Därför skrev jag Inte utan mina söner


Det finns de som inte har förstått varför jag skrev boken Inte utan mina söner. De tycker synd om kidnapparen som under sex långa månader höll två pojkar på 9 och 11 år inspärrade, inte lät dem ringa hem till sin pappa George Pesor, inte lät dem gå i skola, inte lät dem träffa sina kompisar och som utövade den grymmaste av alla utpressningar  – hotade att ta livet av sig om pojkarna rymde.

Denna kidnappare är det så synd om att jag (för att inte såra hennes känslor)  borde ha avstått från att skriva boken som förklarar vad som ledde fram till hennes kriminalitet, hur hennes offer upplevde kidnappningen och vilken lycka de kände när pappa hittade dem. Jag borde inte ha bevakat rättegångarna mot kidnapparen (eftersom inga andra medier gjorde det så bevisar det att fallet är ointressant) men framförallt borde jag inte vara så förstående för människan bakom brottslingen att jag föreslår att hennes kallhamrade och egocentriska beteende kanske INTE beror på att hon är en ond människa utan på att hon lider av psykisk ohälsa och därmed kanske inte är fullt ut ansvarig för sina handlingar.

Låt mig försöka bena upp argumenten mot boken:

Det är synd om brottslingen för att hon inte fick träffa sina barn på flera år. Att det var brottslingen själv som genom sina vansinneshandlingar mot före detta maken och barnen själv sett till att hon förlorat vårdnaden, hade enligt deras sätt att se det inte med saken att göra. Brottslingen gjorde bara vad ”alla mammor i samma situation skulle ha gjort”.

Det är synd om brottslingen för att hennes före detta man slutade betala barnens resor till Sverige efter att ha lagt ut 150 000 kronor på resor till och från Australien under ett och ett halvt år. Att brottslingen erbjöds att betala själv men vägrade, har tydligen inte heller någon betydelse.

Det är synd om brottslingen för att hon är mamma. Alla mammor älskar sina barn och även om inte många andra uppfattar hennes handlingar som kärlek utan faktiskt som dess raka motsats, så har en mamma ”rätt till sina barn”. Om inte myndigheter och pappor begriper det så får mammor ta lagen i egna händer och kidnappa sina barn. Och om pappan tvunget måste bry sig så mycket att han reser tvärs över jordklotet några gånger för att rädda sina barn ur fångenskapen, så ska hon åtminstone inte behöva straffas för det.

Det är nu det börjar bli riktigt snårigt. För de som inte förstår varför jag har skrivit boken gick fullständigt i taket när jag pläderade för nåd i stället för hårdare straff. I min värld ska man skicka hårdkokta kriminella i fängelse och skicka vilsna människor som tror att de handlar rätt när de i själva verket begår brott, till inrättningar där de kan få hjälp. I min värld är detta ett både humanistiskt och rationellt sätt att se på kriminalvård. Tyvärr skriker massorna alltid på hårdare tag och ogillar skarpt sådant ”fjamsande” som vård för psykiskt sjuka mördare eller andra kriminella kvinnor och män, och därför har våra politiker de senaste decennierna gjort det allt svårare för dömda att få vård i stället för fängelse. Den skyldige ska lida av ”allvarlig psykisk störning” för att få tillgång till vård och detta är ett juridiskt begrepp och inget medicinskt. Här skriver Läkartidningen om hur svårt det kan vara att bedöma och på forskning.se kan man bland annat läsa detta:

I dag är det betydligt vanligare att grova våldsverkare döms till fängelse, jämfört med några decennier tillbaka i tiden. 2005 fälldes 146 personer för mord eller dråp i Sverige (i siffran ingår även försöksbrott). Av dem dömdes 14 procent till rättspsykiatrisk vård, medan 84 procent fick fängelse. 1975 var proportionerna i stort sett omvända: 69 procent av de gärningsmän som lagfördes för dödligt våld dömdes till vård och 27 procent till fängelse. En kategori som tidigare kunde dömas till vård men som nuförtiden närmast undantagslöst hamnar inom kriminalvården är de som lider av antisocial personlighetsstörning. I dag uppskattas att nära hälften av alla fängelsedömda lider av denna typ av störning.

