En synnerligen olämplig nämndeman?

Först kunde jag inte förstå varför Marina Engan, Eva-Britt Dahlström och de andra var så avogt inställda till PAS, Parental Alienation Syndrome. Varför de är så livrädda för denna diagnos att de till och med påstår att mannen bakom diagnosen, professor Richard Gardner, var pedofilvän och att han använde PAS-begreppet för att hjälpa incestförövare att få vårdnaden om sina barn?

Engan & Co säger ju att de står på barnens sida. Att de vill hjälpa barn som far illa hos föräldrar som inte behandlar dem väl. Men då så? Låt oss hjälpas åt i kampen mot de extremt olämpliga föräldrar som ljuger för sina barn och påstår att deras andra förälder utsatt dem för sexuella övergrepp! Mammor (eller pappor) som får barnen att hata en helt oskyldig och tidigare högt älskad pappa (eller mamma) och samtidigt lär barnen att se sig själva som offer kan väl ingen vettig människa stödja?

Förklaringen är dock mycket enkel. De vill inte alls hjälpa alla barn som far illa, bara barn som far illa på det sätt de själva farit illa. Och i deras värld blir varje bevis för att det finns falskanklagande och blåljugande mammor en katastrof. Då kanske inte andra tar deras kamp på allvar. Alltså skiter de högaktningsfullt i de PAS-ade barnen. Om de bara skriker tillräckligt högt om att dessa barn faktiskt blivit utsatta för övergrepp (hur ostridiga bevisen för motsatsen än är) så ska vi tro dem.

Den senaste osanningen i deras kamp är att ”Socialstyrelsen i våras kom fram till att PAS inte kunde godkännas som diagnos”. Detta upprepar de om och om igen utan att kunna visa några länkar till detta beslut. Jag mejlade Socialstyrelsen och frågade om det låg någon sanning i detta. Svaret kom från Kristina Bränd Persson, chef för klassifikationsenheten:

Hej,

Jag hittar endast två rapporter från Socialstyrelsen som innehåller ”Parental Alienation Syndrome”. Båda rapporterna refererar till vissa publikationer men innehåller i övrigt inga utsagor om begreppet vad jag kan se. Den ena rapporten är en forskningskartläggning och den andra en expertrapport.

Länkar:

Standardiserade bedömningar i samband med utredningar om vårdnad, boende och umgänge

En systematisk kartläggning av forskningsaktiviteten

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2009/10273/2009-126-26.htm

Sexuella övergrepp mot barn – Orsaker och risker

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2000/3313/2000-36-6.htm

Återkommer om jag hittar mer information.

Mvh

Kristina

Min gissning är att Kristina borde ha hittat ett beslut som togs i våras – om det tagits. Och givetvis skulle Socialstyrelsen aldrig uttala något så korkat som att PAS aldrig kommer att bli en diagnos. Men så här skriver signaturen Betty hos Marina Engan:

”För att få slut på denna desinformation som antifeministerna, pappagrupperna mfl ägnar sig åt kommer snart färsk info från socialstyrelsen. De är helt chockade över att “debatten” fortfarande pågår. De trodde den avslutade iom de klargjort att PAS a l d r i g kommer att bli en “diagnos” och därför inte heller upptas av DSM-V. Socialstyrelsen är extremt tydlig med att PAS inte ens existerar som teori!! Dagsfärsk info. Nu är även socialstyrelsen informerad om den desinformations kampanj som pågår bland journalister mfl på nätet.”

Många av dem jag talat med tror, till skillnad från sanningsvittnet Betty, att PAS skrivs in i DSM IV/V senast 2012. DSM är alltså amerikanska psykiatersällskapets lista över psykiska sjukdomar och störningar. Att man inte skriver in nyupptäckta diagnoser där förrän det gått en tid och man verkligen kunnat leda fenomenet i bevis är ju inget konstigt. Det tog till exempel femtio år för Aspergers syndrom att komma in i DSM. Jag menar att det är synnerligen viktigt att se hur barnen drabbas av föräldrarnas vårdnadstvister. De allra flesta människor förstår nog att om ett litet barn får lära sig att svart är vitt och lögn är sanning, så påverkar det barnets verklighetsuppfattning och störd verklighetsuppfattning är ju något som förekommer i många psykiska sjukdomar.

En pojke som antagligen lider av svår PAS är Pappa C:s son Adam. Den stackars pojken har fått lära sig att pappa har våldtagit honom och sannolikt utvecklat ett trauma av detta. Se här vad Marina Engan skrev i bloggen adamsvanner.se – en blogg som numera är lösenordsskyddad men som man kan hitta cachade versioner av. Här skriver hon att Adam ”lever sin mardröm 24 timmar om dygnet” och att hon hör honom gråta i bakgrunden när hon pratar med hans mamma. Fram till dess att Pappa C greps var Adam en glad kille som älskade sin pappa och såg fram emot en Thailandsresa med honom. Nu är han tydligen ett nervvrak som gråter för att han tror att mamma ska dö. Inte konstigt alls, han har ju redan blivit av med sin pappa …

En annan PAS-ad pojke tror jag vi kan hitta här och här på s-kvinnan Eva-Britt Dahlströms blogg. Enligt EBD är pojken som de kallar Sven utsatt för en rättsskandal av stora mått därför att både tingsrätt och hovrätt genomskådat mammans försök att skära bort pappan ur hans liv. Allt fungerade bra mellan de separerade föräldrarna till dess att pappan träffade en ny kvinna som han gifte sig och skaffade barn med. Då började Svens mamma polisanmäla pappan för allt möjligt. I princip hade hon varit dödshotad av honom sedan de träffades 1997, trots detta hade hon gjort ett nytt försök att leva ihop med honom 2003-2004. När anmälningarna lades ner en efter en tog mamman till storsläggan – pappan hade utsatt Sven för sexuella övergrepp!

