Vem är det egentligen som slår?

Har ni tänkt på att de som själva utnämnt sig till kvinnors och barns försvarare oftast är väldigt aggressiva? Skriver man som jag att det inte är sant att det stora problemet är kvinnomisshandel utan relationsvåld eller att det faktiskt inte är särskilt många barn som blir utsatta för sexövergrepp, då blir de alldeles rasande. I själva verket borde de väl bli glada – det är ju goda nyheter! Det är inte sant att det bor en misshandlare i var och varannan man – toppen! Det är inte sant att minst ett barn i varje klass är utsatt för incest – kanon! Vi kan fortsätta stödja utsatta barn men behöver inte kasta anklagelser på var och varannan pappa – hallelluja!

Men så tänker de inte alls. I deras värld får inga ”etablerade sanningar” ifrågasättas, inte ens om fakta hoppar upp och biter dem i näsan. Det finns naturligtvis psykologiska förklaringar till att de beter sig så. Har man satsat hela sin vakna tid (de flesta verkar vara förtidspensionärer) på att belysa ett problem som man menar är värst i världen, så rasar ju hela ens tillvaro om det inte ÄR världens värsta problem. Många organisationer som i dag uppbär mångmiljonbidrag skulle få slå igen, alternativt helt ändra inriktning på sin verksamhet och många skulle förlora både jobb och status. För att inte tala om sitt anseende …

Men för oss andra borde det vara extremt intressant att få reda på sanningen. Daddy har lagt ut en intressant video av Paul Elam på Mens News Daily, som går igenom ett antal studier om det som i Amerika kallas Domestic Violence (våld i hemmet). Namnet skulle kunna tyda på att de är mindre fixerade vid våld som uttryck för patriarkatet, men så är det inte alls. Domestic Violence handlar även där uteslutande om kvinnomisshandel. I videon berättas bland annat om en studie från Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta Georgia, publicerad i American Journal of Public Health i maj 2007. I studien deltog 11 370 heteropar mellan 18 och 28 år. Här några fakta:

24% av alla relationer innehöll någon form av våld. I hälften av dessa var bara en av parterna våldsam, i den andra hälften slog båda.
70% av de ensidiga våldsverkarna var kvinnor. Alltså, i de relationer där bara en av parterna slogs var över 70% kvinnor! Sjuttio procent! Fler än 7 av 10 av dem som slår sin livskamrat är en kvinna.
Hur tycker ni det stämmer överens med de 900 miljoner kronor som regeringen anslog till ”det stora problemet med kvinnomisshandel”?

Här kan ni se videon och läsa texten samtidigt.

En annan intressant sak som studien visade var att det våld som ledde till allvarliga skador oftast förekom i de relationer där båda slog och att det då framförallt var kvinnorna som skadades. Det var också i dessa relationer som våldet upprepades gång på gång. Det våld som ensidigt utövades av en man mot en kvinna upprepades mindre ofta, ett faktum som också går helt emot rådande uppfattningar. Den bild vi har av kvinnomisshandel är ju just en man som slår och slår och en kvinna som tar emot år efter år för att hon skäms och inte vågar söka hjälp. Det farligaste för en kvinna är alltså att ge sig in i en relation där hon själv slår sin man, då är risken störst att hon skadas – när han slår tillbaka.

På videon berättas också om den brittiske professorn John Archer (t h), University of Central Lancashire (där han leder The aggression research group), som gått igenom hundra brittiska och amerikanska studier om relationsvåld. Han slår därefter fast att det är vanligare att kvinnor initierar våld i sina relationer och att det är kvinnorna som slår ofta. Professor Archer tar därefter död på myten om att kvinnor bara slåss i självförsvar – 29% av kvinnliga collegestudenter erkände i en studie att de slagit sin pojkvän utan att något hot eller våld från hans sida förekommit.