Är det inte konstigt att den som tycker synd om kidnapparen blir fullständigt galen av den humanistiska tanken att hon skulle må bättre av vård än fängelse? Att där erbjudas samtalsterapi för att förhoppningsvis förstå att ingen, ingen, ingen har rätt att kidnappa någon annan och låsa in denna. Oavsett om man är mamma eller pappa, om man gör det för pengar eller av ”kärlek”. En sådan insikt skulle givetvis gynna såväl förövaren som hennes offer. Som jag skrivit tidigare finns det många barn som vittnar om att de kunnat förlåta sina föräldrar de mest bestialiska brott om de i efterhand förstått att brotten begicks under inflytande av psykisk sjukdom. Men att det är betydligt svårare, inte sällan helt omöjligt, att förlåta den mor eller far som utsatte en för bestialiska handlingar av ren ondska, bara för att de ville, för att de ansåg sig ha mera rätt än den andra föräldern och alla världens myndigheter.

Är det inte väldigt konstigt att människor som påstår sig värna om kidnapparen inte tycker att hon ska erbjudas vård i stället för fängelse? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att dessa människor tycker att psykisk sjukdom är ett värre ”brott” än att vid sina sinnens fulla bruk med berått mod låsa in sina pojkar, av helt och hållet egocentriska skäl.

En annan del i hela resonemanget kring min ”förfärliga” bok är att den handlar om en ”privat vårdnadstvist” som ”riktiga journalister” inte tar i med tång. Att oavsett vilket grymt brott denna mamma gjort sig skyldig till så har varken jag eller någon annan med det att göra. Hela historien borde förbigås med tystnad: skicka mamman i fängelse, skit i att hjälpa henne att skapa förutsättningar för försoning med barnen – bara ni inte skriver en enda rad om det!

Ja, det är ju ett sätt att se på saken. Dock inget som människor normalt sett brukar förfäkta. Som journalist drivs man (förhoppningsvis) av en lust att rikta ljuset mot missförhållanden så att de som har makten (förhoppningsvis) får lust att göra förändringar. Låt oss då se om det fanns och finns aspekter av detta brott som gör det intressant att beskriva för juridiken, för barnen, för allmänheten, för politikerna som stiftar nya lagar och för domstolarna som tillämpar lagarna. Här är min lista:

1. Barnkidnappningar ökar lavinartat. Allt fler barn kidnappas av den förälder som förlorat vårdnaden och förs ibland till helt nya länder, mister sin trygghet och kontakten med en älskad förälder.

2. Allmänheten och politikerna har av media fått bilden att barnkidnappningar främst utförs av svartmuskiga pappor som tar barnen från stackars svenska mammor och för dem till hemska länder utan lag och ordning. Och även om detta är vanligt förekommande så är det ännu vanligare att barnen kidnappas av sina mammor – 60 procent av kidnappningarna utförs av mammor.

3. Kidnappning av de egna barnen anses inte vara ett lika allvarligt brott som kidnappning av vuxna eller andras barn. Det kallas inte ens människorov utan egenmäktighet med barn och ger betydligt kortare straff. Så här skrev Liza Marklund i en Expressenkrönika 2 mars 2008:

När det gäller barn kan vi verkligen tala om straffrea.
Grov egenmäktighet med barn, alltså grovt barnrov, kan ge upp till fyra års fängelse.
Grovt människorov kan ge livstid.
När ska barn börja räknas som människor?

(Nu gällde detta förstås ett barn som var kidnappat av sin pappa och pappakidnappare får inte lika många fans som mammakidnappare, men resonemanget gäller väl fortfarande för Liza eller?)

4. Politikerna satsar enorma summor på ”mäns våld mot kvinnor och barn” och osynliggör totalt problemet med ”kvinnors våld mot män och barn”.

