Jag är verkligen otroligt glad över utvecklingen i dagens förhandling i Svea hovrätt. Just när jag hade skrivit klart mitt förra inlägg, så hände det! När personalian hade dragits säger åklagare Thomas Malmenby så här:
– Efter att ha sett banden från förhören med dig i tingsrätten kan jag konstatera att du gör ett förvirrat intryck. Jag undrar om du har tagit hjälp av en psykolog eller liknande?
Mamman svarar: – Nej, det har aldrig varit på tal. Det är ju kostnader för det, ytterligare kostnader, det är bättre att satsa de pengarna på barnen.
Åklagaren:– Men tror du att du har behov av det?
Mamman: – Nej, jag vill inte ha med någon psykolog att göra!
Och så lägger hon till, ganska tyst: – Men däremot George!
Rättens ordförande snappade genast åt sig initiativet och sa: – Ja, jag hade just tänkt fråga försvarsadvokaten om det finns behov av ytterligare personutredning?
I det läget kunde förstås Susanne Ekberg Carlsson inte säga något annat än: – Ja, jag vet inte min klients inställning …
Ordföranden beslutade om paus och så lämnade vi sal 14. Jag och Sven-Erik från Pappa-Barn höll tummarna så hårt att de blev vita. Det var ju faktiskt han och jag som under lunchen puffat på åklagare Malmenby och kanske, kanske påverkade honom att faktiskt ta upp frågan om mammans psykiska status. Så kom vi in igen och Ekberg Carlsson sa att hennes klient går med på fortsatt personutredning. Jippi!
Av hela mitt hjärta önskar jag att mamman tar denna utsträckta hand. Att hon tar emot hjälpen som erbjuds henne och att denna leder till insikter som i och för sig kommer att vara smärtsamma (det är förstås enklare att tro att hennes kidnappning inte påverkat barnen än att inse att i princip allt hon gjort sedan 2003 har skadat dem), men i förlängningen kommer insikterna att leda till något bra.
Jag är övertygad om att barn behöver båda sina föräldrar. Om de här killarnas mamma blir frisk kommer hon att vara en positiv kraft i deras liv och snart är de så stora att de kan välja att tillbringa hela somrar i Sverige. Om hon blir frisk och kan be dem om förlåtelse kommer killarna att växa upp till fantastiska unga män, som älskar båda sina föräldrar och har tillgång till såväl Sverige som Australien, såväl svenska som engelska, såväl mamma som pappa.
30 mars kl 9.30 återupptas förhandlingen i Svea hovrätt. Då är resultatet av §7-undersökningen klar och vi får veta vilket straff mamman får. Ett nedbrytande fängelsestraff eller en uppbyggande vårdinsats? Jag håller tummarna för det sistnämnda!
INGRID CARLQVIST 
Glädjande! Generellt synd bara att det ska behöva gå så långt i galenskapen innan ett tydligt vårdbehov kan komma på tal.
Oj! Kan man prata med åklagare så där under förhandlingen, eller ja, i pausen? Äh, hur som haver, jag instämmer i din sista mening, hoppas det blir uppbyggande vård.
Mamman kommer inte att kunna dömas till rättspsykiatrisk vård eftersom hon inte är psykiskt sjuk i lagens mening. Det krävs mycket för det. En psykiatrisk diagnos räcker inte ens en kvartsdels väg.
§ 7-undersökningar föregår oftast en rättspsykiatrisk undersökning. I § 7:an kartläggs personen och resultatet ligger till grund för beslut om rättspsykiatrisk undersökning. Antingen blir det ja eller nej. I det här fallet kommer det med mycket hög sannolikhet visa sig att modern är för ”frisk” för att döma till rättspsykiatrisk vård.
Det kan dock finnas en annan öppning. Jag vet inte vad Frivårdens personutredning kommit fram till. Frivården kan förespråka skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram som ett alternativ till fängelse. Det förefaller dock inte troligt, eftersom en § 7-utredning föreslagits. Men kanske Svea hovrätt ändå omvandlar påföljden från fängelse till frivård…
I denna typ av mål är egentligen alla förlorare. Så är det när brottsbalkens kapitel ”brott mot familj” dyker upp i rättssalen.
Jag kan bara instämma. Oavsett vad man må tycka om hennes handlande och vad hon utsatt barnen för så gynnar det alla om hon får rätt hjälp istället för strängast möjliga straff. Jag kan ju tycka att det finns många fall där det är uppenbart att den åtalade är sjuk, om än inte i lagens mening sjuk, och att man borde precis som när man erbjuder kontraktsvård till missbrukare istället för fängelse, erbjuda vissa sjuka kontraktsvård= Gå stadigt hos psykolog så slipper du fängelse, avbryter du det så får du avtjäna straffet
Tack för en lysande redovisning!
/KB
Jag orkade inte kommentera i går för det jag hade läst då (förra inlägget) var så oerhört sorgligt. Men om hon verkligen får vård är det ju bra. Uppenbarligen tillhör hon den grupp människor, som inte får hjälp för att hon inte söker den, för att hon inte har någon insikt i sina problem. Så sorgligt. Hoppas att det löser sig med hjälp av rättvisan!
Det är naturligtvis bra om hon får hjälp. Jag är ingen straffivrare och hoppas egentligen, trots att jag tycker att hon begått ett allvarligt brott, att hon kommer så lindrigt undan som möjligt. Detta eftersom straff så som de ser ut idag bara har negativa följder.
Men vi ska väl inte sticka under stol med att det är roligt och närande för ”våra” argument mot galningarna i kvinnojourerna att de hjälpt en uppenbart psykiskt sjuk person?
