Anders Agell – mannen som gav ”styckmordsläkarna” en ny chans


Vi förfasas ofta över rättsrötan i andra länder. Själv är jag så arg så jag skakar varenda gång jag tänker på West Memphis 3-fallet där tre helt oskyldiga tonårskillar dömdes för de bestialiska morden på tre smågrabbar i Arkansas 1993. De greps för att de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svarta bandtröjor och läste Steven King-böcker – något som ansågs suspekt i bonnhålan West Memphis. Det räckte för att stadens åklagare skulle inbilla sig själv och rätten att tonåringarna offrat de tre smågrabbarna i en satanistisk ritual. (Ständigt dessa satanister …) När den förståndshandikappade Jessie Misskelley Jr, efter många timmars förhör, till sist bröt ihop och sa det poliserna ville höra – att han och hans kompisar mördat pojkarna – slog dörren igen om dem. Trots att inte ett enda bevis någonsin presenterades, trots att många bevis på deras fullständiga oskuld lagts fram under de sjutton år som gått, trots indicier som pekar åt specifika håll, sitter de fortfarande och ruttnar i fängelset. Damien Echols väntar på att bli avrättad med en dödlig injektion medan Jessie och Jason Baldwin har livstidsdomar. Det är så lite man kan göra men Maria och jag bestämde oss i alla fall för att inte ge varandra julklappar i år utan satte i stället in 500 kronor var på killarnas Legal Defence Fund. Gör det ni också, ni som kan!

Här är deras videohälsningar med tack till alla världen runt som hjälper dem. En dag måste rättvisan segra och de tre kunna vandra ut ur fängelset med miljardskadestånd. Eller?

Men är det egentligen bättre i Sverige? Ja, vi dömer åtminstone inte folk till döden så vi riskerar inte att avrätta oskyldiga, men hur många oskyldiga människor tror ni det sitter på våra fängelser i dag? Hur många har redan avtjänat straff för brott de inte begått? Detta är frågor som ingen kan svara på eftersom ingen vet. I Sverige är ingen intresserad av en Sanningskommission, en granskning av de senaste årens trovärdighetsdomar. JK Göran Lambertz lät Hans-Gunnar Axberger göra den förnämliga rapporten Felaktigt dömda, som kom ut 2006 och berättade om dem som sedan 1990 felaktigt suttit fängslade och sedan fått resning. De satte gränsen vid dem som dömts till minst tre års fängelse och hittade elva sådana personer. Före 1990 finns bara ett enda sådant fall och det var Keith Cederholm, en resningsrättegång jag för övrigt bevakade och kanske skriver om en dag! Så här skriver Axberger på sid 436:

Det är en sak att olyckliga omständigheter då och då förenas på ett sådant sätt att det ”råkar” bli fel. Det är slumpens skördar. Det är en annan sak när kontrollmekanismerna inte fungerat beroende på att delar av rättsväsendet eller enskilda aktörer inte hållit måttet. Felaktigheter av det förra slaget – olyckor – måste man räkna med. Felaktigheter av det senare slaget finns det ingen anledning att godta över huvud taget, om man betänker hur straffrättsskipningen är organiserad, med alla dess rättssäkerhetskrav, kontrollmekanismer och överprövningsmöjligheter.

Jag menar att vi byggt in en kraftig rättsosäkerhet i svenska domstolar, särskilt gällande sexualbrott, genom att lyssna till slagord som ”kvinnor ljuger inte om våldtäkter”, ”barn kan inte hitta på sådana saker om sina föräldrar”, ”vi måste tro på barnen”, ”ifrågasätt inte en våldtagen kvinna för då kränker du henne på nytt”. Dessa mantran har upprepats så många gånger att de har blivit till sanningar för många människor. Gå själv ut i bekantskapskretsen och fråga om de tror att det förekommer att kvinnor ljuger om våldtäkter och misshandel. Skicka gärna in svaren som kommentarer!