5. Det har skrivits en uppsjö böcker där kvinnor beskriver sina helveten med män som misshandlat dem, slagit barnen, utsatt dem för sexuella övergrepp. Dessa böcker har färgat vår bild av mammor och pappor så till den milda grad att hur fasansfullt mammor än behandlar sina barn så tycker allmänheten alltid synd om mammor och letar ursäkter för deras beteende.

6. Gammelmedia är livrädda för att stöta sig med allmänheten och vågar därför inte bevaka kriminella mammor som utsätter sina barn för grymheter. Inte om det inte finns en ännu värre karl i bakgrunden vars fel det antagligen är att mamman begick så ”okvinnliga” och ”omoderliga” brott.

7. Psykisk ohälsa spelar sannolikt en stor roll i de allt fler svåra vårdnadstvister som årligen släpas genom svenska myndigheter och domstolar. Om vi inte vågar se detta problem kommer det bara att öka och därför är det vår skyldighet som medmänniskor att inte blunda för psykisk sjukdom och personlighetsstörningar.

8. Sammanfattningsvis: Kunskap är allt. Vi kan aldrig komma tillrätta med några problem om vi inte vågar se dem, tala om dem, skriva om dem och väcka opinion kring dem.

Det finns de som tycker extra synd om barnkidnapparen som jag i min bok valt att kalla Liselotte. Dessa människor tycker så synd om henne att de bloggar hennes rätta namn gång på gång. Samtidigt som de vädjar om att jag och andra ska låta henne vara i fred för att hon inte är en offentlig person. Det är nästan lite skrattretande. Under tiden ”Liselotte” var internationellt efterlyst för ett allvarligt brott så skrev jag ut hennes namn och visade hennes bild på min blogg, men därefter tyckte jag att hon kunde få försvinna in i anonymiteten igen. Det är trots allt inte Svartenbrandt eller Clark Olofsson vi har att göra med. Men genom att upprepa hennes namn ett stort antal gånger på bloggar tycker sig hennes ”försvarsadvokater” göra en insats för hennes bästa.

Ja, vad säger man? Med sådana vänner behöver man inga fiender!

PS. Vill du stöjda kunskapsökningen så köp ditt eget exemplar av Inte utan mina söner här. Eller om du vill ha den signerad, mejla mig så får du köpa ett ex av mig direkt!

41 svar till “Därför skrev jag Inte utan mina söner

  1. Fröken Fräken

    Du har så rätt Ingrid.
    Jag är full av beundran över din klokhet, din ork och ditt mod.
    Tack för att du finns!

  2. mycket bra skrivet, ibland får min cyniska inställning till livet faktiskt sig en törn och jag får erkänna att alla människor inte är idioter, utan faktiskt kan var riktigt intelligenta.

  3. Väldigt mycket bra skrivet framför allt när det gäller psykvården. Visserligen har vi hög återfallsbrottslighet bland psykvårddömda men den är betydligt större bland de som dömts till fängelse. Så dagens rättspraxis hotar allmänhetens trygghet och ökar brottsligheten.

  4. Ingrid, jag har svårt att förstå hur man lyckas missförstå dig på det sätt en del verkar göra. Jag uppfattar det som att man verkligen måste vilja missförstå dig. Du hade kunnat köra på så mycket hårdare mot ”Liselotte” men väljer istället att vara human. Det är stort. Trots detta vill man ändå döma dig. I mitt tycke visar det än tydligare hur mycket ditt arbete behövs och jag är glad att du fortfarande orkar och vill.

  5. Bra skrivet!

  6. Bra skrivet Ingrid.

    Jag har också så svårt att förstå att det skall vara hysch hysch när det gäller psykiska störningar/handikapp/sjukdom.

    Eller är det så att det inte finns dessa psykiska åkommer utan hela världen består av en norm som är helt fel ute?

    Är det normen som är så fel?

    Var drar vi gränsen mellan en ond och genuint elak person som inte drar sig för att utnyttja precis vem som helst i sin närhet eller personer som kommer i dess väg och mellan de som gör det genom att de är sjuka och inte förstår bättre.

