Socialen uppmanar pappor att ge upp

Jag hinner tyvärr inte uppdatera bloggen lika ofta som jag skulle önska, men det positiva är att det betyder att jag har artiklar att skriva!

Nästa vecka ska jag till Stockholm och bevaka hovrättsförhandlingarna mot George Pesors exfru. Hon ska återigen försöka förklara varför hon ansåg sig ha rätt att kidnappa deras två söner och hoppas förstås på sänkt straff i stället för de tio månaders fängelse tingsrätten dömde henne till. Hon ska också försöka undvika ett större skadestånd. Detta bevisar ju tydligt att hon själv inte tycker sig ha begått något brott alls mot sina barn, att de inte påverkats negativt av att leva under jorden i ett halvår, att inte få tala med sin pappa, att inte få gå i skolan och inte träffa sina kompisar. I tingsrätten menade hon tvärtom att de ”hade julafton varje dag”! Överklagandet är skrivet av hennes advokat Susanne Ekberg Carlsson, t h, som (vilket ni som läst min bok vet) uppmanade sin klient att hålla sig undan med barnen tills äldsta pojken fyllt tolv år. Tyvärr anser sig inte åklagaren Thomas Malmenby kunna bevisa detta, annars hade den goda advokaten själv kunnat se fram emot en rättegång …

Den ömma modern har inget till övers för barnens lidande. I överklagandet skriver hon att de begärda beloppen för sveda och värk är ”ej medicinskt påvisbart vare sig beträffande George Pesor eller barnen, utöver de belopp som vitsordats”.

Ni som tror att kidnappade barn har ”julafton varje dag” bör titta in på Saknade Barns Nätverk, som i dag publicerat en översättning av Ph D Nancy Faulkners artikel som hur barn skadas av föräldrakidnappning: ”Bortförda barn lider känslomässigt, och ibland fysiskt i händerna på kidnapparföräldern. Många barn får höra att den andra föräldern är död eller inte längre älskar dem. Barnet har ryckts upp från familj och vänner, och bortförda barn får ofta nya namn av sina kidnappare. De instrueras av kidnapparföräldern att inte avslöja sina riktiga namn eller var de bodde förut. (Hoff, 1997)”

I slutet av artikeln finns också en lista över farliga föräldrar. Titta noga på den:

1. Har hotat att kidnappa eller har bortfört tidigare;
2. Är misstänksam och misstrogen på grund av en övertygelse om att övergrepp har förekommit;
3. Har paranoid-vanföreställningar;
4. Är sociopatisk;
5. Har starka band till ett annat land, och;
6. Inte känner sig ålagda att följa rättsordningen.

Om landets socialarbetare lärde sig denna lista utantill, särskilt punkterna 2-4 skulle de ganska snabbt kunna avgöra vilka föräldrar som kommer att vara bråkiga och totalt oresonliga i vårdnadstvister. Om de i stället för att dansa efter dessa föräldrars pipa började ifrågasätta dem, sätta tydliga gränser för hur man uppför sig och tydligt markerat att barnen inte mår bra av anklagelser som kastas hit och dit utan av att föräldrarna blir sams och lägger undan sina egna konflikter för barnens skull – ja, då skulle vi snart få en mycket bättre värld.

Men i stället verkar deras strategi vara – barnen åt mamman till vilket pris som helst. En av alla de många förtvivlade pappor (och deras lika förtvivlade flickvänner) som ringer mig berättade något ganska fantastiskt. När pappan kom till första mötet på Familjerätten som skulle göra deras vårdnadsutredning satt socialtanten med ett färdigifyllt papper framför sig och bad pappan skriva under:

– Kan inte du ge upp vårdnaden, så slipper vi allt det här? löd hennes käcka uppmaning.

Jo, det är ju också ett sätt att utföra ett uppdrag som tingsrätten ålagt en. I stället för att utreda vem som är den mest lämpliga vårdnadshavaren bestämmer man sig bara för att mamman är bäst och uppmanar pappan att ge upp i stället för att bråka med den stackars mamman och orsaka en massa onödigt arbete för socialsekreterarna. Tänk så mycket lättare livet hade varit för dem alla om bara papporna gav upp!

Nja, kanske inte för barnen som riskerar hamna hos den paranoida, sociopatiska och falskanklagande föräldern. Men vadå, det här handlar väl inte om barnen? Det handlar ju om mammorna och deras överlägsenhet som föräldrar!