När ska barn börja räknas som människor?

1900-talet var enligt Ellen Key barnens århundrade. I Sverige blev det förbjudet att aga sina barn 1979 och i skolan har lärarna snart ingen auktoritet över huvud taget eftersom elevernas rättigheter alltid räknas högre än deras skyldigheter. Men det finns uppenbarligen ett område där barn inte räknas som människor alls, där de kan behandlas precis hur som helst och efteråt får nöja sig med ett så ynkligt skadestånd att det är uppenbart att barn inte räknas som fullvärdiga människor. Jag talar om de barn vars föräldrar ser dem som sina ägodelar och tvingar iväg dem från hemmets trygghet, låser in dem, utsätter dem för farliga situationer, tvingar dem att genomgå kroppsliga förändringar som de inte önskar och låter dem leva i hopplöshet och förtvivlan, utan möjlighet att påverka sin egen situation. Jag talar om de kidnappade barnen.

Barn är visserligen inte ”fullvärdiga” människor i så måtto att deras hjärnor inte är färdigutvecklade. De behöver hjälp av kloka och kärleksfulla föräldrar som stöttar dem i deras väg mot vuxenlivet, föräldrar som i bästa fall ger dem villkorslös kärlek, uppmuntrar dem att tro på sig själva, ger dem möjlighet att få utveckla sina gåvor och lär dem skilja på rätt och fel, sanning och lögn, gott och ont. Föräldrar som ordnar praktiska saker som tak över huvudet, varm mat i magen och en trygg tillvaro.

I många delar av världen lever hundratusentals barn utan ens de mest basala ting. De lever ensamma, ute på gatan eller på soptippar, tvingas prostituera sig, knarkar, dricker och växer upp i den värsta misär. För dem skulle vilken förälder som helst och vilken bostad som helst vara ett himmelrike. Men i vår del av världen kräver vi mer än så. Vi kräver att föräldrar ska sätta sina barn i främsta rummet, avstå från en massa saker som egentligen skulle vara roligare än att köra sin barn till träningen eller läsa läxor med dem och vi kräver att föräldrar ska älska sina barn.

Men vi har enorma fördomar kring föräldrar. De flesta tror utan att blinka att pappor kan vara hur vidriga som helst. Ingen höjer på ögonbrynet åt historier om pappor som slår, våldtar, låser in eller kidnappar sina barn till andra världsdelar. Då ställer sig alla upp som en man och kräver att den jävla egoistiska skitstöveln ska bort ur sina barns liv. Men om det är en mamma som slår, våldtar, låser in eller kidnappar sina barn till andra världsdelar eller går under jorden här i Sverige, då tycker vi plötsligt inte att det är så farligt. Först har vi svårt att tro att det är sant – inte gör väl mammor sånt? Och om vi tvingas inse att myten om den goda modern förfärande ofta visar sig vara just en myt, så försöker vi hitta bortförklaringar.

”Hon blev tvingad av en man.”

”Myndigheterna trodde henne inte när hon sa att mannen våldtog barnen och därför var hon tvungen att rymma.”

”Hon hade en dålig dag.”

”Hon var så förtvivlad och rädd för att inte få träffa barnen mera.”

För mig är det en gåta hur samma människor som är beredda att strimla pappor som begår brott mot barnen, gör allt för att försvara mammor som begår likadana brott. Är det inte barnens situation vi ska bekymra oss över? Spelar det någon roll om den som misshandlar och vanvårdar och rövar bort barnen är kvinna eller man? Blir inte barnen lika illa drabbade oavsett vem av föräldrarna det är som utsätter dem?

Som jag skrev om i min förra blogg så visar Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist i boken Gärningsmannen är en kvinna hur de mest bestialiska gärningskvinnor får domstolarnas hjälp att göras om till offer. Och offer är det synd om, de ska inte straffas så hårt. Kanske inte alls … Jag är otroligt glad och stolt över att vi på Blue Publishing ska ge ut denna viktiga bok i pocket. Uppdatering pågår just nu och förhoppningsvis kan boken komma ut senare i år.

Ni minns kanske att jag i december stod med Saknade Barns Nätverk på parkeringsplatsen utanför Bo Olsson i Tomelilla för att samla in pengar till Karl-Erik Bolin, vars barn hade kidnappats av sin mamma och inte hörts av på ett helt år. Karl-Erik hade de kanske sorgsnaste ögon jag sett, det var som om allt hopp redan försvunnit. Som att han visserligen stod där och skramlade med sin bössa men att hoppet om att någonsin få återse Sammy och Emma faktiskt redan hade dött.

Själv kände jag mig obegripligt säker på att de skulle komma tillbaka, men jag hade verkligen inte kunnat ana att det bara handlade om en  dag! Som genom ett mirakel ringde telefonen hemma hos Karl-Erik redan dagen därpå och innan han visste ordet av var Sammy och Emma hemma igen. Smutsiga, trötta, sjuka och medtagna – men hemma! Sedan mamman i december 2008 lurat barnen med sig till flygplatsen genom att påstå att Sammys handbollslag fått en match i Turkiet, hade de befunnit sig i Bagdad. Bagdad! Vilken kärleksfull förälder tar med sig sina barn till en av jordens farligaste städer? Som argument anförde hon att hon blivit så upprörd för att pappan flyttat från Lund till Österlen … Ja, det förstår ju var och en att om pappa flyttar fem mil så är det okej för mamma att kidnappa barnen till en krigshärd, sätta dem i skolor som bombas, utsätta dem för misshandel och ta ifrån dem alla möjligheter att kontakta sin pappa. Obs, ironi.

