Mammor som hellre dödar än delar vårdnaden

När myndigheterna vägrar se mammors psykiska ohälsa lever barnen mycket farligt. Då och då händer det faktiskt att mammor hellre dödar sina barn än delar vårdnaden om dem med deras pappa. Nyheten om att en australisk mamma dödat sina två söner finns bland annat i tidningen The Age (tack för tipset, George) och i Calgary Sun.

Det är en fullständigt fasansfull historia om 31-åriga australiskan Allyson McConnell som 1 februari dränkte parets två små söner i badkaret. Hon och maken Curtis bodde i Kanada men Allyson vantrivdes och längtade hem till Australien.  När paret separerade i höstas hotade hon flera gånger med att ta pojkarna och sticka, vilket fick Curtis att ta hand om barnens pass.

Ny chans att höra mig och Pelle Billing!

9 mars får alla som missade mig och Pelle Billing i Malmö en ny chans. Den här gången föreläser vi om pappafrågor och jämställdhet i Kristianstad, på eftermiddagen kör vi ett pass för myndigheter, företag och organisationer och på kvällen är privatpersoner välkomna. All info om evenemanget hittar du på Pappa-Barn Kristianstads hemsida. Sista anmälningsdag är på måndag 1 mars, så anmäl dig nu meddetsamma! Det finns också en Facebooksida om evenemanget.

§7-undersökningen kan vara början på något bra

Jag är verkligen otroligt glad över utvecklingen i dagens förhandling i Svea hovrätt. Just när jag hade skrivit klart mitt förra inlägg, så hände det! När personalian hade dragits säger åklagare Thomas Malmenby så här:

– Efter att ha sett banden från förhören med dig i tingsrätten kan jag konstatera att du gör ett förvirrat intryck. Jag undrar om du har tagit hjälp av en psykolog eller liknande?

Mamman svarar: – Nej, det har aldrig varit på tal. Det är ju kostnader för det, ytterligare kostnader, det är bättre att satsa de pengarna på barnen.

Åklagaren:– Men tror du att du har behov av det?

Varför ser ingen de psykiskt sjuka?

Om en misstänkt suttit i rätten med snittade handleder där blodet rann ut, är jag övertygad om att såväl försvarsadvokaten som åklagaren och alla rättens ledamöter hade avbrutit förhandlingen. Rättens ordförande hade förmodligen sagt:

– Kära misstänkta, du blöder och det kommer att kosta dig livet om vi ingenting gör. Nu avbryter vi den här förhandlingen och ringer en ambulans. Så kan de sy ihop dig på sjukhuset och du får en chans att bli frisk. I vårt land skickar vi inte sjuka människor i fängelse!

I tingsrätten kunde jag inte blogga om George Pesors exfrus vittnesmål. Det vore alldeles för elakt att citera alla konstigheter hon säger. Det tog mig inte många minuter att inse att detta är en sjuk kvinna som borde ha fått hjälp för länge sedan. Att ingen i hennes omgivning sett till att hon fått förband på sina blödande sår, är fasansfullt. Hon hade inte behövt sitta här och blöda, hon hade inte behövt förlora kontakten med sina barn, hon hade inte behövt utsätta sina barn för en sju månader lång traumatisk kidnappning, hon hade inte behövt se fram emot flera månader i fängelse. Hon hade kanske varit en alldeles vanlig mamma som haft gemensam vårdnad om sina barn och kanske haft halva boendet. Shame on you, som inte hjälpte henne redan 2003 när den här hemska vårdnadstvisten tog sin början!

Mammans misstag i hovrätten

En och en halv timme efter utsatt tid satte äntligen rättegången mot George Pesors exfru i gång i Svea hovrätt i förmiddags. Åklagaren Thomas Malmenby och den misstänkta hade fastnat i varsin snödriva och blev kraftigt försenade.

