Unni Drougge kallar mig papparörelsens bitch!


Häromdagen twittrade Unni Drougge följande lilla epos: ”Och Ingrid Carlqvist är antifeminismens och papparörelsens bitch.”

Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är en komplimang eller en förolämpning. Jo, det råder nog ingen tvekan om att Unni Drougge menar det som en förolämpning, men det behöver ju inte betyda att det faktiskt är det! Eftersom jag gillar såväl antifeminister som pappor som kämpar för sin och sina barns rätt till varandra, så känns det fint att nämnas som deras förespråkare. Tack, Unni! Tack vare din lilla rad insåg jag att jag måste hålla koll på Twitter så då var ju lika bra att börja twittra själv. Vet inte riktigt varför, men det kanske ger sig efter ett tag vad man ska med de små 140-teckensraderna till.

Jag har alltid gillat Unni Drougge som skribent. Minns särskilt den härliga skrönan Slyngstad Events som utspelar sig på den skånska landsbygden, den gav mig många goda skratt. Men så skrev hon en bok om sitt senaste förhållande och anklagade författaragenten Niclas Salomonsson för att ha misshandlat henne under alla deras sju år tillsammans. Hon gjorde sig genast till taleskvinna för världens alla misshandlade kvinnor och hon anklagade Liza Marklund för att vara en hycklare som anlitade en ”kvinnomisshandlare” som agent. (Just detta var ju faktiskt lite roligt!) Eftersom jag inte känner någon av parterna, har jag ingen möjlighet att avgöra vem av dem som talar sanning, men så här beskriver Niclas Salomonsson deras liv tillsammans. Han tar ansvar för en misshandel som han själv var med och anmälde men menar att de efter det levde i harmoni. Så här skriver han:

Under perioden 2001–2003 var Unni och jag lyckliga. I Expressens Söndagsbilaga den 17 augusti 2003 deklarerade hon till och med att hon var ”världens lyckligaste kvinna”.

Hon sade bland annat följande:

”Nu vet jag att jag är älskad. Kärleken förändrar väldigt mycket, även om det låter klyschigt. Niclas och jag blev vänner innan vi roterade i sänghalmen och den turordningen var jag inte precis van vid. Han vet verkligen vem jag är. Han är min bäste vän, han supportar mitt skrivande och han förstår mig. Det allra bästa är att han är helt befriad från avund. Där har han lärt mig jättemycket.”

Allt var frid och fröjd fram till dess att agenturen började få framgång. Sedan vände det. För det var inte med Unni vi fick framgång. Det var med en annan kvinnlig författare.


Som sagt, jag vet inte om Unni blev misshandlad en gång eller dagligen i sju års tid, men jag finner det ganska bisarrt att en ständigt slagen kvinna skulle låta sig framställas som ”världens lyckligaste kvinna”. Och jag är så erbarmligt trött på den ensidiga bilden av oss kvinnor som ständigt goda, ständiga utsatta, ständigt förtryckta och ständiga offer. Som jag ser det är detta den största otjänst man kan göra sig själv som kvinna. Att spä på myten om den goda modern, den väna kvinnan som aldrig begår brott eller ljuger är kontraproduktivt för jämställdheten. Om vi någon gång ska uppnå verklig jämställdhet där ingen diskrimineras på grund av sitt kön (varken på arbetsplatserna eller i hemmen) så måste kvinnor ta ansvar för sina egna misslyckanden och tillkortakommanden.

I västvärlden är bilden av den goda modern totalt dominerande. Om en kvinna begår brott så utgår såväl journalister som rättsväsende från att en man ligger bakom hennes beteende. Antingen har han tvingat henne, manipulerat henne som Helge Fossmo eller plågat henne i så många år att hon en dag fick nog och slog ihjäl fanskapet. Just nu skriver kvällstidningarna om en 47-årig kvinna som de vällustigt döpt till Svarta Änkan. Historien är förstås kittlande eftersom det är högst ovanligt med kvinnliga seriemördare, men reportrarna hittar redan under häktningsförhandlingarna förmildrande omständigheter för henne. I den här artikeln i Aftonbladet hittar jag flera beskrivningar som jag inte tror att en man som häktats för att ha slagit ihjäl sin andra fru, hade kunnat räkna med.