Ni som följer den här bloggen vet ju att det sannerligen inte är någon lätt sak för en pappa att få ensam vårdnad om sina barn. Det händer i princip bara när mamman visat sig fullständigt olämplig. Nacka tingsrätts dom är mycket tydlig och välskriven:

Anmärkningsvärt är dock att Sven således inte förrän vid det andra polisförhöret, som alltså hölls i september 2007 och i direkt anslutning till det samtal han på (mammans) initiativ hade med LM (vid barnjouren på Alla Kvinnors hus), berättat eller ens antytt att han varit utsatt för sexuella övergrepp …

Tingsrätten finner det också märkligt att inte bara (mamma) utan även förskole- och skolpersonal som levt så nära Sven under alla år inte uppmärksammat något särskilt i Svens beteende eller uppträdande i övrigt. Lika märkligt finner tingsrätten uppgiften om att Sven först vid ett tillfälle i september 2007 – och aldrig tidigare – skulle ha förknippat en febertermometer med något som hans pappa skulle ha utsatt honom för fyra-fem år tidigare.
—
Mycket talar sålunda för att (mamman) involverat sonen i parternas konflikt, en konflikt som hon dessutom tycks ha förorsakat. Detta får anses vara i högsta grad olämpligt och det är inte helt uteslutet att anledningen till att Sven numera har en så avvisande inställning till sin pappa beror på någon form av påverkan som initierats av (mamman). Detta har troligtvis underlättats av att Sven träffat (pappan) mycket litet sedan våren 2007 och inte alls sedan i början av september 2007. Det framstår alltså i vart fall inte som osannolikt utan snarare troligt, att Svens förhållningssätt i detta avseende har med (mamman) att göra.

Tingsrätten har verkligen gått till botten med hur anklagelserna uppkommit och kommer efter denna grundliga genomgång fram till att mamman helt ska fråntas vårdnaden om sin son. Rätten säger sig vara övertygad om att pappan kommer att se till att Sven får träffas och umgås med sin mamma även efter att han flyttat till pappan.

Efter domen i oktober 2008 begärde pappan verkställighet, men i december beslöt tingsrätten att avslå det eftersom hovrätten snart skulle avgöra vårdnadstvisten. I mars kom hovrättens dom – de instämmer i tingsrättens bedömning.

Enligt Eva-Britt Dahlström, som själv är nämndeman i Blekinge tingsrätt (bilden), är det nämndemännens fel att mamman förlorade vårdnaden, det är nämndemännen som ligger bakom ”rättsskandalen”. Så här skriver hon i ett svar till en läsare som kommenterat på hennes blogg:

”De som är professionella och som har gjort utrdeningar, pratat med barne5t o.s.v har samtliga uttalat sitt stöd för pojken och hans mamma. Så även de specialistutbildade domarna i hovrätten som tyvärr röstades ner och som skrev ett utomordentligt yttrande i varför de var skiljaktiga i domen.

Och mitt svar blir igen…. det här är alldeles obegripligt.

Jag som nämndeman har att förhålla mig till de proffessioner som har specialistkunskaper på ett visst område.

De här nämdemännen måste ha ansett att de vet bättre än de proffesionella vittnena.

Det är den enda förklaring jag har och jag personligen i min roll som nämndeman hade aldrig vågat gå emot så många specialister.

Därför är det här ett av de största rättsövergreppen mot barn som har gjorts på senare tid.”

Eva-Britt Dahlström tror uppenbarligen att nämndemännen är i majoritet i hovrätterna, precis som de är i tingsrätterna – därav hennes okunniga svar. Men hovrättens domar avkunnas av tre jurister och två nämndemän, vet man det inser man direkt att EBD far med osanning. Minst en av juristerna måste hålla med nämndemännen för att få majoritet och i det här fallet är det ordföranden, hovrättsrådet Mona Wildig. Referenten Per Kjellström och f d hovrättsrådet Jan-Olov Swahn har skiljaktig mening och skriver i den ungefär att visserligen kan man inte klarlägga att övergrepp ägt rum men eftersom Sven inte vill träffa sin pappa så ska han slippa det. Båda tycker dock att mamman ska sträva efter att på sikt få till stånd ett fungerande umgänge mellan Sven och hans pappa.

Dessa domar kunde inte Svens mamma acceptera så hon kidnappade pojken och gick under jorden. Se TV4:s inslag med henne här. För detta lagbrott har hon nämndeman Dahlströms stöd. Så här skriver EBD:

”Därför är mamman och Sven på flykt och jag kan tala om att vi är många som följer vad som händer i fortsättningen och det finns de som agerar öppet med namn och allt och går in i själva processen och ifrågasätter både polis, socialtjänstens och domstolens agerande.

Givetvis finns det advokater som inte sitter sysslolösa precis.

Tro mig, det är många som nu kommer att agera.