Mamman som tvingade sina söner att leva gömda med henne i 174 dagar sitter rak som en eldgaffel på den anklagades stol. Under hela sakframställan rör hon inte en min, det är som om detta inte rör henne, som om hon bara är där kroppsligen, inte andligen. En enda gång rör hon på sig och säger något till sin advokat, Susanne Ekberg Carlsson (bilden), och det är när pojkarnas och Georges skadestånd kommer på tal. Mamman vill hålla skadeståndet så lågt det bara går.

Via sin advokat förklarar hon varför hon inte vill betala hela summan för Georges hotellkostnad när han var här och letade efter barnen: ”En vecka borde ha räckt, efter det var det inte påkallat att stanna här längre.”

Även mammor drabbas av PAS

Egentligen borde jag skriva om skandalen i Attunda tingsrätt, där de styckmordsanklagade läkarna efter alla år skulle få upprättelse och skadestånd för sina förlorade liv, men inte fick ett jota. Men jag är för upprörd, så jag kan inte förrän jag har smält det. Några som orkat blogga lite är MrGalahad, Anders Carlgren och Patrik Nyberg som skriver på Newsmill.

I stället blir det PAS, Parental Alienation Syndrome, som av för mig outgrundliga orsaker är extremt kontroversiellt för vissa människor. PAS är bara ett namn för den påverkan som en förälder kan utsätta ett barn för och som leder till att detta barn börja ta avstånd från, tycka illa om och i värsta fall hata den andra föräldern. Den som inte tror att sådan påverkan/hjärntvätt är möjlig kan ju förklara hur Helge Fossmo kunde dömas till livstids fängelse för att han hjärntvättat barnflickan att begå ett mord och ett mordförsök eller hur Jim Jones kunde få 909 människor att ta livet av sig i ett spektakulärt massjälvmord. Menar ni att barnflickan själv ville bli av med pastorns fru och hans älskarinnas man? Menar ni att de 909 självmördarna samtidigt och i samma ögonblick drabbades av insikten att deras egna och deras barns liv inte var något värda – utan minsta påverkan från sektledaren Jim Jones?

Socialen uppmanar pappor att ge upp

Jag hinner tyvärr inte uppdatera bloggen lika ofta som jag skulle önska, men det positiva är att det betyder att jag har artiklar att skriva!

Nästa vecka ska jag till Stockholm och bevaka hovrättsförhandlingarna mot George Pesors exfru. Hon ska återigen försöka förklara varför hon ansåg sig ha rätt att kidnappa deras två söner och hoppas förstås på sänkt straff i stället för de tio månaders fängelse tingsrätten dömde henne till. Hon ska också försöka undvika ett större skadestånd. Detta bevisar ju tydligt att hon själv inte tycker sig ha begått något brott alls mot sina barn, att de inte påverkats negativt av att leva under jorden i ett halvår, att inte få tala med sin pappa, att inte få gå i skolan och inte träffa sina kompisar. I tingsrätten menade hon tvärtom att de ”hade julafton varje dag”! Överklagandet är skrivet av hennes advokat Susanne Ekberg Carlsson, t h, som (vilket ni som läst min bok vet) uppmanade sin klient att hålla sig undan med barnen tills äldsta pojken fyllt tolv år. Tyvärr anser sig inte åklagaren Thomas Malmenby kunna bevisa detta, annars hade den goda advokaten själv kunnat se fram emot en rättegång …

Den ömma modern har inget till övers för barnens lidande. I överklagandet skriver hon att de begärda beloppen för sveda och värk är ”ej medicinskt påvisbart vare sig beträffande George Pesor eller barnen, utöver de belopp som vitsordats”.

