Även mammor drabbas av PAS


Egentligen borde jag skriva om skandalen i Attunda tingsrätt, där de styckmordsanklagade läkarna efter alla år skulle få upprättelse och skadestånd för sina förlorade liv, men inte fick ett jota. Men jag är för upprörd, så jag kan inte förrän jag har smält det. Några som orkat blogga lite är MrGalahad, Anders Carlgren och Patrik Nyberg som skriver på Newsmill.

I stället blir det PAS, Parental Alienation Syndrome, som av för mig outgrundliga orsaker är extremt kontroversiellt för vissa människor. PAS är bara ett namn för den påverkan som en förälder kan utsätta ett barn för och som leder till att detta barn börja ta avstånd från, tycka illa om och i värsta fall hata den andra föräldern. Den som inte tror att sådan påverkan/hjärntvätt är möjlig kan ju förklara hur Helge Fossmo kunde dömas till livstids fängelse för att han hjärntvättat barnflickan att begå ett mord och ett mordförsök eller hur Jim Jones kunde få 909 människor att ta livet av sig i ett spektakulärt massjälvmord. Menar ni att barnflickan själv ville bli av med pastorns fru och hans älskarinnas man? Menar ni att de 909 självmördarna samtidigt och i samma ögonblick drabbades av insikten att deras egna och deras barns liv inte var något värda – utan minsta påverkan från sektledaren Jim Jones?

Eller menar ni kanske att barn är mindre påverkbara än vuxna? Barn som tror på tomten, på Harry Potter och Rödluvan? Barn föds inte med ett kritiskt tänkande utan ska lotsas in i den hårda världen (allt man hör är inte sant och alla som verkar snälla är det inte) av goda vuxna som förmår se och acceptera att barn är egna individer med en FN-stadgad rätt att få lov att vara med och älska båda sina föräldrar. Tyvärr får inte alla barn den insikten. De växer upp med en förälder som hatar den andre föräldern och anser sig vara i sin fulla rätt att inympa hatet även i barnen.

Så här står det i Nationalencyklopedin om hjärntvätt:

hjärntvätt, metod för förändring av människors attityder, lojaliteter och värderingar, genom t.ex. hot eller isolering.

Barn älskar sina föräldrar, nästan oavsett vad dessa utsätter dem för. Barn torkar spyor från alkoholiserade föräldrar, barn gömmer sina blåmärken för att ingen ska förstå att de blir slagna och barn är lojala även mot dem som utsätter dem för sexuella övergrepp. Detta vet egentligen alla människor som någon gång varit i närheten av ett barn eller varit ett barn för den delen. Så när barn plötsligt tar hårdnackat avstånd från en tidigare högt älskad förälder bör man omedelbart granska den andra föräldern. Tänk vilken enorm möjlighet en boendeförälder har att droppa gift i barnens öron, att gråta och säga att mamma inte vill leva längre om barnen älskar sin pappa mera eller rent av hota med att de aldrig får komma hem igen om de inte bryter kontakten med den andre föräldern.

Så hur kan det då komma sig att socialarbetare, läkare, psykologer, åklagare, advokater, domare och nämndemän inte reagerar på små barn som i förhör säger att de HATAR sin pappa, att de ska ta livet av sig om de tvingas umgås med det monstret och att de ska döda pappa om han kommer och ringer på deras dörr? De är precis likadana som alla de vuxna som med gapande munnar lyssnade och nedtecknade allt som 1600-talets barn vittnade om i häxprocesserna. Hur de sett grannfrun bola med djävulen och hur de tvingats åka baktill på kvasten till Blåkulla. Även då fanns det barn som angav sina egna föräldrar och i dag tycker vi det är fullständigt obegripligt hur någon kunde brännas på bål för att barn vittnade om uppenbart orimliga ting. Men vi sväljer utan vidare när dagens barn vittnar om pappor som utsatt dem för bisarra övergrepp och säger att de hellre dör än träffar pappan igen. Det är ofantligt sorgligt att vi så lite lär av historien.

