Anders Agell – mannen som gav ”styckmordsläkarna” en ny chans

Vi förfasas ofta över rättsrötan i andra länder. Själv är jag så arg så jag skakar varenda gång jag tänker på West Memphis 3-fallet där tre helt oskyldiga tonårskillar dömdes för de bestialiska morden på tre smågrabbar i Arkansas 1993. De greps för att de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svarta bandtröjor och läste Steven King-böcker – något som ansågs suspekt i bonnhålan West Memphis. Det räckte för att stadens åklagare skulle inbilla sig själv och rätten att tonåringarna offrat de tre smågrabbarna i en satanistisk ritual. (Ständigt dessa satanister …) När den förståndshandikappade Jessie Misskelley Jr, efter många timmars förhör, till sist bröt ihop och sa det poliserna ville höra – att han och hans kompisar mördat pojkarna – slog dörren igen om dem. Trots att inte ett enda bevis någonsin presenterades, trots att många bevis på deras fullständiga oskuld lagts fram under de sjutton år som gått, trots indicier som pekar åt specifika håll, sitter de fortfarande och ruttnar i fängelset. Damien Echols väntar på att bli avrättad med en dödlig injektion medan Jessie och Jason Baldwin har livstidsdomar. Det är så lite man kan göra men Maria och jag bestämde oss i alla fall för att inte ge varandra julklappar i år utan satte i stället in 500 kronor var på killarnas Legal Defence Fund. Gör det ni också, ni som kan!

Här är deras videohälsningar med tack till alla världen runt som hjälper dem. En dag måste rättvisan segra och de tre kunna vandra ut ur fängelset med miljardskadestånd. Eller?

Men är det egentligen bättre i Sverige? Ja, vi dömer åtminstone inte folk till döden så vi riskerar inte att avrätta oskyldiga, men hur många oskyldiga människor tror ni det sitter på våra fängelser i dag? Hur många har redan avtjänat straff för brott de inte begått? Detta är frågor som ingen kan svara på eftersom ingen vet. I Sverige är ingen intresserad av en Sanningskommission, en granskning av de senaste årens trovärdighetsdomar. JK Göran Lambertz lät Hans-Gunnar Axberger göra den förnämliga rapporten Felaktigt dömda, som kom ut 2006 och berättade om dem som sedan 1990 felaktigt suttit fängslade och sedan fått resning. De satte gränsen vid dem som dömts till minst tre års fängelse och hittade elva sådana personer. Före 1990 finns bara ett enda sådant fall och det var Keith Cederholm, en resningsrättegång jag för övrigt bevakade och kanske skriver om en dag! Så här skriver Axberger på sid 436:

Det är en sak att olyckliga omständigheter då och då förenas på ett sådant sätt att det ”råkar” bli fel. Det är slumpens skördar. Det är en annan sak när kontrollmekanismerna inte fungerat beroende på att delar av rättsväsendet eller enskilda aktörer inte hållit måttet. Felaktigheter av det förra slaget – olyckor – måste man räkna med. Felaktigheter av det senare slaget finns det ingen anledning att godta över huvud taget, om man betänker hur straffrättsskipningen är organiserad, med alla dess rättssäkerhetskrav, kontrollmekanismer och överprövningsmöjligheter.

Jag menar att vi byggt in en kraftig rättsosäkerhet i svenska domstolar, särskilt gällande sexualbrott, genom att lyssna till slagord som ”kvinnor ljuger inte om våldtäkter”, ”barn kan inte hitta på sådana saker om sina föräldrar”, ”vi måste tro på barnen”, ”ifrågasätt inte en våldtagen kvinna för då kränker du henne på nytt”. Dessa mantran har upprepats så många gånger att de har blivit till sanningar för många människor. Gå själv ut i bekantskapskretsen och fråga om de tror att det förekommer att kvinnor ljuger om våldtäkter och misshandel. Skicka gärna in svaren som kommentarer!