Jag håller helt med Paul Elam om att den verklighetsförfalskning vi fått oss till livs de senaste årtiondena är farlig och leder till att vi inte kan bekämpa problemet med relationsvåld. Om något så gör vi det hela ännu värre genom att sätta in hjälpen på fel ställe. Han drar tre slutsatser om relationsvåld:

1. Det handlar inte om kön
2. Allmänheten är helt förd bakom ljuset
3. Vi förvärrar problemet genom att inte berätta sanningen

Richard Gelles (t v), Murray Straus och Susan Steinmetz heter tre amerikanska forskare som redan på 1970-talet började forska om relationsvåld. I början var de lika fördomsfulla som alla andra och utgick från att det handlade om män som slog kvinnor. När de för första gången stötte på en uppgift om en kvinna som stuckit kniven i sin make utgick de från att hon handlat i självförsvar och först långt senare insåg de att de fallit offer för sina egna förutfattade meningar.

Nu har trion genomfört ett hundratal studier med över 77 000 deltagare. De kom fram till att 12 procent av alla familjer upplever våld. I en fjärdedel av dessa slår mannen kvinnan, i en fjärdedel slår kvinnan mannen och i hälften av de våldsamma relationerna slår både mannen och kvinnan varandra.

Tror ni amerikanska och brittiska politiker har jublat och börjat jobba efter fakta i stället för fördomar? Öppnat männniskojourer dit alla som misshandlats av en partner kan vända sig? Stoppat utmålandet av män som våldsamma monster och försökt hitta de verkliga orsakerna till varför vissa människor slår den de säger sig älska? Givetvis inte. Däremot har de som jobbar med ”kvinnomisshandel” och nu ser sina ”sanningar” hotade, mordhotat forskarna ett antal gånger och ringt in bombhot till de konferenscentrer där de ska föreläsa.

Det påminner mig om när Heikki Sariola (bilden) vid Centralförbundet för barnskydd i Helsingfors skulle presentera sin studie om förekomsten av incest, baserad på en studie bland tusentals finska niondeklassare. Dåvarande undersökningar (utförda på högst ovetenskapligt sätt) talade om att 25-30 procent fick utstå sexuella övergrepp i hemmet, så Heikki Sariola trodde att han skulle mottas som en räddare i nöden när han kom till en nordisk konferens med siffror som slog fast att det bara handlade om 2-5 promille. Men i stället för applåder och kommentarer av typen ”Gud, så skönt att det inte är så många som vi befarat” så blev framförallt de svenska och norska deltagarna arga. Sådana undersökningar borde inte få göras, förklarade de för honom. För då kan folk tro att problemet inte är så stort och då blir det svårare att få ”förövarna” dömda …

Obehagligast av alla är de som ingår i den så kallade överlevarrörelsen. (För mig är en överlevare en person som överlevde Hitlers förintelseläger, människor som aldrig tyckt tillnärmelsevis lika synd om sig själva som de ”nya överlevarna” gör.) Erik Rodenborg, Kjell-Åke Bjurkvist, Marina Engan och Sanna Ax/Motherwitch/Motherbitch är riktigt läskiga frontfigurer. (Nu utan bilder eftersom de inte gillade att bli uppvisade här. Själv förutsatte jag att bilder som folk själva har på sina bloggar är bilder de är nöjda med, men för att få slut på pseudodebatten om att jag hånar folks utseende får ni själva gå till deras bloggar och se hur de ser ut.)
På sina bloggar underblåser de lynchstämningar mot exempelvis Pappa C som friades i hovrätten och alltså inte hade våldtagit sin son. Och så spyr de sin galla över mig och Monica Antonsson som avslöjade Gömda-skandalen. De beskyller mig för att vara hatisk (som man känner sig själv känner man andra) och påstår att jag är FÖR övergrepp av barn. Ett så korkat uttalande att jag inte vill bevärdiga det med ett svar.