    Är det så att tex kidnappning, barnmisshandel, misshandel av vuxna, övergrepp osv bedrivs av människor som faktiskt vet vad de gör, men som i sitt gränsdragande inte bryr sig om att de skadar andra människor i sin kamp för att stilla sitt eget ego?
    Deras JAG står så mycket högre än andras?
    Är deras JAG ett friskt JAG eller ett sjukt?

    Om det visar sig att en människa begår ett fruktansvärt brott och som sedan enligt expertis är helt frisk (kan vi lita på expertisen), är denna människa en ond person då?

    Skall en ond människa få möjligheten att påverka ett barns liv som skall ledas in i framtiden?

    Skall en psykiskt sjuk/handikappad människa få möjlighet till att läkas/bli så bra det går och sedan få möjligheten att få påverka sitt barn i den resan barnet har framför sig?

    Vad är barnets rätt?
    Det handlar ju så mycket mer om än att bara barnet skall ha tillgång till sin förälder.
    Det handlar mycket om det sociala arvet också.
    Arvet som påverkar barnet hela sitt liv.

    Är det så många som är rädda för psykiska diagnoser och hellre omger sig av elaka onda människor?

    Är det så att vi som anser oss öppna och inte rädda för diagnoser har så fel?

    Vad är det som driver en förälder att helt utan empati och/eller sympati untyttja sitt barn utan att ens verka reflektera över barnets känslor?

    Eller vet de, men struntar i det för att de själva tror att de är världens mittpunkt?

    Är det ett friskt beteende att psykiskt och/eller fysiskt misshandla ett barn, bara anledningen är tillräckligt stor?
    Är det någonsin rätt?
    Är det friskt eller är det sjukt?

    Det som i mina ögon är sjukt, kan i andras ögon vara friskt.

    Är det så jag som är sjuk eller frisk?

    Om jag misshandlar mitt barn och anser det vara helt ok och ser det som friskt beteende, är jag frisk eller är jag sjuk?

  7. Ja du Ingrid – mot mammamyten står man sig slätt. Som vanligt tänker en del mer på mamman än på barnen. De är liksom bara bihang till henne. Du har gjort rätt hela vägen och det är inte ofta man ser någon göra det. Tack.

  8. KimhZa Bremer

    Mycket, mycket bra skrivet!

  9. Bra skrivet Ingrid.

  10. Det du gör är viktigt. DU är viktig. Tack! / Per

  11. Det finns inget massmedialt intresse kring det här fallet och därför bör vi själva inte syssla med det … Och när någon är är dömd är det bara så. Vi har inte rätt att lägga oss i eller ifrågasätta. Den som är dömd är dömd och därmed basta… Blaha blaha blaha…
    Vad fan har hänt med den Monica Antonsson? Hon snackar ju goja hela tiden nuförtiden. Med undantag för Aftonbladet och Expressen, var det enligt henne inga konstigheter med hur massmedian skötte Mia-fallet. Jasså? Minns hon inte DN:s och SVD:s återkommande spydiga och förolämpande recensioner? Om att hon var avundsjuk för att Liza Marklund var blond, vacker, känd etc, etc. Vad har hänt med hennes minnesceller efter bara ett år? Den där kvinnan har ingen självrespekt eller integritet kvar. Men framförallt så totalt korkade uttalanden, där hon motsäger sig värre än Liza Marklund någonsin har gjort. Stup i ett säger hon saker som är raka motsatsen till vad hon har sagt bara någon vecka innan. Usch. Hennes självrespekt är som bortblåst. Och hennes blogg död. TRAGISKT!

  12. Boken är väl skriven ur faderns perspektiv?
    Hans upplevelser, hur han ser på saker och ting. Hans sida av saken helt enkelt.

    Det finns 2 barn, 2 pojkar, som en dag kommer att vara vuxna män.
    Varför ska de ta del av faderns personliga syn på saken?
    Pojkarna kanske inte minns eller delar faderns upplevelser eller minnen.

    Jag tror inte att det rör sig så mycket om att ”det är synd om mamman”, det är synd för alla inblandade parter, speciellt för barnen.

    Oavsett om det är en mamma eller pappa som skriver en bok för att trasha den andra föräldern så är det bara beklagligt.

