Eva-Britt Dahlströms exman talar ut

Min tro på rättssystemet i Sverige har fått sig ytterligare en knäck. Rättssäkerhetsorganisationen, RO, har nu fått svart på vitt att det är helt okej för en nämndeman att vara så tendentiös som Eva-Britt Dahlström, socialdemokraten i Karlskrona som av sitt parti fått uppdraget att sitta nämndeman i Blekinge tingsrätt. Först friades hon av lagmannen Pia Johansson och det kanske inte är förvånande med tanke på att de har varit med i samma Allers-reportage om våldsutsatta kvinnor och barn och att de ofta föreläser på samma tillställningar, vilket EBD själv skriver om här. Så de är väl kompisar, kan man förmoda. RO överklagade beslutet att låta EBD sitta kvar till nästa instans som visade sig vara kammarrätten i Sundsvall. De har nu beslutat sig för att inte ingripa mot henne. I beslutet står att bara den som beslutet angår kan överklaga och RO anses därmed inte behörig att överklaga. På ren svenska tolkar jag det som att de enda som skulle kunna anmäla Eva-Britt Dahlström för opartiskhet är de som rent personligen drabbats av en dom som hon varit med om att fälla.

Jag förutsätter att ni förstår att det inte är EBD:s yttrandefrihet jag försöker strypa. Hon får ha vilka idiotiska åsikter som helst, men att låta människor med hennes felaktiga föreställningar om kvinnor och män sitta och avgöra vårdnadstvister eller brottmål om påstådda sexuella övergrepp mot barn eller påstådda våldtäkter, är ett mycket allvarligt hot mot rättssäkerheten. Låt oss göra ett tankeexperiment och se vad ni tror om den påhittade ABC:s utsikter att få sitta kvar som nämndeman om han/hon sagt följande:

EBD påstår: 98 procent av allt våld i nära relationer begås av män. Inget hot mot rättssäkerheten.

ABC påstår: 98 procent av alla åldringsrån begås av zigenare. Hot mot rättssäkerheten?

EBD påstår: ”Stora summor betalas sedan många år ut för ofta fullständigt värdelösa vittnespsykologiska utredningar. Det finns anledning för rättens ledamöter att alltid iaktta stor försiktighet när det gäller att förordna en vittnespsykolog och när det gäller att lägga en sådan utredning som grund för en dom i enskilda brott- och tvistemål.” Inget hot mot rättssäkerheten.

ABC påstår: ”Stora summor betalas sedan många år ut för ofta fullständigt värdelösa rättsmedicinska utredningar. Det finns anledning för rättens ledamöter att alltid iaktta stor försiktighet när det gäller att förordna en rättsläkare och när det gäller att lägga en sådan utredning som grund för en dom i enskilda brott- och tvistemål.” Hot mot rättssäkerheten?

En läsare av bloggen skriver: Jo, en fråga när ”Sven” blir 12 har han väl rätt att bestämma själv var/hos vem han vill bo? …och i såfall hoppas jag han lyckas hålla undan sin fader som tycks tro att han ”äger” sitt barn!

EBD svarar: Just så är det och jag hoppas också att de antingen kan hålla sig undan men jag tror även på ett genombrott i rättsprocessen.

Påhittad läsare: Jo, en fråga när ”Sven” blir 12 har han väl rätt att bestämma själv var/hos vem han vill bo? …och i såfall hoppas jag han lyckas hålla undan sin moder som tycks tro att hon ”äger” sitt barn! Inget hot mot rättssäkerheten.

ABC svarar: Just så är det och jag hoppas också att de antingen kan hålla sig undan men jag tror även på ett genombrott i rättsprocessen. Hot mot rättssäkerheten?

Ärligt talat vet jag inte om det är korruption eller ren lathet som ligger bakom domstolarnas oförmåga att se hur ytterst olämplig som nämndeman Eva-Britt Dahlström är. Som vi redan sett så många gånger bland ”förkämparna för kvinnors och barns rättigheter” så håller de inte sanningen särskilt högt. Liza Marklund fick med böckerna Gömda och Asyl miljontals läsare att tro att svenska kvinnor som misshandlas av sina (arabiska) män är helt laglösa och måste söka asyl i USA för att överleva. Böckerna visade sig tack vare Monica Antonssons fantastiska grävarbete vara lögner från början till slut. Carina Sällberg, ordförande för kvinnojouren Kobra var med och påverkade Sveriges riksdag att anta den förfärliga vårdnadslagen från 2006 genom att ljuga sig blå om sin egen vårdnadstvist. Marina Engan har med sina lögner om Flickan E och pappa Johan fått över 14 000 godtrogna människor att protestera mot att pappa fått vårdnaden om flickan. Hon påstår att ingen riskbedömning gjorts trots att jag själv läst tre stycken. För att bara nämna några fullfjädrade lögnerskor.