Riktigt så öppet kan jag inte agera-

men de som vet vilka de här handlar om- ska veta att både Sven och hans mamma har mitt fulla stöd och vi har kontakt av och till men på vilket sätt den sker kan jag givetvis inte tala om.”
Mig förvånar det inte ett dugg att Rättssäkerhetsorganisationen i dag skrivit till Eva-Britt Dahlströms chef och ifrågasatt hennes lämplighet som nämndeman. RO skriver så här:

Lagman Tia Johansson
Tingsrätten i Karlshamn
Annebovägen 11
371 41 KARLSHAMN

Rättssäkerhetsorganisationen RO
C/o Johann Binninge

Hemställan om entledigande av nämndeman Eva-Britt Dahlström

Efter att ha tagit del av Eva-Britt Dahlstöms blogg http://www.s-bloggar.se ifrågasätter Rättssäkerhetsorganisationen, RO, starkt Dahlströms lämplighet som nämndeman.

Enligt domstolens informationsskrift gällande en nämndemans roll och uppgifter ställs det höga krav på en nämndemans objektivitet och saklighet. Läser man inläggen på bloggen ser man bland annat att Eva-Britt Dahlström har en förutfattad mening om hur det förhåller sig med våld i nära relationer. Hon påstår att 98 procent av allt sådant våld begås av män. Det stämmer inte, varken enligt BRÅ eller de många undersökningar som gjorts världen över.

Eva-Britt Dahlström skriver också att så kallade vittnespsykologers sakkunnigutlåtanden inte ska tas på allvar.

Citat från bloggen:
”Stora summor betalas sedan många år ut för ofta fullständigt värdelösa vittnespsykologiska utredningar. Det finns anledning för rättens ledamöter att alltid iaktta stor försiktighet när det gäller att förordna en vittnespsykolog och när det gäller att lägga en sådan utredning som grund för en dom i enskilda brott- och tvistemål.”

En nämndeman kan inte och ska inte, före en rättegång med eventuellt sakkunnigutlåtande av psykologer, ta ställning till huruvida deras utlåtanden är värdelösa eller ej. Den bedömningen ska göras vid sittande rätt och från fall till fall.

I lagen står:
”Till nämndeman bör endast den utses som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget.”

Rättssäkerhetsorganisationen RO hemställer härmed om att nämndeman Eva-Britt Dahlström entledigas från sitt uppdrag som nämndeman då hon är uppenbart olämplig och allvarligt skadar allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Örebro 2009-08-12
Rättssäkerhetsorganisationen RO
Johann Binninge

Kopia till: JK, Justitiekansler Göran Lambertz

Jag har inte en aning om vad ”Svens” pappa i nuläget gör för att hitta sin son. Hans tanke var att både han och pojken skulle vistas en tid på ett behandlingshem, för att försöka hitta tillbaka till varandra. Hjärntvätt, skriker Eva-Britt Dahlström om pappans vilja att på ett mjukt sätt, i närvaro av opartiska personer försöka få Sven att förstå att han inte behöver vara rädd för sin pappa. Jag har ingen kontakt med Svens pappa, anledningen till att jag beställde domarna och granskade dem var just Eva-Britt Dahlströms koleriska inlägg om saken. Men om du läser det här, Svens pappa, så får du gärna höra av dig. Ditt barn är enligt svensk lag bortfört/kidnappat och precis som vi bloggare hjälpte George Pesor att hitta sina barn, så kanske vi kan göra något för dig?

Myten om satanister

Myten om satanister som offrade små barn och mördade kvinnor för nöjes skull, härjade i Sverige och hela västvärlden under 80- och 90-talen. Jag skrev själv om pappan i Umeå som dömdes mot sitt nekande och helt utan några bevis, sedan dottern påstått att han utsatt henne för övergrepp och tvingat henne att delta i satanistritualer. Det var inte förrän dottern några år senare började anklaga kommunalråd och polischefer i stan för att också ha deltagit i satansriterna som berättelserna började ses som de stolligheter de var. Först då fick pappan en ny rättegång och friades från det tioåriga straff han dömts till.

En av de mest aktiva bakom anklagelserna var Nea Mellberg, då mycket aktiv i kvinnojouren i Umeå. Jouren hjälpte flickan som var en handikappad tonåring som haft stora problem att hitta rätti livet, att fabricera anklagelserna mot den pappa som alltid ställt upp för henne. Som vanligt behövde de inte stå till svars för vad de gjort när sanningen uppdagades och nuförtiden är Nea Mellberg ”erkänd” expert, en lektor i genusvetenskap vid Umeå universitet som gjort en avhandling om mödrar vars barn utsatts för övergrepp. Se här så fint kvinnojouren Kobra i Helsingborg skriver om denna ”guru”.

Några år senare var Mellberg och Lundgren inblandade när polisen grävde upp stora områden i Södertälje för att hitta de lik som en tonårsflicka påstod att hon varit med om att gräva ner där. Båda hennes föräldrar skulle ha varit involverade i en satanistklubb där ett stort antal barn offrades till djävulen. Trots att inte en enda benbit hittades dömdes pappan till fem års fängelse – ännu en rättsskandal framdriven av radikalfeminister.