1. Kvinnan har supit i hela sitt liv, men hennes advokat får kalla det att hon ”har självmedicinerat med alkohol den senaste tiden”.

2. Den 47-åriga kvinnan från Arboga har haft en hård uppväxt, kantad av missbruk och brutna förtroenden. (Stackaren, klart man slår ihjäl folk som bryter förtroenden?)

3. En anhörig berättar för Aftonbladet att hon under tonåren blev illa behandlad och då byggde upp ett hat mot män. (Ja, men då så. Att hata män är ett helt legitimt skäl att mörda dem?)

4. – Hon är helt normal. Men när hon dricker blir hon inte rolig. Men det som inte kommit fram hittills är att hon haft det svårt i sina förhållanden, säger en nära anhörig. (Just det! Karlarna har varit elaka mot henne så då stryper hon dem med elsladdar och bränner upp dem …)

I Storbritannien chockas folk just nu över den 35-åriga mamman Lisa Hayden-Johnson, som under flera år visade upp sin son som hon beskrev som ”det sjukaste barnet i Storbritannien”. Hon har nu dömts till tre år och tre månaders fängelse för att hon medvetet utsatte den egentligen helt friske pojken för ständig tortyr, allt för att få publicitet och pengar. Münchhausens syndrom by proxy tycks inte alls ha varit inblandat i hennes agerande, bara ren och skär ondska och girighet. För alla er som tror att alla mammor är goda och att de enstaka fallen som inte är det, är lätta att skilja ur mängden – ta en titt på det här nyhetsinslaget:

http://player.video.news.com.au/news/?yNNgWUnahJULJfDQBiUVid1zUiaBwK5_

Åklagaren i fallet var inte nådig i beskrivning av mamman: ”Genom hennes sadistiska fabricerande av icke-existerande symptom, fick hon stor publicitet och nationell uppmärksamhet – hon fick till exempel träffa kungligheterna och premiärministern.”

Enligt åtalet utsatte Lisa Hayden-Johnson sitt barn för 325 medicinska undersökningar, såsom blodprov, intravenösa behandlingar och en gastroskopi där han fick mat genom en tub och fick sitta i rullstol. Här finns en längre artikel.

Länken fick jag i morse av George Pesor. Han skickade också den här mycket intressanta artikeln om en australisk pappa som stämmer sin före detta fru i ett mål som kanske kommer att öppna dammluckorna i landets familjerätter. Mannen som kallas Bill är såvitt känt, den första i delstatens Victoria som fått igenom en stämning av det här slaget. Bill anklagar sina barns   mor för att medvetet ha kokat ihop lögner om att han utsatt barnen för sexuella övergrepp. Under två år slogs Bill i domstolarna mot exfrun, han vann visserligen till sist och friades från alla anklagelser. Men det kostade honom jobbet, bostaden och cirka 450 000 australiska dollar i förlorade arbetsinkomster och advokatkostnader, vilket motsvarar 2,8 miljoner kronor!

Nu har han stämt sin fru för mened, överfall och mordhot. Domaren i Family Court konstaterade redan under vårdnadstvisten att Bills exfru var våldsam, att hon inte höll sig till sanningen, att hon saknade moraliska värderingar och att hon utsatt barnen för psykiska och känslomässiga övergrepp. Ändå gav han henne vårdnaden om de två flickorna som nu är 9 och 11 år gamla. Förklaringen? Jo, de hade ju hållits borta från fadern under så många år att de blivit främlingar för honom.

Exakt likadant fungerar det i Sverige. Som Daddy och MedborgareX skriver så har ju dessutom Skatteverket satt i system att ge kvinnor och barn skyddad identitet bara med stöd av en polisanmälan! Det kan också räcka med intyg från den lokala kvinnojouren. Det enda en mamma som vill bli av med barnens pappa behöver göra, är alltså att gråta hos kvinnojouren och lämna in en polisanmälan om att pappan slagit och hotat henne och barnen. Vips har hon skyddad identitet och pappan är med största sannolikhet ett otrevligt minne blott. För henne, vill säga. För barnen är det början på ett halvt liv, i ständig saknad efter pappan som bara försvann.