Att barnen var hemma betydde inte att allt var frid och fröjd. Emma fick läggas in på sjukhuset för att hon var så uttorkad och några dagar efter hemkomsten avslöjade Sammy för pappa att hans mamma utsatt honom för en brutal misshandel som aldrig går att göra ogjord. När han anklagade sin mamma som lät honom utstå detta skyllde mamman på att om hon inte gått med på det hela hade hennes bror slagit henne. Eh? Hur många slag kan en normal förälder ta innan de tillåter att deras barn misshandlas? Tio? Hundra? En miljon? Många föräldrar skulle nog säga att de gladeligen skulle offra sina liv om de med detta kunde ha räddat sina barn.

Nåväl, inte denna mamma. Till sist tröttnade hon i alla fall på att bo i Bagdad där hennes bror tvingade henne att bära slöja så hon ringde åklagaren och lovade att komma hem om han släppte arresteringsordern på henne. Och häromdagen kom domen från Lunds tingsrätt. Vad tycker ni hade varit ett lämpligt straff för att hålla sina barn fångna i ett år, att utsätta dem för misshandel och bombade skolor och ta ifrån dem förhoppningarna om att få leva med pappa igen? Ett års fängelse? Maxstraffet för grov egenmäktighet med barn – fyra år? Eller tycker ni kanske att maxstraffet borde höjas?

Lunds tingsrätt tycker att det räcker att mamma Bolin får villkorlig dom och 160 timmars samhällstjänst. När mamma Bolin jobbat gratis i fyra veckor så har hon sonat sitt brott! Ursäkta mig, jag brukar inte skrika på längre fängelsestraff, jag tror inte att människor blir särskilt mycket bättre av att sitta i fängelse, men detta är ju för f-n absurt. Anser Lunds tingsrätt att de med detta straff sänder signaler till föräldrar om att grov egenmäktighet med barn är ett allvarligt brott? Inser de inte att de tvärtom säger till alla egoistiska föräldrar att det är fritt fram?

Är du förbannad på dina barns pappa? Tycker du att mamman uppfostrar barnen fel? Varsågod och ta dem! Stick i väg någonstans där ingen får tag på dig, håll dig undan så länge du har lust, det gör inget om du slår barnen eller utsätter dem för irreparabla ingrepp – det är helt okej! Du är förälder, du bestämmer själv över hur du vill handskas med dina ”ägodelar”. För syns skull måste vi ge dig något litet ”straff” när du kommer hem, men ta det lugnt – du kan fixa straffet under semestern!

Lunds tingsrätt tycker att Sammys lidande är värt 35 000 kronor och lillasyster Emma får nöja sig med 25 000. Karl-Erik får ingenting. Han har väl inte lidit någon skada? Att hans barn var borta och förlorade under ett helt år och såvitt han visste kanske aldrig skulle komma tillbaka, är väl inget att tjafsa om! Karl-Erik får noll kronor.

Det var länge sedan jag blev så upprörd över en fällande dom (mitt rättspatos brinner som starkast när jag ser att oskyldiga människor döms), men detta är ju något alldeles fruktansvärt. Nu citerar jag Liza Marklund igen: När ska barn börja räknas som människor? Hur kan en svensk domstol ge grönt ljus åt föräldrar som skiter så fullständigt i sina barns väl och ve att de riskerar deras liv och hälsa och tar ifrån dem människovärdet? Om inte den här domen överklagas, om inte Hovrätten över Skåne och Blekinge skärper straffet, ja då tror jag att jag fullständigt ger upp hoppet om svensk rättstrygghet och rättssäkerhet.

Tror ni det har något med den kriminella förälderns kön att göra? Maukonen har gjort en liten lista över några barnkidnappningar de senaste åren och det är svårt att tolka domarna på något annat sätt än att det görs skillnad på kvinnor och män. I dag har dessutom Gotlands tingsrätt helt friat en mamma som tog barnen till fastlandet, skaffade sig skyddad identitet och höll sig undan ända tills barnen själva lyckades få kontakt med pappan. Hon frias helt!

Och i morgon kommer hovrättsdomen mot George Pesors exfru. I tingsrätten dömdes hon till tio månaders fängelse och eftersom hon antagligen inte anses lida av ”allvarlig psykisk störning” blir det intressant att ta del av hennes dom. Om det ”kostar” fyra veckors gratisarbete att hålla sina barn fångna i Bagdad i ett år, kan det väl inte kosta mer än en veckas samhällstjänst att hålla sina barn fångna i Västerås i sex månader?

Jag tror att en översyn av detta brott är nödvändigt. Barns rätt till båda föräldrarna och till ett liv i frihet måste väga tyngre än egoistiska/psykiskt sjuka föräldrars rätt att härja fritt med sina ungar. Och alla måste vara lika inför lagen, både pappor och mammor.