Uppsalaprofessorn Eva Lundgren skrev (tillsammans med Nea Mellberg, Kerstin Aldén, Agneta Lundström och Maggi Wikström) boken ”La de små barn komme til meg” om Södertäljefallet. När professorn efter SVT-dokumentären Könskriget anmäldes för att ha fabricerat fakta, granskades hon. Eva Lundgren friades men med motiveringen att det var svårt att ”utföra en granskning av boken som behandlar rituella övergrepp mot barn på grund av att vi inte fått tillgång till det material som ligger till grund för intervjuerna och inte heller har någon möjlighet att kontrollera om dessa berättelser bygger på verkliga händelser eller ej”. Granskarna finner inte någon grund att anklaga Eva Lundgren för att ha att fabricerat data. Däremot kritiserar de henne och hennes medförfattare för att det inte finns något ifrågasättande i boken av att övergreppen ägt rum. Läs mer om det tveksamma friandet här.

Att fallet fortfarande är hot stuff bevisas av att Uppsala universitet nyligen ställde till med bokbål sedan Max Scharnberg i sin bok Textual Analysis of a Recovered Memory, riktat skarp kritik mot Eva Lundgrens inblandning i Södertäljemålet. professorn ska tydligen skyddas till varje pris …

1992 gick FBI till botten med alla anklagelser om satanistövergrepp i Amerika. FBI granskade i stort sett varenda anmälan som gjorts och fann – ingenting. Det fanns inte tillstymmelse till bevis för att det någon enda gång inträffat att en ”satanistring” kidnappat, torterat, våldtagit och ritualmördat något enda barn. Här finns hela rapporten att läsa och här är ett litet utdrag:

Until hard evidence is obtained and corroborated, the public should not be frightened into believing that babies are being bred and eaten, that 50,000 missing children are being murdered in human sacrifices, or that satanists are taking over America’s day care centers or institutions. No one can prove with absolute certainty that such activity has notoccurred. The burden of proof, however, as it would be in a criminal prosecution, is on those who claim that it has occurred.

The explanation that the satanists are too organized and law enforcement is too incompetent only goes so far in explaining the lack of evidence. For at least eight years American law enforcement has been aggressively investigating the allegations of victims of ritual abuse. There is little or no evidence for the portion of their allegations that deals with large-scale baby breeding, human sacrifice, and organized satanic conspiracies. Now it is up to mental health professionals, not law enforcement, to explain why victims are alleging things that don’t seem to have happened. Professionals in this field must accept the fact that there is still much we do not know about the sexual victimization of children, and that this area desperately needs study and research by rational, objective social scientists.

If the guilty are to be successfully prosecuted, if the innocent are to be exonerated, and if the victims are to be protected and treated, better methods to evaluate and explain allegations of ”ritual” child abuse must be developed or identified. Until this is done, the controversy will continue to cast a shadow over and fuel the backlash against the validity and reality of child sexual abuse.

Journalisten Patrik Nyberg frågar i en intressant artikel på Newsmill i dag när offren för ritualfantasierna ska få upprättelse. Hur det gick för de barn som förmåddes tro att de varit med och bevittnat ritualmord bland satanister? En intressant fråga i dessa tider när så många människor värjer sig mot diagnosen PAS, Parental Alienation Syndrome, och sprider lögner om att mannen bakom diagnosen, Richard Gardner var pedofilvän.

På Marina Engans blogg pågår ett försök att lura människor att PAS aldrig kommer att bli godkänt av DSM IV (det amerikanska psykologförbundets lista över psykiska sjukdomar och störningar), men enligt de uppgifter jag fått ska det föras in där senast 2012 under beteckningen PAD, Parental Alienation Disorder. Alla förstår nog att det tar tid att få acceptans för nya upptäckter – det tog till exempel 50 år för diagnosen Aspergers syndrom att upptas i DSM IV. Att Engan & Co blir så upprörda vid tanken på att diagnosen PAS/PAD existerar beror förstås på att den bevisar att barn far illa när deras mammor förmår dem att hata deras pappor. Att de faktiskt blir lite sjuka i huvudet av att växa upp i en sådan miljö. Det vill man inte se, för då skulle ju plötsligt myndigheterna behöva kontrollera om anklagelser om övergrepp är falska eller sanna innan de hjälper mamman att skära bort pappan ur barnens liv.

Kvinna våldtog kvinna

Här är ett nytt intressant ämne för er att diskutera. Män kan inte våldtas, påstod Märta Tikkanen en gång men kvinnor kan uppenbarligen våldta. I dagens Aftonbladet berättas om en 32-årig kvinna som dömts till rättspsykiatrisk vård sedan hon våldtagit en annan kvinna. Vad säger ni om det – håller teorin om könsmaktsordningen äntligen på att falla samman som det korthus det alltid har varit?

Dessutom hade Märta Tikkanen fel. Jag skrev själv om en kille som våldtogs av fem tjejer för några år sedan. Det är fem år sedan artikeln skrevs och de flesta på redaktionen skrattade åt storyn. Bra grej typ, men inte tror vi att han verkligen blev våldtagen … Jag har dessutom skrivit om en ung kvinna som dömdes för att ha våldtagit en kille som somnat bredvid henne i sängen, men den artikeln hittar jag inte just nu.

Det är hög tid att vi slutar döma folk efter deras kön. Hög tid att skrota kvinnofridslagen. Lovar utveckla resonemanget senare – måste jobba!

Tack Per, tack Jerry!