I Australien, där det bor drygt dubbelt så många människor som i Sverige, har Statistiska centralbyrån räknat ut att omkring 2,5 miljoner australiska medborgare nekas rätten till sin familj på grund av olika familjerättsliga procedurer. Omkring 680 000 pappor träffar sina barn så sällan som en gång om året och 700 000 barn saknar meningsfull kontakt med den förälder som inte är vårdnadshavare – framförallt papporna.

SCB:s statistik är lite svårtolkad, men om jag läste rätt i tabellerna så bor 35 260 barn hos en mamma som har ensam vårdnad medan 4 699 bor hos en pappa med ensam vårdnad. Räknar vi in dem som har gemensam vårdnad men där barnen bor hos mamman handlar det om 158 407 barn, motsvarande siffror för pappaboende är 48 889. Av detta kan vi förstås inte utläsa hur många barn som saknar vettigt umgänge med den frånlevande föräldern, men om förhållandena är desamma här som i Australien så skulle det handla om cirka 300 000 svenska barn. När ska någon ta dessa barns situation på allvar och döma mammor som utsätter sina barn för Parental Alienation? Detta har de nu börjat göra i Storbritannien vilket Maukonen skriver om.

Jag vill i sammanhanget påminna om FN:s konvention om barnens rättigheter, artikel 9:

Barnet ska inte hållas åtskilt från sina föräldrar mot sin vilja, utom när det är för barnets bästa. Barn som inte bor med båda föräldrarna ska ha rätt att träffa båda regelbundet.

Det kan aldrig vara för barnets bästa att bli av med sin pappa bara för att mamma är färdig med honom.

53 svar till “Unni Drougge kallar mig papparörelsens bitch!

  1. Men det vet du väl Ingrid att artikel 9 skall man inte tala högt om.
    Har du inte lärt dig det?

    Alltså Ingrid, självklart skall du ta det som Unni skriver som en komplimang.
    Det måste ju varit så hon menade 😉 *ironi*

    Ang Bill där det såt så här ”Förklaringen? Jo, de hade ju hållits borta från fadern under så många år att de blivit främlingar för honom”

    Japp, det känner jag igen. Det har drabbat min sabos äldsta son.
    Det heter att det skulle vara för traumatiskt att flytta boendet, trots att mamman bedöms som olämplig som boendeförälder.

    Ja, kanske i närtid skulle det vara traumatiskt.
    Men för sjutton, man måste väl räkna in att barnet/n skall leva ett helt liv.

    Finns det överhuvudtaget ingen tanke på framtiden för barnet/n.

    Hur tänker dessa människor som bestämmer över andra människors liv?

    Nu läsa igen detta riktigt intressanta inlägg.

    Tack Ingrid för att du finns.

  2. Ja vad ska man säga nu om Linda Skugge som kan ingå i det där gänget , som ser ned på allt inklusive sig själv, fast hon inte är feminist (längre) och aldrig har varit kommunist.

    Hon ser sig antagligen som anarkist, mot allt och alla (inklusive sig själv), men jag ser det som du att det är lite sorgligt att detta Grupp 8, som jag själv var en del av då 1970 och framåt, när jag själv var en ensamstående mamma, sekreterare till utbildningen (tog med mig sonen på möten) och sågs av de andra tjejerna där som en representant för de kvinnor de ville nå.

    Själva var de oftast bara intellektuellt övertygade om att de skulle ha makt. Men några riktiga erfarenheter av man, barn och förtryck hade de inte.

    Och sorgligt nog har det gått så långt i fall som Unni Drougge (som enligt Monica Antonsson är en mycket trevlig och mjuk kvinna, men som jag har mött på hennes blogg och då gick det absolut inte att skoja med varken henne eller hennes anhängare, blir alltid lite misstänksam när folk inte har humor).

    Hon är överklass som jag ser det precis som Linda Skugge. Den ena är uppvuxen i Lund i läkarfamilj och den andra i Bromma i Stockholm.

    Så har kvinnorörelsen alltid varit beroende av överklasskvinnor från Fredrika Bremer och framåt.

