Här kommer del 1 och 2 av The View där Alec Baldwin berättar om hur det kändes att förlora sin dotters kärlek därför att hennes mamma inte vill ha med honom att göra mer. Om vad som ledde fram till det förfärliga röstmeddelandet som spreds över hela världen och varför han tänker viga sitt liv åt att informera om Parental Alienation. Programmet är från hösten 2007, ungefär ett år senare kom hans bok ut och den här underbara bilden på far och dotter är från Golden Globe-galan för exakt ett år sedan då Alec vann två statyetter. Dottern Ireland var bara 13 år när bilden togs och redan en ”stunning beauty”. Måtte hon alltid få lov att älska båda sina föräldrar.
INGRID CARLQVIST 
Alec Baldwin lägger ju mycket av ansvaret för att det blev som det blev på de advokater som var inblandade. I Sverige så är ju de flesta vårdnadstvister statsfinansierade genom rättshjälpen. Det vore intressant för någon ur den akademiska världen eller från någon rörelse som stödjer barnens rätt till sina båda föräldrar att studera om det i vårt land finns vissa advokater som huvudsakligen ägnar sig åt att med statsstöd (rättshjälp) driva den ena föräldern ifrån barn, så att säga. Olika advokater har säkert olika ”taktik” när det gäller vårdnadsfrågor. Det vore intressant att studera om det finns något mönster att urskilja här. Det går ju också lätt att få reda på hur mycket advokater har fått betalt från staten, det vet vi ju från Thomas Bodström fallet.
Eftersom domstolshandlingar är offentliga handlingar så borde sökandet vara relativt lätt att genomföra. En annan frågeställning så är det är ju dessutom faktiskt otroligt att båda föräldrarna har advokater men barnen får aldrig ha någon advokat som rättshjälpen betalar. Ingen bevakar barnens rättsintresse i en vårdnadstvist, skulle man kunna säga.
Cuben!
[men barnen får aldrig ha någon advokat som rättshjälpen betalar. Ingen bevakar barnens rättsintresse i en vårdnadstvist, skulle man kunna säga]
Good point!
Det har jag aldrig tänkt på, men självklart så skulle det vara så.
Bra tanke Cuben. Hatten av. 🙂
Hej Ingrid!
Jag följer din blogg, med stort intresse, men har tidigare inte kommenterat. När min son var liten var jag på en terminsavslutning.
Jag satt i det gröna gräset, njöt av solen och åsynen av min pojke som lekte med sin pappa. Plötsligt såg jag att det var han och en pappa till där, resten av det 20-25 barnen hade mamma med sig. Det var första ögonöppnaren för mig hur pappa är ”reservföräldern” i vårt samhälle.
Det är många år sen nu och mycket har lagts till sen dess.
Att det i huvudsak är pappor som blir hanterade på detta sätt är ”bara” ytterligheten i detta djupgående samhällsproblem. Jag hoppas att vi en dag slopar ordet (radikal)feminism till förmån för något som står för jämlikhet, kanske egalitarism?
Nu skrev jag mycket och har väl egentligen inget fått sagt?
Det jag ville var att visa att ni även har kvinnligt stöd samt be er överväga en sak(som redan tagits upp).
Slopa S’et i PAS när ni skriver, det riskerar bara ställa till med problem och tillför inget. Ni banar vägen för något som kommer bli stort i vår nära framtid, tror jag. Ni kan forma vilka ord som kommer användas i Sverige i debatten framöver, nu när den är i begynnelsen. Ord har makt och bör väljas noga.
Lycka till!
Eva
Tack Bernt!
Det ju ibland konstigt att organisationer som till och med har någon slags marknadsföring om att arbeta för barnens rätt inte sedan kämpar för att ge barnen rättsligt stöd i vårdnadstvister genom representation. Att Barnkonventionen inte är del av svensk lagstiftning är ju också märkligt.
Det är lätt att tala om barnperspektivet. Däremot att gå från ord till handling är ofta mycket svårare.