En av deras idoler är Karlskronapolitikern Eva-Britt Dahlström (t v) vars blogg jag nyligen blivit varse. Läs den och bli mörkrädd. Detta är en nämndeman som är tydligt färgad av egna upplevelser (hennes barn blev utsatta för sexövergrepp, ett faktum hon hade glömt när Lasse Hagborg ifrågasatte henne i en kommentar!), som hyllar Monica Dahlström Lannes (nedan) och som har gjort till sin livsuppgift att slåss för barn ”inte ska tvingas till umgänge med sina förövare”. På vanlig svenska betyder det att hon vill förhindra barn att umgås med pappor som inte finner sig i att ligga kvar på högen för kasserade relationsrester. Jag anser att det är ett hot mot rättssäkerheten att låta henne döma i någon form av mål som har med sexövergrepp eller vårdnadstvister att göra. (Undrar just hur många kvinnojourskvinnor som sitter som nämndemän?) Den här kommentaren skrevs av Marina Engan i natt på EBD:s blogg:

”Sitter och går igenom statistiken från BRÅ för 2008… Vi behöver många fler som dig och Monica. Det är skrämmande att se hur få det är som fälls för övergrepp mot barn. Jag förstår inte hur människor kan vara så blinda för hur verkligheten ser ut… Skulle önska det var möjligt att klona er och sprida ut er:-)”

Tanken har aldrig slagit varken Marina eller Eva-Britt att en förklaring till att få fälls för övergrepp mot barn är att väldigt många av anmälningarna är falska. Nej, fäll, fäll, fäll är deras paroll. Skyldiga eller oskyldiga spelar ingen större roll. Monica Dahlström Lannes är kanske den kvinna som gjort mest skada för rättssäkerheten i vårt land. I i sin bok Mot dessa våra minsta skriver hon att hon aldrig under sina många år som polis, stött på en oskyldigt anklagad man. Underförstått = en anklagad man är en skyldig man. Hon utarbetade också den farliga Eskilstunamodellen som nu utövas på de så kallade Barnhusen. Hon försvann sedan hastigt och lustigt från sin tjänst som lärare på Polishögskolan men bara Leif GW Persson har vågat säga rakt ut att hon fick sparken. Så här skriver journalisten Patrik Nyberg i en intervju med GW från 2004.

PN: Håller du med de personer som hävdar att poliser medverkade till justitiemord under 1980 och 90-talet på män som anklagades för sexuella övergrepp på barn?
LGW: Det håller jag med om. En person som uppmärksammats i de här sammanhangen är den f.d. kriminalinspektören, Monica Dahlström-Lannes, som flyttades från polishögskolan pga att hon inte ansågs bedriva en seriös undervisning. Med henne var det ju som så att oavsett ärende så hittade hon alltid styrkta incestanklagelser. Några av dem var sanna, andra var det inte. Det är ett kolossalt stigma för den som utpekas för ett sådant brott.

Eva-Britt Dahlström blir rasande när man insinuerar att hennes namne fick sparken. I hennes värld är MDL otroligt kunnig, ja så kunnig att hon är ”farlig” och det är därför jag och andra kritiserar henne. Farlig är hon förstås, men inte av den anledningen hon själv och Eva-Britt Dahlström tror. MDL är farlig för rättssäkerheten för att hon är opartisk, fanatisk, sprider falska uppgifter och går över lik för att få personer fällda som hon har fått för sig är skyldiga. Ta bara hennes märkliga insatser i fallet Tito Beltran. Där agerade hon åklagare och ringde vittnen och instruerade dem i vad de skulle säga. Att ingen lyssnade på Robert Wells när han sa att MDL presenterat sig som åklagare när han ringde upp henne är ännu ett bevis på rättssamhällets förfall och fullständiga flathet gentemot fanatikerna.

Om nu någon får för sig att jag försöker hindra Eva-Britt Dahlström att utöva sin yttrandefrihet vill jag bara säga: Eva-Britt Dahlström får mer än gärna tycka och skriva precis vad hon vill i de här frågorna, jag tycker bara att det är högst olämpligt att en person med hennes starka övertygelse om att barn alltid talar sanning, att landet är fullt av kvinnor och barn på flykt undan monsterpappor och att Monica Dahlström Lannes är en trovärdig person INTE ska inneha ett för rättssäkerheten så viktigt uppdrag som nämndeman.

function mailcorrect(argvalue) { argvalue = argvalue.toString(); if (argvalue.length == 0) return true; for (var n = 0; n