Ibland stiger en människa fram som en fyrbåk, som en som inte står ut med orättvisa trots att den drabbat personer som han inte ens är bekant med. En sådan person var professorn och juristen Anders Agell som dog 2008. Det är tack vare honom som Teet Härm och Thomas Allgén i december fick en chans att i Attunda tingsrätt bevisa att staten förorsakat dem ett omänskligt lidande genom att peka ut dem som skyldiga till styckningen av Catrine da Costas kropp och ta ifrån dem deras läkarlegitimationer. I Kungliga Vitterhetsakademiens årsbok (tack Peter Luthersson som läste det för mig och lånade ut boken) skriver Stig Strömholm en vacker runa över Anders Agell som slutar såhär:

År 1999 blev Anders Agell uppmärksammad på ett rättsligt förförande som berörde honom djupt. Det handlade om två läkare som fråntagits sin legitimation trots att de frikänts från åtal för att ha begått det omtalade så kallade styckmordet på en prostituerad kvinna år 1984. Anders Agell satte sig med sin sedvanliga grundlighet in i målet i alla dess faser. Han fann att en svår orätt enligt hans mening hade begåtts mot de två männen och att rättsväsendets företrädare i de många organ som kommit att handlägga ärendet visat sig oförmögna eller ovilliga att ställa saken till rätta. Det är, tror jag, inte någon överdrift att säga att detta blev en hemsökelse av samma slag som budet att mannen Jobs får hade bränts upp av blixten.

Anders Agell hade trott på rätten, han hade hela sitt liv verkat i och för rätten, den hade varit hans liv, och plötsligt visade sig denna rätt, i sina svenska uppenbarelseformer, göra och försvara orätt. I Anders Agells ögon var detta ett fruktansvärt svek. Han tar ensam och utan att se åt höger eller vänster upp kampen för att påvisa sveket och för att ge seger åt det rätta. Han gav all sin tid åt kampen, det kom till brytning med de vänner som inte ville stödja honom eller åminstone tro på honom, han riktade häftiga och alltmer personligt hållna angrepp mot de befattningshavare som enligt hans mening var delaktiga i sveket. Han blev isolerad – en utveckling till vilken hans med tiden alltmer nedsatta hörsel ytterligare bidrog – han angreps från många håll, alltifrån feminister till byråkrater. Det är, tror jag, heller inte någon överdrift att säga att rättslidelsen för honom blev en förtärande eld. Hugsvalelse och stöd fick han av sin andra hustru Eva, som han äktat 2003, av sönerna och av några trofasta vänner.

På våren 2007 kom den tredje budbäraren till Job: cancern tog hans son Jonas efter ett långt lidande. Det fjärde budet kom ett år senare: det visade sig att Anders Agells egen cancersjukdom, som man trodde besegrad drygt tjugu år tidigare, hade gått in i ett malignt skede och snabbt spred sig. Den 15 september 2008 höll han med uppbjudande av sina yttersta krafter en sammankomst i Uppsala – han kallade den ”Uppsala möte”. Syftet var att informera och väcka opinion om styckmordsfallet. Den 6 november avled Anders Agell. I dödsannonsen citeras i enlighet med hans önskan Edmund Burke: ”Det enda det onda behöver för att segra är att det goda ingenting gör.”

Professor Anders Agell fick aldrig uppleva skadeståndsmålet, men jag är säker på att han fanns med i salen, rent andligen. Domen kommer inte förrän 18 februari, men här kan du läsa och ta del av alla förhören i rätten och här kommer du rakt in i ljudfilerna (tack Eva för tipset). Lyssna gärna på Tomas Eriksson – hans sågning av den lilla flickans vittnesmål är helt lysande. Jag hoppas innerligt att domstolen ger läkarna upprättelse och att detta, ett av våra mest envisa och långdragna justitiemord, leder till nya granskningar. Det är inte rimligt att högljudda grupper som står utanför rättssalarna och skanderar, får påverka domstolarna. Vi människor måste kunna lita på att vi får en rättvis prövning när vi blir anklagade för något och brottets art eller hemskhet får inte grumla domstolens syn. Låt aldrig mer okunniga opportunister som Hanna Olsson skicka oskyldiga i fängelse. Hennes artiklar i DN och hennes sjuka bok Catrine och rättvisan har stor skuld i det som skedde. Måtte Teet Härm och Thomas Allgén få upprättelse. Och måtte alla människor med civilkurage ta till sig de viktiga orden:

”Det enda det onda behöver för att segra är att det goda ingenting gör.”