    Alltså det handlar inte om kön. Utan om klass, men så får man inte beskriva det i dag. Vi har ju ett så jämlikt och utjämnat samhälle.

    Men Mauritz Edström tog livet av sig på den avdelning (teater) där överklassen härskade. Han kom själv från fattiga förhållande i Västerbotten och gick under av skuld, medlöperi och utanförskap.

    Och ingen berättade att han tog livet av sig. Hysch-hysch förstås.

    Det är 22 år sedan han gjorde det och det är fortfarande tabu att prata om det.

  3. Jag har läst Unnis bok och om något så blottar hon sin egen del och skulden hon känner gentemot sina barn. Hon beskriver som jag ser det, och känner igen, en manipulativ process som hon inte genomskådade. Och jag tror att många män som har att göra med den här typen av kvinnor kan känna igen sig. MEN offren är inte bara offer som du påpekar, men för vissa tar det längre tid att se klart. Inte sällan pga av en ”förvriden” syn från barndomen. Och tänk så många som gått på historier om galna ex för att sedan finna sig i samma situation några år senare.

    Vad gäller NS så har beteendet visat sig på annat håll också, men det brukar som sagt ta tid innan mönstret visar sig för fler. Själv skulle jag inte säga att kopplingen till LM är rolig utan talande.

    http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/fortalsmalet-mot-svensk-bokhandel-inleds-idag-1.999607

  4. Ps

    En vild gissning är att Unni tror att många pappaaktivister är manipulativa, och det finns en och annan (som tex spelar PAS-kortet). Det som ju är mindre känt är att det finns en och annan manipulativ mamma också (som spelar ”våldsammamänkortet”).

    Agnarana och vetet….

  5. ps 2 🙂

    Varför man skriver att man är lycklig? För att dessa individer (Predetors kallas de på engelska)
    ofta faktiskt har förföriskt bra sidor också och det sista som överger människan är hoppet.

    Som du känner inte heller jag några av de inblandade och detta kan därför mer ses som hur det skulle kunna ligga till…

  6. Eh?

    Så dessa siffror igen. 300 000 sägs sakna vettigt umgänge med ena föräldern. Och i nästa mening läser man ”När ska någon ta dessa barns situation på allvar och döma mammor som utsätter sina barn för Parental Alienation?”

    Min fråga blir när ska man hänvisa till siffror som benar ut hur många av dessa som har döda föräldrar, utlandsboende föräldrar, missbrukande/sjuka föräldrar, svikarföräldrar och PA-föräldrar….

  7. Här är en artikel om hur en mamma förlorade vårdnaden om sin son på grund av sitt försök att hjärntvätta sonen att hata pappa. Trots att han aldrig ens fått lov att träffa honom!

    http://maukonen.wordpress.com/2010/01/24/pas-mamma-forlorar-vardnaden/

  8. Jag har också läst Unnis bok och jag blev jättearg på henne. Fem barn och det enda hon tänker på är sin sexualitet. Går med på vad som helst för att underkasta sig en man. Vi rök ihop på hennes blogg så det osade.

  9. Eva

    Ja det där är en het potatis att ta i. Tänker ibland på kampanjer av typen ”Kommer pappa slå mamma ikväll?” (minns inte formuleringen)

    Frågan är vem som vågar ställa frågan ”Kommer du låta barnen se dig bli slagen ikväll”

    Kunskapen (och stödet) kring partnervåld behöver verkligen utvecklas, främst för barnens skull!

  10. PabloHoney_4

    Man kan säga en del gott om Unni som person…men hon har har ständigt ett bojsänke runt halsen. Hon sitter där på botten och stirra upp mot alla andra som flytter och vägra att släppa taget om sitt eget sänke. Det är dax för Unni att släppa offerkoftan och börja simma mot ytan. Den som aldrig kan förlåta eller gå vidare kommer aldrig att kunna växa som person. Om nu Unni skall sluta förakta andra, så får hon kanske sluta förakta sig själv.

    Simma lungt!

  11. Så du har börjat twittra nu. Försökte hitta dig under ditt namn men fann dig inte. Har själv försökt, men det kändes litegrann begränsande med ett visst antal tecken. Men det vore kul att följa någon annan nybörjare innan man kommit in i det hela 😉

  12. Läs Unnis bok ”Boven i mitt drama kallas kärlek”. Hon skriver rasande bra och man är fängslad från första till sista sidan. Men det var hennes offerroll som gjorde mig arg. Det behövs två för att dansa tango.

