Kraften i vandringssägner


Min kompis Maria älskar vandringssägner eller urban legends som de kallas i Amerika. Ni vet sådana där historier som någon berättar med upphetsad ”nu-ska-du-få-höra-röst”, sådana som alltid hänt en kompis till en kompis och som är extremt pinsamt, upprörande eller allmänt otroligt. Numera sprids de här historierna ofta via mejl och det händer inte sällan att tidningar med bristande källkritik publicerar dem, inte minst under sommaren när det råder nyhetstorka och redaktionerna är befolkade av vikarier.

En av de första jag hörde var den om en kvinna som var ute i Pålsjö skog (jag bodde i Helsingborg) när bilen fick motorstopp och hur det gick till minns jag inte, men det slutade med att någon satt på hennes biltak och dunkade ett avhugget huvud mot taket. Någon som minns hur den gick?

När EuroDisney var nyöppnat i Paris ringde några upprörda människor till Kvällspostens redaktion och frågade varför vi inte skrev om de stackars, stackars svenska föräldrarna som åkt till EuroDisney med sina två barn och blivit av med dem där. Nöjesparken larmade polisen men hur de än letade så var barnen borta. Antagligen kidnappade av någon barnhandelsliga som tänkte utnyttja dem till barnporr och prostitution. Föräldrarna var fortfarande kvar i Frankrike och letade dag och natt efter barnen, men EuroDisney hade erbjudit dem stora pengar för att inte berätta för tidningarna vad som hänt.

Fransktalande reportrar kastade sig över telefonerna och ringde Parispolisen. Efter flera timmars jagande stod det klart att ingen ville kännas vid påståendet om att två svenska barn anmälts försvunna. Tipsarna menade att det bara bekräftade bilden av hur det multinationella Disney hade kontakter ända upp i franska regeringen för att dölja nyheten som givetvis skulle innebära förödande badwill för nöjesparken.

Efter lite grunnande lyfte jag luren och ringde Bengt af Klintberg, folklivsforskaren som några år tidigare gett ut boken Råttan i pizzan, vår inhemska expert på vandringssägner. Jag berättade om barnen på EuroDisney och hann inte långt förrän Bengt af Klintberg skrek förtjust:

– Underbart! Har den kommit till Europa nu?!

Det visade sig att historien om de kidnappade barnen florerat på alla Disneyanläggningar som öppnats och Bengt af Klintberg var glad att kunna bocka av den även för EuroDisney.

r jag och Saknade Barns Nätverk var i Tomelilla och samlade in pengar till de försvunna barnen Bohlin, berättade en tårögd dam en förfärande historia samtidigt som hon drog upp en sedel och stoppade i bössan:

– Det är så hemskt med alla dessa barn som försvinner. Häromdagen fick jag ett mejl till jobbet där det avslöjades att en liten flicka försvunnit från sina föräldrar på det nyöppnade Ikea på Svågertorp i Malmö. Rätt som det var saknades flickan och när föräldrarna inte hittade henne slog de larm till personalen. Alla utgångar stängdes omedelbart och en stund senare hittades flickan på en av varuhusets toaletter – drogad, med pojkkläder och rakat huvud. Hon skulle smugglas ut förklädd till pojke och säljas till barnsexhandel! Det var i sista minuten hon hittades!

För att inte stöta mig med damen sa jag ”usch” och ”fy” och ”gud, så läskigt”, men jag trodde inte ett ögonblick på historien. Den har poppat upp i många olika varianter och i många olika länder och finns att läsa i Bengt af Klintbergs Glitterspray som kom ut 2007. Detaljerna varierar men temat är alltid detsamma, i sista minuten hittas barnet och skonas från ett öde värre än döden. Och så ska åhöraren tänka som damen i Tomelilla: att världen är farlig och att barnsexhandel förekommer även i vårt lugna land. Några dagar senare skrev Sydsvenskan om det stulna barnet.

