Fostermamman berättar


Trollan skrev i en kommentar:

Frågan är, var bor de nu? Hur många hem har de hunnit passera sedan i oktober? Har de fått möjlighet att träffa fosterföräldrarna än?

Jag bad fostermamman att skriva om sina känslor och vad hon vet om barnens situation just nu. Här är hennes brev till oss:

Idag  26 mars har det gått 146 dagar sedan barnen togs ifrån oss. Vi fick träffa dem en vecka senare under ca 30 minuter. De var förtvivlade då de förstod att de inte skulle få följa med oss hem. Vi talade med dem 22 dec. då pojken fyllde år och de grät så att  vi inte hörde skillnad på dem och det enda de fick fram emellan gråtattackerna var, vill hem, älskar dig, hämta mig, kom mamma, jag vill hem, vill inte vara här.

Tanken på den osäkerhet de måste känna, den ångest och de frågor som lämnas obesvarade är fruktansvärd.

Jag minns dem.

Pojken med ögonen fulla av bus. Alltid beredd att hitta på något. Hans envishet. Han visste så väl att det hette jag ändå sa han alltid mig. Hans skratt. Han hade så lätt till skratt. Hans uppgivenhet då han inte fick som han ville, han blev inte arg utan han liksom ramlade ihop. Blev en liten hög som bara grät. Och om man inte gav sig tjurade. Som när ha en kväll då vi skulle lägga frågade: ” mamma N bor lågt borta”, ”ja” svarade jag. ”Mig inte vill bo där mig inte hitta hem då.” Eller när han anförtrodde mig att: ”Mamman N vill mig bo där.” ”ja” svarade jag. ”Du sakna mig då?” Ja det är klart jag skulle” svarade jag. ”du gråta då” ”ja det är klart jag skulle gråta då. Jag skulle gråta länge länge. Jag älskar ju dig.” Mig me´ Mig inte vill flytta mamman N inte vill bo där”. Vad skulle jag svara? ”Det vill inte jag heller men det är inte vi som bestämmer och din mamman N älskar dig hon också”.

Slutligen hans gråt då han inte ville åka. Han klamrade sig fast i sängen och grät. Vi fick bända bort fingrarna på honom för att få honom ur sängen. Sedan vara två och hjälpas åt för att klä honom. Min man brukade få mata honom för att han alls skulle äta. Hela vägen ner frågade han jag skall väl hem till pappa igen. Du kommer väl och hämtar mig eller som sista resan då han kommenterade: ”hoppas mamma n inte är hemma.”

Han var framför allt pappas pojke. Han kunde vakna tidigt på helgerna sedan satt han bara och väntade på att min man skulle vakna och sedan skulle han med ut och jobba. Om ”pappa” hann ut innan han hann att vakna blev han jätte ledsen. Fick han bara vara med honom så var livet komplett. Pappa var hans stora idol. Han älskar mig också men inte på samma sätt. Det var pappa som låg inne med honom då han fick ta ambulans för vad de trodde var blodförgiftning och personalen var fascinerade och kommenterade deras varma förhållande. Det syntes lång väg att det var något speciellt.

Hans och mina stunder var då vi bakade. Han älskade att baka jag har till och med uppkallat en kaka efter honom. En jag hittat på själv och som han älskade. Han blandade i och startade maskinen. Han slickade och såg till att smeten nästan kom dit där det skulle. Det var en av våra ögonblick. Eller då vi nattade. Sjöng hans sång och han låtsades som han sov och man skulle killa honom.  Sedan skulle jag pussa och blåsa i magen på honom. Han höll upptröjan och i skräckblandad förtjusning väntade han medan jag närmade mig för att asedan brista ut i skratt.

Tösen min ljuvliga lilla tös med mörkbruna ögon som kunde sitta i timmar och bara plocka i håret på mig, klappa på mig eller smeka mig på armen eller på kinden.  ”älskar dig mamma” du är så fin. Hennes ohöljda beundran. Då vi kom till ett nytt ställ tog hon mig i handen och visade stolt upp: ”det är min mamma” Hon kunde bli jätte avundsjuk om någon annan lade beslag på mig. Hon skulle alltid vara med. Det var min tös.