Ni som tror att kidnappade barn har ”julafton varje dag” bör titta in på Saknade Barns Nätverk, som i dag publicerat en översättning av Ph D Nancy Faulkners artikel som hur barn skadas av föräldrakidnappning: ”Bortförda barn lider känslomässigt, och ibland fysiskt i händerna på kidnapparföräldern. Många barn får höra att den andra föräldern är död eller inte längre älskar dem. Barnet har ryckts upp från familj och vänner, och bortförda barn får ofta nya namn av sina kidnappare. De instrueras av kidnapparföräldern att inte avslöja sina riktiga namn eller var de bodde förut. (Hoff, 1997)”

I slutet av artikeln finns också en lista över farliga föräldrar. Titta noga på den:

1. Har hotat att kidnappa eller har bortfört tidigare;
2. Är misstänksam och misstrogen på grund av en övertygelse om att övergrepp har förekommit;
3. Har paranoid-vanföreställningar;
4. Är sociopatisk;
5. Har starka band till ett annat land, och;
6. Inte känner sig ålagda att följa rättsordningen.

Om landets socialarbetare lärde sig denna lista utantill, särskilt punkterna 2-4 skulle de ganska snabbt kunna avgöra vilka föräldrar som kommer att vara bråkiga och totalt oresonliga i vårdnadstvister. Om de i stället för att dansa efter dessa föräldrars pipa började ifrågasätta dem, sätta tydliga gränser för hur man uppför sig och tydligt markerat att barnen inte mår bra av anklagelser som kastas hit och dit utan av att föräldrarna blir sams och lägger undan sina egna konflikter för barnens skull – ja, då skulle vi snart få en mycket bättre värld.

Men i stället verkar deras strategi vara – barnen åt mamman till vilket pris som helst. En av alla de många förtvivlade pappor (och deras lika förtvivlade flickvänner) som ringer mig berättade något ganska fantastiskt. När pappan kom till första mötet på Familjerätten som skulle göra deras vårdnadsutredning satt socialtanten med ett färdigifyllt papper framför sig och bad pappan skriva under:

– Kan inte du ge upp vårdnaden, så slipper vi allt det här? löd hennes käcka uppmaning.

Jo, det är ju också ett sätt att utföra ett uppdrag som tingsrätten ålagt en. I stället för att utreda vem som är den mest lämpliga vårdnadshavaren bestämmer man sig bara för att mamman är bäst och uppmanar pappan att ge upp i stället för att bråka med den stackars mamman och orsaka en massa onödigt arbete för socialsekreterarna. Tänk så mycket lättare livet hade varit för dem alla om bara papporna gav upp!

Nja, kanske inte för barnen som riskerar hamna hos den paranoida, sociopatiska och falskanklagande föräldern. Men vadå, det här handlar väl inte om barnen? Det handlar ju om mammorna och deras överlägsenhet som föräldrar!

En bra motion som avslogs i riksdagen

Lina Lundin på Saknade Barns Nätverk gör ett fantastiskt arbete för föräldrar som råkar ut för den värsta mardrömmen av alla – att få sitt barn bortrövat av den andra föräldern. Ingen, och jag menar verkligen ingen, har rätt att kidnappa sina barn. Det spelar ingen roll om man är en mamma som fått för sig att pappan utsätter barnen för sexuella övergrepp och anser sig motarbetad av myndigheter och domstolar eller om det är en pappa som menar att mamman med falska anklagelser om sexuella övergrepp gör barnen illa och anser sig motarbetad av myndigheter och domstolar.

INGEN HAR RÄTT ATT TA SINA BARN FRÅN SIN INVANDA MILJÖ, TVINGA DEM ATT LEVA GÖMDA OCH FRÅNTA DEM ALL KONTAKT MED EN  ÄLSKAD FÖRÄLDER. INGEN!

Om jag bara hade tid skulle jag skriva om alla de barn som SBN hjälper. Ni ser säkert att det rullar en banner här på bloggen med bild på försvunna Linda Agnvall. Det gör mig så ont om henne och hennes pappa Pär som inte sett sin tös sedan oktober 2007. Då försvann mamma Helena med henne sedan hon förlorat vårdnaden. Helena är efterlyst av polisen och anhållen i sin frånvaro, misstänkt för grov egenmäktighet med barn, ett brott som kan ge fängelse i flera år.