Ibland stiger en människa fram som en fyrbåk, som en som inte står ut med orättvisa trots att den drabbat personer som han inte ens är bekant med. En sådan person var professorn och juristen Anders Agell som dog 2008. Det är tack vare honom som Teet Härm och Thomas Allgén i december fick en chans att i Attunda tingsrätt bevisa att staten förorsakat dem ett omänskligt lidande genom att peka ut dem som skyldiga till styckningen av Catrine da Costas kropp och ta ifrån dem deras läkarlegitimationer. I Kungliga Vitterhetsakademiens årsbok (tack Peter Luthersson som läste det för mig och lånade ut boken) skriver Stig Strömholm en vacker runa över Anders Agell som slutar såhär:

År 1999 blev Anders Agell uppmärksammad på ett rättsligt förförande som berörde honom djupt. Det handlade om två läkare som fråntagits sin legitimation trots att de frikänts från åtal för att ha begått det omtalade så kallade styckmordet på en prostituerad kvinna år 1984. Anders Agell satte sig med sin sedvanliga grundlighet in i målet i alla dess faser. Han fann att en svår orätt enligt hans mening hade begåtts mot de två männen och att rättsväsendets företrädare i de många organ som kommit att handlägga ärendet visat sig oförmögna eller ovilliga att ställa saken till rätta. Det är, tror jag, inte någon överdrift att säga att detta blev en hemsökelse av samma slag som budet att mannen Jobs får hade bränts upp av blixten.

Anders Agell hade trott på rätten, han hade hela sitt liv verkat i och för rätten, den hade varit hans liv, och plötsligt visade sig denna rätt, i sina svenska uppenbarelseformer, göra och försvara orätt. I Anders Agells ögon var detta ett fruktansvärt svek. Han tar ensam och utan att se åt höger eller vänster upp kampen för att påvisa sveket och för att ge seger åt det rätta. Han gav all sin tid åt kampen, det kom till brytning med de vänner som inte ville stödja honom eller åminstone tro på honom, han riktade häftiga och alltmer personligt hållna angrepp mot de befattningshavare som enligt hans mening var delaktiga i sveket. Han blev isolerad – en utveckling till vilken hans med tiden alltmer nedsatta hörsel ytterligare bidrog – han angreps från många håll, alltifrån feminister till byråkrater. Det är, tror jag, heller inte någon överdrift att säga att rättslidelsen för honom blev en förtärande eld. Hugsvalelse och stöd fick han av sin andra hustru Eva, som han äktat 2003, av sönerna och av några trofasta vänner.

På våren 2007 kom den tredje budbäraren till Job: cancern tog hans son Jonas efter ett långt lidande. Det fjärde budet kom ett år senare: det visade sig att Anders Agells egen cancersjukdom, som man trodde besegrad drygt tjugu år tidigare, hade gått in i ett malignt skede och snabbt spred sig. Den 15 september 2008 höll han med uppbjudande av sina yttersta krafter en sammankomst i Uppsala – han kallade den ”Uppsala möte”. Syftet var att informera och väcka opinion om styckmordsfallet. Den 6 november avled Anders Agell. I dödsannonsen citeras i enlighet med hans önskan Edmund Burke: ”Det enda det onda behöver för att segra är att det goda ingenting gör.”

Professor Anders Agell fick aldrig uppleva skadeståndsmålet, men jag är säker på att han fanns med i salen, rent andligen. Domen kommer inte förrän 18 februari, men här kan du läsa och ta del av alla förhören i rätten och här kommer du rakt in i ljudfilerna (tack Eva för tipset). Lyssna gärna på Tomas Eriksson – hans sågning av den lilla flickans vittnesmål är helt lysande. Jag hoppas innerligt att domstolen ger läkarna upprättelse och att detta, ett av våra mest envisa och långdragna justitiemord, leder till nya granskningar. Det är inte rimligt att högljudda grupper som står utanför rättssalarna och skanderar, får påverka domstolarna. Vi människor måste kunna lita på att vi får en rättvis prövning när vi blir anklagade för något och brottets art eller hemskhet får inte grumla domstolens syn. Låt aldrig mer okunniga opportunister som Hanna Olsson skicka oskyldiga i fängelse. Hennes artiklar i DN och hennes sjuka bok Catrine och rättvisan har stor skuld i det som skedde. Måtte Teet Härm och Thomas Allgén få upprättelse. Och måtte alla människor med civilkurage ta till sig de viktiga orden:

”Det enda det onda behöver för att segra är att det goda ingenting gör.”

