Polisen: Föräldrarna förstår inte hur illa de gör barnen


I går var jag på seminariet som Saknade Barns Nätverk arrangerade i Stockholm. Det var första gången Internationella dagen för försvunna barn uppmärksammades i Sverige. Redan 1982 utnämnde dåvarande presidenten Ronald Reagan 25 maj till en dag för försvunna barn, eftersom det var den dagen 6-årige Etan Patz försvann när han var på väg till skolan. Etan hittades aldrig och några år senare dödförklarades han.

I Amerika försvinner en del barn därför att de kidnappas av fullständiga främlingar – sjuka människor som av olika anledningar vill ha ett barn att älska eller plåga. Det är tack och lov ett i princip helt okänt fenomen i Sverige och vi har än så länge inte behövt trycka bilder på försvunna barn på våra mjölkpaket. Ändå försvinner svenska barn hela tiden. En del med myndigheternas goda minne – mammor som utan anledning får skyddad identitet för sig och barnen och försvinner högst påtagligt för såväl pappan som hela släkten på hans sida.

Och så finns det de föräldrar som inte kan acceptera myndigheternas och domstolarnas beslut. De som inte ser att deras eget beteende skadar barnen och att de därför anses vara olämpliga vårdnadshavare. Dessa föräldrar tar lagen i egna händer och allt oftare handlar det om mammor. Av de 110 ballonger som i går släpptes iväg för att påminna om vart och ett av de barn som just nu är registrerade hos UD som bortförda, är 60 procent kidnappade av sina mammor.

De flesta svenskar har nog bilden av en barnkidnappare ganska klar för sig: en svartmuskig man från ett arabland som inte kan tolerera att äktenskapet slutat med skilsmässa och att barnen ska uppfostras av en ”lösaktig” svensk mamma. Och visst finns de, men de är alltså inte i majoritet. De flesta svenska barn kidnappas av en svensk mamma som inte accepterar att pappan är en bättre vårdnadshavare än hon. Hon tycker sig ha rätt att sätta sig upp mot domstolar och begå det fruktansvärda brottet att kidnappa ett barn. Om hon sedermera grips och ställs inför rätta förnekar hon fullständigt att det hon utsatt barnen för skulle vara på minsta sätt skadligt. Ni minns väl vad George Pesors exfru sa i rätten på frågan om hur hon trodde att pojkarna upplevt den långa isoleringen och den brutna kontakten med pappa, skolan och kompisarna i Australien:

– Men vi hade julafton varenda dag! Vi har åkt skridskor och badat och gått på museer och bakat bullar och gräddtårtor. Jag har stärkt deras självförtroende och de har mått mycket bra av att vara med mig.

En förälder som säger så har antingen ingen som helst kontakt med verkligheten eller så ljuger hon så hon tror sig själv. Ingen normalt funtad människa tror att man kan låsa in barn månad efter månad utan att de tar skada.

En av gårdagens talare var Patrik Lillqvist, chef för Stockholmspolisens familjevåldsenhet. Han sa några mycket intressanta och tänkvärda saker. Flera av de drabbade föräldrar som framträtt hade kritiserat polisen för att inget göra och det bekräftade Lillqvist.

– Faktum är att det inte finns så mycket vi kan göra. När det gäller egenmäktighetsbrott av normalgraden så hänvisar vi till socialtjänsten och familjerätten. Det krävs så otroligt mycket för att någon ska bli fälld för detta. Onödigt mycket, tycker jag.

Det Patrik Lillqvist pratar om är alla de vårdnadshavare som saboterar för umgängesföräldern. Genom att påstå att barnen är sjuka, att de inte vill träffa pappan eller på andra sätt hindra umgängesföräldern från att utöva sin umgängesrätt med barnen. Dessa barn är inte kidnappade eller bortförda i i lagens mening och som många umgängesföräldrar fått erfara gör socialtjänsterna inte mycket för att ta den saboterande vårdnadshavaren i öronen.

När det gäller de grova brotten (ett allvarligt brott som ger mellan sex månader och fyra års fängelse) vill polisen hjälpa till men vet ofta inte vad de ska göra. Patrik Lillqvist menade att det är som att sitta med ett metspö i ett stort hav. Han suckade och sa:

– Problemet är att de här föräldrarna inte förstår att de gör sina barn illa. Det går bara inte att få in i deras huvuden. Barn har två föräldrar och har rätt att träffa och vara med båda, men det struntar de här föräldrarna i.

Just så. De kvinnor och män som kidnappar sina barn har ett av två problem: Antingen FÖRSTÅR DE INTE att de gör barnen illa eller så STRUNTAR DE I sina barns rättigheter. Ett annat sätt att uttrycka detta är det jag skrivit flera gånger och som en del har så makalöst svårt att ta till sig: Föräldrar som kidnappar sina barn är antingen psykiskt sjuka eller kallhamrade egoister. De förstnämnda bör få hjälp och när de mår bättre kommer problemet att lösa sig av sig själv – när de är friska och välfungerande individer kommer de att drabbas av mycket dåligt samvete för allt elände de utsatte sina barn för och be barnen om en uppriktigt menad ursäkt. Och kommer säkert också att få den.