Kort inlägg strax före läggdags. I dag har jag blivit glad över två saker. På väg hem från jobbet sprang jag på journalistkollegan Per Brinkemo och bytte några ord. Han sa att han länge hade tänkt ringa och föreslå en lunch för att han brukar läsa min blogg och gillar den. Kul! Per är så himla duktig och journalister är oftast inte särskilt generösa med att berömma varandra.

För några år sedan skrev Per en artikel i Svenska Dagbladet om kidnappade barn och berättade hur oerhört förvånad han blev när det visade sig att den vanligaste föräldrakidnappningen inte utförs av svartmuskiga män som låser in sina barn i något konstigt arabiskt land. Nej, den vanligaste kidnapparen är en svensk mamma som kidnappar barnen hem till Sverige. Per Brinkemo skrev också boken Dumpad för några år sedan, en ryslig historia om en pojke som vuxit upp i Sverige men när han var 13 år övergavs av sina föräldrar i Somalia och när han äntligen hade tjänat ihop pengar till biljetten hem, fick han inte komma in i Sverige för ingen visste var hans föräldrar fanns.

Alldeles för en stund sedan blev jag väldigt glad över blogginlägget med rubriken Journalist med mod som Jerry gjort i kväll. Han skriver att han inte alltid håller med mig, men att han håller mig högt för att jag är modig som utmanar det politiska etablissemanget och står pall mot alla angrepp mot min person.

I dag har ett litet troll vid namn Asunción gjort sitt bästa för att blanda bort korten och försökt tvinga mig att svara på varför jag godtar vissa påhopp och osakligheter och inte andra. Ja, ni fattar ju själva att den frågan inte går att ge ett heltäckande svar på. Det är min uppgift att se till att kommentarerna här inte blir lika korkade och elaka som på Maja Lundgrens blogg och jag håller efter dem jag anser vara värst. Punkt slut. Min blogg = jag bestämmer. Att påstå att jag låter dem som hyllar mig vara elaka och bara rensar bort dem som är kritiska mot mig, lurar möjligen någon men är lik förbaskat osant.

Quick på väg mot resning!

Äntligen!

Nu tyder allting på att Thomas Quick får resning och att ”Sveriges meste seriemördare” avslöjas som den bluff han alltid varit. Jag skrev min första krönika om Quick redan 1996, om hur orimliga hans erkännanden var och hur förfärligt för rättssäkerheten i vårt land det var och är att hans stolliga erkännanden vann trovärdighet i tingsrätterna. Nu har Sture Bergwall tagit tillbaka alla Quicks erkännanden och förklarat hur det hela gick till. Att han suttit inspärrad för mord han aldrig begått är förstås hemskt, men det värsta med alltihop är ändå att de verkliga mördarna under tiden gått fria och nu kanske aldrig kan hittas.

Läs Aftonbladets artikel här.

Vem är det egentligen som slår?

Har ni tänkt på att de som själva utnämnt sig till kvinnors och barns försvarare oftast är väldigt aggressiva? Skriver man som jag att det inte är sant att det stora problemet är kvinnomisshandel utan relationsvåld eller att det faktiskt inte är särskilt många barn som blir utsatta för sexövergrepp, då blir de alldeles rasande. I själva verket borde de väl bli glada – det är ju goda nyheter! Det är inte sant att det bor en misshandlare i var och varannan man – toppen! Det är inte sant att minst ett barn i varje klass är utsatt för incest – kanon! Vi kan fortsätta stödja utsatta barn men behöver inte kasta anklagelser på var och varannan pappa – hallelluja!

Men så tänker de inte alls. I deras värld får inga ”etablerade sanningar” ifrågasättas, inte ens om fakta hoppar upp och biter dem i näsan. Det finns naturligtvis psykologiska förklaringar till att de beter sig så. Har man satsat hela sin vakna tid (de flesta verkar vara förtidspensionärer) på att belysa ett problem som man menar är värst i världen, så rasar ju hela ens tillvaro om det inte ÄR världens värsta problem. Många organisationer som i dag uppbär mångmiljonbidrag skulle få slå igen, alternativt helt ändra inriktning på sin verksamhet och många skulle förlora både jobb och status. För att inte tala om sitt anseende …

Men för oss andra borde det vara extremt intressant att få reda på sanningen. Daddy har lagt ut en intressant video av Paul Elam på Mens News Daily, som går igenom ett antal studier om det som i Amerika kallas Domestic Violence (våld i hemmet). Namnet skulle kunna tyda på att de är mindre fixerade vid våld som uttryck för patriarkatet, men så är det inte alls. Domestic Violence handlar även där uteslutande om kvinnomisshandel. I videon berättas bland annat om en studie från Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta Georgia, publicerad i American Journal of Public Health i maj 2007. I studien deltog 11 370 heteropar mellan 18 och 28 år. Här några fakta:

24% av alla relationer innehöll någon form av våld. I hälften av dessa var bara en av parterna våldsam, i den andra hälften slog båda.
70% av de ensidiga våldsverkarna var kvinnor. Alltså, i de relationer där bara en av parterna slogs var över 70% kvinnor! Sjuttio procent! Fler än 7 av 10 av dem som slår sin livskamrat är en kvinna.
Hur tycker ni det stämmer överens med de 900 miljoner kronor som regeringen anslog till ”det stora problemet med kvinnomisshandel”?

Här kan ni se videon och läsa texten samtidigt.