En bok med titeln Gärningsmammor kommer förhoppningsvis ut ganska snart. Där berättar en helt vanlig pappa om hur hans barn plötsligt inte ville umgås med honom längre efter skilsmässan från mamman. Han har även intervjuat andra drabbade pappor och en mamma. För givetvis är PAS inte könsbundet, vilken förälder som helst (utan samvete) kan hjärntvätta ett barn. Men eftersom svenska mammor är i förkrossande majoritet som vårdnadshavare drabbar PAS och dess härjningar mest pappor. Men för att ge en inblick i hur det kan drabba en mamma har författaren Hans Carlbring varit så vänlig att låna mig Madelenes historia:

~   MADELEINES HISTORIA   ~

~

NÄR MADELEINE KOMMER till min mentormottagning  i maj 2009 var det mer än fem år sedan hon träffade sin dotter Susanne. Det är lätt att känna hennes avgrundsdjupa sorg och förtvivlan när hon berättar om sin dotters studentdag den 9 juni 2007.

–       Som tur var hade jag solglasögonen på mig, börjar hon och tittar mot fönstret som står på glänt och släpper in både solsken och fågelkvitter. För det var ju en sån här vacker dag, fast varmare. Jag har ju många vänner och hade genom dem fått veta vilken tid Susannes avgångsklass skulle komma ut på skolgården. Boken jag hade köpt blir nog för tung att hänga om halsen på henne, tänkte jag när jag parkerade bilen vid skolan, men blombuketten kunde jag kanske göra så med. Jag hade tagit på mig min gamla studentmössa fast jag visste att det kanske kunde verka fånigt. Skolgården var fylld med sommarklädda föräldrar och glada skratt och på avstånd såg jag även Susannes pappa stå där tillsammans med sin syster och en ung mörkhyad man som jag inte kände igen. Jag ställde lite för mig själv och när klassen började välla ut på skolgården i sina vita mössor var det nästan bara Susanne jag såg. Och sen, nu eller aldrig tänkte jag, gick jag fram till Susanne, och höll fram presenterna. Grattis Susanne, sa jag, och fast jag nästan höll på att tappa blommorna så tog hon emot dem i alla fall. Sen gick jag snabbt därifrån och ställde mig på en grässlänt strax bredvid skolgården. Då såg jag den mörkhyade unge mannen komma emot mig. ”Hej, jag heter Ahmed och Susannes pojkvän, är det du som är hennes mamma?”. Och i min enfald trodde jag att han hade kommit fram för att hälsa och svarade väl med några vänliga ord. ”Vad gör du här, vi vill att du går härifrån nu” och så vände han på klacken och gick. Det var då jag tänkte på att det var tur att jag tog på mig solglasögonen. Tårarna bara sprutade när jag som i en dimma gick tillbaka till bilen. Det var förstås Susannes pappa som låg bakom det där också.

Det är svårt att föreställa sig ett hemskare sätt att få uppleva sitt barns studentexamen på än Madeleines. Och inte blev det bättre när hon några dagar senare av sin egen bror fick veta att han hade varit på Susannes studentfest senare på examensdagen. Hela släkten hade varit där. Utom Madeleine . ”Jag vill ju inte lägga mig i hur ni har det”, svarade han bara när jag upprört frågade om han inte tyckte det var för jävligt att jag inte var bjuden, berättar hon. På väg till studentfesten åkte han till och med förbi på gatan där jag bor utan att ens bry sig om att stanna till och fråga om jag skulle komma.

–       Fegheten hos dem som jag trodde var mina vänner har visat är det värsta av allt, säger Madeleine . Och jag har förlorat hela min släkt, säger hon, de ställde upp på Susannes pappas sida. Utom en kusin som hon har en nära och varm kontakt med.

Jag tänker förstås på min egen mamma och syster. Jo, jag håller nog med henne. Att bli utfrusen av sin egen släkt kändes overkligt, ofattbart och oerhört sorgligt. Men fegheten att låtsas som det regnar, ja till och med att låta de barn det berör tycka att det är okey att en av föräldrarna inte är välkommen längre är att ge fullständigt fel signaler. Det är nog till och med värre än när en förälder dör. Då får ju barnen åtminstone en chans att ta farväl av mamma eller pappa och en möjlighet att bearbeta sorgen.

Madeleine träffade den man som kom att bli Susannes pappa i början på på 80-talet. En riktig charmör tyckte hon. Men han var gift och hade tre barn så i början försökte de nog hålla sig ifrån varandra. Hon tittar upp i taket och förlorar sig för en stund i sina minnen

–       Men det gick helt enkelt inte, det var en passionerad förälskelse som inte gick att stå emot. Så han skilde sig från sin fru och vi köpte en lägenhet och flyttade ihop. Jag jobbade som flygvärdinna på den tiden och var borta ganska mycket. Ofta stod det blommor på bordet när jag kom. ”Välkommen hem älskling” kunde det stå på ett lite kort bredvid. Det var jättemysigt. Jag hade hittat den rätte till slut. Vi tillbringade mycket tid tillsammans med min mamma och pappa på deras gård i Småland och jag tyckte mycket om hans tidigare familj. Vi fick snabbt en stor släkt och många vänner omkring oss. Livet kändes underbart, speciellt när vi förstod att vi väntade ett barn tillsammans. Men när Susanne föddes, två månader för tidigt, drabbades jag av nedstämdhet och trötthet och blev sjukskriven. Senare har jag fått veta att det förmodligen var en förlossningspsykos. Men så småningom repade jag mig och så småningom gifte vi oss också.