  13. Det krävs två för att dansa tango. Gäller det vid PAS också?

  14. Evirlym. Partnervåld uppstår inom en relation mellan två personer, PAS uppstår när relationen tar slut och en förälder vill ha ensamrätt på barnen. Men visst krävs det två – föräldern och barnet som föräldern förgiftar sinnet på …

  15. Det som gör mig ledsen är att Unni sätter ett likhetstecken mellan antifeminism och papparörelsen. Men det är ju symptomatiskt för feministerna; alla som inte är med oss är emot oss.

  16. Jag betecknar mig själv som en vänstervriden antifeminist, men upptäckte i dag att jag har fått mycket possitiv kritik av en skribent knuten till FI angående en artikel jag skrivit på newsmill. Dom har nog missat mina kommentarer i jämställdhetsfrågorna.

  17. Länk, Susanna!

  18. Fior i Västra Götaland

    Till Susanna

    ”Jag betecknar mig själv som en vänstervriden antifeminist, men upptäckte i dag att jag har fått mycket possitiv kritik av en skribent knuten till FI angående en artikel jag skrivit på newsmill. Dom har nog missat mina kommentarer i jämställdhetsfrågorna.”

    Du lyfte frågan om själva praktikhybrisen i artikeln oerhört bra, i en tid när politiker tävlar om att vinna flest-personer-i-praktiktävlingen. Det handlade den positiva kritiken om och den credden ska Du absolut ha. Vänstervriden antifeminist eller inte.
    /Marita

  19. Tack för det Marita. Jag försöker hålla mig fri från ideologiska glasögon när jag tar ställning i olika frågor och tyvärr har feministrörelsen spårat ur de senaste 20 åren och snårat in sig i en massa snurriga teorier som inte håller för en kvinna som mig som försöker se realistiskt på företelser i dagens samhälle.

  20. ” Mattias // 25 januari 2010 vid 10:54

    Det som gör mig ledsen är att Unni sätter ett likhetstecken mellan antifeminism och papparörelsen. Men det är ju symptomatiskt för feministerna; alla som inte är med oss är emot oss.”

    Mattias:
    PappaRättsGruppen är den enda
    antifeministiska pappagruppen i Sverige.

  21. Ulf,

    jag menade inte att det inte finns! Jag menade bara det blir väldigt uppenbart att i deras ögon kan man inte bara vilja vara pappa, utan det innebär per automatik att man även är en aktiv feminist (och kvinnomotståndare?). I mina ögon är det kärleken till sitt barn och dess väl och ve som får en att engagera sig som pappa. Jag menade att det är tragiskt att kvinnorörelsen automatiskt ser en som ett hot då…

  22. Mattias,

    jag är antifeminist – inte kvinnomotståndare.
    Du gör samma generalfel som de pappagrupper som har stämplat mig som kvinnohatare.

  23. Bra Inger.

    Fjärma dig från den marxistiska feminist rörelsen.

    Per Hagman

  24. Jag är kvinna och har kallat mig antifeminist ända sedan den så kallade kvinnorörelsens fatala inblanding i styckmordrättegången. Tyvärr blir jag bara mer och mer övertygad om att denna ståndpunkt är det rätta. Jag vill inte förknippas med en massa flummiga genusteorier och framför allt inte med ett rättssystem som totalt ballat ur pga feministrörelsens propagande som framställer kvinnor som ständiga offer som inte kan ljuga.
    Jag är kvinna och stålt över att vara kvinna jag är varken bättre eller sämre än en man. Visserligen är jag ärlig har tom svårt för vita lögner, men jag känner andra kvinnor också och många är intrigmakerskor av högsta klass. Det är nog därför jag har ytterst få väninnor dom flesta nära vänner är män. Det är ärligare att ryka i hop som karlar gör an att hålla på och snacka skit bakom ryggen som tyvärr en del kvinnor är väldigt duktiga på.
    Jag är kvinna och stålt över att var kvinna därför ´behöver jag inte den feminism som utvecklats i sverige. Men tyvärr är ju inte feminismen den första från början befogade befrierlserörelse som har spårat ur. Det finns gott om såna exempel.