Ni som vet var Helena och Linda befinner sig – använd ert civilkurage och ring polisen! Linda har rätt till en normal uppväxt hos den förälder som domstolarna funnit mest lämplig. Hon ska inte gömmas undan av en icke frisk mamma som inte ens kan ta Linda till sjukhuset om hon skulle skada sig eller bli allvarligt sjuk. Så fort hennes personnummer knappas in kommer efterlysningen nämligen att poppa upp. Ni som gömmer denna egoistiska kvinna och dömer Linda till ett halvt liv, hur försvarar ni er? Vad ska ni säga till Linda den dagen hon blir stor nog att ställa er till svars? Lyft luren och ring 11414 och berätta var Helena och Linda finns.

Jag har alltid tyckt att kristdemokraterna är ett konstigt och udda parti och det har aldrig fallit mig in att lägga min röst på dem. Men något underligt har hänt: Kd är nu det det enda parti i Sveriges riksdag som INTE anslutit sig till feminismen och tramsteorierna om könsmaktsordningen. Dessutomhar tidningen Kristdemokraten har bett mig att skriva krönikor och riksdagskvinnan Annelie Enochson slogs i dag för att denna utmärkta motion skulle gå igenom:

Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn
Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av möjligheten att inrätta en myndighet med ansvar för samordning av ärenden om bortförda barn samt med ansvar för förebyggande arbete och utgivande av handlingsplaner.
Motivering

Barn som kidnappas av en främling eller av en förälder, vårdnadshavare eller ej, far alltid illa. Ett barn som plötsligt får hela sin värld vänd uppochned, speciellt barn som tas ut ur sitt hemland, där språk, kultur och levnadssituationen snabbt byts ut, mår dåligt fysiskt och psykiskt. Ju längre barnet måste leva med sin bortförare, desto sämre mår det. Snabba åtgärder måste därför vara en prioritet i ett samhälle som säger sig värna om barn och barns rättigheter.

Sverige behöver en samordningscentral som hanterar barnbortföranden. Problemet är stort och allvarligt och det växer för varje år genom en ökande internationalisering och en mer rörlig värld. Samordningscentralen bör ordnas som en myndighet och vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, på ett journummer. Personalen som ska arbeta här skall vara specialutbildade inom barnbortföranden och gärna själva ha personlig erfarenhet av vad detta innebär. Det betyder mycket att som drabbad individ få tala med någon som verkligen vet vad du känner och går igenom. En sådan samordningscentral behöver stå i direkt kontakt med bl.a. UD, ambassader, advokater verksamma inom området, polis, socialtjänst och kommunerna, m fl och verka för samordning av relevanta kontakter både i och utanför Sverige.

Idag är det endast UD som hanterar dessa ärenden genom enheten för konsulära och civila ärenden. Personalen som idag handlägger dessa ärenden på UD har en rent administrativ roll och upplevs av många föräldrar som mycket passiva. De får inte ta ställning och aktivt verka för att barnet skall återföras, vilket av de drabbade upplevs som att de inte får all den hjälp de behöver och en brist på engagemang från handläggarnas sida. UD har inte resurser att i tillräcklig utsträckning träffa föräldrarna till de barn vars ärenden de handlägger i tillräcklig utsträckning. Det behövs därför en samordningscentral som kan sköta samarbetet mellan olika myndigheter och även upprätta handlingsplaner för att förebygga och åtgärda olovliga bortföranden av barn.

Om en förälder känner ett hot att barnets andra förälder kan föra bort barnet så måste det finnas en akut handlingsplan hos samordningscentralen för att hantera detta eventuella hot. Detta är ett centralt och återkommande problem, då de olika myndigheterna bara pekar på varandra och ingen vet vad man egentligen ska göra eller hur och när. Många ärenden går på grund beroende på att drabbade föräldrar råkar ut för okunniga personer på olika myndigheter eller hos polisen, personer som inte vet vad det hela handlar om eller som viftar bort problemen som ”privata vårdnadstvister” eller som ”familjegräl”.