    Att förlora sina barn är det största och hårdaste straff man som människa kan få.
    Bägge parter har fått uppleva detta. Tragiskt.
    Det borde räcka där. Där borde det normalt sett vara stop!
    Att göra sig en hacka på någon annans tragedi är bara bedrövligt.

  13. Elisabet Höglund skriver idag:

    Kvinnor slipper ta ansvar för sina brott!

    ”Både de ”riktiga” domstolarna och folkdomstolarna friar hellre än fäller kvinnliga gärningsmän. De kvinnliga förbrytarna förvandlas till offer och behöver inte ta ansvar för sina handlingar. Om de begått allvarliga brott har de antingen vilseletts eller manipulerats av män”

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article6900217.ab

    // Leif

  14. Jättebra Ingrid! Fortsätt skriva som du gör det kan få fler att vakna med tiden.

  15. Bra skrivet, Ingrid! Du behövs!

  16. Tack alla! Jag känner mig nästan lite fånig som bara lägger ut positiva kommentarer, men det har faktiskt inte kommit några negativa. This is it!

    Jag tycker verkligen det är skittråkigt att behöva ha modererade kommentarer, men just nu har jag inte tid att vara konstant orolig för att någon ska beljuga mig. Men ni som vill vara kritiska utan att vara oförskämda eller ljuga ska veta att ni är välkomna. Jag lägger gärna ut kritiska kommentarer, bara de är schysta.

  17. Så då kan man , helt fritt fram, kritisera damens dialektala stämma ??? 😆

    kunde inte låta bli att fråga iaf!

    Det var/är ju mer eller mindre en inbjudan ju!
    Från dig alltså, att kommentera fritt, inom rimliga gränser…….

  18. Självklart, Ann-Mari! Jag vet ju att det bara beror på att du är så förtröden på min vackra dialekt! 😉

  19. Jag har lite kritik. Inte mot boken utan att du säger psykisk ohälsa. Ordet ohälsa syftar mer på att sjukdomen är självförvållad. Nu menar du inte det, men det kan uppfattas så.

    Det här med ord och begrepp inom psykvården, omsorgen eller assistans ska man vara väldans försiktig med. Dessa grupper har starka lobbyorganisationer bakom sig och de bevakar, ofta med rätta, hur ord används. Ingten av de här intresseorganisationerna skulle anklaga en författare om denne inte använde uttryck exakt rätt. Det kan man inte begära. Men då vi vet att missundsamma personer nu letar efter fel så bör du i fallet med orden psykisk ohälsa hellre säga psykisk sjukdom.

  20. Okej, Pär. Jag har aldrig hört att ohälsa skulle kunna uppfattas som självförvållat. Jag tycker ohälsa låter lite mindre hårt än sjukdom.

  21. Ordet hälsa står för att någon lever sunt. Ohälsa det omvända. En person kan dock leva både sunt och ha en sund omgivning men ändå bli sjuk, beroende på arv eller på tidigare upplevelser. För många psykiskt sjuka är det då viktigt att media och andra inte förklarar sjukdomen utifrån hur den enskilde har levt, dvs. att personen har sig själv att skylla.

  22. Pär B.
    Man kan ju ha psykiska problem och åkommor av olika slag utan att vara psykiskt sjuk. Jag förmodar att Ingrid även vill inkludera dessa personer när hon använder begreppet psykisk ohälsa. Alla som läst det vi skrivit i ämnet vet att varken Ingrid eller jag skulle drömma om att skuldbelägga någon som är drabbad av dessa åkommor.

    Se tex gärna min kommentar (första kommentaren) på https://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/03/25/jag-ger-ordet-till-maria/#comments

  23. Adam Weisshaupt

    Den 26:e April så genomförs en genusträff i Malmö på the Bishops finger kl 18:30, meddela mig om Ni kommer att närvara. matslind72@hotmail. com
    Rätt adress meddelas när Ni mailat mig.

  24. ”Ohälsa – ett tillstånd av lättare sjukdom eller försvagade kroppsfunktioner”.. enligt ordbok!

    Konstig ordbok Pär har!!

