsinnehavaren sa i sitt vittnesmål att det var otänkbart att kvinnan varit utsatt för våld eller hot.

HD konstaterar att det mycket väl kan vara så att hon har blivit utsatt för ett övergrepp men att det inte är ställt utom rimligt tvivel. Hela händelseförloppet är så oklart att det inte kan ligga till grund för en fällande dom.

Om detta kan man tycka både bra och dåligt. Å ena sidan är det bra att HD slår fast att domstolarna inte ska ägna sig åt gissningslekar om vem som talar sanning och vem som ljuger och att när tvivel råder måste man fria. Å andra sidan kan man fråga sig hur värdefull en friande dom är för den som ändå inte blir rentvådd. Men för ett lands rättssäkerhet är det otroligt viktigt att dess högsta domstol slår fast att man måste ha bevis för att döma någon för ett brott.

Givetvis blev domarna genast kritiserade av Elisabeth Massi Fritz, advokaten som gjort sig ett namn på att vara målsägarbiträde åt flickor och kvinnor. Hon är alltså oftare extraåklagare än försvarsadvokat men hon är trots allt utbildad jurist och att då säga som hon gjorde i Rapport i fredags är skamligt.

– Jag tycker att HD:s synsätt och den bevisvärdering man haft i båda de här målet känns väldigt gammalmodig och ute. Just för att det är sexualbrott så verkar man ställa högre beviskrav än i andra brottmål. Men (retoriskt skratt) vad ska man göra med alla brottsoffer som blivit våldtagna om det blir orimligt höga beviskrav?

Här påstår alltså en av landets, på senare år, mest synliga advokater att det är gammalmodigt och ute att hålla på principen om att det ska finnas något slags bevis för att fälla en misstänkt! Hon påstår att det ställs högre beviskrav i sexualmål än i andra mål när sanningen är att HD säger att det ska vara samma beviskrav som i andra brottmål.Men Massi Fritz nöjer sig inte med det utan påstår till sist att det ställs orimligt höga beviskrav när det gäller våldtäkt och frågar sig vad vi ska göra med alla de våldtagna.

Det kan jag berätta för henne – vi kan börja med att sålla bort alla de falska anmälningar om våldtäkt som svämmar över våra polismyndigheter och domstolar. Den märklige professorn Christian Diesen var ju nyligen med om att ta fram en undersökning som påstods visa att Sverige är det land i Europa som har flest våldtäkter, en undersökning som tack och lov tystades ner ganska kvickt. Jag tror faktiskt inte särskilt många trodde på rapporten, men den visar med all önskvärd tydlighet hur fruktansvärt vanligt det är att anmäla våldtäkt i Sverige. Här anmäls
46 våldtäkter per 100 000 invånare vilket är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa. Detta tror möjligen Roks och andra radikalfeminister på, men gemene man är för smart för det, både tror och hoppas jag på.

Men tydligen är det viktigt att Högsta domstolen med jämna mellanrum går in och läxar upp underrätterna om att sluta försöka avgöra vem som är mest trovärdig i ord mot ord-mål. Fast det är inte riktigt sant att HD slår fast att det behövs teknisk bevisning, det de säger i domen där kniven ingick är att en ”alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt framkommit i målet – t ex om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig för en fällande dom. Det är dock ett rimligt krav att målsägandens berättelse till den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen, låt vara att brister i den avseendet inte utan vidare behöver leda till bedömningen att åtalet inte har blivit styrkt.”

Alltså, om en kvinna som säger sig ha blivit våldtagen berättar att en kniv hållits mot hennes strupe och polisen hittar denna kniv bara minuter efter det påstådda brottet, så måste kniven innehålla någon slags spår efter henne och den misstänkte. Om den inte gör det anses hon mindre trovärdig och hennes berättelse kan inte anses hålla för en fällande dom.

Ja, detta är då sannerligen ett minimikrav i en rättsstat. Märkligt att HD ens ska behöva påpeka detta. Det som fortfarande oroar mig är att HD också skriver:

”Målsägandens berättelse om händelseförloppet är utförlig, levande och detaljerad och framstår till övervägande delar som sammanhängande och följdriktig.”

Har de aldrig sett Lie to me? Vet inte justitieråden Munck m fl hur ytterligt ovanligt det är att vi människor kan avgöra vilka som ljuger och vilka som talar sanning? För er som inte vet vad jag pratar om så är Lie to me en briljant dramaserie som gick på TV4 i våras. Den handlar om Dr Cal Lightman (Tim Roth) och hans team som är experter på att läsa människors kropps- och ansiktsuttryck och därmed bland annat kunna avgöra om någon ljuger.

Och det är verkligen inget hokus pokus. Sanningen bakom serien bygger på forskning från Paul Ekman, världens främste expert på ansiktsuttryck och professor emeritus i psykologi vid University of California San Francisco School of Medicin. Ekman har varit rådgivare åt många polisdistrikt och antiterrorgrupper, har skrivit ett antal böcker, bl a Telling Lies och Emotion Revealed. Men det han kan är sannerligen inget allmängods. I början av 1990-talet gjorde han och hans kollega Maureen O’Sullivan studien som fått namnet Who Can Catch a Liar? (Finns att ladda ner på Katarina Folmers blogg.)

Den visar med all önskvärd tydlighet att varken poliser, domare, psykiatrer eller lögndetektorsexperter är bättre på att avslöja lögnare än collegestudenter. Inte heller presterar de bättre än vanlig slantsingling. De enda som visade sig vara något bättre än de övriga var Secret Service-agenter som i större utsträckning studerade både vad folk sa och vilket kroppsspråk de använde.

