Därför skrev jag Inte utan mina söner

Det finns de som inte har förstått varför jag skrev boken Inte utan mina söner. De tycker synd om kidnapparen som under sex långa månader höll två pojkar på 9 och 11 år inspärrade, inte lät dem ringa hem till sin pappa George Pesor, inte lät dem gå i skola, inte lät dem träffa sina kompisar och som utövade den grymmaste av alla utpressningar  – hotade att ta livet av sig om pojkarna rymde.

Denna kidnappare är det så synd om att jag (för att inte såra hennes känslor)  borde ha avstått från att skriva boken som förklarar vad som ledde fram till hennes kriminalitet, hur hennes offer upplevde kidnappningen och vilken lycka de kände när pappa hittade dem. Jag borde inte ha bevakat rättegångarna mot kidnapparen (eftersom inga andra medier gjorde det så bevisar det att fallet är ointressant) men framförallt borde jag inte vara så förstående för människan bakom brottslingen att jag föreslår att hennes kallhamrade och egocentriska beteende kanske INTE beror på att hon är en ond människa utan på att hon lider av psykisk ohälsa och därmed kanske inte är fullt ut ansvarig för sina handlingar.

Låt mig försöka bena upp argumenten mot boken:

Det är synd om brottslingen för att hon inte fick träffa sina barn på flera år. Att det var brottslingen själv som genom sina vansinneshandlingar mot före detta maken och barnen själv sett till att hon förlorat vårdnaden, hade enligt deras sätt att se det inte med saken att göra. Brottslingen gjorde bara vad ”alla mammor i samma situation skulle ha gjort”.

Det är synd om brottslingen för att hennes före detta man slutade betala barnens resor till Sverige efter att ha lagt ut 150 000 kronor på resor till och från Australien under ett och ett halvt år. Att brottslingen erbjöds att betala själv men vägrade, har tydligen inte heller någon betydelse.

Det är synd om brottslingen för att hon är mamma. Alla mammor älskar sina barn och även om inte många andra uppfattar hennes handlingar som kärlek utan faktiskt som dess raka motsats, så har en mamma ”rätt till sina barn”. Om inte myndigheter och pappor begriper det så får mammor ta lagen i egna händer och kidnappa sina barn. Och om pappan tvunget måste bry sig så mycket att han reser tvärs över jordklotet några gånger för att rädda sina barn ur fångenskapen, så ska hon åtminstone inte behöva straffas för det.

Det är nu det börjar bli riktigt snårigt. För de som inte förstår varför jag har skrivit boken gick fullständigt i taket när jag pläderade för nåd i stället för hårdare straff. I min värld ska man skicka hårdkokta kriminella i fängelse och skicka vilsna människor som tror att de handlar rätt när de i själva verket begår brott, till inrättningar där de kan få hjälp. I min värld är detta ett både humanistiskt och rationellt sätt att se på kriminalvård. Tyvärr skriker massorna alltid på hårdare tag och ogillar skarpt sådant ”fjamsande” som vård för psykiskt sjuka mördare eller andra kriminella kvinnor och män, och därför har våra politiker de senaste decennierna gjort det allt svårare för dömda att få vård i stället för fängelse. Den skyldige ska lida av ”allvarlig psykisk störning” för att få tillgång till vård och detta är ett juridiskt begrepp och inget medicinskt. Här skriver Läkartidningen om hur svårt det kan vara att bedöma och på forskning.se kan man bland annat läsa detta:

I dag är det betydligt vanligare att grova våldsverkare döms till fängelse, jämfört med några decennier tillbaka i tiden. 2005 fälldes 146 personer för mord eller dråp i Sverige (i siffran ingår även försöksbrott). Av dem dömdes 14 procent till rättspsykiatrisk vård, medan 84 procent fick fängelse. 1975 var proportionerna i stort sett omvända: 69 procent av de gärningsmän som lagfördes för dödligt våld dömdes till vård och 27 procent till fängelse. En kategori som tidigare kunde dömas till vård men som nuförtiden närmast undantagslöst hamnar inom kriminalvården är de som lider av antisocial personlighetsstörning. I dag uppskattas att nära hälften av alla fängelsedömda lider av denna typ av störning.

Är det inte konstigt att den som tycker synd om kidnapparen blir fullständigt galen av den humanistiska tanken att hon skulle må bättre av vård än fängelse? Att där erbjudas samtalsterapi för att förhoppningsvis förstå att ingen, ingen, ingen har rätt att kidnappa någon annan och låsa in denna. Oavsett om man är mamma eller pappa, om man gör det för pengar eller av ”kärlek”. En sådan insikt skulle givetvis gynna såväl förövaren som hennes offer. Som jag skrivit tidigare finns det många barn som vittnar om att de kunnat förlåta sina föräldrar de mest bestialiska brott om de i efterhand förstått att brotten begicks under inflytande av psykisk sjukdom. Men att det är betydligt svårare, inte sällan helt omöjligt, att förlåta den mor eller far som utsatte en för bestialiska handlingar av ren ondska, bara för att de ville, för att de ansåg sig ha mera rätt än den andra föräldern och alla världens myndigheter.