Hon berättar om sitt bröllop och erkänner att hon egentligen hade velat gifta sig i kyrkan, i brudklänning, en vacker försommardag istället för i början av februari som det blev. Bröllopsresan gick till Rio. Äktenskapet varade inte så länge, när Susanne var nio år gick föräldrarna skilda vägar.

–       Vet du förresten vad ett sanningsvittne är, frågar Madeleine och samtalet byter plötsligt spår.

Därefter berättar Madeleine under nästan en halvtimme om den ondska hon har mött från Susannes pappa sedan skilsmässan och hur han på olika sätt har manipulerat dottern att tycka illa som sin mamma för att till slut inte vilja träffa henne över huvudtaget.

Med spröd röst som ibland nästan tystnar helt sätter hon trevande ord på de mest vidriga saker hon har fått uppleva. Hur hon svartmålades och anklagades av pappan. Som uppträdde arrogant och nedvärderande mot henne. Som trots att de hade gemensam vårdnad och under flera år ett fungerande växelvist boende för Susanne, successivt började manövrera ut Madeleine genom att sprida anklagelser och oanständiga rykten om henne till släkt och vänner, lärare och andra föräldrar. Helt bisarra saker som att Susanne inte ville gå ut och promenera tillsammans med Madeleine för att hon kände sig rädd för att bli lurad upp i skogen och sexuellt utnyttjad. Hur Susanne förstås påverkades av detta och i fjorton-femtonårsåldern själv började tycka illa om och ta avstånd från sin egen mamma. Som urartade när hon tillsammans med några kompisar vandaliserade Madeleines lägenhet. Och kulminerade vid en händelse som Madeleine nog helst av allt skulle vilja glömma, när Susanne med ett knytnävsslag slog ner henne för att hon blev upptäckt när hon försökte ta med sig två av mammans tröjor i sin ryggsäck.

–       Det är mer än fem år sedan det hände nu, säger Madeleine med gråten i halsen, och efter det har jag inte fått träffa henne alls. Det är vidrigt, fortsätter hon. Du vet ju själv hur det kan kännas. Jag tycker faktiskt att jag hade varit en bra mamma för Susanne. Visst hade det hänt mindre bra saker mellan oss också, men jag kan bara komma på en gång som jag gav henne en örfil. Och jag har genom åren alltid tyckt och trott att jag har haft ett starkt rättspatos. Ja, att man ska göra rätt och riktigt mot varann, vara rättvis. Men nu vet jag inte längre, har börjat tvivla på mig själv. Efter alla jävligheter jag har blivit utsatt för. Efter alla osövda nätter. Det var då jag fick veta att man kan ha ett sanningsvittne med sig i en domstol. En person som känner mig utan och innan och har gjort så under många år. Och du vet, jag kom att tänka på Patrik direkt och frågade honom om han kunde tänka sig att ställa upp på det. Patrik är en mycket god vän, vi har känt varann ända sedan mellanstadiet, förklarar hon. Så nu vet både jag och tingsrätten att jag är den jag trodde att jag var. Det känns bra.

Mina tankar far iväg till min egen situation igen. Jag upplevde ju själv väldigt starkt i början att det var hat och illvilja som drev mina barns mamma att ta dem ifrån mig. Vilket förstås till viss del var speglingar av mina egna känslor för henne. Men som sedan övergick till att tänka i banor av att det egentligen handlar om rädslor och försvar som begränsar medvetenheten och förmågan till klarsyn. Hur som helst – medvetet eller omedvetet – är det för jävligt när den ena förälderns ego är starkare än att se till sina barns bästa. Vilket i de allra flesta fall är att de behöver få ha båda sina föräldrar.

Vi är helt överens om att vårdnads- och umgängestvister egentligen inte hör hemma i en domstol. Jurister har inte rätt kompetens för det. I en vårdnads- och umgängestvist ska ju rätten inte döma som i andra typer av mål som de hanterar, utan göra en bedömning av vad som är barnets bästa. Och då borde ju kunskaper som psykologi och beteendevetenskap vara mycket viktigare än en juristexamen.