Att jag skriver om vandringssägner (förutom att de är hemskt underhållande!), beror på att Maria menar att många av ”överlevargängets” historier bär tydliga drag av vandringssägner. En berättare som med läskiga detaljer försöker få oss att tro att de allra hemskaste saker drabbar alldeles vanliga barn alltmedan myndigheterna rycker på axlarna, alternativt tystar ner det. Jag tror hon har rätt. Alltför få människor har ett kritiskt förhållningssätt till sådant de hör eller läser i tidningen. Tänk på alla de förljugna och helt orimliga berättelserna som svenska folket slukat i bokform de senaste åren: Gömda-serien, Den tusende gången, När blodsbanden brister med flera.

Själv har jag just tvingat mig igenom Birgitta Allmos fullständigt vedervärdiga drapa Vem vågar tro på ett barn – Södertäljeflickan och verkligheten. Förutom att den är grymt tråkigt skriven blir man illamående av den totala känslokyla Allmo besitter. Hon blev alltså fostermamma åt Södertäljeflickan och enligt Max Scharnbergs utmärkta men indragna bok Textual Analysis of a Recovered Memory Trial Assisted by Compouter Search for Keywords, den som först hittade på alla sjuka anklagelser som flickan sedan riktade mot sina föräldrar. Hur Allmo avfärdar mormoderns död på två rader visar tydligt vilken slags människa hon är. En mormor som förtvivlat försökte återfå kontakt med barnbarnet som skickat både mor och far i fängelse utan tillstymmelse till bevis, hon är så oviktig i den megalomana Birgitta Allmos värld att hennes död och begravning blir en detalj av samma vikt som en frukostfika.

Scharnbergs bok drogs ju in av Uppsala universitet på grund av någon teknikalitet. Det är svårt att inte tro att det verkliga skälet är att den gör narr av professor Eva Lundgren som ju tog Södertäljeflickans fantasier som bevisade sanningar och skrev om dem i boken La de små barn komma till meg. Men tack vare yakida.se kan nu vem som helst läsa boken. Gör det! När man läst den råder det ingen tvekan om att fostermor Birgitta Allmo är hjärnan bakom alla sjuka historier flickan berättade. Till exempel att hon själv hade dödat spädbarn under orgierna som föräldrarna tvingade henne att delta i …

Det enda riktigt intressanta i Allmos bok är pappans dagbok som tydligen kom i Allmos händer efter hans död. Hon har säkert tagit med dem för att visa att han var en snuskhummer som sprang på bögklubbar, men i själva verket framstår han som den enda mänskliga människan i boken. Han lider alla helvetes kval i fängelset och efteråt, till skillnad från dottern och Allmo som snarast verkar ha rätt kul som hämnare på uppdrag.

Uppdatering 8 januari 2010:

Här måste jag lägga till en kommentar om den extremt pinsamma krönikan i Svenska Dagbladet i dag, av Anna Larsson Laestadius. Hon tycker att Allmos pekoral borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar med utsatta barn. Mein Gott! Anna Larsson Laestadius har skrivit många okunniga och dumma krönikor i sin karriär men den här tar nog priset. Vad är det med mina kolleger? Varför sväljer garvade journalister de mest bisarra och absurda historier, men har vansinnigt svårt att ta till sig enkla berättelser om pappor som är förtvivlade för att de inte får träffa sina barn? Jag fattar det faktiskt inte. En stor del av kåren består tyvärr av radikalfeminister som ALL, som tycker att ändamålen får helga medlen och en annan stor del är för lata och för bekväma för att gräva. Men någon liten spillra borde det väl ändå finnas som är beredda att gräva någon annanstans? Även om det innebär att man blir lite påhoppad?

En läsare blev så upprörd på ALL:s krönika att han ringde stf ansvarige utgivaren Martin Jönsson i morse. Han skrev:

Hej,
jag ringde SvD och bad att få tala med en ansvarig utgivare angående Anna Laestadius kolumn där jag uppfattar att hon i SvD, som jag ibland har uppfattat som en seriös tidning, till skillnad mot t ex Amelia, använder sig av hänvisningar till ett ifrågasatt fall för att insinuera ett mycket märkligt förhållningssätt ifråga om t ex anklagelser om incest.

