Syftet med den här bloggen är att sätta sökarljuset på några saker som gammelmedia nonchalerar och som därför den breda allmänheten inte känner till. De radikalfeministiska teorierna har fått ett sådant fäste i det svenska samhället att de inte längre ifrågasätts: Att det finns en könsmaktsordning där alla kvinnor alltid är underställda alla män och att vi styrs av ett patriarkat.
Orden kan verka oskyldiga och inte syfta till något annat än att ge kvinnor samma möjligheter i livet som män alltid haft. Men jag menar att denna paroll i själva verket har skapat ett samhälle där många kvinnor automatiskt ser sig som offer i stället för att ta eget ansvar. De vill ha halva makten i det offentliga livet och hela makten i det privata. De ser det som en självklarhet att få bestämma allt om barnen, från beslutet om de ska födas eller inte till om barnen alls ska få träffa sin pappa när skilsmässan är ett faktum.
Människor som ser sig som offer fast de i själva verket har väldigt stor makt, kan bli riktigt farliga. De kan få för sig att det är helt okej att polisanmäla en man för våldtäkt dagen efter fylleknullet som de ångrar – för egentligen ville hon ju inte och det borde han faktiskt ha förstått … De kan intala sig själva att barnen har det bäst utan pappan – för pappa kan ju vem som helst vara, det går lika bra med nästa karl man träffar. Jag vet en kvinna som upprepade gånger har sagt till sin egen dotter att pappor inte gjort något annat än levererat spermier, det är bara mamman ”som burit barnet under sitt hjärta i nio månader” som kan känna äkta kärlek. För att verkligen visa sin kärlek har denna mamma helt utan grund (avfärdat av ett antal instanser som rent nonsens) i nästan hela flickans liv hävdat att hennes pappa utsatt henne för övergrepp. Samtidigt som hon påstår att pappan kanske egentligen inte ens levererat spermierna, såvitt hon minns hade hon ytterligare två-tre sängkamrater under förhållandet med flickans pappa så det kan vara vem som helst av dem. Kärleksfull mamma, någon?
Att en del som kommenterar här är skeptiska och inte vill tro att det förhåller sig på det här viset, har jag förståelse för. Vi trygghetsknarkande svenskar är invaggade i tron på den goda staten, det goda samhället och de goda medborgarna. Givetvis behöver vi något att vara rädda för och där fyller männen en funktion. ”Män är läskiga våldtäktstyper och pappor hinner knappt få barn förrän de börjar utsätta dem för övergrepp.” Motsatsen till dem är de goda mödrarna, de svaga kvinnorna som trots sitt underläge i könsmaktsordningen står upp för de oskyldiga små barnen och räddar dem undan de farliga förövarna. Och längst fram i ledet går Monica Dahlström Lannes, Madeleine Leijonhufvud,
barnhusen och alla andra som ”räddar barnen”.
Så tror uppenbarligen de flesta svenskar att det förhåller sig och de vill absolut inte höra saker som motsäger detta. Världen ska vara begriplig, män är onda och kvinnor är goda. Mammor offrar sig alltid för sina barn, pappor som påstår sig vilja ta hand om sina barn gör det bara för att jävlas med mamman. Svart och vitt, enkelt och bra.
Och så kommer jag och säger att detta inte är sant. Jag hävdar att kvinnor har all makt över familjen och att förfärande många mammor inte drar sig ett ögonblick för att skada sina barn så länge det ”goda syftet” att bli av med pappan kan genomdrivas. En del nöjer sig med att tala illa om pappan och på så vis alienera honom från barnen, andra (om detta inte lyckades) falskanmäler honom för sexövergrepp. En åtgärd som hittills varit i det närmaste riskfri eftersom domstolen antingen tror på henne och skickar honom i fängelse eller finner att bevisen inte räcker men förutsätter att hon, falskanmälerskan, handlade i god tro och därför inte skickar henne heller i fängelse.
Mitt mål med att berätta alla historier om samvetslösa kvinnor och hårt drabbade pappor är inte att ”racka ner på mitt eget kön”. Jag tycker för övrigt att det är ett fånigt påstående, varför skulle jag i första hand solidarisera mig med mitt kön och inte med skåningar, liberaler eller journalister – grupper jag också tillhör. Jag solidariserar mig med sanningen, med rättvisan och med barnen och deras oomkullrunkeliga rätt till båda sina föräldrar. I årtionden har papporna fått klä skott för att de är svikarpappor som överger sina barn antingen redan vid födseln eller vid skilsmässan, nu är det dags att låta mammorna klä skott. Visa dem att vi tar avstånd från deras inställning att pappor är oviktiga spermaleverantörer som ska finna sig i att hamna på sophögen för kasserade relationsrester och lämna sina egna barn i fred.
Denna de elaka mödrarnas farsot härjar inte bara i Sverige, hela västvärlden är vad jag förstår drabbad av eländet. Här är en artikel som visar hur det går till i Kanada. För er som inte läser engelska kommer här en översättning.