–       Och egen föräldra- och livserfarenhet, lägger Madeleine till och får ny energi. Kloka människor, helt enkelt, skulle vara de bästa att bedöma och avgöra såna här frågor. Men först skulle föräldrarna tvingas till samtal tillsammans med en medlare för att komma överens om hur man ska ta ansvar för sina barn på kort och lång sikt. Det skulle absolut vara obligatoriskt, som i Danmark.

Avslutningsvis pratar vi ganska länge om föreningen Pappa-barn som Madeleine kom i kontakt med för ett år sedan och som har givit henne så mycket stöd och uppmuntran. Även mammor är välkomna där alltså, 20 % av medlemmarna är mammor gissar vi, trots att det ju oftast är pappor som drabbas av umgängessabotage.

8 svar till “Även mammor drabbas av PAS

  1. Helt fruktansvärt att det får ske, visst ligger det mycket i att vårdnadstvister borde ske med annan kompetens än den som jurister har…

    Håller för övrigt med dig om domen från Attunda tingsrätt idag. Jag blev helt tom när jag läste det. Ville liksom skrika och bråka och härja, men visste inte till vem. Det blev någon halvlam kommentar och en länk till svd på facebook, mer hade jag inte i mig. Kan inte ens börja greppa hur uppgivna Härm och Allgén måste känna sig… Alla dessa år, all denna svartmålning, än idag är det svårt att hitta något i ”stora media” som känns neutralt och ofärgat av samma krafter som hetsade och dömde när det begav sig. Det är så illa ställt… Illa ställt med rättsväsendet och illa ställt med våra medier. Känner ibland att INGEN vet av mina vänner, de är lika lyckligt ovetande som jag var före Döden är en man. Just i denna stund är jag lite avundsjuk, för just idag är jag beredd att gråta en liten skvätt för den enorma orättvisan och fegheten hos de som inte är beredda att erkänna sina fel, sona sina brott gentemot läkarna och gentemot Katrin da Costa.

    Fan ta dem allihopa. Så känns det idag.

  2. Ja å ena sidan kan man förvånas över motståndet mot PAS men samtidigt är det för mig förståligt. De som utsatts för övergrepp och som har haft svårt att göra sig hörda och bli trodda motarbetar väl naturligt en teori som säger att barn som talar om övergrepp har blivit hjärntvättade till det.

    Å andra sidan borde de ju veta att lojaliteten till en förövare existerar. Därför torde ju dessa båda ”sidor” kunna enas i en önskan om att man verkligen lyssnar på barnen och gör grundliga och professionella utredningar. Men att man då utgår från att det även finns manliga offer och kvinnliga förövare och inte bara omvänt.

  3. Det är väl som Du, Ingrid, skrivit tidigare, att det förstås finns rötägg (störda personer) bland båda könen, antagligen ganska jämnt fördelat, men att det är maktpositionen som avgör vilket utrymme och vilken effekt detta får. Att PAS oftast ses bland kvinnor kan väl hänga ihop med att samhällets funktioner är inställda på att ganska okritiskt stötta kvinnor, som tillsammans med barn, gärna antas vara utsatta av män. Jag undrar ibland, t ex när jag talar med psykologer på barn och ungdomspsykiatrin, varför är dessa psykologer så rädda för att göra en utredning även av föräldrarna? Visst har de barnet i fokus, men: knack, knack, är inte barnet i händerna på just sina föräldrar och beroende av deras psykiska hälsa? Men möjligen är det lika bra att de inte gör fler försök, för med den rädsla att erkänna t ex begrepp som PAS skulle man förmodligen misslyckas även med försök till sådana utredningar.

  4. Väl skrivet Ingrid.

    Det är märkligt att så många helt oresonligt vägrar att ens lyssna till fakta och logiska resonemang och istället gör allt de kan för att smutskasta och nedvärdera de som argumenterar för PAS.

    Människor med starka rättspatos och goda kunskaper anklagas för att ha ”dolda agendor” dvs själva vara pedofiler eller begår andra övergrepp etc etc.
    Enbart för att de argumenterar mot orimliga resonemang och rättsosäkerhet i fall som rör övergrepp mot barn och kvinnor.