En annan intressant sak som studien visade var att det våld som ledde till allvarliga skador oftast förekom i de relationer där båda slog och att det då framförallt var kvinnorna som skadades. Det var också i dessa relationer som våldet upprepades gång på gång. Det våld som ensidigt utövades av en man mot en kvinna upprepades mindre ofta, ett faktum som också går helt emot rådande uppfattningar. Den bild vi har av kvinnomisshandel är ju just en man som slår och slår och en kvinna som tar emot år efter år för att hon skäms och inte vågar söka hjälp. Det farligaste för en kvinna är alltså att ge sig in i en relation där hon själv slår sin man, då är risken störst att hon skadas – när han slår tillbaka.

På videon berättas också om den brittiske professorn John Archer (t h), University of Central Lancashire (där han leder The aggression research group), som gått igenom hundra brittiska och amerikanska studier om relationsvåld. Han slår därefter fast att det är vanligare att kvinnor initierar våld i sina relationer och att det är kvinnorna som slår ofta. Professor Archer tar därefter död på myten om att kvinnor bara slåss i självförsvar – 29% av kvinnliga collegestudenter erkände i en studie att de slagit sin pojkvän utan att något hot eller våld från hans sida förekommit.

Jag håller helt med Paul Elam om att den verklighetsförfalskning vi fått oss till livs de senaste årtiondena är farlig och leder till att vi inte kan bekämpa problemet med relationsvåld. Om något så gör vi det hela ännu värre genom att sätta in hjälpen på fel ställe. Han drar tre slutsatser om relationsvåld:

1. Det handlar inte om kön
2. Allmänheten är helt förd bakom ljuset
3. Vi förvärrar problemet genom att inte berätta sanningen

Richard Gelles (t v), Murray Straus och Susan Steinmetz heter tre amerikanska forskare som redan på 1970-talet började forska om relationsvåld. I början var de lika fördomsfulla som alla andra och utgick från att det handlade om män som slog kvinnor. När de för första gången stötte på en uppgift om en kvinna som stuckit kniven i sin make utgick de från att hon handlat i självförsvar och först långt senare insåg de att de fallit offer för sina egna förutfattade meningar.

Nu har trion genomfört ett hundratal studier med över 77 000 deltagare. De kom fram till att 12 procent av alla familjer upplever våld. I en fjärdedel av dessa slår mannen kvinnan, i en fjärdedel slår kvinnan mannen och i hälften av de våldsamma relationerna slår både mannen och kvinnan varandra.

Tror ni amerikanska och brittiska politiker har jublat och börjat jobba efter fakta i stället för fördomar? Öppnat männniskojourer dit alla som misshandlats av en partner kan vända sig? Stoppat utmålandet av män som våldsamma monster och försökt hitta de verkliga orsakerna till varför vissa människor slår den de säger sig älska? Givetvis inte. Däremot har de som jobbar med ”kvinnomisshandel” och nu ser sina ”sanningar” hotade, mordhotat forskarna ett antal gånger och ringt in bombhot till de konferenscentrer där de ska föreläsa.

Det påminner mig om när Heikki Sariola (bilden) vid Centralförbundet för barnskydd i Helsingfors skulle presentera sin studie om förekomsten av incest, baserad på en studie bland tusentals finska niondeklassare. Dåvarande undersökningar (utförda på högst ovetenskapligt sätt) talade om att 25-30 procent fick utstå sexuella övergrepp i hemmet, så Heikki Sariola trodde att han skulle mottas som en räddare i nöden när han kom till en nordisk konferens med siffror som slog fast att det bara handlade om 2-5 promille. Men i stället för applåder och kommentarer av typen ”Gud, så skönt att det inte är så många som vi befarat” så blev framförallt de svenska och norska deltagarna arga. Sådana undersökningar borde inte få göras, förklarade de för honom. För då kan folk tro att problemet inte är så stort och då blir det svårare att få ”förövarna” dömda …

Obehagligast av alla är de som ingår i den så kallade överlevarrörelsen. (För mig är en överlevare en person som överlevde Hitlers förintelseläger, människor som aldrig tyckt tillnärmelsevis lika synd om sig själva som de ”nya överlevarna” gör.) Erik Rodenborg, Kjell-Åke Bjurkvist, Marina Engan och Sanna Ax/Motherwitch/Motherbitch är riktigt läskiga frontfigurer. (Nu utan bilder eftersom de inte gillade att bli uppvisade här. Själv förutsatte jag att bilder som folk själva har på sina bloggar är bilder de är nöjda med, men för att få slut på pseudodebatten om att jag hånar folks utseende får ni själva gå till deras bloggar och se hur de ser ut.)
På sina bloggar underblåser de lynchstämningar mot exempelvis Pappa C som friades i hovrätten och alltså inte hade våldtagit sin son. Och så spyr de sin galla över mig och Monica Antonsson som avslöjade Gömda-skandalen. De beskyller mig för att vara hatisk (som man känner sig själv känner man andra) och påstår att jag är FÖR övergrepp av barn. Ett så korkat uttalande att jag inte vill bevärdiga det med ett svar.