30 svar till “Anders Agell – mannen som gav ”styckmordsläkarna” en ny chans

  1. Mitt i prick igen ingrid

  2. Monica Antonsson

    Bra som vanligt, Ingrid.
    Jag knycker ditt slutcitat och gör det till mitt… 🙂

  3. Välkommen Monica! 😉

  4. Se gärna Debatt om styckmordet:


    Leif GW som vanligt kung: ”Det handlar inte längre om obducenten och allmänläkaren utan om alla de andra som satt sin heder i pant på att de är skyldiga”
    Och det är tyvärr precis det som har hänt även med West Memphis 3. Samma domare som dömde dem för 16 år sen har sedan dess lagt all kraft han har på att gång på gång förhindra att killarna får en ny rättegång. Detta trots att ny bevisning, bland annat dna och vittnen, kommit fram.
    Damien Echols var 18 år när han greps. Han firade nyligen sin 35-årsdag i isolering på Death Row. När ska West Memphis 3 få rättvisa?!

  5. Ja, USA:s rättsväsende är inte att leka med. Det upptäckte jag om inte förr när jag läste John Grishams Den oskyldige mannen. Det är en dokumentär bok om ett par rättsfall där oskyldiga har fått långa fängelsestraff, två av dem sitter fortfarande i fängelse: wardandfontenot.com. Uppslaget till boken fick Grisham genom en dödsruna för en tidigare dömd men senare frigiven man. Efterforskningarna gjorde honom uppmärksam på företeelsen felaktigt dömda, något som han, trots sin juridiska bakgrund, aldrig fäst något avseende vid. Grisham menar att det avkunnas felaktiga domar varenda månad i varenda delstat i landet, beroende på slarvigt polisarbete, otillförlitligt vetenskapligt bevismaterial, ögonvittnen som misstar sig, inkompetenta försvarsadvokater och lata och arroganta åklagare. Prestigeskäl hos domare är ytterligare ett skäl som framgår av boken.
    Visst är Anders Agells arbete värt att hedras! Tråkigt att han inte fick vara med om skadeståndsmålet, men vi får hoppas att allt hans arbete ska ge någon form av resultat.

  6. Som vanligt , ett imponerande inlägg från dig Ingrid !!!

  7. Jag arbetade flyktigt på institutionen som Anders verkade vid på slutet av 90-talet. Jag träffade då honom och han imponerade starkt på mig.

    Han verkade så liten och späd, en professor emeritus, men han var mycket hjälpsam. Jag skulle sätta upp en dataskärm hos honom (detta var innan platta lätta skärmar gjort sitt intåg) och han lät inte mig göra detta (misstänkte att han var en gentleman).
    Jag var lite orolig för jag tänkte att den här äldre mannen skulle inte orka skärmen, tänk om han fick en hjärtattack! Visade sig inte vara något problem. När jag sedan sprang på honom på gymmet och noterade att han klarade mer tyngder än mig så fick väl mitt självförtroende en knäck.
    Träffade sedan honom aldrig mer sen jag slutat, men funderade då och då på vad det blivit av honom och de andra. Jag hade missat hans engagemang för läkarna så det var med en viss förvåning jag upptäckte vilket arbete han gjort för dem. Det var också med sorg när jag hörde om hans död. Tack för att du skrev detta.

  8. Det enda jag känner just nu är en enda stor sorg.
    Det kommer att gå över till något annat, precis som så många gånger förr.
    Men just nu är det sorg som finns inom mig när jag läser detta.

    Så bra skrivet Ingrid.
    Jag visste inte…

  9. Rätt Ingrid !!

    Det första man måste börja med i så fall är att ta itu med alla falska anmälningar. Annars kan man inte ta nästa steg.

    Så här till exempel

    http://www.yakida.se/falskt.html

    eller upplysa om verkligheten så här :

    http://www.yakida.se/polisforska.html

  10. Hur kan en snubbe som heter Teet Härm vara oskyldig? Hur tänker ni egentligen?

    *Ironi*

  11. Agell ska ha heder för sitt engagemang. Tyvärr hann han gå bort innan tvistemålet kom upp i Attunda tingsrätt. Men det är inte förgäves… Som tur väl har han en efterträdare, Carl-Johan Vahlén, som med samma iver brinner för rättvisan. Vid sin sida har han Kajsa Blomgren som också biträder läkarna. De har lyckats att få JK:s representant att dra tillbaka de flesta punkterna i ”försvarslistan”.
    Detta är det värsta justitiemordet under 1900-talet i Sverige. Domskälen, som inte kan överklagas, förstörde deras liv. De friades i domslutet, alltså gick det inte att överklaga.
    Jag har skrivit om detta i min blogg:

    http://rattsrotan.blogspot.com/2009/12/att-morda-justitia.html

    Än finns det hopp om rättvisa. Detta hopp finns kvar fram tills Attunda tingsrätts dom kommer i februari. Jag följer den med spänning.