Då jag ifrågasatte hr Jönssons uppfattning om att Anna Laestadius var en ”vedertaget kunnig” person på området slängde SvD:s ansvarige luren slängd i örat på sin tvivlande läsare och för närvarande prenumerant.

Det är förstås milt sagt anmärkningsvärt att SvD visar en så låg kvalitet, såväl i saklighetskrav som i argumentation och bemötande mot läsare.

Är SvD rädda att bli kallade pedofilkramare för att man vågar ifrågasätta riktigheten i de häxprocesser som florerar i form av bl a incestanklagelser?

En journalist som vågade ta upp frågan blev kallad just detta och avsatt som chefredaktör är Ingrid Carlqvist. Nu fortsätter hon blogga och ger en något annan bild av den bok som SvD vurmar så för:

https://inteutanminasoner.wordpress.com/2009/12/21/kraften-i-vandringssagner/

Citat från sidan:

”Men tack vare yakida.se kan nu vem som helst läsa boken. Gör det! När man läst den råder det ingen tvekan om att fostermor Birgitta Allmo är hjärnan bakom alla sjuka historier flickan berättade. Till exempel att hon själv hade dödat spädbarn under orgierna som föräldrarna tvingade henne att delta i …

Det enda riktigt intressanta i Allmos bok är pappans dagbok som tydligen kom i Allmos händer efter hans död. Hon har säkert tagit med dem för att visa att han var en snuskhummer som sprang på bögklubbar, men i själva verket framstår han som den enda mänskliga människan i boken. Han lider alla helvetes kval i fängelset och efteråt, till skillnad från dottern och Allmo som snarast verkar ha rätt kul som hämnare på uppdrag.”

Hälsar en besviken läsare
Jag passade på att försöka sälja in en artikel till dem och skrev:

Hej!

Det var nedslående att läsa Anna Laestadius krönika, om än inte förvånande. Kritiskt tänkande har blivit en allt mer sällsynt och allt mindre hyllad egenskap hos svenska journalister. Att hålla sig inom den politiskt korrekta fållan (det är synd om kvinnor och barn) står högst i kurs, även om detta många gånger innebär att man åsamkar stor skada. Vad händer t ex med alla de barn som tvingas växa upp med en psykiskt sjuk förälder sedan denna med myndigheternas hjälp blivit fråntagen den friska?

Jag erbjuder mig på stående fot att skriva en artikel/krönika där jag jämför Allmos och Scharnbergs böcker. Jag kommer att förklara varför det är lätt att avfärda den ena (Allmos) som substanslös och den andra som ett vetenskapligt arbete som skulle kunna bli till stor hjälp för rättsväsendet i framtiden.

Krönikörer får givetvis tycka och skriva vad de vill, men problemet är att det bara är en slags röster som hörs. Och de rösterna litar alltid förbehållslöst på de kvinnor inom politiken och kvinnojourerna som skriker högst. Särskilt de som använder sitt eget livs historia för att visa tyngden i sina argument. En av de kvinnor som påverkat lagstiftningen allra mest (åtminstone enligt egen utsago) är kommunalpolitikern och nämndemannen i Karlskrona, Eva-Britt Dahlström. Jag rekommenderar läsning av mitt senaste blogginlägg:

https://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/01/07/eva-britt-dahlstroms-exman-talar-ut/

mvh
Ingrid

18 svar till “Kraften i vandringssägner

  1. Max Scharnberg

    För intresserade läsare anför jag här sammanfattningen (Abstract) av min bok:

    This book has two aims: to describe techniques for the analysis of legal evidence, which are valid and independent of specific features of the investigator; and to apply these techniques to the Södertälje case, which has hitherto neither been subjected to a logical nor a critical analysis. All pre-trial information, inter alia 40 police interrogations of the injured party (“Elvira”), was scanned into one single document of 245,000 words. The following cardinal results were obtained:
    (1) The foster mother knows literally every event Elvira “had experienced” several months before Elvira knows and confirms them. This pattern proves that the foster mother is the person who had fabricated and indoctrinated the assaults.
    (2) The number of assaults may be around 250. Elvira has given concrete descriptions of only 12. This is important because Elvira claimed that her two-year-younger sister was an eyewitness of 11 of the 12 concrete assaults. At 7 concrete assaults there were additional eyewitnesses. – All alleged eyewitnesses deny that they have seen or experienced any indecent behaviour.
    (3) When the five judges of the court of appeal presented their justifications for the verdict on pp. 42 and 44 of the written judgment, they had grossly false recollections of both the mother’s testimony in the very same court, and of their own account of the latter on p. 22 of the same judgement. As a result they succeeded in convicting the father of a large number of assaults of which Elvira had never accused him.
    (4) During the three months that preceded the first police interrogation, four meetings occurred. At each meeting Elvira absolutely denied having any recollection of sexual abuse. She denied the same thing during the first police interrogation. But here she was also absolutely sure that no assault had occurred during the last 5½ years. (Her psychotherapist confirmed that Elvira did not recount any concrete events until after the first police interrogation.)
    No trace of the crimes for which the father was convicted can be found in any of the first four police interrogations.
    Twenty-seven judges found the father guilty. None of them detected the cardinal facts.
    Many other important results were obtained, and some other cases were also studied. Further topics discussed are the judges’ responsibility for false verdicts, and how such mistakes can be avoided.

  2. Max ! Tur att yttrandefriheten finns möjlig och att alla dessa stolligheter hinner ikapp de som bara påstår.

    Sanningen förr eller senare får flyta upp till ytan och bli granskad objektivt inte stängas in bakom låsta dörrar för att en del vill det. För att det inte passar deras bild av verkligheten.

    Ytrandefriheten och vad man får skrriva är viktig och att två olika tolkningar av verkligheten får bli granskad är viktig.

    Så tråkigt att de personer som försöker hindra både det ena och det andra att blu objektivt granskatt och utrett väljer at dölja sig och sina syften bakom skumma ridåer. Påstå för att få någon fälld eller avskedad, censurera granskning av sanning.

    Leroy

  3. Max Scharnberg

    För att förtydliga: på den första av dessa adresser kan min bok endast läsas på dator-skärmen. Gratis nedladdning kan enbart ske från pdf-adressen

    http://www.yakida.se/max/start.html

    Klicka för att komma åt maxbok.pdf

  4. Pålsjö skog-legenden är känd i Europa och kanske framförallt USA, där den enligt Bengt af K dokumenterades första gången 1964.
    Klintberg beskriver den i ”Råttan i pizzan” och kallar den där ”Pojkvännens död”. Oftast handlar det nämligen om ett ungt par som får bensinstopp i skogen, varpå killen går för att leta rätt på en bensinmack. Tjejen hör på radion att en galning rymt från ett närbeläget sinnessjukhus – ruggigt värre! Och det blir inte mindre ruggigt när hon hör skrapande och dunkande uppifrån taket…
    Plötsligt dyker polisen upp en force, omringar bilen och uppmanar henne att komma ut, med förmaningen att hon absolut inte får vända sig om.
    Precis som Eurydike i den grekiska mytologin faller hon dock för frestelsen, vänder sig om och ser då till sin fasa mentalpatienten sittandes på biltaket med pojkvännens blodiga huvud i händerna, rytmiskt dunkandes huvudet mot taket… muahahahaaaaa!

  5. Haha! Visste väl att Maria skulle förgylla den här storyn!

  6. Maria,

    Precis som Orfeus (som vände sig om efter Eurydike) menar du?

  7. Michael,
    Du har helt rätt. Givetvis var det Orfeus som inte kunde hålla nyfikenheten i schack när han skulle hämta Eurydike! Det intressanta – att mytinslaget funnits sen antiken – kvarstår dock.
    😉

  8. Tråkigt att så många stannat kvar i utvecklingen och väljer Cyklopernas enögda tolkning av perspektiv och sanning i stället för eftertanke.