En av deras idoler är Karlskronapolitikern Eva-Britt Dahlström (t v) vars blogg jag nyligen blivit varse. Läs den och bli mörkrädd. Detta är en nämndeman som är tydligt färgad av egna upplevelser (hennes barn blev utsatta för sexövergrepp, ett faktum hon hade glömt när Lasse Hagborg ifrågasatte henne i en kommentar!), som hyllar Monica Dahlström Lannes (nedan) och som har gjort till sin livsuppgift att slåss för barn ”inte ska tvingas till umgänge med sina förövare”. På vanlig svenska betyder det att hon vill förhindra barn att umgås med pappor som inte finner sig i att ligga kvar på högen för kasserade relationsrester. Jag anser att det är ett hot mot rättssäkerheten att låta henne döma i någon form av mål som har med sexövergrepp eller vårdnadstvister att göra. (Undrar just hur många kvinnojourskvinnor som sitter som nämndemän?) Den här kommentaren skrevs av Marina Engan i natt på EBD:s blogg:

”Sitter och går igenom statistiken från BRÅ för 2008… Vi behöver många fler som dig och Monica. Det är skrämmande att se hur få det är som fälls för övergrepp mot barn. Jag förstår inte hur människor kan vara så blinda för hur verkligheten ser ut… Skulle önska det var möjligt att klona er och sprida ut er:-)”

Tanken har aldrig slagit varken Marina eller Eva-Britt att en förklaring till att få fälls för övergrepp mot barn är att väldigt många av anmälningarna är falska. Nej, fäll, fäll, fäll är deras paroll. Skyldiga eller oskyldiga spelar ingen större roll. Monica Dahlström Lannes är kanske den kvinna som gjort mest skada för rättssäkerheten i vårt land. I i sin bok Mot dessa våra minsta skriver hon att hon aldrig under sina många år som polis, stött på en oskyldigt anklagad man. Underförstått = en anklagad man är en skyldig man. Hon utarbetade också den farliga Eskilstunamodellen som nu utövas på de så kallade Barnhusen. Hon försvann sedan hastigt och lustigt från sin tjänst som lärare på Polishögskolan men bara Leif GW Persson har vågat säga rakt ut att hon fick sparken. Så här skriver journalisten Patrik Nyberg i en intervju med GW från 2004.

PN: Håller du med de personer som hävdar att poliser medverkade till justitiemord under 1980 och 90-talet på män som anklagades för sexuella övergrepp på barn?
LGW: Det håller jag med om. En person som uppmärksammats i de här sammanhangen är den f.d. kriminalinspektören, Monica Dahlström-Lannes, som flyttades från polishögskolan pga att hon inte ansågs bedriva en seriös undervisning. Med henne var det ju som så att oavsett ärende så hittade hon alltid styrkta incestanklagelser. Några av dem var sanna, andra var det inte. Det är ett kolossalt stigma för den som utpekas för ett sådant brott.

Eva-Britt Dahlström blir rasande när man insinuerar att hennes namne fick sparken. I hennes värld är MDL otroligt kunnig, ja så kunnig att hon är ”farlig” och det är därför jag och andra kritiserar henne. Farlig är hon förstås, men inte av den anledningen hon själv och Eva-Britt Dahlström tror. MDL är farlig för rättssäkerheten för att hon är opartisk, fanatisk, sprider falska uppgifter och går över lik för att få personer fällda som hon har fått för sig är skyldiga. Ta bara hennes märkliga insatser i fallet Tito Beltran. Där agerade hon åklagare och ringde vittnen och instruerade dem i vad de skulle säga. Att ingen lyssnade på Robert Wells när han sa att MDL presenterat sig som åklagare när han ringde upp henne är ännu ett bevis på rättssamhällets förfall och fullständiga flathet gentemot fanatikerna.

Om nu någon får för sig att jag försöker hindra Eva-Britt Dahlström att utöva sin yttrandefrihet vill jag bara säga: Eva-Britt Dahlström får mer än gärna tycka och skriva precis vad hon vill i de här frågorna, jag tycker bara att det är högst olämpligt att en person med hennes starka övertygelse om att barn alltid talar sanning, att landet är fullt av kvinnor och barn på flykt undan monsterpappor och att Monica Dahlström Lannes är en trovärdig person INTE ska inneha ett för rättssäkerheten så viktigt uppdrag som nämndeman.

function mailcorrect(argvalue) { argvalue = argvalue.toString(); if (argvalue.length == 0) return true; for (var n = 0; n

Ännu en oskyldigt dömd

Den här storyn kan verka typiskt amerikansk. En korrumperad polis med världens bästa spårhund köps av åklagarmyndigheten för att ”bevisa” att den misstänkte är skyldig. Mot sitt nekande dömdes Bill Dillon 1981 till livstids fängelse för mord, sedan den fantastiska schäfern Harrass 2 hade ”avslöjat” hans lukt på mördarens blodiga t-shirt.
Redan tre år senare anade en domare i Florida att allt inte stod rätt till med Harrass 2 och lät testa hunden – som inte lyckades spåra någonting i ens trettio meter! Men i stället för att ta om alla mål där hunden fällt avgörandet lät man den oskyldige Bill Dillon ruttna i fängelset. Av en slump fick Dillon höra talas om skandalen 2006 och nu kunde DNA visa att han är oskyldig.

