I slutet av förra veckan kom en nyhet som först verkade väldigt glädjande, men som vid närmare granskning kanske inte betyder särskilt mycket. Högsta domstolen slog i två nyligen avkunnade domar fast att ingen ska kunna dömas för våldtäkt om det inte finns några bevis. Om ord står mot ord ska domstolen inte försöka gissa vem som ljuger och vem som talar sanning och enbart utifrån sina gissningar döma någon till fängelse.
Detta torde ju vara fullständigt självklart för envar som har det minsta rättspatos, och därför är nyheten inte så stor som den vid första anblicken kan tyckas vara. För detta har nämligen HD slagit fast ett antal gånger förut, problemet är bara att tingsrätter och hovrätter uppenbarligen lyssnar mer på radikalfeminister och kvällstidningar än på landets högsta dömande instans och därför måste HD med jämna mellanrum tala om för underrätterna vad som gäller. Så här skriver justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff och Lena Moore i båda domarna:
För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsäganden därvid bedöms väga tyngre.
I det ena fallet följde en kvinna med en man hem till hans kompis där de hade sex i duschrummet, väckte kompisen och bad honom lämna lägenheten och därefter hade mer sex i kompisens säng. Kvinnans påstående att det handlade om våldtäkt är besynnerligt med tanke på att hon ju kunde ha sagt något till kompisen som kördes ut ur sin egen lägenhet. Det som talade för att hon verkligen blivit våldtagen var det faktum att hon ringde SOS Alarm bara ett par minuter efter att hon lämnat lägenheten och att hon då lät mycket rädd och förtvivlad. Men det märkliga är att hon påstod att den misstänkte hållit en kniv mot hennes hals, men trots att kniven beslagtogs nästan omedelbart hittades varken hennes eller den misstänktes DNA på den och kvinnan hade inga märken efter kniven på sin hals. Lägenhetsinnehavaren sa i sitt vittnesmål att det var otänkbart att kvinnan varit utsatt för våld eller hot.
HD konstaterar att det mycket väl kan vara så att hon har blivit utsatt för ett övergrepp men att det inte är ställt utom rimligt tvivel. Hela händelseförloppet är så oklart att det inte kan ligga till grund för en fällande dom.
Om detta kan man tycka både bra och dåligt. Å ena sidan är det bra att HD slår fast att domstolarna inte ska ägna sig åt gissningslekar om vem som talar sanning och vem som ljuger och att när tvivel råder måste man fria. Å andra sidan kan man fråga sig hur värdefull en friande dom är för den som ändå inte blir rentvådd. Men för ett lands rättssäkerhet är det otroligt viktigt att dess högsta domstol slår fast att man måste ha bevis för att döma någon för ett brott.
Givetvis blev domarna genast kritiserade av Elisabeth Massi Fritz, advokaten som gjort sig ett namn på att vara målsägarbiträde åt flickor och kvinnor. Hon är alltså oftare extraåklagare än försvarsadvokat men hon är trots allt utbildad jurist och att då säga som hon gjorde i Rapport i fredags är skamligt.
– Jag tycker att HD:s synsätt och den bevisvärdering man haft i båda de här målet känns väldigt gammalmodig och ute. Just för att det är sexualbrott så verkar man ställa högre beviskrav än i andra brottmål. Men (retoriskt skratt) vad ska man göra med alla brottsoffer som blivit våldtagna om det blir orimligt höga beviskrav?
Här påstår alltså en av landets, på senare år, mest synliga advokater att det är gammalmodigt och ute att hålla på principen om att det ska finnas något slags bevis för att fälla en misstänkt! Hon påstår att det ställs högre beviskrav i sexualmål än i andra mål när sanningen är att HD säger att det ska vara samma beviskrav som i andra brottmål.Men Massi Fritz nöjer sig inte med det utan påstår till sist att det ställs orimligt höga beviskrav när det gäller våldtäkt och frågar sig vad vi ska göra med alla de våldtagna.