Tills resten av världen blivit lika skickliga som Cal Lightmans team på att avslöja lögnare ska vi nog be till högre makter att våra domstolar använder sig av bevisning och inte trovärdighet när de dömer misstänkta.

Det stora feltänket

En ny kommentator har hittat vägen till min blogg. Han eller hon kallar sig ABC och påstår några saker som jag först hade tänkt strunta i att bemöta, men vid närmare eftertanke har jag ändrat mig. Kanske ser inte alla igenom ABC:s usla argument, kanske måste de trots allt skärskådas. ABC skrev:

”I det här fallet lyckades inte Adam övertyga alla hovrättens ledamöter och domen blev därefter.”

ABC får det att låta som att Adam från första början lämnat hjärtskärande detaljer om hur han blivit våldtagen, men att han hade oturen att hamna framför oempatiska hovrättsledamöter som han inte lyckades övertyga. Som om han en dag anförtrodde någon utomstående sin ”gräsliga hemlighet” men trots digra utredningar inte lyckades bli trodd.

Sanningen är att Adam en dag skojade med en kompis på skolan genom att jucka mot hans bak. I stället för att konstatera att barn gör saker vars innebörd de inte förstår men som de vet brukar chockera vuxna, så drog skolpersonal slutsatsen att Adam måste ha blivit våldtagen för att göra som han gjorde. De ringde mamman som en längre tid hade försökt mota bort C ur Adams och hennes liv och utan att tillskriva mamman några egenskaper alls, konstaterar jag bara att det var en färdigstekt sparv som flög raka vägen in i hennes mun. Hon gapade villigt. Därefter följde ett antal förhör med Adam där han successivt lärde sig vad han skulle säga. I första förhöret är det helt uppenbart att han inte har en aning om vad förhörsledaren pratar om, i sista förhöret har någon visat honom hur han ska ställa sig på alla fyra och visa vad pappa gjorde och prata om hur hans snopp såg ut. Barnmisshandel, någon?

”I Ingrids sällskap är man överens om att barn kan hängas ut på nätet helt obehindrat. Adam har, som jag känner till, ännu inte hängts ut med eget namn och personnummer men man kränker honom genom att tillskriva hans mamma egenskaper som de som inte känner henne vet om hon har.”

Sanningen är att jag inte alls tycker att man kan hänga ut barn på nätet helt obehindrat. MEN, jag tycker det är ännu värre att låta hatiska och/eller sjuka föräldrar hjärntvätta sina barn och plantera in falska minnen hos dem. Och ännu värre att stillatigande låta myndigheter bistå dessa föräldrar i deras kriminella handlingar. Adam har redan haft en blogg där mängder av snuskiga osanningar spridits, gemenligen kallad ”Adams vänner”. Aldrig har väl uttrycket ”med sådana vänner behöver man inga fiender” klingat mera sant. Om det enda sättet att slåss mot detta är att gå ut offentligt och visa att det faktiskt handlar om människor av kött och blod och inte bara några anonyma pappor och barn i mängden, så är det åtminstone bättre än alternativet. Att stillatigande överlämna sitt barn i händerna på människor som gör det illa.

Och sug en liten stund på ABC:s formulering ”kränker honom genom att tillskriva hans mamma egenskaper som de som inte känner henne vet om hon har”. Om det är kränkande för Adam att få veta att hans mamma farit med osanning om honom och hans pappa – vad är det då att han förmåtts att själv tro att han blivit våldtagen av sin egen pappa! En större kränkning kan jag knappt tänka mig.

Jag ansluter mig däremot fullständigt till KimhZa Bremers analys:

Vad för slags ro är det, menar du, när en frisk och sund förälder tvingas överge sitt barn till den sjuka, olämpliga föräldern… där ett liv väntar som fortsatt kommer handla om förtal och nedlåtande anklagelser om den andre (friska) föräldern, om den pappa (oftast) som barnet sannolikt både älskar, längtar efter, men känner sig övergivet av – som är halva barnets kropp och själ…?

Detta är ett felslut – ett feltänk – som är kärnan i vårdnadslagen från ’06. Man pratar om att ”barnen måste få ro”, men har ingen aning om hur det känns för de flesta barn att mista en av sina föräldrar. Istället för att krångliga (men inte olämpliga) föräldrar tvingas att faktiskt samarbeta, för barnens skull, uppmuntras mammor nu att skära av kontakten helt med papporna – genom anklagelser om allt, från samarbetssvårigheter till incest.

De flesta pappor är inte ute efter enskild vårdnad – utan vill dela ansvaret med mammorna, vill inte stänga ute mammorna från barnens liv. De kämpar nästan alltid för att få gemensam vårdnad.

De flesta mammor i tvister, dessvärre, kämpar för att få enskild vårdnad – och stänga ute papporna. Och många av dem gör det först tveksamt, men sen påhejade och uppmuntrade av radikala element bland de sociala myndigheterna.

Det är detta som bland annat är systemfelet.

Ingen beskriver väl sorgen efter en försvunnen pappa bättre än Barbra Streisand. Hon sjunger visserligen om en död pappa, men för Adam och Rania och alla andra barn som berövats sina pappor spelar det just i nuläget ingen roll om pappan är död eller lever. Sorgen efter honom är precis lika tung att bära.