I många vårdnadstvister ser vi föräldrar som går från att vara föräldrar till att ”uppföra sig som barn”, ursäkta uttrycket. Särskilt då är det mycket enkelt att blir beroende av advokater eller andra som ju ofta har en helt annan agenda än barnens bästa utan bara ”klientens intresse” som de tolkar baserat på sina egna värderingar, tyvärr. Samtidigt, att maximera sina egna intäkter som vilken annan yrkesutövare som helst förstås. Särskilt då vore det angeläget att barnen också får en representant som åtminstone ska bevara barnets rättsliga intresse.
Det vore säkert också ett bra stöd för många familjerättsekreterare, ur många olika aspekter, att ha en advokat som bevakar barnens specifika rättsintresse i en vårdnadstvist. Familjerättssekreteraren kanske då på ett mer neutralt sätt fokusera på det som är bäst för barnet. Idag är det kanske inte alla som har förmåga, vilja eller kunskap att stå emot påtryckningar eller hot från föräldrarnas representanter eller andra organisationer som tycker sig ha ett intresse i vårdnadstvister. Att det finns vänskapskorruption kan man aldrig värja sig emot men ett steg att faktiskt stärka barnens rättsintesse vore önskvärt.
Att ge barnen en rättslig representant vore ett steg i rätt riktning tror jag.
Eva, så bra skrivet.
Det du skriver i sista stycket säger väldigt mycket.
Jag delar dina reflektioner.
Det kommer fler och fler göra.
Eva, hur menar du hanterar män? Hur hade du hanterat din man så att han inte fick gå på avslutningen?
Bernt och Cuben.
Visst är det mycket märkligt att det är föräldrarna som skall ha varsin advokat som drar åt olika håll.
Det borde vara självklart att det är barnet som skall ha en advokat extremt specialiserad på denna problematik dvs ingen av föräldrarna skall kunna ”köpa” advokaten.
Monalisa:
Hur menar du här?
Speciellt sista meningen.
Kanske var jag otydlig, så jag förtydligar en bit ur min kommentar:
”Att det i huvudsak är pappor som blir hanterade på detta sätt är ”bara” ytterligheten i detta djupgående samhällsproblem. ”
”blir hanterade” syftar på det inlägget handlar om, PA alltså.
Eva, jaha det förklarar saken. Jag trodde det hörde ihop med skolavslutningen. :o)
Vill säga att jag tycker Cuben säger är klokt om att barn bör ha någon som bevakar deras intresse också.
Men de kan ju aldrig tvinga någon förälder att vara med dem om de inte vill. Det är tragiskt.
Monalisa: Missförstånd på nätet är lätt hänt:)
Min man var självklart med på denna avslutning.
Cuben: Det är mycket kloka ord du kommer med. Barnkonventionen borde vara lag och en ”barnets representant” obligatorisk i vårdnadstvister.
—
Det här med PA är inget helt nytt fenomen, vilket man lätt får intryck av.
Detta nedan är en av de saker jag hade i åtanke när jag tidigare skrev ”Det är många år sen nu och mycket har lagts till sen dess.”
Jag har en vän som växt upp med en mamma som baktalade deras pappa så till den milda grad att båda pappans söner valde bort pappan.
När min väns dotter för något år sen var ca 12 år tog hon kontakt med sin farfar. Då visade sig en helt annan sida av historien. Denna pappa/farfar hade följt sina barn och barnbarn på avstånd, tex. sparat tidningsurklipp (ni vet när man firar födelsedagar i tidningen, förlovning osv.) om sina barn och barnbarn hela vägen. Han hade valt att kliva åt sidan för barnens skull när han märkte hur illa de for av hans och moderns infekterade konflikt.
Idag får han lov att vara såväl pappa som farfar.
Det som är nytt som jag ser det är att ”incest och barnpornografi-korten” används som vapen och att internet gör att skadans omfång, för såväl barn som den drabbade föräldern, blir mångt mer spridd och därmed omfattande.
Hur varnligt skulle ni säga att det är PA är då?