Nu ska jag berätta en helt annan version av stackars Eva-Britt Dahlströms livshistoria än den hon själv så dramatiskt beskriver på sin blogg. Eftersom jag via bloggen lärt känna EBD som en djupt oärlig person, anade jag att sanningen antagligen var en helt annan. Låt mig börja med att berätta om Martin Hult, journalist på SVT:s Sydnytt. För några år sedan arbetade han på Blekinge Läns Tidning och upptäckte då att EBD hyllade den kontroversiella Monica Dahlström Lannes på sin blogg. Mitt under pågående mål mot Tito Beltran skrev hon:

”Jag garanterar att Monica just för att hon varit polis och för sina specifika kunskaper och sina offentliga åtaganden vet precis hur man agerar – och aldrig skulle komma på tanken att utsätta varken de som är inblandade eller sig själv för oproffessionalism.”

Martin Hult tyckte det var uppseendeväckande att en nämndeman tog ställning innan dom hade fallit i ett mål och ringde därför upp lagmannen Pia Johansson och efterfrågade hennes åsikt i frågan. Hon svarade då att en nämndeman ska vara saklig och opartisk och lovade att ta kontakt med EBD och påminna henne om vilka regler som gäller. Efter det började Eva-Britt Dahlström jaga och förfölja Martin Hult. Hon pratade illa om honom och ringde till och med upp Martins nye chef på Sydnytt och talade om för honom att han begått ett stort misstag som anställt Martin Hult, för han är ”sjuk i huvudet”. Innan Martin slutade på BLT hann tidningen publicera ett dramatiskt reportage om Eva-Britt Dahlström och hennes tid som ”flykting i sitt eget land”. Om hur hon tvingats fly hals över huvud med sina båda söner från en före detta man som utsatt dem för hot och våld och pojkarna för grova sexuella övergrepp. Dagen därpå blev tidningen uppringd av den före detta maken som av en bekant blivit uppmärksammad på artikeln. Eftersom han kunde bevisa att inget av det EBD påstod var sant, fick tidningsledningen eld i baken. I stället för att riskera ett förtalsmål erbjöd man mannen 20 000 kronor som plåster på såren och lovade ta bort artikeln från nätet.

Vet ni varför detta händer om och om igen? Att högröstade kvinnor får annars kritiskt tänkande journalister att gång på gång köpa deras påhittade historier? Jo, det beror på att dessa högröstade kvinnor varit mycket framgångsrika i sin kampanj om att man ”inte får ifrågasätta offren för då utsätter man dem för ytterligare kränkningar”. Simsalabim, svårare än så var det inte att ordna så att blå dunster fördunklar i princip varenda svensk journalist. Någon gång ska jag ställa samman en lista med reportage där reportern utan minsta ifrågasättande återgett så dumma saker att de borde ha fått sparken på grått papper.

Eftersom EBD och Carina Sällberg är folkvalda politiker och själva har använt sina egna historier för att påverka lagstiftaren och myndigheterna, är det viktigt att granska dem. Ni som läst Inte utan mina söner vet att Carina Sällbergs make själv gav upp om sina barn eftersom han inte ville orsaka dem mer lidande. Trots att tingsrätten konstaterade att ”det vore en katastrof för barnen om Carina Sällberg fick ensam vårdnad”. Nu ska jag låta Eva-Britt Dahlströms före detta make komma till tals. Hon har ju haft många år och ett stort antal tidningsartiklar och blogginlägg på sig för att sprida sin (falska) bild, så det är hög tid att exmaken får berätta sin. För första gången.

”När vi skilde oss ville jag förstås ha gemensam vårdnad om våra pojkar som bara var några år gamla då. Men det ville Eva-Britt inte veta av. Hon klagade på allt jag gjorde fast jag själv var ganska stolt över att jag till och med lyckats byta blöja på dem trots att jag inte kan använda min högerarm efter en polioskada från barndomen. Till sist gick jag med på att låta henne få ensam vårdnad och ha pojkarna hos mig varannan helg. Jag bodde kvar i vårt hus och Eva-Britt skaffade en lägenhet till sig och pojkarna.