Barnen är det viktigaste vi har. Det tar inte lång tid att förebygga dessa brott, eller att samordna inför dem. Men det tar en livstid att reparera livet för ett barn som bortförts. Jag vill därför föreslå att en översyn görs gällande möjligheten att inrätta en samordningscentral med ansvar för upprättandet av handlingsplaner, både preventiva och sådana för det fall ett bortförande av ett barn har skett.

Stockholm den 30 september 2009

Annelie Enochson (kd)

Tyvärr blev det avslag, men det blir det visst på 99 procent av alla riksdagsmotioner. Är det någon som begriper hur ledamöterna ids skriva motioner som bara kastas i papperskorgen? Antagligen måste alla förslag väckas den vägen för att sedan förhoppningsvis ändå hitta vägen till utskotten och där bearbetas. Men varför dra saker i långbänk? Ett sådant utomordentligt vettigt och klokt förslag som Enochsons kunde väl ha klubbats igenom på en gång? Jag vet att George Pesor ställer sig bakom förslaget med en sådan myndighet, förslaget bygger till stor del på hans erfarenheter av UD:s maktlöshet/ovilja att hjälpa honom. Ni som bor i Stockholm eller råkar befinna er där 22-23 februari kan titta in till Svea hovrätt. Där ska nämligen Pesors före detta fru än en gång ställas inför rätta för grov egenmäktighet med barn. Tingsrätten dömde henne till tio månaders fängelse, ett straff som hon överklagat. Även åklagaren har överklagat.

Och har ni inte redan läst boken Inte utan mina söner så är ni välkomna att beställa ett signerat exemplar av mig. En läsare av bloggen ringde i går och berättade att han  legat vaken hela natten och sträckläst boken. Därefter åkte han till förlaget och köpte en hel kartong med 40 böcker! Den skulle  han dela ut till alla de myndighetspersoner som trott på hans psykiskt sjuka fru och hennes galna anklagelser och som fortfarande tror på henne. Trots att domstolarna nu gett honom ensam vårdnad och slagit fast att barnens mamma utsatt dem för svår PAS. Vilket bra initiativ! Det är en nåd att stilla bedja om att min bok blev obligatorisk läsning på vartenda socialkontor i Sverige.

Man kanske skulle dra iväg en liten enkät till våra folkvalda. Ställa frågor som:

1. Tror du på könsmaktsordningen?

2. Vet du att partnervåldet är jämnt fördelat mellan könen?

3. Känner du till att pappor diskrimineras i vårdnadstvister?

4. Visste du att mellan 100 000 och 200 000 svenska barn växer upp utan sin biologiska pappa?

5. Känner du till att dessa barn är överrepresenterade i skolk, missbruk och kriminalitet och har dålig självkänsla?

Kan inte ni kloka läsare tycka till om dessa frågor och bidra med flera? Då kanske vi alla får lite hjälp med att välja parti i höstens val …!

PS. Ni måste titta in på den nya sajten Daddys-Sverige. Där kan  ni läsa mig och Daddy och några andra bloggares artiklar och skriva själva om ni vill.

http://www.daddys-sverige.se/

Om kvinnors våld mot män

YK/Faderland skrev i en kommentar till mitt förra inlägg:

Spännande med dina framtida projekt och att fler böcker i ämnet nalkas. Jättebra svar till recensenten. En fråga bara, för jag tappade bort mig i det sista:

”Forskning visar också att kvinnor som slår sina män blir värre skadade än de som inte gör det, om han slår tillbaka. ”

Kan du formulera om det där för jag förstår inte vad du vill säga?

Eftersom det finns en sådan kompakt okunskap om hur partnervåldet egentligen ser ut och fungerar, så tänkte jag att det enklaste faktiskt är att hänvisa till mig själv. Det här inlägget skrev jag 2 augusti på min gamla blogg och det hade rubriken: Vem är det egentligen som slår?  Jag fick 373 kommentarer på det inlägget, undrar hur många det blir den här gången?! (Obs, detta är en nedkortad version. Jag klippte bort slutet med EBD & Co för det har hänt så mycket sedan dess.)

