En ny kommentator har hittat vägen till min blogg. Han eller hon kallar sig ABC och påstår några saker som jag först hade tänkt strunta i att bemöta, men vid närmare eftertanke har jag ändrat mig. Kanske ser inte alla igenom ABC:s usla argument, kanske måste de trots allt skärskådas. ABC skrev:
”I det här fallet lyckades inte Adam övertyga alla hovrättens ledamöter och domen blev därefter.”
ABC får det att låta som att Adam från första början lämnat hjärtskärande detaljer om hur han blivit våldtagen, men att han hade oturen att hamna framför oempatiska hovrättsledamöter som han inte lyckades övertyga. Som om han en dag anförtrodde någon utomstående sin ”gräsliga hemlighet” men trots digra utredningar inte lyckades bli trodd.
Sanningen är att Adam en dag skojade med en kompis på skolan genom att jucka mot hans bak. I stället för att konstatera att barn gör saker vars innebörd de inte förstår men som de vet brukar chockera vuxna, så drog skolpersonal slutsatsen att Adam måste ha blivit våldtagen för att göra som han gjorde. De ringde mamman som en längre tid hade försökt mota bort C ur Adams och hennes liv och utan att tillskriva mamman några egenskaper alls, konstaterar jag bara att det var en färdigstekt sparv som flög raka vägen in i hennes mun. Hon gapade villigt. Därefter följde ett antal förhör med Adam där han successivt lärde sig vad han skulle säga. I första förhöret är det helt uppenbart att han inte har en aning om vad förhörsledaren pratar om, i sista förhöret har någon visat honom hur han ska ställa sig på alla fyra och visa vad pappa gjorde och prata om hur hans snopp såg ut. Barnmisshandel, någon?
”I Ingrids sällskap är man överens om att barn kan hängas ut på nätet helt obehindrat. Adam har, som jag känner till, ännu inte hängts ut med eget namn och personnummer men man kränker honom genom att tillskriva hans mamma egenskaper som de som inte känner henne vet om hon har.”
Sanningen är att jag inte alls tycker att man kan hänga ut barn på nätet helt obehindrat. MEN, jag tycker det är ännu värre att låta hatiska och/eller sjuka föräldrar hjärntvätta sina barn och plantera in falska minnen hos dem. Och ännu värre att stillatigande låta myndigheter bistå dessa föräldrar i deras kriminella handlingar. Adam har redan haft en blogg där mängder av snuskiga osanningar spridits, gemenligen kallad ”Adams vänner”. Aldrig har väl uttrycket ”med sådana vänner behöver man inga fiender” klingat mera sant. Om det enda sättet att slåss mot detta är att gå ut offentligt och visa att det faktiskt handlar om människor av kött och blod och inte bara några anonyma pappor och barn i mängden, så är det åtminstone bättre än alternativet. Att stillatigande överlämna sitt barn i händerna på människor som gör det illa.
Och sug en liten stund på ABC:s formulering ”kränker honom genom att tillskriva hans mamma egenskaper som de som inte känner henne vet om hon har”. Om det är kränkande för Adam att få veta att hans mamma farit med osanning om honom och hans pappa – vad är det då att han förmåtts att själv tro att han blivit våldtagen av sin egen pappa! En större kränkning kan jag knappt tänka mig.
Jag ansluter mig däremot fullständigt till KimhZa Bremers analys:
Vad för slags ro är det, menar du, när en frisk och sund förälder tvingas överge sitt barn till den sjuka, olämpliga föräldern… där ett liv väntar som fortsatt kommer handla om förtal och nedlåtande anklagelser om den andre (friska) föräldern, om den pappa (oftast) som barnet sannolikt både älskar, längtar efter, men känner sig övergivet av – som är halva barnets kropp och själ…?
Detta är ett felslut – ett feltänk – som är kärnan i vårdnadslagen från ’06. Man pratar om att ”barnen måste få ro”, men har ingen aning om hur det känns för de flesta barn att mista en av sina föräldrar. Istället för att krångliga (men inte olämpliga) föräldrar tvingas att faktiskt samarbeta, för barnens skull, uppmuntras mammor nu att skära av kontakten helt med papporna – genom anklagelser om allt, från samarbetssvårigheter till incest.
De flesta pappor är inte ute efter enskild vårdnad – utan vill dela ansvaret med mammorna, vill inte stänga ute mammorna från barnens liv. De kämpar nästan alltid för att få gemensam vårdnad.
De flesta mammor i tvister, dessvärre, kämpar för att få enskild vårdnad – och stänga ute papporna. Och många av dem gör det först tveksamt, men sen påhejade och uppmuntrade av radikala element bland de sociala myndigheterna.
Det är detta som bland annat är systemfelet.
Ingen beskriver väl sorgen efter en försvunnen pappa bättre än Barbra Streisand. Hon sjunger visserligen om en död pappa, men för Adam och Rania och alla andra barn som berövats sina pappor spelar det just i nuläget ingen roll om pappan är död eller lever. Sorgen efter honom är precis lika tung att bära.
INGRID CARLQVIST 