Nästan på en gång började hennes anmärkningar mot hur jag skötte barnen hagla. Jag och pojkarna var nöjda med att leka tillsammans, äta middag och umgås med varandra. Men Eva-Britt tyckte inte att det dög. Jag borde åka in till Malmö med barnen, inte bara umgås med dem i hemmet. Men att ta bussen med två småpojkar, varav en i barnvagn när man bara har en duglig arm, är ingen lätt sak. Jag sa till henne att sköta sig själv och låta mig och pojkarna vara ifred på mina helger. En dag när jag kom för att hämta dem sa hon att det inte gick.

– Men du ska till barnpsyk i Trelleborg på tisdag!

– Vad har du nu hittat på igen, Eva-Britt, suckade jag och gick därifrån utan barnen.

På tisdagen blev jag uppringd av barnpsyk som undrade varför jag inte kom. Men jag hade ju inte ens blivit kallad. Det var bara den första i en oändlig rad av möten hos olika myndigheter dit hon vänt sig med olika anklagelser mot mig. Det började med att jag inte åkte till Malmö med barnen och slutade med sexuella övergrepp. Men inte en enda av hennes anmälningar gick till åtal och jag är alltså inte dömd för någonting. Däremot anmälde jag och min advokat en psykolog och en psykiater som var inblandade till Hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd, där de fick en erinran.

Under tiden allt detta pågick hade jag stort stöd av grannar, vänner och bekanta. Dagmamman var helt och hållet på min sida och berättade att hon misstänkte att Eva-Britt led av Münchhausens syndrom by proxy. Efter ett tag fick jag börja träffa barnen igen, i sällskap med kontaktperson. En av kontaktpersonerna var en äldre dam som satt nämndeman i Trelleborgs tingsrätt. Jag gillade henne, hon hade skinn på näsan och lät sig inte luras så lätt. En dag kom hon till mig utan barnen. Eva-Britt vägrar lämna ut dem, sa hon. Efteråt fick vi reda på att Eva-Britt anmält till polisen att jag utsatt pojkarna för ett sexuellt övergrepp mitt framför ögonen på kontaktpersonen …

En gång polisanmälde hon mig för att jag skulle ha jagat pojkarna med cykel i deras bostadsområde. Det var 19 december och det hade snöat så Eva-Britt hade sett spår efter min cykel i snön, påstod hon. Nu hör det till saken att jag absolut inte cyklar när det har snöat eftersom jag som sagt bara har en brukbar arm, men det kanske inte hade hjälpt. Som tur var hade jag ett stort antal alibin i form av alla mina arbetskamrater. Vi hade nämligen julbord just den dagen då hon påstod att jag på cykel jagade mina barn …

Detta helvete pågick i flera år, ända tills jag en dag blev uppringd av skolan där pojkarna gick. Vet du om att Eva-Britt och pojkarna flyttar? Chockad åkte jag till hennes lägenhet bara för att upptäcka att den var tom. De hade flyttat utan så mycket som ett ord till mig, pojkarnas pappa. Jag hade ingen aning om vart de tagit vägen även om jag hoppades att det var Karlskrona eftersom Eva-Britt hade släkt där och jag tänkte att det var bra för dem att inte bara vara hänvisade till sin mamma. Efter en tid fick jag bekräftelse på att det var där de bodde, men jag vågade inte ta kontakt med dem. En tid senare läste jag en artikel i Kvällsposten om Eva-Britt. Livfullt berättade hon där om sin hemska före detta man som hotade henne till livet och brukade förfölja henne med bil. Jag som aldrig ens haft körkort!

Åren gick och jag befarade att jag aldrig mer skulle få träffa mina pojkar. Men när den äldste var 14 år travade han själv upp på socialförvaltningen och bad dem ta kontakt med hans pappa. När de ringde och sa att han ville träffa mig trots att hans mamma var helt emot det, fick jag fjärilar i magen. Hjärtat bultade våldsamt under hela tågresan till Karlskrona och till sist stod jag mittemot en tonårsgrabb som jag inte sett sedan han gick på lågstadiet. Vi kände inte varandra, men vi gick ut på stan och promenerade och pratade i flera timmar. Numera har vi en fin kontakt, men yngste sonen vill fortfarande inte ha med mig att göra. Det är mycket sorgligt.”