Vem är det egentligen som slår?

Har ni tänkt på att de som själva utnämnt sig till kvinnors och barns försvarare oftast är väldigt aggressiva? Skriver man som jag att det inte är sant att det stora problemet är kvinnomisshandel utan relationsvåld eller att det faktiskt inte är särskilt många barn som blir utsatta för sexövergrepp, då blir de alldeles rasande. I själva verket borde de väl bli glada – det är ju goda nyheter! Det är inte sant att det bor en misshandlare i var och varannan man – toppen! Det är inte sant att minst ett barn i varje klass är utsatt för incest – kanon! Vi kan fortsätta stödja utsatta barn men behöver inte kasta anklagelser på var och varannan pappa – hallelluja!

Men så tänker de inte alls. I deras värld får inga ”etablerade sanningar” ifrågasättas, inte ens om fakta hoppar upp och biter dem i näsan. Det finns naturligtvis psykologiska förklaringar till att de beter sig så. Har man satsat hela sin vakna tid (de flesta verkar vara förtidspensionärer) på att belysa ett problem som man menar är värst i världen, så rasar ju hela ens tillvaro om det inte ÄR världens värsta problem. Många organisationer som i dag uppbär mångmiljonbidrag skulle få slå igen, alternativt helt ändra inriktning på sin verksamhet och många skulle förlora både jobb och status. För att inte tala om sitt anseende …

Men för oss andra borde det vara extremt intressant att få reda på sanningen. Daddy har lagt ut en intressant video av Paul Elam på Mens News Daily, som går igenom ett antal studier om det som i Amerika kallas Domestic Violence (våld i hemmet). Namnet skulle kunna tyda på att de är mindre fixerade vid våld som uttryck för patriarkatet, men så är det inte alls. Domestic Violence handlar även där uteslutande om kvinnomisshandel. I videon berättas bland annat om en studie från Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta Georgia, publicerad i American Journal of Public Health i maj 2007. I studien deltog 11 370 heteropar mellan 18 och 28 år. Här några fakta:

24% av alla relationer innehöll någon form av våld. I hälften av dessa var bara en av parterna våldsam, i den andra hälften slog båda.
70% av de ensidiga våldsverkarna var kvinnor. Alltså, i de relationer där bara en av parterna slogs var över 70% kvinnor! Sjuttio procent! Fler än 7 av 10 av dem som slår sin livskamrat är en kvinna.
Hur tycker ni det stämmer överens med de 900 miljoner kronor som regeringen anslog till ”det stora problemet med kvinnomisshandel”?

Här kan ni se videon och läsa texten samtidigt.

En annan intressant sak som studien visade var att det våld som ledde till allvarliga skador oftast förekom i de relationer där båda slog och att det då framförallt var kvinnorna som skadades. Det var också i dessa relationer som våldet upprepades gång på gång. Det våld som ensidigt utövades av en man mot en kvinna upprepades mindre ofta, ett faktum som också går helt emot rådande uppfattningar. Den bild vi har av kvinnomisshandel är ju just en man som slår och slår och en kvinna som tar emot år efter år för att hon skäms och inte vågar söka hjälp. Det farligaste för en kvinna är alltså att ge sig in i en relation där hon själv slår sin man, då är risken störst att hon skadas – när han slår tillbaka.

På videon berättas också om den brittiske professorn John Archer (bilden), University of Central Lancashire (där han leder The aggression research group), som gått igenom hundra brittiska och amerikanska studier om relationsvåld. Han slår därefter fast att det är vanligare att kvinnor initierar våld i sina relationer och att det är kvinnorna som slår ofta. Professor Archer tar därefter död på myten om att kvinnor bara slåss i självförsvar – 29% av kvinnliga collegestudenter erkände i en studie att de slagit sin pojkvän utan att något hot eller våld från hans sida förekommit.