Om hon är så galen att man bara behöver lyssna på henne när hon pratar för att förstå att hon är sinnessjuk så betyder det ju att kvinnojourskvinnorna som hjälpte henne visste vad DE utsatte barnen för, någon hon själv antagligen inte visste.
pv – jag tror du är något på spåren där. I sin iver att stödja kvinnor och skilja män från deras barn, så missar både jourkvinnor och socialarbetare de med psykisk ohälsa. Jag tror det är ett mycket större problem än någon kan ana …
Fantastiskt om det kunde bli som du beskriver. Två barn med glädje av båda föräldrar, som kan bli vänner och ge barnen den rätten till trygghet som alla barn borde få.
Jag håller också tummarna!
Mm, mina kunskaper är begränsade på det här området, men är det inte så att när det gäller psykisk ohälsa så finns det ingen quick fix och i vissa fall finns det inga förhoppningar om bättring? Så vitt jag förstår har stolligheterna pågått sedan minst 2003. Vilka är utsikterna till insikter? Visst är det dock ett framsteg att ALV gått med på personutredning och därmed öppnat dörren för behandling.
Tack för uppdateringen. Tänk vad bra det vore om vård blir lösningen i stället för barnarov. Då skulle den framtida generationen tacka oss. Barnen skulle då på ett bättre sätt ges möjligheten att få sin rätt till sina båda föräldrar tillgodosedd. Jag läste också om en metod i Australien där samhället ställer upp med att hitta lösningar i de konfliktsituationer som också uppkommer i samband med separering.
Vi får hoppas att det här fallet är ett steg i rätt riktning för alla barns bästa.
Pingback: Dag 2 Svea Hovrätt (del2 av 2) « Ann-Mari's Blogg
Ingrid wrote:
”I sin iver att stödja kvinnor och skilja män från deras barn, så missar både jourkvinnor och socialarbetare de med psykisk ohälsa. Jag tror det är ett mycket större problem än någon kan ana …”
Det är nog inte bara så att jourkvinnor och socialarbetare missar en del med psykisk ohälsa och personlighetsstörningar – man skall nog inte bortse från möjligheten att de SJÄLVA har personlighetsstörningar. Dryga 8% av befolkningen har ju Cluster B störningar, risken är inte obefintlig.
Michael:
Precis exakt detta satt jag och tänkte på just nu och skulle skriva det, men du hann före 🙂
Bra, för då är jag inte ensam över att fundera på det.
Jag kan ju säga som så att min sambos ex är utbildat beteendevetare och vill jobba som kurator och när jag tänker på att en så pass psykisk sjuk människa skall jobba med tex mammor som är som henne, då blir jag rädd samtidigt som insikten är stark.
Hur skall vi komma åt detta problem?
Det går ju inte att ha tex Kluster B problematik i våra myndigheter samt tex kvinnojourer (som tydligen har fått myndighetsstatus).
Och som alltid.
Barnen betalar priset!
Mjaaaa,,,urs vad sånt här är svårt, värst är att som förälder se sina barns utsättas för en annan förälders mentala tillstånd, att kanske under lång tid innan en domstolsprocess avgör en förälders sjukdom eller icke, se barnen vara utsatt för våldet i olika former , psykist som fysiskt, i månader kanske i år och var helt maktlös.
Och ovanpå det gå till berörda myndigheter för att skydda sina barn, men mötas av att,,,de mår nog bara dårligt för ni föräldrar inte sammarbetar så bra,,,eller,,,man kan tycka illa om mamma och pappa,,,ibland,,det får man, nu kan ni gå å spela minigolf så blir allt bra.
Utredningar tar alldels för lång tid och hur mycket bevis och tecken det änn finns så åtföljs inte lagar som ska skydda barnen.
Vuxenvärlden har en outalad rätt före alla barns rätt att först få bli hörda och seda, det är det mest grymma. Sedan att få diagnosen fastställd på att en förälder är psykist störd och skadar sina barn/andra barn kan ju ta mer eller mindre lång tid.
En välutbildad indevid som exempel en poliskommisarien eller en känd mediapersson som har vana att argumentera och slingra sig i det oändliga. Har utan tvekan en högre status i jämförelse med en som inte kan hävda sina barns rätt till beskydd på samma sätt, för den inte är tränad i de verbala/skriftliga/rättspraxis.
Änn värre är det ju om den psykist sjuke arbetar med att bedömma andra psykist sjuka eller figurerar i mediavärlden som en barnens sanna hjälte.
Eller att den förälder/indevid som anmäler den andre möts av fördommar, som tyvärr många pappor oftare i tvister vittnar om.
Typ,,,du är man ,,gör könsbyte så kanske vi kan tro på din historia. (skämt eller ett alternativ?)
Alla ska vi vara lika inför lagen, men det är med min erfarenhet skriven på ett berg som ännu inte upptäckts befinna sig på jordens yta.
Barns rättigheter vilar helt avgörande i vuxenvärldens välvilja eller inte, barn har inga rättigheter, att påstå att barn har rättigheter är nonsen. Det finns inga lagar, inga skydd för barn i en vuxenvärld där barnens historia kommer långt långt senare i en utredning, det kan ta år eller flera medans vuxenvärlden tjafsar och bråkar på olika sociala inrättningar. social inrettningar som lever i fördomsfulla strukturer att bara föräldrarna blir sammas blir alla lyckliga.
Och att som barn i år hävda sin historia och inte bli trodd är det mest förnedrande som finns. Även om lagen slutligen når förövaren/na, är barnen ändå förlorarna.
Barnens rättskydd att på ett tidgt stadium bli trodda måste stärkas kraftfullt.
Och att slutligen se sin ena förälder dömmas till fängelse är trotts alla slag och misshandel en sorg och smärta för barnet, den förlorar sin förälder.
Svaret är enhälligt vård inte fängelse
mjaaaaaaaaaaaaaa