  25. Ingrid!

    Du ska absolut ta Unnis twitter som en komplimang. Jag tycker det verkar som Unni har ett komplicerat förhållande till män.
    Om det beror på henne, det är väl svårt att veta, men väljer man män som är nära 20 år yngre så är väl bara det en stor risk.

    Att lämna bort fem barn för att prioritera sitt sexliv, då är man väl ganska egofixerad tycker jag.

    För övrigt så verkar det vara en högrisk att bli tillsammans med henne. Chansen verkar vara stor att det kommer en enfärgad bok som hämnd i efterhand.

  26. Bernt, vad menar du med att hon lämnade bort barnen? Innerst innte så tycker du inte att en pappa kan ta hand om sina egna barn utan att det är mammans uppgift? Tragiskt med såna som dig som inte kan se att pappor faktiskt är bra för sina barn och att pappor är lika mycket föräldrar.

  27. Evirlym!

    Vad är det du anspelar på!
    Det är Niclas själv som säger:

    [Nej, jag ”hjärntvättade” aldrig Unni Drougge till något och självklart inte till att lämna ifrån sig barnen till pappan. Det var helt och hållet hennes eget beslut. Det vet hon och det har hon dåligt samvete för.]

    Sen har Eva läst och skriver så här:

    [Eva // 24 januari 2010 vid 18:47

    Jag har också läst Unnis bok och jag blev jättearg på henne. Fem barn och det enda hon tänker på är sin sexualitet. Går med på vad som helst för att underkasta sig en man. Vi rök ihop på hennes blogg så det osade]

    Skulle inte jag tycka att pappor är bra för sina barn. Då har du allt missuppfattat rejält om du inte bara är ett bloggtroll som vill provocera förstås.

    Varför läser du inte artikeln innan du kommenterar såna dumheter?

  28. Bernt, så om man låter barnen bo hos pappan är man egoistisk säger du ju. Konstig syn! Om mamman ser till att barnen bor hos sig och inte hos pappan, då är hon inte egoistisk.

  29. Evirlym,

    Jag tänkte först skriva ett svar till dig, anågende att du har fel. Men sen ser jag din poäng.

    Spontant känns det väldigt konstigt (egoistiskt) för mig att lämna sina barn, oavsett kön. Men å andra sidan måste barn bo hos någon part.

    Så det kan vara möjligt att Unni kände att det bästa för barnen var att tas om hand av pappan då han var den bättre föräldern. Och ser man det så handlar det kanske inte om egoism utan att göra det som är bäst för barnen.

    Men visst blir en mamma fortfarande mer ifrågasatt om hon tar det beslutet än en man som väljer att lämna bort barnen.

    En karl är ju alltid karl, typ. Och hur mycket jag än anser att pappor ska vara med i vårdnaden av barn så ramlar jag själv ner i fällan att jag i sådana här fall dömer mamman för att hon prioriterar sitt eget liv.

  30. Evirlym!

    Nu har du allt snurrat in dig riktigt.
    Jag sa ingenting om hur det är normalt. Jag anser väl att i normalfall så ska barnet umgås med bägge föräldrarna.

    Men, nu pratade vi om Unni och vad hennes sambo Nicklas sa och gjorde och vad hon själv hade angett i sin bok som var orsak till att barnen skulle bo hos pappan.

    Vad är din åsikt då?
    Du tycker alltså inte att en mamma och en pappa ska prioritera sina egna barn utan det är bara en ägodel för dig. Det tycker jag är en egoistisk syn du har Evirlym

  31. Ulf,

    nu missförstod vi nog varandra. Det var precis tvärtemot vad jag menade. Jag har inte heller applicerat det jag sade på dig överhuvudtaget.

  32. Trollan!

    Nu har jag visserligen aldrig varit i den situationen att jag själv kunnat välja och möjligen är enögd här.

    Men, jag skulle ha ansett att pappan var lika egoistisk om han av samma skäl övergivit sina barn. Jag skulle då aldrig ha kunna tänkt mig det.