Jag håller helt med Paul Elam om att den verklighetsförfalskning vi fått oss till livs de senaste årtiondena är farlig och leder till att vi inte kan bekämpa problemet med relationsvåld. Om något så gör vi det hela ännu värre genom att sätta in hjälpen på fel ställe. Han drar tre slutsatser om relationsvåld:

1. Det handlar inte om kön
2. Allmänheten är helt förd bakom ljuset
3. Vi förvärrar problemet genom att inte berätta sanningen

Richard Gelles (bilden), Murray Straus och Susan Steinmetz heter tre amerikanska forskare som redan på 1970-talet började forska om relationsvåld. I början var de lika fördomsfulla som alla andra och utgick från att det handlade om män som slog kvinnor. När de för första gången stötte på en uppgift om en kvinna som stuckit kniven i sin make utgick de från att hon handlat i självförsvar och först långt senare insåg de att de fallit offer för sina egna förutfattade meningar.

Nu har trion genomfört ett hundratal studier med över 77 000 deltagare. De kom fram till att 12 procent av alla familjer upplever våld. I en fjärdedel av dessa slår mannen kvinnan, i en fjärdedel slår kvinnan mannen och i hälften av de våldsamma relationerna slår både mannen och kvinnan varandra.

Tror ni amerikanska och brittiska politiker har jublat och börjat jobba efter fakta i stället för fördomar? Öppnat männniskojourer dit alla som misshandlats av en partner kan vända sig? Stoppat utmålandet av män som våldsamma monster och försökt hitta de verkliga orsakerna till varför vissa människor slår den de säger sig älska? Givetvis inte. Däremot har de som jobbar med ”kvinnomisshandel” och nu ser sina ”sanningar” hotade, mordhotat forskarna ett antal gånger och ringt in bombhot till de konferenscentrer där de ska föreläsa.

Det påminner mig om när Heikki Sariola (bilden) vid Centralförbundet för barnskydd i Helsingfors skulle presentera sin studie om förekomsten av incest, baserad på en studie bland tusentals finska niondeklassare. Dåvarande undersökningar (utförda på högst ovetenskapligt sätt) talade om att 25-30 procent fick utstå sexuella övergrepp i hemmet, så Heikki Sariola trodde att han skulle mottas som en räddare i nöden när han kom till en nordisk konferens med siffror som slog fast att det bara handlade om 2-5 promille. Men i stället för applåder och kommentarer av typen ”Gud, så skönt att det inte är så många som vi befarat” så blev framförallt de svenska och norska deltagarna arga. Sådana undersökningar borde inte få göras, förklarade de för honom. För då kan folk tro att problemet inte är så stort och då blir det svårare att få ”förövarna” dömda …

Sydsvenskan recenserar Inte utan mina söner!

Hurra, hurra! I dag recenserar Sydsvenskan Inte utan mina söner på en helsida och med puff på förstasidan. Visserligen hatar recensenten Oline Stig min bok, men det spelar faktiskt ingen roll. Hon avskyr den för att hon inte tror på den, trots att hon själv har en bekant som befinner sig i en uppslitande vårdnadstvist och inte fått träffa sina barn på fyra år. Trots detta och trots George Pesors öde, vägrar Oline Stig att tro att vårt fina, jämställda svenska system skulle ägna sig åt att systematiskt diskriminera män.

Och man kanske inte ska klandra henne, det ÄR svårt att förstå hur fruktansvärt det går till ute på landets socialförvaltningar och familjerätter om man inte själv kommit i närkontakt med problemet. Och George Pesor i boken hade ju faktiskt tur – han träffade socialtjänstemän som förstod att hans exfru ljög och falskanklagade och då kan det vara lätt att tro att hans fall är mera regel än undantag.