    Man kan ana att det är samma typ av motstånd som drabbat allmänläkaren och obducenten.
    De korsfästes på de fanatiska feministernas altare för att politiker, tjänstemän och förstå-sig-påare valde att bortse ifrån bevis och istället låta sig styras av en pöbel.

    Okunskaperna och de förutfattade meningarna är legio (exempelvis att de fd läkarna dömdes för styckningen vilket de inte blev) och de som står för dem använder samma argument som motståndarna mot PAS och försvararna av rättsövergrepp mot män.

    //Mr G

  5. Kan detta vara PA?

    http://www.familjeliv.se/Forum-4-117/m50872754.html

    Ville skicka en länk men på de flesta svenska siterna talar man bara/främst om boendeföräldrar (ofta mammor). Nu undrar jag finns det någon sas neutral infosida om PA(S) ?

  6. Kompetens…hmmm
    När det kommer till begrepp som: Empati, medkänsla, förståelse, hjälpsamhet, objektivitet, mod, självinsikt, självinsikt, självinsikt…etc etc etc. …Kan man vara kompetent i empati? Kompetent i mod? Självinsikt? Det är något med snacket om kompetens när det handlar om de här frågorna som känns obekvämt i ryggraden…
    Alla psykologer o socionomer osv har väl i så fall skaffat sig kompetensen vi efterfrågar? eller? Inte ens erfarenhet tycks vara bra om den inte kombineras med klokhet o ”objektivitet” (kom gärna på något bättre ord). Tvärtom snarare. Det kan säkert vara så att om jag ex. bär med mig erfarenheter av att ex. blivit misshandlad som barn. Och kanske jobbar med med barn som blivit det är kanske risken att jag har en benägenhet att ”döma” för många. Min erfarenhet skapar s.a.s en skenbild av världen.
    Till en del kan man säkert ex. uppfostras till mer eller mindre empati, självinsikt osv. Däremot tror inte jag att långa utbildningar med automatik gör någon bättre på att bedöma vad som är bäst att göra ex. i en vårdnadstvist.
    Obs: Jag säger inte att man blir mindre modig, empatisk osv av att gå psykologlinjen el. dyl. Jag vill probelmatisera detta med kompetens när det handlar om arbete med männsikor. Ett annat ex på där det hela tiden yras om kompetens är läraryrket. Jag påstår att det bra lärare har är något som de förmodligen inte lärde sig på lärarhögskolan

  7. Tack för din klarsyn om kompetens versus ”objektivititet” Nisse! Och egen erfarenhet är ju per definition subjektiv och kan i värsta fall vara hämmande och begränsande som du så riktigt påpekar. Hade jag haft tillgång till dina ord hade jag använt en del av dem i boken.

    Hans Carlbring,
    författare till Gärningsmammor

  8. Tack själv Hans. Ska bli intressant att läsa din bok.
    Alla bäckar små..Det måste snarast komma till någon förändring i hur vi agerar och hur vi blir bemötta av ”samhället” i samband med separationer där barn är inblandade.
    När det gäller kompetens så är det riktigt illa här i landet. Det finns en sådan otrolig övertro på utbildning utan att man reflekterar ett jota över innhållet i kursen/utbildningen. Det jag mötte i samarbetssamtalen (tack gode gud för att vi inte hamnade i någon vårdnadstvist) var ett kusligt exempel på kejsarens nya kläder. Kvinnan som behandlade mig som mindre bemedlad och var fullständigt utan någ0n som helst vetskap om mig och vår situation/historia, var säkert nerlusad med universitetspoäng och lång erfarenhet i sitt arbete med samtal o vårdnadsutredningar. Kort sagt alla rätt i ”kompetensformuläret” . Jag är tämligen säker på att om jag tänkt på att spela in samtalet och låtit hennes överordnande lyssna på det så skulle hon fått mycket svårt att behålla jobbet. Eller också är den stadsdelens familjerätt ”korrupt” hela vägen upp. Något mer oproffsigt har jag knappast varit med om. Jag har försökt få klarhet i hur man kan påtala brister inom socialsvängen. En liten detalj i denna smet tror jag är att man måste få en mycket bättre genomlysning av vad som sker på socialkontoren. Det måste finnas en risk att bli synad i sömmarna. Det liknar förmodligen debatten kring hur poliser sällan eller aldrig åker dit och håller varandra om ryggen när det luktar illa. Den kvinnan jag träffade förorsakar så mycket lidande och problem och är nästan omöjlig att komma åt. Jag hoppas verkligen att hon tillhör en liten, liten minoritet. Allt annat ör en tragedi för pappor o i synnerhet barnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s