    Hur sexuellt sugen man än är så får det vara nån måtta. Barnen behöver som sagt BÄGGE föräldrarna och det är trots allt bara en del av ens liv.

  33. Men Bernt, jag tror nog att Unni träffade sina barn någon gång under de här sju åren. Eller påstår du att hon inte gjorde det. Det låter så på dig.

    Så Unni borde inte ha låtit barnen bo hos sin far enligt dig, för det var egoistiskt. Jahadu. Orsaken till att man låter barnen bo hos pappan kvittar väl. De har de väl bra hos en far för det. Och då är det inte så egoistiskt som du vill framställa det i din enögda syn på män och kvinnor.

    Om de har det bra hos pappan, varför ska mamman ses som egoistiskt då? För att du Bernt tycker att kvinnor ska ta hand om sina barn själva, medan män kan göra som de vill. Och vill de ta hand om barnen då ska kvinnan lämna dem i från sig, men om kvinnan gör det på eget initiativ då är hon egoistiskt. Oh så avslöjande du är. Glasklar liksom.

  34. Evirlym!

    Jomenvisst!
    Hade de normalt umgänge och så, så var väl allt bra då. Jag ser absolut inget fel i att dom bor hos pappan.
    Jag säger inte alls att männen ska ha nån större frihet än kvinnorna när det gäller barnen. Se mitt svar till Trollan.

    Men, något måste väl vara fel i alla fall eftersom Niclas påstår att hon har dåligt samvete för det och vill skylla det på honom.
    Eva som har läst boken säger ju att hon bara tänkte på sin sexualitet och underkastade sig denna man och lät barnen sitta emellan.

    Ärligt talat så skiter jag i vilket!
    Jag anser som jag sagt tidigare att barnen har rätt till bägge sina föräldrar och bägge föräldrarna är ansvariga för barnens väl och ve. Det var det jag menade med att man får ta ansvar både som mamma och pappa.

    Men!
    Nu vill jag höra din åsikt. Vad är det som är konstigt med det jag säger? Är du av motsatt åsikt att om mamman vill så är det ok att dra, men inte om pappan vill, eller vad menar du då?

  35. Unni skriver att det var Niclas som manipulerade henne att på ett förnedrande sätt lämna över barnen till pappan. Vad jag förstår fick de det bra där. De besökte också Unni regelbundet (torsdagsmiddagar) under alla år. Den minsta stannade hos Unni och Niclas.
    Till Unnis försvar vill jag säga att vara ensamstående till fem barn måste ha varit tungt. Synd att hon inte före hon träffade Niclas sökte avlastning hos pappan. Hon hade kunnat hålla sig mer fri gentemot Niclas då.
    Boken är mycket intressant, men min invändning är att Unni ger Niclas för mycket skuld i vad som hände och hon själv är ett offer. Niclas var 23 år när de träffades och förstod nada av familjeliv och hade ingen positiv bindning till barnen. Bara det hade hållit de flesta mammaor på avstånd till sin älskare.

  36. Per Hagman. Jag heter Ingrid! Och jag har aldrig någonsin varit en del av den marxistiska feministrörelsen. Jag har aldrig kallat mig feminist och har tvärtom fått höra av en kvinnojoursdam i min närhet: Du är verkligen ingen feminist!

    – Nej, om du med feminist menar en som tror att alla kvinnor är goda och aldrig ljuger och att alla män är onda och alltid ljuger, då är jag verkligen ingen feminist. Och det är jag stolt över.

    Detta replikskifte ägde rum 1992 när jag höll på med artikelserien Incestpaniken. För varje dag jag researchade till den blev jag mer och mer upprörd och det var mina upptäckter som föranledde damen att döma ut mig som feminist.
    Skönt! Jag visste väl att hon och jag inte hade mycket gemensamt. 😉

  37. Ingrid!

    Ta Unnis twittrande om dig som en komplimang!
    Det kommer att garanterat reta upp fler om man tar kommentarer som den som nu är twittrad om dig med glatt humör och sol i sinnet.

    Kommentaren var säkert en förolämpning, så ett glatt konstaterande att du, Ingrid, är tydligen ÄR antifeminismens och papparörelsens bitch kommer att slå tillbaka på Unni eller vem hon nu har hört det av och sedan twittrat om.