Hon skulle alltid ha spännen i håret som åkte ur lika fort som de kom i. Hon skulle alltid  ha klänning. Jag är ju tjej. Sa hon. Älskade bling bling och allt som gnistrade. Överlycklig över minsta lilla present ett hårspänne ett bokmärke eller vad som helst som gnistrade. ”Tack mamma, till mig” sa hon ” titta vad jag fått Oh vad den är fin”. Hon som alla andra småtjejer älskade dockor och plockade med dem av och på kläder borstade håret på dem. Och så bråkade hon med bröderna. Hon var ju tjej och ansåg att hon borde ha favörer. Du skall och så bestämde hon. Och fick hon inte som hon ville nöp hon. Sedan kom det: ”Det var inte jag” eller ”pappa har sagt…faktiskt” .

Underbara lilla tjej. Så modig och full av liv och tillförsikt. Full av frimodighet inför allt hon mötte. De hade besök på dagis av Pippi och hon hade skällt på Pippi som inte begrep att man skulle sitta på stolen vid bordet. Hon var så uppspelt att de fick ordna ett besök till av Pippi bara för hennes skull. Hon som bäddade i allt överallt till sina dockor eller katten eller vad hon kom på. Jag minns hennes dagliga runda då hon kom hem. Förbi björnbärsbusken försökte hitta något bär som mognat sedan dagen innan. Sedan vidare till vinbärsbuskarna, sedan växthuset. Hon plockade av alla mina tomater som gröna. Rensade physalisbusken. Sedan vidare till grönsakslandet. Inget fick vara ifred. Hösten var hennes favorittid med frukt och bär överallt. Plommon, äpplen. Hon njöt och stortrivdes i sitt rike. Hennes trädgård där hon var  prinsessa och bestämde över allt.

Hur mår de nu? Hur stora har de blivit? Hur långa har de hunnit bli? Hur skadade har de blivit? Först har flyttats till jourhemmet. Vi bara försvann. Hur skall de kunna förstå? De fick träffa oss men fick inte följa med hem igen? Hur skall de kunna förstå? De ville inte till mamma N och ändå lyssnar ingen. Sedan umgänge i en ny lägenhet då hon flyttade under sommaren och de bara varit där en gång fram tills de togs ifrån oss. Under jul nyår verkar de ha bott hos mamman.

De var med och tittade på ny lägenhet i mellandagarna och var med då de flyttade 1 jan. Alltså ett nytt hem igen. Och det verkar som de även var med då de vräktes. Hur mycket har de bevittnat av vandalisering och mordhot? De som aldrig ens sett eller hört våld. Hur rädda måste de inte varit? Och sedan en tillfällig ny lägenhet för att nu ha flyttat till en större igen. Nya ställen, nya ansikten, nya rutiner, nya krav och dagliga göromål. De har inte fått behålla sina namn då vi fick byta av skyddsaspekten och de nu kallas för det de döptes till. De möts av ett nytt språk då biomamman med make talar romani och det i pappren står att det är viktigt att de skall få tillbaka sitt språk.

Hur mycket förväntas man klara då man bara är 4 eller 5 år? Allt som var tryggt är borta. Allt som är känt är borta. De har inte fått varken se eller höra oss på 5 månader. Om jag omvandlar det till mina år och tiden så skulle det vara som om jag plockats undan utan förklaring i 10 år. Hur skulle jag må? Utan förklaring. Tänk att inte veta något under 10 år. Jag tror jag skulle bli galen och barnen förväntas reagera normalt.

Längtar och saknar dem så det gör ont och hur skall det inte vara med dem?

Vår biologiske som fyllde år för en vecka sedan, kvällen innan bad han aftonbön: Gode gud låt dom små komma hem det skulle vara den bästaste, bästaste presenten då behöver jag inte ens få lego, snälla, snälla gud.

18 svar till “Fostermamman berättar

  1. Ping: Lite nytt om Rasmus & Fanny « Ann-Mari's Blogg

  2. Jag uppskattar ditt brev med beskrivningar om hur barnen haft det hemma. Jag får en varm känsla av att läsa om den kärlek och trygghet som de har haft.

    Jag är minst sagt heligt förbannad på socialnämnden, och jag förmodar att en viss del i att ed gjort som de har gjort har att göra med att de inte vill stämplas som diskriminerande av minoritetsgrupper i kommunen.

    Otroligt svagt och jag hoppas att vederbörande ansvariga ställer sina platser till förfogande. Man kan inte så lättvindigt förstöra barns liv bara för att tillgodose en kvinna som inte kan klara av att leva ett normalt tryggt och stadgat liv vill helt plötsligt vara förälder.

  3. Hej Ingrid C,
    Jag undrar varför finns inte eftersnack/Debatt då du medverkade, på svt hemsida vilket alla andra avsnitt gör?

    Har försökt få svar, det skulle vara något tekniskt, men det var dagarna efter och fortfarande inget?