Den andra gruppen är svårare att hantera. De bör få kännbara fängelsestraff för att andra kallhamrade egoister inte ska uppmuntras att begå likadana brott. Därefter är det nog tyvärr så att de inte kan tillåtas ett normalt umgänge med sina barn. Risken för nya kidnappningar är uppenbara och deras träffar med barnen måste övervakas.

En av journalisterna som var på plats frågade talarna vad media kunde göra. Svaret var samstämmigt: MASSOR!

Riksdagskvinnan Annelie Enochson, KD, berättade om hur hon och mamman lyckades få hem de fem barnen som 2004 var kidnappade av sin pappa och befann sig på Gazaremsan.

– Medierna betyder ofta allt. UD ville som vanligt köra med tyst diplomati men det var först när jag och mamman åkte till Gazaremsan och höll presskonferens som saker började hända. Plötsligt insåg den palestinska myndigheten att Sverige var en av deras största biståndsgivare och nNär jag krävde att Sverige skulle stoppa allt bistånd till Palestina om de inte hjälpte barnen att komma hem till Sverige, blev det fart på dem.

George Pesors advokat Ia Sweger instämde:

– Om inte tidningarna gått ut med bilder på barnen hade de kanske fortfarande varit inlåsta. Först då fick polisen in tips från allmänheten som så småningom ledde till att George hittade dem.

Seminariet avslutades med att Annelie Enochson fick ta emot priset som Årets Medförälder för sina mångåriga insatser för bortrövade barn – ett mycket bra val! Annelie Enochson är helt outstanding i riksdagen när det gäller att uppmärksamma dessa barn och deras rättigheter. I går publicerades hennes debattartikel på Newsmill där hon och medförfattarna kräver att larmnumret 116 000 ska införas i Sverige, dit allmänheten kan ringa och lämna tips om försvunna barn.

20 svar till “Polisen: Föräldrarna förstår inte hur illa de gör barnen

  1. Jag kan bara konstatera att det är ett känsligt men oerhört viktigt ämne.

    Det handlar ju inte bara om bortförda eller kidnappade barn.

    Det handlar om barnens rätt och barnkonventionen. Varför inte lagstifta om deras rätt., skapa en barna balk?

    Umgänges sabotage, ord mot ord mm. då man söker sanning och diskuterar konsekvens av handling.

    Se bara på hur EU-domstolen anser att Tyskland kränkt barnet och pappan i den nyliga dommen som kanske gör att Tyskland måste ändra sin lagstiftning inom området.

    Polisen som talade väljer jag att citera.: ”Patrik Lillqvist pratar om är alla de vårdnadshavare som saboterar för umgängesföräldern. Genom att påstå att barnen är sjuka, att de inte vill träffa pappan eller på andra sätt hindra umgängesföräldern från att utöva sin umgängesrätt med barnen. Dessa barn är inte kidnappade eller bortförda i i lagens mening och som många umgängesföräldrar fått erfara gör socialtjänsterna inte mycket för att ta den saboterande vårdnadshavaren i öronen.

    När det gäller de grova brotten (ett allvarligt brott som ger mellan sex månader och fyra års fängelse) vill polisen hjälpa till men vet ofta inte vad de ska göra. Patrik Lillqvist menade att det är som att sitta med ett metspö i ett stort hav. Han suckade och sa:

    – Problemet är att de här föräldrarna inte förstår att de gör sina barn illa. Det går bara inte att få in i deras huvuden. Barn har två föräldrar och har rätt att träffa och vara med båda, men det struntar de här föräldrarna i”

    För det var en riktig och viktig iaktagelse.

    Dessutom så kommer dessa barn att själva söka svar och en dag välja sida såväl kring sin bakgrund som politiska val.

    Det är dags att man ser över och tar upp dessa frågor i valdebatten och inte låtsas som om det inte existerar.

    Sen borde nog lagstiftningen kring förtal och stalking, möjlighet till upprättelse ses över. E Hermon som ville hjälpa en pappa få hem sitt barn från utlandet har skrivit en bra bok Vingklippt., tagit upp många av de frågor som det handlar om och bloggat om mycket av frågorna och konsekvenserna runt detta.
    :
    http://elisabethhermon.blogspot.com/

    Det är viktigt.

    En bra aktivitet och en bra artikel. Bra om politikerna visar att dom är med i resonemangen och visar vilja att bidra till att förändringar sker.