Jaja, i Amerika är de inte kloka men sånt händer inte i Sverige, tänker nog en del av er. Men det gör det visst. Den gemensamma nämnaren är myndighetspersoner som är så övertygade om att de har rätt att de inte längre förmår hålla huvudet kallt och ifrågasätta sina egna teorier. De omger sig med ja-sägare och har glömt att anställa en djävulens advokat som ifrågasätter allt de gör och säger. De arbetar bara för att få fram bevis som talar mot den misstänkte och bortser från allt som talar för honom/henne. Är de dessutom övertygade om att den här misstänkte är av en särskilt obehaglig sort (pedofil, kvinnomisshandlare, våldtäktsman etc) kan det hända att en del av dem frestas att hjälpa sanningen en smula på traven. Och när tröskeln väl är passerad kan uppenbarligen vad som helst hända.

Ett av de mest upprörande fall jag stött på var en lastbilschaufför i Halmstad som av sin tonårsdotter anklagades för sexövergrepp. Tjejen hade fått anorexi och hamnat hos en terapeut som ”lärt sig” att anorexi utlöses av bortträngda sexövergrepp. Så dottern började i hypnosterapi och efter hand växte anklagelserna fram. En dag mindes hon till och med hur hon blivit åsyna vittne till att hennes far slagit ihjäl en ung tysk flicka. Dottern var med honom i lastbilen under en jobbresa, på kvällen hade hennes far plockat upp en flicka och mitt i natten vaknade dottern av att någon skrek. När hon tittade ut genom fönstret såg hon sin pappa slå ihjäl den tyska flickan.

Halmstadspolisen blev som tokiga. Vilket spännande mål! Här hade de något att bita tag i. Dåvarande chefsåklagaren i Halmstad, Kristian Augustsson, (bilden, numera omstridd chefsåklagare på Riksenheten för polismål där han lägger ner anmälan efter anmälan mot poliser) såg kanske sin chans att göra sig ett namn i juristvärlden för han skickade ner förfrågningar till sina tyska kolleger: Haben Sie bitte några olösta flickmord från 1980-talet?

Jodå, det hade tyska polisen. Två stycken för att vara exakt och de skickade över bilder på flickorna samt bilder på de smycken de haft på sig. Man kan tänka sig att hela polishuset darrade av förväntan när lastbilschaufförens dotter kom dit för en fotokonfrontation. Tänk, nu kunde de skriva polishistoria!

Jag antar att ni alla vet att polisen måste förevisa ett antal bilder för att en fotokonfrontation ska ha något värde. Ett foto duger ju inte: Var det den här flickan du såg bli mördad? Och två foton på två mördade flickor duger ju inte heller: Var det någon av de här flickorna du såg bli mördad? Sannolikheten för dottern att peka ut en mördad tysk flicka är i det läget 100 procent. Men det var så det gick till. Två bilder på mördade tyska flickor las fram på bordet och dottern pekade på en av dem. BINGO! Halmstadspolisen är supereffektiv och deras chefsåklagare Kristian Augustsson ett geni!

I häktescellen satt nu pappa lastbilschauffören och fick veta att han skulle åtalas för mord. I förhör efter förhör pressades han att ”berätta sanningen”: – Erkänn nu att du mördade den där flickan! Din egen dotter såg det ju! Kommer du inte ihåg det? Nähä, men då har du förträngt det, ser du! Gå nu tillbaks till din cell och begrunda dina handlingar, det kommer att kännas mycket bättre när du väl erkänner.

Efter ett stort antal månader i häktet var lastbilschauffören färdig att hänga sig. Han började ifrågasätta sitt eget förstånd och undrade om det faktiskt var sant det som åklagaren och poliserna sa till honom – kan man mörda någon och sedan glömma bort det? Han var svindlande nära att erkänna för att få dem att sluta plåga honom. I det tillståndet befann han sig när Tomas Eriksson, dåvarande häktesläkare i Göteborg, besökte honom.

– Varför sitter du här? frågade Tomas Eriksson (bilden).
– De säger att jag har mördat en tysk flicka, sa den plågade mannen.
– Har du det då?
– Nej, inte vad jag minns i alla fall. Men de säger att min dotter var vittne och att hon har pekat ut en mördad tysk flicka och att jag har förträngt alltihop!

Tomas Eriksson tittade lastbilschauffören djupt i ögonen och sa:
– Min vän, en sak kan du vara helt förvissad om. Om du inte kommer ihåg att du har slagit ihjäl en flicka, så har du inte det.

Lokaltidningarna hade redan dömt mannen, Aftonbladet hade skickat en reporter till Tyskland för att intervjua den mördade flickans pappa som förstås hade börjat hoppas på att äntligen få veta vad som hänt hans dotter och alla, säger alla, var övertygade om att lastbilschauffören var ett monster. Nu skulle han bara naglas fast av tingsrätten, sedan kunde man kasta bort nyckeln för det svinet.

Förundersökningen var nästan tusen sidor tjock men jag ägnade en ledig helg åt att läsa den och Kvällsposten kunde därefter avslöja hur polis och åklagare med bland annat den riggade fotokonfrontationen fått fram sina bevis. Germund Hesslow (bilden) , professor i neurofysiologi vid Lunds universitet, vittnade om hur vårt minne fungerar och varför man inte kan fästa någon som helst vikt vid så kallade minnen framtagna under hypnos och chauffören friades av såväl tingsrätt som hovrätt.

Jag har ingen aning om hur det sedan gick för lastbilschauffören eller hans dotter. Eller om mordet på den tyska flickan någonsin löstes. Men en sak vet jag – det är sannerligen ingen omöjlighet att bli oskyldigt dömd i Sverige, framförallt i mål som gäller sexuella övergrepp.