Max Scharnberg om fejkaren Freud

Max Scharnberg har skrivit en mycket upplysande kommentar (till mitt inlägg om Thomas Quick) om Freud som jag väljer att lyfta fram här så att ingen missar den. Max är en av våra främsta experter på Freuds arbeten och har i flera böcker dissekerat hans falsarier.

”Ingrid Carlqvist citerar vad hon skrev redan för sju månader sedan, bl a följande: ”Att en chefspsykolog (Birgitta Ståhle) vid en rättspsykiatrisk klinik hjälper sin patient att fabulera fram mord efter mord och sedan springer till polisen och berättar vad hon fått fram så att polisen kan börja jobba. Hennes ”vetenskapliga” teori går ut på att den som begår grova sexuella övergrepp och dödar sina offer, själv har blivit utsatt för grova sexualbrott som barn.”

Jag kan berätta hela linjen av de vetenskapliga bedrägerier som Birgitta Ståhles ideologi bygger på.

Det är inte längre kontroversiellt att Sigmund Freud var en svindlare. Ingenstans i hans skrifter kan man finna en intressant klinisk observation. Dessutom kommer Freud inte ihåg sina egna lögner från den ena sidan till den andra. Det är därför uppenbart att han fabulerar utan att ha några patienter i tankarna.

21 april 1896 höll han ett föredrag för sina kolleger, som trycktes och vanligen kallas ”den tredje förförelse-artikeln”. Han hävdade att han hade botat 12 kvinnor och 6 män från hysteri. Sjukdomen hade i samtliga fall orsakats av minnesförlust av ”förförelse” under förskoleåldern. Och när Freud fick patienterna att återerinra händelserna, försvann symptomen.

På en sida diskuterar han alla patienterna av båda könen. Där säger han att det barn som tog initiativet till sexuella lekar ALLTID hade förförts av en vuxen dessförinnan.
På en annan sida diskuterar han enbart pojkarna. Där säger han att somliga av initiativtagarna MEN INTE ALLA tidigare hade förförts av en vuxen.
Detta är ett av oräkneliga exempel på att Freud fabulerade utan att ha konkreta patienter i tankarna.

Det står tydligt i artikeln Freud själv hittade på förförelse-historierna. Patienterna förnekade dylika upplevelser. – Men, fortsätter han, just deras förnekande utgör bevis för att de verkligen har förförts. De skulle nämligen inte förneka om de inte skämdes. Och man kan endast skämmas över ting som verkligen har hänt.
Min kommentar: Anta att professor Alfason drack för mycket vid en fest och nästa morgon ingenting kommer ihåg. En kollega som gillar practical jokes berättar att han dansade naken framför en chockerad folkmängd och med nöd och näppe hann undan när polisen kom. Skämtaren uppvisar ”äkta bevis”. Han har nämligen låtit trycka en kopia av lokaltidningen vari en enda nyhet har bytts ut mot en annan som skämtaren har skrivit. Om Alfason skäms i den situationen, så skulle skamkänslan bevisa att han verkligen dansade naken.

Det har aldrig bekymrat Freud eller hans efterföljare att de inte har kunnat bota sina patienter. Men 1960 kunde de inte längre dölja existensen av beteendeterapi, som botade snabbt och effektivt. Antalet patienter decimerades och de tvingades söka nya marknader. En av dessa var incestklinikerna. De fabricerade att Freuds tidigare patienter verkligen hade missbrukats. Och de plagierade Galileis återkallade av Copernicus teori. Freud skulle ha återkallat förförelseteorin mot bättre vetande och p g a feghet inför kollegernas fientlighet. Likväl var han 100 år före sin tid och kunde redan 1896 skilja mellan sanna och falska sexuella berättelser. Dessutom kunde han bota skadorna av övergreppen. Dessa fabrikationer utgjorde en rekommendationsskrivelse för att anställa just Freuds efterföljare vid incestklinikerna.

Fabrikationerna gjordes världsbekanta av Alice Miller och Jeffrey Masson, men det var inte dem som hittade på dem. Däremot förvanskades innehållet. Man låtsades att patienterna helt av sig själva hade berättat om sexuella övergrepp, samt att offren mestadels var flickor på 8-15 år som missbrukades av vuxna män.

I verkligheten tänkte Freud sällan på vuxnas missbruk av barn, utan på småbarns sexuella leker. Och i diametral motsats till Millers och Massons förvanskning påstår han att sexuellt missbruk efter åldern 8 år 4 månader aldrig kan leda till psykiska skador.

Det är m a o Freuds fabulering om de förutgående vuxenförförelser, i Millers och Massons dubbla förvanskning, som har fått Birgitta Ståhle och tusentals av hennes kolleger att hävda att vuxna som missbrukar barn själv har missbrukats som barn.

(Samma ideologi går igen i fostermoder Allmos bok om Södertälje-fallet. Elvira är rädd för att hon är predestinerat till att missbruka sina egna barn sexuellt.)”