  25. Jag är också lite fundersam över Pärs resonemang kring begreppet psykisk ohälsa, med respekt för att han kanske vet mer än jag. Själv tycker jag att psykisk ohälsa är ett bra samlingsbegrepp för både svårare och lindrigare psykiska besvär och det är det begreppet jag använder mig av i mitt dagliga jobb när det någon gång är aktuellt. Det används också i tidningstexter som den här:
    http://sydsvenskan.se/inpalivet/barn-och-familj/article644148/Extra-stod-skapar-trygghet.html

  26. Hmmm, svårt det där.

    Det finns många psykiska handikapp/sjukdomar osv som gör att man inte tillhör den normen som används så som en sk normal person.

    Adhd tex, betyder inte per automatik att man har ohälsa, det betyder att man KAN ha ett handikapp.
    Dyslexi ligger nära adhd och är ett handikapp och inte ett tecken på ohälsa.
    Osv.
    Vad är ett handikapp?

    En psykos ses som en sjukdom därför att den går att bota dvs ohälsa.

    Sedan har vi ju det som enligt normen inte ses som ett friskt beteende.
    Tex en förälder som misshandlar sitt barn för att stilla sitt eget ego, sitt eget JAG.
    Det är inte ett friskt beteende, men som kanske inte finns med som ett sk handikapp från födseln (alternativt väl gömt för omvärlden) och borde således klassas som ohälsa.

    Men om detta beteende fortsätter, år efter år utan minsta tecken på att klara av att sätta sig in i barnets känslor och därmed inte förstår hur illa just den föräldern gör sitt barn.
    Är det då ohälsa eller är det ett psykiskt handikapp?

    Vad är psykisk sjukdom och vad är psykiskt handikapp.

    Sjukdom kan man i de allra flesta fall bota.
    Handikapp kan man i de allra flesta fall lindra eller få symtonfria.

    Ja jösses, det blir inte lätt det här.
    Och jag gör så klart det inte lättare 😉

  27. Bara jag – din kommentar hade hamnat i skräppost det var därför jag inte hittade den förrän nu. Men är det lönt att jag svarar?

    Om du har läst hela mitt inlägg och kommit till slutsatsen att George och jag skrev boken för att ”trasha” barnens mamma och tjäna en hacka, så kan nog inget jag säger få dig att förstå varför den är skriven. Det beklagar jag, men jag inse att man inte kan vinna alla.

  28. Ingrid

    Det spelar ingen roll vad du skriver.
    De kommer alltid finnas människor som försvara kvinnors beteende.
    Spelar ingen roll om de kidnappar, slår, dödar sina barn.
    De gjorde det för ”barnens bästa” som det så vackert heter.

    Är det en man som gör detsamma är han ett svin, farlig, pedofil mm.

    Du gör ett superjobb.
    Synd att det inte uppmärksammas mer…

  29. 87.96.230.176

    Är det Pärs egen definition på ohälsa som gäller?
    Sjukvården använder WHOs defintion:
    ”Hälsa ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom”.

    Begreppet ohälsa har ingenting med livsstil att göra och kan omöjligt tolkas som att någon ska skylla sig sjäv för att den har en sjukdom.
    Att sedan vissa sjukdomar är beroende på livsstil är en helt annan sak, det gäller alltså återigen – bara vissa sjukdomar.

  30. För att det inte ska råda några tvivel så var min kritik av Ingrids ordval inte en anklagelse utan ett råd. Jag förstår mycket väl att flera kan tycka att det är ett löjligt finlir att peka på ord. Men då jag verkat i branschen så många år så vet jag att ett bra argument och dito faktastöd kan undermineras genom att man ovetandes använt så kallade infekterade uttryck. Detta beror på att gamla fördomar ofta lever kvar i ord, som t.ex. ordet ohälsa om psykisk sjukdom. Förr så betraktades all psykisk sjukdom som självförvållat, man menade att personen levt ohälsosamt. Därför kan användandet av orden psykisk ohälsa idag få missriktad effekt även om man menar väl. Därmed är vi inne på min egentliga poäng: vissa uttryck kan man själv inte styra över vad de ska betyda. Det uttryck vi talar om här är då ett sådant.

