Mammans misstag i hovrätten

En och en halv timme efter utsatt tid satte äntligen rättegången mot George Pesors exfru i gång i Svea hovrätt i förmiddags. Åklagaren Thomas Malmenby och den misstänkta hade fastnat i varsin snödriva och blev kraftigt försenade.

Mamman som tvingade sina söner att leva gömda med henne i 174 dagar sitter rak som en eldgaffel på den anklagades stol. Under hela sakframställan rör hon inte en min, det är som om detta inte rör henne, som om hon bara är där kroppsligen, inte andligen. En enda gång rör hon på sig och säger något till sin advokat, Susanne Ekberg Carlsson (bilden), och det är när pojkarnas och Georges skadestånd kommer på tal. Mamman vill hålla skadeståndet så lågt det bara går.

Via sin advokat förklarar hon varför hon inte vill betala hela summan för Georges hotellkostnad när han var här och letade efter barnen: ”En vecka borde ha räckt, efter det var det inte påkallat att stanna här längre.”

Inte påkallat?! Två barn har kidnappats, de befinner sig på andra sidan jordklotet och deras vansinnigt orolige far är här för att leta efter dem och så tycker kidnapparen att han borde gett upp efter en vecka? Jag tycker det är osmakligt att anföra detta som skäl, men pengar tycks vara viktigare för denna kvinna än andra människors lidande.

Efter lunchpausen spelas ett bandat samtal mellan äldsta pojken och mamman upp. George och hans målsägarbiträde Ia Sweger försökte på alla sätt att få ut detta samtal från Australien för att kunna spela upp det i tingsrätten, men fick aldrig tag i cd-skivan. De ville bevisa att det inte var sant som mamman sa, att utskriften och bandet hade klippts hop från en stor mängd samtal.

Nu har försvaret lyckats få ut skivan och samtalet spelas upp. Det är helt obegripligt att mamman vill låta hovrätten lyssna till detta. Gång på gång frågar pojken om han och hans bror verkligen kommer att få åka tillbaks till Australien när umgänget i Sverige är slut och inte en enda gång säger mamma: Givetvis ska ni det! Hon säger: Kanske, vi får väl se, mamma älskar dig jättemycket, jag vill inget hellre än att ni ska bo här och så vidare.

Under pausen efter banduppspelningen skiner Ia Sweger som en sol.

– Jag vet inte hur försvaret har fått ut bandet, men det var mycket bra för oss att det spelades upp! säger hon glatt.

Sedan börjar uppspelningarna av förhören med George. Rättvisan får inte kosta så mycket nuförtiden, så därför hörs varken målsägare eller vittnen på nytt, hovrätten får nöja sig med att se tingsrättens förhör på videoband. När George dyker upp på vita duken händer något med mamman. Hon börjar virra på huvudet, gapar åt saker han säger, pratar med sin advokat och vänder sig mot två släktingar som är på plats i rättssalen. Vid ett tillfälle nästan skrattar hon.

Men här finns inget att skratta åt. Här sitter sex domstolsledamöter, en åklagare, ett målsägarbiträde, en misstänkt, en försvarsadvokat, två bloggare och ytterligare ett par besökare och ser en tragedi utspela sig. En allt vanligare tragedi därför att ett växande antal föräldrar inte kan acceptera att dela med sig av barnen till den andra föräldern. Så starkt växer sig deras hat att de offrar sina egna barns lycka och rätt till ett normalt liv.

Den här kidnappande mamman dömdes till tio månaders fängelse av tingsrätten. I morgon avslutas hovrättsförhandlingarna och vi får se hur den högre rätten bedömer brottet. Själv tror jag inte att fängelse är särskilt avskräckande för den här sortens föräldrar, men att kidnappa barn måste trots det straffas hårt.

Men inne i fängelset kanske man kunde erbjuda någon slags terapi. Den förälder som inte förstår hur illa man gör sina barn när man rövar bort dem från allt de håller kärt och berövar dem rätten att leva ett normalt liv, behöver uppenbarligen hjälp. Om den här mamman verkligen vill fortsätta spela en roll i sina barns liv måste hon komma till insikt om vad hon har gjort. Innan dess finns ingen väg tillbaka till förlåtelse och läkning.