Monalisa:
I vårdnadstvister tror jag det är vanligt att barn påverkas negativt av föräldrars ”skitsnack” om den andra föräldern samt används som slagträ i föräldrarnas konflikt.
Det finns allt från en mild variant till det extrema som vi ser i fallet Johan/Evelina.
Så hur vanligt det är vet nog ingen i dagsläget och hur vanligt man kommer fram till att det är beror helt på var man sätter gränsen för vad som ska räknas in i PA.
Jag tror det är viktigt, för att inte urholka begreppet, att man ”viger det” åt de fall där barnet bestjäls på sin ena förälder, permanent eller för en period, där det inte föreligger en skälig grund.
Att fenomenet är långt, långt vanligare än motsatsen, dvs att barn tvingas till att umgås med en för barnet olämplig förälder, är jag helt övertygad om.
Jag tycker man ska undvika spekulationer och invänta den bevisning IC utlovar här: https://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/01/13/alec-baldwin-om-hur-pas-drabbade-honom/#comment-1308
En rättslig representant för barnen kan ju ha till uppgift att se till att barnens rätt till sina båda föräldrar aldrig blir skymfad. Det vill säga om en av föräldrarna utsätter barnet för en sådan psykologisk påverka att barnet säger att de inte vill träffa den andra föräldern, så kan advokaten föra barnets talan. Barnet kan aldrig föra denna talan då den ju då ställer sig på kant med den förälder som de nu är helt beroende av. Det måste finnas en chans för ett barn att ta sig ur denna Moment 22 situation. Själva kan de aldrig göra det. Här måste vi som samhälle hjälpa barnen. Vi har en skyldighet att se till att andemeningen av Barnkonventionen efterlevs, då den ju samtidigt är en del av folkrätten.
Barnets rättsliga representant kan också föreslå att den förälder som utsätter barnet för denna påverka i form av föräldra-alienation kommer under vård och ges hjälp att komma över denna ”låsning”, eller att andra åtgärder vidtas. Eftersom vi i Sverige har en något underlig intressekonflikt då de sociala myndigheterna själva både har ett delegerat rättsligt ansvar kopplat till ett administrativt ansvar så slår de ju själva knut på sig i vissa situationer. De följer ofta manualen istället för att se barnet som lider. De ser inte sin egen intressekonflikt i allt det här. Barnet behöver då än mer en legal representant, typ advokat, som bara ser till barnets bästa.
Att som händer i Sverige, att då ge vårdnad till den förälder som inte tillåter barnet att träffa den andre på grund av kontinuitetsprincipen är ju att utsätta barnet för en långvarig tortyr, i mina ögon åtminstone. Detta ”dilemma” måste vi som samhälle hitta en väg ut ur. Barnets rätt måste gå främst. Vi måste också då vara medvetna om hur barn genom psykologisk påverkan kan fås att säga saker. Ingrids blogg uppmärksammar detta på ett mycket bra sätt.
Vi vet genom psykologer och genom historien att psykisk påverkan under ”isolering” kan påverka vuxna människor, hur kan man då inte påverka ett barn. Det är alldeles för många barn som inte får träffa sina båda föräldrar. Många av de upprörande fallen som vi läser om i tidningar verkar delvis ha sin förklaring till att bara en förälder har varit närvarande.
Cuben skrev:
”I Sverige så är ju de flesta vårdnadstvister statsfinansierade genom rättshjälpen. ”
Inte riktigt, det beror alldeles på vad respekttive förälder har för inkomst om en, bägge eller ingen får rättshjälp. Rättshjälp utgår med lägre täckningsgrad beroende på inkomst, och det finns dessutom ett tak, om jag inte minns fel.
Där finns alltså en viss begränsning i hur mycket man kan driva – eller hur mycket man kan få hjälp att försvara sig.
Monalisa, hur vanligt PA?
Tja, personlighetsstörningar hörandes till Cluster B i DSMV-IV (psykopati, narcissism, borderline, histrionisk etc) uppskattas till dryga 8 % av befolkningen med ledning av studier i USA. Det är nog ungefär samma siffror här.