    Kan ske kan du kolla ? man funderar ju, har sett kommentarer så det gick att se live åtminstånde, ursäkta att jag ej håller mig till ämnet.
    mvh Ingrid G

  4. Angående SVT/Debatt ”hopplösa pappor” så Skrev jag i bloggen och på forumet samt ringde och mailade redaktionen om varför de inte har vare sig eftersnack, ett foruminlägg eller blogginlägg om programmet. Helt utan svar!?!
    När jag ringde, så sa rösten i luren att hon inte kände till något om det och rekomenderade mig att mejla.
    Dessutom skrev jag på SVT´s Facebooksida ett par gånger.

    Två veckor(!) efter programmet skrev bloggansvarige att de hade haft ett ”tekniskt” fel strax efter programmet. Därför kunde inte eftersnack sändas.
    Dock inget om bloggen eller forumet!

    Frågan ska onekligen tystas ned. För övrigt så modereras min bloggkommentar fortfarande sedan programmet, det är ju ett tag sen programmet sändes.

    Så var det med den saken.

    mvh!

  5. Hur mkt i svenska kronor får/fick fosterföräldrarna betalt per dygn av kommunen/liknande per barn för att härbergera dessa två barn efter LVU:n?

    U

  6. En av familjehemmets viktigaste uppgifterna är ju att bibehålla en bra kontakt och umgänge med föräldrarna. Man får verkligen bilden av att man inte har gjort det i detta fallet. Då kanske det är rätt att flytta dem till ett ställe där det klarar av det.

  7. återigen vi gjorde allt som begärdes av oss. Dt var de som inte kunde samarbeta med oss inte tvärtom. vi ifrågasaat dock utifrån hur banren mådde men det vändes mot oss

  8. Ok, men det är ju en väldigt viktig del att det samarbetet fungerar. Så även om barnen trivs hos er så är det ju viktigt att de behåller kontakten med sina föräldrar. Det är ju deras barn även om de för tillfället inte anses kapabla att ta hand om dem. För allas del är det kanske då bäst med en omplacering

  9. Marks socialtjänst har verkligen gjort bort sig. Så beter man sig inte mot det fosterhem som haft barnen i fyra år. Soc. kan ju ha skadat barnen för lång tid framöver. Socialtjänsten förefaller dessutom ha stora samarbetssvårigheter. Och om den biologiska mamman nu inte förmår att ta hand om alla barnen. Ja ,då kunde dessa två lika gärna varit kvar i det enda hem de kände till.

    För allas del är det bäst med en omplacering, skriver David. Man tar sig för pannan. Det är inte kolli man placerar var som helst. Det handlar om små barn med behov av trygghet, tillit och kärlek.

  10. Om ett familjehem inte uppfyller det som det är satta att göra så är det väl en skyldighet av socialtjänsten att agera. Att stötta barnets förhållande med föräldrar och släktingar är en viktig del i familjehemmets skyldigheter.

  11. Jag håller med Dig om vad Du skriver, David. Det handlar om socialtjänstens skyldighet och ansvar. En ofta svår balansgång.

    Men Socialstyrelsen har riktat allvarlig kritik mot socialnämnden i Marks kommun.
    Följande är värt att beakta: IMarks kommun finns ingen dokumentation som visar att den biologiska mamman är lämplig eller att fosterhemmet är olämplig. Det finns stora brister i handläggningen, enligt Socialstyrelsen.

    ”Det är illa att rycka upp barn på det här viset”, säger enhetschef Carina Forsberg på Socialstyrelsen

  12. Vad jag förstår så är kritiken pga av att de har gjort ett akutomhändertagande som man egentligen inte gör annat än om det förekommer hot mot barnen. Samt att utredningen av mamman inte finns eller är dåligt underbyggd. Kommunen medger att det inte har den dokumentation som krävs men att det finns underlag. Dem hävdar att det är för att familjehemmet smutskastade familjen inför barnen. Det är väldigt svårt att skapa sig en bild av detta eftersom allt material är hemligstämplat. Som sig bör. Jag har faktiskt ingen aning om något. Jag blev bara skeptisk när jag hittade den hemsida som familjehemmet lagt upp. http://www.barnmisshandelavmyndighet.se/Frame.asp . Jag tycker inte det är lämpligt att man lägger upp en sån sida.