    //Emmas

  12. Det skall i alla sammanhang vara så att Dolus, Culpa och Casus utreds oavsett vilket land eller så det handlar om. Juridiken skall granska dessa 3 grunder oavsett system.

    Leroy

  13. kimhZa Bremer

    Ja, Ingrid, jag blir återigen imponerad över nivån och angelägenheten i dina inlägg. Det är ju precis detta som är så centralt – att det goda måste agera, inte vända bort blicken därför att ämnet är obekvämt eller förefaller politiskt inkorrekt.

    Då sprider de ondskefulla och känslomässigt styrda vanföreställningarna sig, smyger sig in i rättsväsendet och i samhället i stort.

    Det är ju detta som händer, nästan i någon slags systematik nu, inte minst i den generella synen på män och pappor (och vårdnadsfrågor). Demoniseringen befinner sig nästan i ett extatiskt tillstånd.

    Lögner och felaktigheter sprids, replikerna uteblir (undanhålls eller tystas ner).

    Oskyldiga döms. Så länge en del domar också tjänar ett politiskt syfte (oavsett om de är korrekta eller inte), så finns det starka opinioner som kommer att göra allt för att förhindra resningar. Påverka rättsväsendet.

    Man vill kontrollera bilden av verkligheten. Och denna måste tjäna det politiska, radikalfeministiska projektet. Till varje pris.

    I sammanhanget är det ju egentligen oerhört intressant att Sveriges tidigare justitieminister är kompis med – och skriver deckare tillsammans med – Liza Marklund. Vad säger detta om trovärdigheten för att rättvisa verkligen har varit det centrala i dessa kretsar?

  14. Jag lärde känna Anders från det att han engagerade sig i styckmordsfallet och i rättssäkerhetsfrågor överhuvudtaget. Han var en förening av knivskarpt intellekt och ett stort mått av civilkurage. Det är verkligen träffande ord som Stig Strömholm skriver.

  15. Ping: Duktig researcher – eller hur var det nu? « Kimhza Bremer

  16. Om man som enskild person sätter sig in i tanken att bli inspärrad för ett brott man inte begått, borde var och en förfasas och skrämmas.

    Det är fullkomligt vanvettigt att inte Sveriges rättssystem klarar av att backa och betala när det visar sig finnas uppenbara brister av det som man kallar ”bevis”.

    Att det innan dom faller ska vara ”utan minsta tvivel” borde ju räcka tycker jag, men det verkar som att dessa ord är innehållslösa.

    Citatet är verkligen träffsäkert!

  17. Jag kan inte komma på ett enda fall där rättsväsendet initierat ett resningsärende på eget initiativ!

    Mig veterligen så har alla resningsärenden initialt drivits av någon journalist i media.

    Någon här som vet ett fall som gått till resning utan att först passera media?

  18. Vilket inlägg!!
    Du är ruskigt lysande!
    Må detta sprida sig!

  19. I ett inlägg ovan ironiserar Olle över att någon vid namn Teet Härm skulle kunna vara oskyldig. Jag är rädd för att Olle insett något riktigt obehagligt, nämligen att ovanliga namn hos vissa människor kan utlösa bisarra fantasier. På sin blogg om ”styckmordet” skriver Rigmor Robert och Marianne Ahrne om hur en grupp societetskvinnor på Östermalm hittar på nya och än mer skruvade fantasier. En i Sverige bosatt konstnär med ett helt alldagligt ungerskt namn blir i dessa människors fantasi identisk med fiktionskaraktären ”obducenten”, eftersom namnet i fråga i ett förvridet sinne kan ges vissa långsökta associationer.
    Om jag inte missminner mig så var det uttryckligen Härm som media tillsammans med feministerna utmålade som ett monster, medan den andre med sitt svenska namn inte riktigt gick att passa in i fantasierna.
    Det brukar heta att personer med utländska namn kan ha svårt att hävda sig i Sverige. Det här är mycket möjligt, men riktigt illa blir det om det utländska namnet används som intäkt för absurda associationer. Jag är långt ifrån övertygad att domstolarna är immuna mot detta.