Det kan jag berätta för henne – vi kan börja med att sålla bort alla de falska anmälningar om våldtäkt som svämmar över våra polismyndigheter och domstolar. Den märklige professorn Christian Diesen var ju nyligen med om att ta fram en undersökning som påstods visa att Sverige är det land i Europa som har flest våldtäkter, en undersökning som tack och lov tystades ner ganska kvickt. Jag tror faktiskt inte särskilt många trodde på rapporten, men den visar med all önskvärd tydlighet hur fruktansvärt vanligt det är att anmäla våldtäkt i Sverige. Här anmäls
46 våldtäkter per 100 000 invånare vilket är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa. Detta tror möjligen Roks och andra radikalfeminister på, men gemene man är för smart för det, både tror och hoppas jag på.
Men tydligen är det viktigt att Högsta domstolen med jämna mellanrum går in och läxar upp underrätterna om att sluta försöka avgöra vem som är mest trovärdig i ord mot ord-mål. Fast det är inte riktigt sant att HD slår fast att det behövs teknisk bevisning, det de säger i domen där kniven ingick är att en ”alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt framkommit i målet – t ex om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig för en fällande dom. Det är dock ett rimligt krav att målsägandens berättelse till den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen, låt vara att brister i den avseendet inte utan vidare behöver leda till bedömningen att åtalet inte har blivit styrkt.”
Alltså, om en kvinna som säger sig ha blivit våldtagen berättar att en kniv hållits mot hennes strupe och polisen hittar denna kniv bara minuter efter det påstådda brottet, så måste kniven innehålla någon slags spår efter henne och den misstänkte. Om den inte gör det anses hon mindre trovärdig och hennes berättelse kan inte anses hålla för en fällande dom.
Ja, detta är då sannerligen ett minimikrav i en rättsstat. Märkligt att HD ens ska behöva påpeka detta. Det som fortfarande oroar mig är att HD också skriver:
”Målsägandens berättelse om händelseförloppet är utförlig, levande och detaljerad och framstår till övervägande delar som sammanhängande och följdriktig.”
Har de aldrig sett Lie to me? Vet inte justitieråden Munck m fl hur ytterligt ovanligt det är att vi människor kan avgöra vilka som ljuger och vilka som talar sanning? För er som inte vet vad jag pratar om så är Lie to me en briljant dramaserie som gick på TV4 i våras. Den handlar om Dr Cal Lightman (Tim Roth) och hans team som är experter på att läsa människors kropps- och ansiktsuttryck och därmed bland annat kunna avgöra om någon ljuger.
Och det är verkligen inget hokus pokus. Sanningen bakom serien bygger på forskning från Paul Ekman, världens främste expert på ansiktsuttryck och professor emeritus i psykologi vid University of California San Francisco School of Medicin. Ekman har varit rådgivare åt många polisdistrikt och antiterrorgrupper, har skrivit ett antal böcker, bl a Telling Lies och Emotion Revealed. Men det han kan är sannerligen inget allmängods. I början av 1990-talet gjorde han och hans kollega Maureen O’Sullivan studien som fått namnet Who Can Catch a Liar? (Finns att ladda ner på Katarina Folmers blogg.)
Den visar med all önskvärd tydlighet att varken poliser, domare, psykiatrer eller lögndetektorsexperter är bättre på att avslöja lögnare än collegestudenter. Inte heller presterar de bättre än vanlig slantsingling. De enda som visade sig vara något bättre än de övriga var Secret Service-agenter som i större utsträckning studerade både vad folk sa och vilket kroppsspråk de använde.
Tills resten av världen blivit lika skickliga som Cal Lightmans team på att avslöja lögnare ska vi nog be till högre makter att våra domstolar använder sig av bevisning och inte trovärdighet när de dömer misstänkta.
INGRID CARLQVIST 