Personlighetsstörningar är inte könsbundna, utan rätt jämnt fördelade över kön.
Michael du har helt rätt angående rättshjälp, därför skrev jag de flesta och inte alla. Jag skrev inte heller att statsfinansiering var 100% som du säkert la märke till. Det är mycket bra att vi har rättshjälp till de som inte kan täcka alla kostnader själva. Icke dess förty så är de flesta vårdnadstvister statsfinansierade. Antingen så får båda parter del av den, bara en part eller ingen. Barnet eller barnen har aldrig någon egen representant.
Jag tror själv att kostnaderna för staten för att finansiera vårdnadstvister kanske skulle minska om barnet fick ha en representant. Rättssäkerheten för våra barn skulle bli högre också tror jag. Vi ser många fall där barn har blivit utnyttjade av ”systemet”. Om barn hade en rättslig representant skulle det förbättra deras chanser att få en rättssäker behandling. En representant som inte företräder samma myndighet som ska behandla dess fall.
Cuben och Michael!
Det är som ni skriver att det begränsas av inkomst och förmögenhet, men ytterligare i just frågor i samband med äktenskapskillnad av domstolsverkets eget: Rättshjälp och taxor 2010:
[Rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en
angelägenhet som rör bl.a. äktenskapsskillnad och därmed
sammanhängande frågor eller underhåll till barn]
Det är inte säkert att det är särskilt många som får rättshjälp öht. i dessa frågor numera. Nu vet inte jag vad särskilda skäl är, men det brukar innebära starka begränsningar. Någon annan kanske vet…….
Jag har uttryckt mig lite svepande om rättshjälp och antagen frekvens. Låt mig förtydliga mitt syfte med inläggen, förutom att förorda att barn ska ha en rättslig representant i vårdnadstvister, vilket är huvudsyftet. Finns det någon som vet mer exakt och om det finns statistik på hur mycket och vilka advokater som har fått betalt genom rättshjälp? Särskilt i de fall där ena föräldern har tilldelats enskild vårdnad. Då skulle vi få veta hur mycket av de fall som har resulterat i enskild vårdnad som har finansierats med statliga medel.
Barns rättsäkerhet bör stärkas genom legal representation. Särskilt de fall där en kommunal myndighet har både ett administrativt ansvar och ett delegerat rättsligt ansvar så har ju flera brister påvisats och uppmärksammats i pressen och på bloggar. När barnets föräldrar träter så blir det ju inte bättre för barnen. Att då ha som rutin att ge vårdnaden till den ene föräldern sätter ju barnet i en omöjlig situation särskilt om vårdnaden ges till en förälder som förnekar barnet tillgång till den andre föräldern. ”Teknikerna” för att uppnå denna alienering med samhällets och lagens hjälp har bara blivit enklare med Bodströms Vårdnadslag av år 2006. Kontinuitetsprincipen är sedan ofta den sista spiken i kistan för barnets ska mista sin rätt till sina båda föräldrar.
I vårdnadstvister så bör också kommunerna satsa mer på konflikthantering för att hjälpa föräldrar som ju många gånger inte kan se klart och långsiktigt när en separation händer. Det finns bra exempel på detta från Australien om jag kommer ihåg rätt.
Cuben!
Det var ingen kritik mot dig. Jag håller med dig fullständigt i ditt resonemang. Det vet du!
Nä! Det var bara en upplysning som jag råkade ramla över och eftersom det diskuterades här så la jag in det.
Bernt!
Inga problem.
Det är bara att när jag själv läste igenom vad jag hade skrivit och hur det kunde uppfattas att min skrivning inte var helt lyckad och solklar. Ville bara få själva budskapet lite klarare, eller hur jag nu ska uttrycka det. (Ibland så ser jag inte första gången hur det kan uppfattas när jag läser igenom det dagen efter).
Det var bra att du la in den upplysningen, då blir ju resonemanget på bloggen bättre.