  20. Läser nu ”The devils knot” som handlar om just WM3. Har hunnit biten över halvvägs, och det är precis så skrämmande som man hade väntat sig… Man förhör en pojke med lätt begåvningshandikapp i elva timmar i streck, man bandar 45 minuter på slutet och där har man sitt erkännande! Mycket tragisk historia, tror dessutom att de rätt nyligen blev nekade någon form av resning i den ”circuit court” fallet hör till. Tror inte att fallet lämnat staten ännu!

    Skulle skriva mer och kommentera mer överlag, men har drabbats av datorhaveri och är för tillfället utan dator hemma. Bra iofs, då hänger jag mig litteraturen istället!

  21. Tessa, Devil’s knot är grymt bra och om du inte redan visste det så finns det två dokumentärfilmer också, Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills från 1996 och Paradise Lost 2: Revelations från 2000. Eventuellt håller man på med en tredje.
    Och Tessa, tack för tipset om filmen Witch Hunt. Vet inte om jag skrivit det innan, men jag grät när dessa stackars människor berättade om sina förlorade liv. När ska någon göra en svensk dokumentär om detta ämne?

  22. Jag såg båda dom där dokumentärerna när dom gick, och det var ju hur uppenbart som helst att pojkarna var oskyldiga.. Jag hade verkligen ingen aning om att dom fortfarande satt inspärrade, för redan då för 10 år sedan var det ju klart att det fanns andra misstänkta!! Jag trodde i min dumma enfald att dom blivit upprättade!! Det är ju grymt otäckt att så inte skett!!

  23. Ping: Varför skriver man en blogg? « Trollan's Tankar om stort och smått

  24. Visst var det en mycket gripande historia Ingrid, rejält förkrossande att se dessa numera vuxna gråta över det ansvar de känner för att oskyldiga människor suttit i fängelse. Det är samma historia som går om och om igen, människor i positioner av makt och inflytande tar sig friheten att påverka barn till att tala osanning, och utifrån det så fängslar man människor som begått noll och intet fel! Jason säger i The Devils Knot att man finner honom och Damien skyldiga till tre mord endast för att ”Damien was weird and I had black t-shirts”. Det är så märkligt, redan efter första d0kumentären så tänkte folk att ”det här är fruktansvärt, men dom måste ju ha blivit frisläppta nu!”, men upptäckte efter en snabb googling att pojkarna fortfarande satt i fängelse! Den av de felaktigt fällda pedofilerna som satt längst satt i fängelse i 15 år! Han släpptes tidigt 2000. Han tilldömdes ett skadestånd på fem miljoner dollar… Hans son vill fortfarande inte träffa honom, och jag betvivlar att pengarna kompenserar för den smärtan. Jag vet inte riktigt vad jag tycker är värst i sådana här sammanhang, att en del människor blir dömda för brott som aldrig har begåtts, eller att man finner fel människor skyldiga till mord som sedan följdaktligen aldrig klaras upp. Föräldrarna till de mördade barnen måste ju vilja veta sanningen, precis som man kan tycka att de anhöriga till Catrin da Costa borde vilja ha klarhet i vad som faktiskt hände henne. Tendensen att skita fullständigt i ledtrådar som pekar åt ett annat håll än på sin tilltänkta förövare är mer än måttligt skrämmande, man hoppas att sådant inte förekommer än idag. Men det skulle ju inte direkt förvåna.

  25. Ser att mitt inlägg blev lite snurrigt, det blir så när man blandar och ger från flera olika fall… De oskyldigt dömda pedofilerna jag nämner i inlägget är från fallet som dokumentären Witch Hunt handlar om.

  26. Ping: Det tar en by….. « Ann-Mari's Blogg

  27. Ping: Ännu en omgång i domstol för en av de dömda i West Memphis Three. « Ann-Mari's Blogg

  28. Ping: Ny förhandling för West Memphis Three « Ann-Mari's Blogg

  29. Ping: Äntligen en ny rättegång för WM3! | INGRID CARLQVIST

  30. Ping: 2 av 3 i West Memphis 3 släpps? « Ann-Mari's Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s