Hon dömdes sedermera till 35 000 dollar för den ringaktning hon visade genom att strunta i upprepade dom
stolsförelägganden om att söka hjälp. På tisdagen dömde en domare i Ontario henne till ett ännu strängare straff då han beslöt att hon ska betala mer än 250 000 dollar av exmakens rättegångskostnader.Om mamman i det här fallet hade fängslats redan första gången hon struntade i rättens beslut, hade alla vunnit. Mamman hade lärt sig att domstolar inte ser med blida ögon på trots av domstolsförelägganden, pappan hade fått möjlighet att knyta an till sina barn mycket tidigare och domstolens resurser hade kunnat användas till mer meningsfulla saker.
Paret skildes 1999 men KD som modern kallas, nekade sitt ex AL, i princip all kontakt med barnen. Samtidigt var hon överbeskyddande mot barnen, nästintill så att hon infantiliserade dem. Det äldsta barnet var inte ens pottränat vid fem års ålder. Mellanflickan hade fortfarande nappflaska på natten när hon var tre.
AL gav upp kampen om barnen under sex års tid eftersom hans exfru hotade att han inte skulle få någonting om han pressade henne. Men det spelade ingen roll vad han gjorde. Han fick ändå inte träffa sina döttrar. Två helger mellan 2000 och 2006 var enda gångerna han träffade dem. Och då tillät inte mamman honom att tala till dem alls.
Trots allt fanns det ett band mellan fadern och döttrarna. Kort efter skilsmässan kramade en av döttrarna honom men varnade samtidigt: ”Berätta inte för mamma att jag gjorde såhär.”
Men 2006 tycktes bandet vara helt brutet. Den äldsta visade ingen tillgivenhet, mellandottern tittade inte på honom och den yngsta talade till honom med monoton stämma. Det har gått elva år sedan parlamentsrapporten (med sina dussintals rekommendationer) om vårdnad och umgänge med barn släpptes. Där finns också förslaget att termerna ”vårdnad och umgänge” ska ersättas med ”delat föräldraskap” i the Divorce Act.
En del av de mammor som beter sig så här är naturligtvis inte helt friska. Vanföreställningar är ett betydligt mera vanligt förekommande fenomen hos befolkning än vi inbillar oss. Men det betyder inte att vi ska lyssna till vanföreställningarna, göda dem och skicka oskyldiga i fängelse på grundval av dessa. De sociala myndigheterna bör tränas i att upptäcka mammor med vanföreställningar och hjälpa dessa att skilja på fantasi och verklighet.
Sedan finns det tyvärr alldeles för många mammor som av ren elakhet – ”Hell hath no fury like a woman scorned” visste redan William Shakespeare – tar till vilka medel som helst för att hämnas på sina ex. De vet själva att pappan inte har gjort något mot barnen, de anser sig bara vara högre stående varelser som i ensamt majestät ska avgöra vilka pappor som får vara en del av sina barns liv och vilka som ska skickas i fängelse trots att de inte begått något brott.
Dessa kvinnor är de allra farligaste, det är de som rider på den radikalfeministiska vågen som tutat i gemene man att alla kvinnor är underställda män och per definition är såväl goda som ständigt hjälplösa offer. Dessa kvinnor måste stoppas, dessa kvinnor måste bestraffas. De måste förlora vårdnaden om sina barn, skickas i fängelse och dömas till skyhöga böter och skadestånd för allt lidande de orsakat.
Detta är syftet med min blogg. Att väcka alla er som tror att dessa mammor inte finns. Se dem! Avslöja dem! Anmäl dem! Tala om för dem att de inte har rätt att leka Gud. Jag vet inte hur många sådana här mammor det finns, var skulle sådan statistik stå att finna? Många av dem lyckas redan i inledningsskedet skrämma bort papporna och finns därför inte i några myndigheters rullor. Men varje gång jag skriver ett inlägg på bloggen får jag en drös mejl från pappor som drabbats av dessa mödrar så problemet kan inte vara litet.
Det är alltid en tragedi för ett barn att mista en förälder, hur detta än går till. Men hur extra smärtsamt måste det inte vara att växa upp i tron att ens pappa är ondskefull för att i tonåren upptäcka att det i själva verket är mamman som av ren ondska och illvilja ljugit om pappan som nu kanske är förlorad för alltid? Kanske tog han livet av sig när han inte fick vara pappa längre, kanske går det trasiga bandet aldrig att reparera.
En sista liten brasklapp. Ja, det finns fantastiska, ömma och kärleksfulla mammor. Ja, det finns samvetslösa pappor som skiter i sina barn. Men dem finns det redan tusentals bloggare, journalister och politiker som bryr sig om. Mitt syfte är att visa en annan sanning, en som alltför länge förtigits, en som går emot allt vi lärt oss om mammor och pappor och som därför är svårare att acceptera. Inte desto mindre finns den. Se den!
INGRID CARLQVIST 