    När vi ändå talar om ämnet kan vi samtidigt klara av ordet handikappad. Ja, det heter ju t.ex. handikapprörelsen. Men man säger inte handikappad om en funktionshindrad person. Personer med detta hinder har en egen hemsida som kort och gått heter funktionshinder.se. Pröva att säga ordet handikappad där så får ni garanterat svar. De som jobbar med funktionshindrade personer kallas för assistenter. Deras hemsida heter personligassistent.com. Om en assistent där säger handikappad så betraktas denne inte som lämplig för sitt jobb. Så infekterad är alltså ordet.

    Ingrids skrivelser om GP:s exfru är enligt min ståndpunkt korrekt. Om en person agerar i oförstånd på grund av psykisk sjukdom så ska man säga det. Det är bara föraktfullt mot den personen att dölja ett sådant faktum. Däremot finns det många personer och därtill organisationer som menar att Ingrid är en svikare, hon underminerar kvinnor som kön genom att ta sig an fall som GP och hans söner. Därför gör man allt för att finna luckor och sådant som kan peka på att Ingrid mest överdriver eller rent av hittar på. Det är här som ett felaktigt användande av ett uttryck kan vara förödande. Jag vet att det är så och det är därför jag pinar er med att peka på ord. Ingrid har även fler fall där personer med diagnoser har en framträdande roll. Min förhoppning är då att om Ingrid undviker att använda infekterade uttryck så slipper hon tjafsa om saker som inte har med saken att göra.

  31. Tack för ditt långa och klargörande inlägg Pär! Jag förstår nu att vissa kopplar ohälsa till att leva ohälsosamt och då kan det självklart feltolkas. Det är inte lätt det där med ord! Jag trodde att det var ”snällare” att tala om ohälsa än om sjukdom, där ser man så fel det kan bli.

    När jag skulle skriva om fosterbarnen skrev jag först att deras mamma var förståndshandikappad ända tills jag intervjuade Lisbeth Pipping som sa utvecklingsstörd. Jag tyckte det lät hårt och fördömande, men insåg efter att ha kollat upp det att utvecklingsstörd är den korrekta benämningen på det som på medicinspråk kallas mental retardation. Jag fick då höra att jag var föraktfull mot dessa personer och att det var liktydigt med att kalla dem idioter …

    Vissa läser som fan läser Bibeln. Och är mycket snabba på att häva ur sig saker som de inte vet ett dugg om.

  32. För övrigt var inlägget som sådant lysande. Just precis, kunskap är allt. Det Ingrid gör att försöka rätta till den enormt skeva rapporteringen och också föreställningen om kvinnor som offer och män som förövare. Hon gör det utifrån den kunskap som hon har samlat på sig under sina år som journalist.

    För att det inte bara ska bli ett övergripande resonemang så har hon gått in på djupet med ett enskilt fall som hon har skrivit om i en bok. För att en tes ska kunna få något stöd så måste det finnas konkreta exempel. En bok har också större genomslagskraft än en tidningsartikel och förhoppningsvis längre livstid.

    Sedan är Ingrid fri att skriva vad hon vill på sin blogg. Vill hon skriva om rättegångar som hon har bevistat så är hon fri att göra det. Att ärendet inte är intressant för att inga andra journalister var där är inget hållbart argument. De borde ha varit där och följt upp ärendet som ändå slogs upp ganska stort i någon av kvällsblaskorna under förra året. Tack vare att Ingrid och Ann-Mari var där så har ärendet ändå bevakats.

    Man ska nog se Ingrid som opinionsbildare i dessa frågor i första hand och inte som den ”objektive journalisten”. Därför kan man inte kräva en jämn könsfördelning på den här bloggen. Däremot använder Ingrid sina erfarenheter och sin kompetens som journalist för att föra fram förhållanden som inte blir belysta i gammelmedierna. En av mina största behållningar av Ingrids blogg är att jag har lärt mig att värdera rapporteringen i gammelmedierna.