    Leroy

  9. Historier går igen i stället för att utredas skyndsamt och objektivt.

    Dolus, culpa och casus får bli utrett.

    Leroy

  10. Monica Antonsson

    Otroligt intressant.
    Problemet är väl att det faktiskt finns barn som drabbas också.
    Problemet är hur man ska skilja agnarna från vetet.

  11. Jag har också läst Allmos bok. Intrycket jag fick av den var en flicka i tonårsuppror som skämdes för sin bisexuella far som hon dessutom var förbannad på för att han velat avliva hennes hund. Att denna flicka även tvingats ta ett allt för stort ansvar som tolk åt sin döda mamma. När konflikten med föräldrarna eskalerar och hon flyr till familjehemmet så drabbas hon av en kvinna som njuter av att överdriva flickans negativa erfarenheter av sina föräldrar. Det hela eskalerar sedan allt mer tills cirkusen inte går att stoppa. Stackars tjejj.
    Utdragen från pappans dagböcker stärker bilden av att han faktiskt är oskyldigt dömd.

  12. Så otroligt bra skrivet Ingrid och kopplingen med vandringssägner är ju genialt.

    Monica Antonsson: Det är ju det som blir det stora problemet, just det med att skilja agnarna från vetet.

    Precis på samma sätt blir det tex när det gäller sjukskrivningar.
    Det finns de som tvingas ut på arbetsmarknaden trots att de är väldigt sjuka eller har ett handikapp just för att det finns andra som satt i system att lura sig till sjukskrivningar.
    Genom det blir ju misstänksamheten stor och det drabbar många av de som verkligen inte skulle vara ute och jobba.

    I affärerna höjs priset på varorna för att täcka upp snatterierna och oskyldiga får betala priset.

  13. En litenommentar bara: jag antar att flickan var tolk åt sin döVa mamma…?

  14. En lysande text,och berättelse om hur sägner,legender och rena tokerier kan påverka ”vår” egen verklighet!
    Många gånger så har man suttit och tittat på en riktigt bra skräckfilm,och jag måste bara säga att ”mentalpatienter på rymmen” är ett återkommande och populärt scenario!

    Dock ruggigt att läsa om Birgitta Allmos göranden,och tanken på mental sjukdomspsykos a la skräckpatient,infinner sig olustigt,och med en kall ryggradskänsla,där varningarna börjar göra sig påminda om hur verklighetens mentalpatienter ofta inte syns,förrän det är försent!

    Huuuh…

    Anton

  15. Ping: Fakta kring barnpornografi //Mr G « Mr Galahad's Blog

  16. ”Monica Antonsson // 22 december 2009 vid 3:11
    Otroligt intressant.
    Problemet är väl att det faktiskt finns barn som drabbas också.
    Problemet är hur man ska skilja agnarna från vetet.”
    Det kan iaf inte utföras med stora brister i utbildningen och uppfattningsförmågan bildligen beskriven som ett fundament.
    Hur det kom sig att jag slutade tro på exets påståenden om hennes fars enda förförelseförsök. Jag fick gå i Transaktionsanalys under 8 månader + ett par veckor i poliklinisk behandling. Beskrivningarna om människors spel för att tex få uppmärksamhet är grundläggande för att förstå trixandet med människors uppfattning. Manipulation, offerrollen och motparten som förföljaren. Transaktionsanalysen var ingen dålig behandlingsmodell men sen vann väl läkemedelsindustrin i alla fall….

    Vänligen nenne

  17. ”Dock ruggigt att läsa om Birgitta Allmos göranden,och tanken på mental sjukdomspsykos a la skräckpatient,infinner sig olustigt,och med en kall ryggradskänsla,där varningarna börjar göra sig påminda om hur verklighetens mentalpatienter ofta inte syns, förrän det är för sent!”
    De allt större bristerna i skola, vård med allt sämre resurser osv och en allt större förvissning av att framtiden ter sig mörk, utan arbete, utan trygghet, kommer att producera dessa på löpande band.

  18. Ping: Birgitta Allmos vedervärdiga drapa « Inteutanminasoner's Blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s