  13. DAvid för det första är hemsidan inte min. Sedan vad skall man göra? Man är maktlös inför myndigheterna. Man slår huvudet i väggen vart man än vänder sig. Ingen instans väcker våra frågor, ingenstans att få upprättelse. De kan anklaga oss för vad som helst och vi kan inte någon stans bemöta. Läs Markbladet idag http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gIssue=14&gTitle=&gYear=2010&gKey=596pkcr3&gAvailWidth=1014&gAvailHeight=703&gInitPage=1&gHotspot=0

    och NLT http://nlt.se/startsidan/vara/1.783156-do-undersokning-av-barns-omhandertagande-drojer Till och med DO drar öronen till sig och har utökat granskningen till att även omfatta Marks agerande

  14. Efter 20 ar utomlands och en insikt att jag var valdigt indoktrinerad att Sverige var ett narmast perfekt land dar man kan lita pa och kanna sej trygg med alla myndigheter sa kan jag nu bekymmra mej valdigt mycket. Ett forsok att bosatta mej I Sverige igen med min familj tog slut efter ett par ar da vi kanner oss bade sakrare och friare i Australien.

    Jag kan som David ocksa tycka att hemsidan han refererar till ar olamplig. Samtidigt sa kan jag forsta att folk kanner sej tvingade att ta till sadana metoder for att bli horda. Svenska journalist karen ar verkligen inte bra pa att granska myndigheter.

    I Sverige behover man sallan ta ensam ansvar for sina handlingar da vi kan gomma oss bakom gemensamt, kollektivt ansvar. Myndigheter undersoker sina egna (ex polisen) eller varandras klagomal.
    I USA har det gatt till overdrift att folk stammer sina lakare, Mac Donald’s (for sin overvikt) mm. Det maste finnas en balance. Men I Sverige behovs det mer egenansvar, transparency och mojligheter for alla berorda parter att framfora klagomal och fa det undersokt av oberoende instanser. Att det kommer att andras snart ar val inte troligt da det torde kannas allt for skrammande. Vi har inte mycket mod sadar I overlag, det kan man se pa folks beteende angaende Bjasta fallet. Vi kanner oss trygga I grupp och tar vara riktlinjer efter vad gruppen tycks vilja.

    Tycka vad man vill om Ingrid och fostermamman men mod har de och det ar en bristvara I dagens Sverige.

    Hemsida eller ej David, ar det inte mer beklagovart vad Marks kommun har gjort mot dessa barn?

    Mvh Jenny

    David, kan hemsidan tyckas

    Vi ar bra med att

  15. Det händer inte alltför sällan att socialtjänsten uppträder oskickligt. Jag har sedan jultid följt ett fall i Luleå där två små barn omhändertogs.
    Finns på min blogspot http://alternativ-debatt.blogspot.com/

    Det fanns närstående som ville ta hand om barnen men de blev efter hand också obekväma eller hade samarbetssvårigheter. Problemet i Luleå var att barnen saknade vårdnadshavare. Pappan hade dräpt mamman. Då tog socialtjänsten över roller som särskild tf vårdnadshavare.

    Det kanske är likadant i Marks kommun. Fostermamman räknas förmodligen inte som vårdnadshavare längre. Och knappast den biologiska mamman heller. Såvida hon inte återfått vårdnaden.

    Jag ser två möjlighet: 1. Att alla omhändertagna barn får ett juridiskt ombud som för deras talan. 2. Att komplicerade fall bör avgöras i tingsrätten.
    Jag har också skrivit till Barnombudsmannen ang. luleåfallet. BO svarade att han har kämpat för att alla barn ska få ett juridiskt ombud men hittills inte fått gehör.

  16. Ping: Revision : Mark « Ann-Mari's Blogg

  17. Jag förstår mig inte på dessa myndigheterna. För det första så tänker dom inte på barnens bästa.Jag vet hur dessa barn känner. Själv blev jag bortförd från min mamma år 1955 då var jag 6 år . På grun att hon inte ville flytta tillbaka till sin man, så tog sosialen mig i ställe för att hjälpa mamma . Jag hamnade på ett barnhem, sedan till olika fosterhem. Hela tin länktade jag hem till min mamma tårarna kom på nätterna. Jag fick för min att mamma inte ville ha mig längre Jag börja bli uppnosig och stal från bekanta öppet för då skulle dom inte vilja ha mig, utan jag skulle få komma hem till min mamma. Det blev ett annat fosterhem i ställe. På grund av detta så kom jag att aldrig känna mig hemma någon stans. Ännu i dag vet jag inte var mitt hem är eller mina rötter som det heter. VARFÖR skall dessa barn få uppleva det jag nu vet hur det kommer att bli för dom. Dom skall tillbaka där dom har sin tryghet hos fosterföreldrarna där dom har vuxit upp. Där hör dom hemma Lyssan på BARNEN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s