    Personligen så skulle jag definitivt suga åt mig stämpeln som antifeminismens och papparörelsens bitch och utnyttja det till min fördel !

    Jag har ett ordspråk i en liten tavla i köket som säger en hel del som passar här och nu.

    Att glädja sig själv är roligt
    Att förarga andra är roligare

  38. Ingrid du har min fulla respekt och beundran för Din blogg. Jag har bara så svårt för att förstå att det Du skriver om inte anses som rätt och självklart hos alla…

  39. Jag skrev en gång i början av min bloggkarriär ett öppet brev till Unni Drougge. http://daddys.blogg.se/2008/october/oppet-brev-till-unni-drougge.html

    Fick inget svar, men hade väl inte väntat mig det heller. Hon har dock kommenterat mig i ett stort antal nedsättande kommentarer så jag antar att jag kan känna mig smickrad jag med.

  40. Det är väl en RT av twitter av Elin Grelsson? Så nu får ni i kommentarsfältet göra om alltihop fast med Elin Grelsson i stället …

  41. M. Hur som helst så gillade Unni det så mycket att hon skickade det vidare. Så jag antar att hon ställer sig bakom det.

  42. profanum_vulgus

    Jag gick in på Elin Grelssons twitter och sökte efter ”Ingrid”, jag rullade tillbaka till 10 januari utan att hitta det.

  43. profanum_vulgus

    Däremot skriver hon två timmar efter Drougge:
    ”@unnidrougge @TantAgnes Jag skrev inte det. unni måste ha skrivit RT av misstag.”

  44. profanum_vulgus

    Tydligen är Drougges inlägg ett svar på:
    ”Monica Antonsson jobbar verkligen på att förstöra all sin trovärdighet: http://bit.ly/7zuuMW
    från Grelsson

  45. Om Ingrid är bitch för papparörelsen

    Vad är då polisens Kapten Klänning för genusrörelsen?

    http://aktivarum.wordpress.com/2010/01/28/polisens-genusforelasare-misstankt-for-valdtakt/

  46. Erik

    Skriver det jag skrev där även här.

    ”Vad skall man kalla det när personer kommer dragande med värdegrund baserad på saker de fått lära sig från de värsta individernas försök att inbilla sig – och andra – alla andra är lika usla som dem själva?”/aktivarum

    En studie i psykopati skulle jag kalla det. De gör det som tjänar deras syften utan empati för de som har oturen att komma i deras väg, såväl individer som de organisationer de infiltrerar.

    Agnarna från vetet…

  47. Intressant länk i sammanhanget. Jag tar inte ställning för hurvida det i just detta fallet är sant eller inte, det är diskussionen som är intressant.

    http://www.familjeliv.se/Forum-4-117/m50294973-1.html

  48. Tack för igår, Ingrid!
    http://www.dads-r-us.se/2010/01/28/gemenskap-och-natverkande-forelasningen-i-malmo/

    Vi ses förhoppningsvis fler gånger.

    Mvh Uffe från PappaRättsGruppen

  49. Per Hagman

    Ok / Ingrid.
    .
    vh per hagman

    PS: Vad är du för slags kvinnosakskvinna då?
    Nästanfeminist?

  50. Per, jag är jämställdist!

    Jag är för ett humanistiskt och jämställt samhälle. Varken kvinnor eller män bör särbehandlas på grund av sina kön, varken positivt eller negativt. Jag tycker t ex det är fel att vi har lagar som inte är könsneutrala (kvinnofridslagen) och att praxis i vårdnadsfrågor är att mamma alltid är bäst. Jag tycker vi ska sluta titta så mycket på kön och i stället se personerna det handlar om.

  51. Per Hagman

    Ingrid.

    Kul att Du har den detaljuppløsningen av din omgivning att du ser dessa som individer.

    Men du!

    Varfør , finns det inga kvinnliga hjæltar eller genier?

    ( eller kvinnliga skogshuggare).

    Ær det brist på personlighet , som gør att det finns så få kvinnliga genier et hjæltar?

    vh

    /.

    Per Hagman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s