Är det inte väldigt konstigt att människor som påstår sig värna om kidnapparen inte tycker att hon ska erbjudas vård i stället för fängelse? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att dessa människor tycker att psykisk sjukdom är ett värre ”brott” än att vid sina sinnens fulla bruk med berått mod låsa in sina pojkar, av helt och hållet egocentriska skäl.

En annan del i hela resonemanget kring min ”förfärliga” bok är att den handlar om en ”privat vårdnadstvist” som ”riktiga journalister” inte tar i med tång. Att oavsett vilket grymt brott denna mamma gjort sig skyldig till så har varken jag eller någon annan med det att göra. Hela historien borde förbigås med tystnad: skicka mamman i fängelse, skit i att hjälpa henne att skapa förutsättningar för försoning med barnen – bara ni inte skriver en enda rad om det!

Ja, det är ju ett sätt att se på saken. Dock inget som människor normalt sett brukar förfäkta. Som journalist drivs man (förhoppningsvis) av en lust att rikta ljuset mot missförhållanden så att de som har makten (förhoppningsvis) får lust att göra förändringar. Låt oss då se om det fanns och finns aspekter av detta brott som gör det intressant att beskriva för juridiken, för barnen, för allmänheten, för politikerna som stiftar nya lagar och för domstolarna som tillämpar lagarna. Här är min lista:

1. Barnkidnappningar ökar lavinartat. Allt fler barn kidnappas av den förälder som förlorat vårdnaden och förs ibland till helt nya länder, mister sin trygghet och kontakten med en älskad förälder.

2. Allmänheten och politikerna har av media fått bilden att barnkidnappningar främst utförs av svartmuskiga pappor som tar barnen från stackars svenska mammor och för dem till hemska länder utan lag och ordning. Och även om detta är vanligt förekommande så är det ännu vanligare att barnen kidnappas av sina mammor – 60 procent av kidnappningarna utförs av mammor.

3. Kidnappning av de egna barnen anses inte vara ett lika allvarligt brott som kidnappning av vuxna eller andras barn. Det kallas inte ens människorov utan egenmäktighet med barn och ger betydligt kortare straff. Så här skrev Liza Marklund i en Expressenkrönika 2 mars 2008:

När det gäller barn kan vi verkligen tala om straffrea.
Grov egenmäktighet med barn, alltså grovt barnrov, kan ge upp till fyra års fängelse.
Grovt människorov kan ge livstid.
När ska barn börja räknas som människor?

(Nu gällde detta förstås ett barn som var kidnappat av sin pappa och pappakidnappare får inte lika många fans som mammakidnappare, men resonemanget gäller väl fortfarande för Liza eller?)

4. Politikerna satsar enorma summor på ”mäns våld mot kvinnor och barn” och osynliggör totalt problemet med ”kvinnors våld mot män och barn”.

5. Det har skrivits en uppsjö böcker där kvinnor beskriver sina helveten med män som misshandlat dem, slagit barnen, utsatt dem för sexuella övergrepp. Dessa böcker har färgat vår bild av mammor och pappor så till den milda grad att hur fasansfullt mammor än behandlar sina barn så tycker allmänheten alltid synd om mammor och letar ursäkter för deras beteende.

6. Gammelmedia är livrädda för att stöta sig med allmänheten och vågar därför inte bevaka kriminella mammor som utsätter sina barn för grymheter. Inte om det inte finns en ännu värre karl i bakgrunden vars fel det antagligen är att mamman begick så ”okvinnliga” och ”omoderliga” brott.

7. Psykisk ohälsa spelar sannolikt en stor roll i de allt fler svåra vårdnadstvister som årligen släpas genom svenska myndigheter och domstolar. Om vi inte vågar se detta problem kommer det bara att öka och därför är det vår skyldighet som medmänniskor att inte blunda för psykisk sjukdom och personlighetsstörningar.

8. Sammanfattningsvis: Kunskap är allt. Vi kan aldrig komma tillrätta med några problem om vi inte vågar se dem, tala om dem, skriva om dem och väcka opinion kring dem.

Det finns de som tycker extra synd om barnkidnapparen som jag i min bok valt att kalla Liselotte. Dessa människor tycker så synd om henne att de bloggar hennes rätta namn gång på gång. Samtidigt som de vädjar om att jag och andra ska låta henne vara i fred för att hon inte är en offentlig person. Det är nästan lite skrattretande. Under tiden ”Liselotte” var internationellt efterlyst för ett allvarligt brott så skrev jag ut hennes namn och visade hennes bild på min blogg, men därefter tyckte jag att hon kunde få försvinna in i anonymiteten igen. Det är trots allt inte Svartenbrandt eller Clark Olofsson vi har att göra med. Men genom att upprepa hennes namn ett stort antal gånger på bloggar tycker sig hennes ”försvarsadvokater” göra en insats för hennes bästa.

Ja, vad säger man? Med sådana vänner behöver man inga fiender!

PS. Vill du stöjda kunskapsökningen så köp ditt eget exemplar av Inte utan mina söner här. Eller om du vill ha den signerad, mejla mig så får du köpa ett ex av mig direkt!