Oline Stig skriver:

Om det faktiskt är så att pappor inte har samma rättigheter som mammor i vårdnadstvister vill jag veta varför. Fakta på bordet. En seriös undersökning av rättsläget. Historik, juridik, statistik, tack.

På den här punkten kan jag lugna Oline Stig. I och för sig var det inte just den boken jag hade som uppdrag att skriva, jag ville skriva en berättelse som satte fokus på frågan och beskrev en älskande och kämpande pappa till skillnad från de monster som oftast målas upp  i sanna (?) berättelser från livet-böcker. Men det kommer, Oline, det kommer!

Just nu ägnar sig drabbade pappor åt att ta fram statistik över svenska domstolars diskriminering. I Lunds tingsrätt gick till exempel 100 procent av alla vårdnadstvister mammornas väg … Flera nya böcker är på gång i ämnet och jag ska själv, tillsammans med en forskare och en jurist, skriva en ny bok som har arbetsnamnet Varför är  mamma så arg på pappa?

Hia dig bara lite, Oline Stig. Snart kommer varken du eller någon annan samhällsintresserad medborgare att kunna undvika att se den bistra sanningen om hur barn och pappor skiljs åt på grund av samvetslösa mammor och ett system som förutsätter att mammor är svaga och sanningsenliga och att pappor är grymma och ljugande. Det blir ingen rolig upptäckt för någon av er, men förhoppningsvis leder den till att alla barn i Sverige får åtnjuta FN:s Barnkonvention och dess paragraf om att barnet har rätt till båda sina föräldrar. Och jo, Oline, debatten som förhoppningsvis äntligen är på väg att dra igång kommer att gagna såväl din vän som alla andra pappor och deras barn. Det vågar jag sätta tusenlappar på.

Jag använder ingen som slagträ i mitt korståg mot feminismen. I och för sig är jag övertygad om att feminismen en dag kommer att hamna på samma historiens sophög som nazismen och kommunismen, men det är inte min främsta drivkraft. Det som driver mig är rättspatos och den enorma sorg jag känner för alla barn som berövas sina pappor och tvingas växa upp med en hatisk förälder som tar varje tillfälle att baktala den som gett upphov till halva barnets genuppsättning. Att all forskning dessutom visar att barn som växer upp utan biologisk pappa är kraftigt överrepresenterade i missbruk, kriminalitet och annat elände gör inte saken mindre angelägen.

En sista sak, Oline. Du förstod inte resonemanget som professor Marcus Felson (bilden) gör om kvinnors och mäns våld. Det hela är ganska enkelt. Män är enligt all tillgänglig statistik och forskning cirka åtta gånger mer våldsamma (våld på stan etc) än kvinnor – främst på grund av testosteronet. I rimlighetens namn borde det då vara åtta gånger vanligare att män slår sina hustrur/sambor än det är att kvinnor slår sina män/sambor. Men det är det inte! Forskning enligt conflict tactics scale visar att våldet är helt jämnt fördelat mellan könen. Det kan rimligtvis bara bero på en sak – att män uppfostrats till att det är mycket fult och skamligt att slå kvinnor och därför inte gör det lika ofta som de i motsvarande situation skulle slå en man.

Tyvärr uppfostras unga flickor till att det är helt okej att slå sina män, färskaste hjältinnan heter Elin Woods. Detta riskerar att leda till ett upptrappat partnervåld mot män som oftast inte vågar förstå att de är misshandlade. Inte ens när de får lampfötter av glas i huvudet och får åka till sjukhuset och sy. Hoppas att du får recensera Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann som snart kommer ut på Anomar Förlag, Oline. Den kanske får upp dina ögon en smula!

PS. Forskning visar också att kvinnor som slår sina män blir värre skadade än de som inte gör det, om han slår tillbaka. Det finns alltså all anledning att vara lika fördömande mot kvinnors våld mot män som man är mot mäns våld mot kvinnor. Om man vill att varken kvinnor eller män ska skadas allvarligt av partnervåld, vill säga.