    Men det tar på krafterna att gå mot strömmen och att utmana ingrodda föreställningar. Läs Pär Ströms inlägg i dag. Han menar att den offentliga debatten i stort är lika cementerad i dag som för 2,5 år sedan när han började debattera genusfrågor.

    Slutligen vill jag framhålla att jag ser Ingrid som en jämställdhetskämpe snarare än som en antifeminist. Hon kämpar för att att den totala obalansen till kvinnornas fördel på en rad områden, såsom t.ex. makten över barnen, ska rättas till. Först när jämställdhet även inbegriper männens rättigheter kan vi tala om en äkta jämställdhet. Det känns absurt att jämställdhetsdebatten ska handla om att öka antalet kvinnor i bolagsstyrelserna. Det är ingen mänsklig rättighet att få sitta i en bolagsstyrelse, däremot är det en mänsklig rättighet att få ta hand om och vårda sina barn. Denna rätt förvägras många män med myndigheternas hjälp. Detta är ett samhällsproblem som verkligen behöver belysas. Ska Ingrid verkligen vara den enda journalisten som vågar skriva om vårdnadstvister och rättssäkerhet för män? Är det rätt att klubba ner henne för att hon gör det? Nej, jag tycker inte det. Fram för mer kunskap, även på dessa områden!

  33. Kära Maria, jag blir nästan tårögd. Tack för att du är en av dem som faktiskt förstår vad jag gör. (OBS! Detta är inte min väninna Maria, denna Maria känner jag inte alls mer än via blogg och ett par mejl).

    Jag vet att det jag gör är rätt och viktigt men ibland känns det jäkligt tufft. När man blir förtalad och när det sprids lögner om en undrar man om det är värt sitt pris.

    Men när man har sett det jag har sett, när man vet hur otroligt illa behandlade pappor blir i vårdnadsfrågor, så kan man inte hålla tyst. Man får inte. För det är som Jonatan säger till Skorpan: Det finns saker varje människa måste göra, annars är de bara en liten lort.

  34. Ingrid!

    Ett bra och klargörande inlägg. Synd dock att det ska behövas…

  35. Och du Ingrid är INTE en liten lort 🙂
    Du är helt fantastisk.

  36. Ingrid!

    I mitten av december stod du i Tomelilla för att tillsammans med Saknade Barns Nätverk samla in pengar till Karl-Erik Bohlin för hans kamp att få hem sina kidnappade barn. Strax därefter dök de plötsligt upp igen, efter att ha varit kidnappade i Irak av deras mamma. Ett fall som på många sätt liknar det i Inte utan mina söner:

    https://inteutanminasoner.wordpress.com/2009/12/13/barnen-bolin-ar-hemma/

    Nu har Lunds Tingsrätt meddelat domen mot mamman. Hon döms till 160 timmars samhällstjänst samt 60000 kronor i skadestånd till barnen! Ett löjligt lågt straff!

    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2010/04/lojligt-laga-straff-for-kidnappning-av.html

    Ann-Mari kallar det en skandal och jämför vilka straff andra föräldrar som kidnappat sina barn fått.

    http://maukonen.wordpress.com/2010/04/07/skandal-dom-av-lunds-tr/

    Hur tänker Lunds Tingsrätt?

  37. X, jag vet. Jag är så chockad över domen att jag inte kunnat samla mig till en inlägg ännu. Ska göra det, lovar.

  38. Maria! Precis så! Så bra formulerat!

  39. Ja Maria är en klok en 🙂
    Jag blir allid glad när jag läser det du skriver Maria.
    Sympatiskt, genomtänkt och mycket intelligent.

  40. Ping: ”Fama crescit eundo” « Ann-Mari's Blogg

  41. Hej Ingrid.
    Jag har precis hittat din blogg och tycker att denna post var intressant att läsa. Jag är lite intresserad av faktauppgifter till punkt 2 i din lista, dvs säga att 60 procent av alla föräldrakidnappningar utförs av mammor. Har du någon referens till denna uppgift.

    Detta är ej skrivet som en kritik. Jag är endast intresserad av referensen.

    Bästa hälsningar Ö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s