    Leroy

  2. Ett viktigt inlägg och mycket bra kommenterat av Leroy.

  3. Att i enskilda fall tala om sjukdom eller störning utan diagnos är vanskligt. Att däremot tala om sjukdom eller störning som förklaringsmodell till vissa sociala fenomen (och för att få de drabbade att förstå/hantera det) är som jag ser det nödvändigt.

    Med den rådande teorin om könsmaktsordning som orsak till relationsvåld (fysiskt och/eller ”bara” psykiskt och därtill hörande problematiska separationer/vårdnadstvister) kommer man bara åt halva problemet (sjuka/störda män/pappor). Med alternativa teorier kan man troligen även hjälpa de drabbade, män som kvinnor, men inte minst barnen bättre.

    “Han eller hon kommer nästan garanterat att förneka det ihärdigt. Det är en del av fenomenet. Att anföra det som ett argument I ett rättsligt sammanhang hjälper
    knappast heller, då är det bättre att berätta vad personen har gjort eller sagt. Med andra ord ska man vara försiktig med att tillgripa diagnoser, och man ska inte använda dem som skällsord. Vår erfarenhet är hur som helst att det kan vara helt avgörande för offret att få kunskap om personlighetsstörningar, att få hjälp med att förstå vad som är felet med den andra.” (Psykopatens grepp, sidan 78)

  4. Ps

    Jag är dock inte säker på om jag tror att de är kallhamrade och struntar i det sas. På ett plan tror jag inte heller att de förstår. Skillnaden ligger snarare i att de inte KAN förstå, inte ens med vård vad jag förstått.

  5. Ja vad gör man… ett par pojkar som har blivit av med en hel släkt för att mamman har anklagat deras pappa för sexuella övergrepp (falsk anklagelse) och för att hon kan komma undan med det. Så ser det ut. Och för att det går hur smidigt som helst att ta ifrån barnen deras pappa med hjälp av socialen.

    Ett olösligt dilemma och tiden går. Barnen växer upp blir tonåringar och stora. Och vi i släkten kan stirra på en bild av dem, som ligger ute på internet. Det är allt.

    Far och söner bor 15 mil från varandra i Sverige, men det är som om de bodde på andra sidan jorden. Så effektivt har mamman skärmat av dem från pappan. Med myndigheternas hjälp.

    Ett sår som blir djupare och aldrig kommer att kunna läkas. Ett ohyggligt brott mot barnen. Och mot oss alla.

  6. Ett riktigt bra inlägg Ingrid och mycket viktigt.
    Jag kan fortfarande inte fötstå att kidnappa ett barn och låta barnet leva gömd, jagad, orolig osv inte är ett värre brott än att stjäla en julgran.
    Jag minns den gamla damen som skulle slänga en stekpanna i sopsorteringen och snacka om att ett brott begicks, vilket liv.
    Det är värre att råka slita sönder skjorta om jag skulle hamna i slagsmål och bli stämd.

    Jag får inte parkera fel då kommer ”lapplisa” och sätter lapp på bilen.
    Parkerar jag rätt och ”lapplisa” kommer och sätter en lapp på bilen är det redan då bestämt att jag skall betala böter och det nästintill aldrig att få rätt mot en ”lapplisa”.

    Men jag får ta mitt barn (ja MITT barn), kidnappa det. Jag riskterar i princip inte straff alls, jag håller barnet borta från sin pappa tillräckligt länge för att kontinuitetsprincipen gäller så jag inte riskerar mista boendet om jag skulle hittas eller välja att kliva fram.

    I Sverige i dag är en julgran mer värd än ett barn!!

  7. Ingrid…vill bara säga att inlägget du postat nu ger mig hopp och framtidstro.
    ALLA är trots allt inte blinda för hur verkligheten kan se ut.
    Håller med Cuben …en mycket bra kommentar av Leroy.
    Tycker oftast att det är så ,att de kommentarer som skrivs här är så bra och utförliga att man inte känner något behov av att kommentera,men nu vill jag i alla fall visa att jag uppskattar er 🙂

  8. creative

    Jag måste nog säga att jag förfasas över vissa människor beteende, och illa dolda önskan om att tillintetgöra allt det du kämpar för. Det är småaktigt, dåraktigt och illvilligt!

    Jag ska försöka göra en parallell ur verkliga livet som gott kan beskriva hur vissa människor väljer att agera när man de facto bestämmer sig för att göra något för en god saks skull; göra skillnad:

    Förra sommaren, när Aschberg och Fylking promenerade genom Sverige för prostatacancer i Mustaschkampen, bestämde jag mig för att utmana mina kollegor såväl som företagsledning att samla in pengar. Resultatet blev inte riktigt vad jag hade hoppats på, men 20.000:- på relativt kort tid är definitivt inte att förakta. Det är dessutom 20.000:- mer än om jag inte hade gjort något. De allra flesta var positiva och tyckte att detta var ett mycket bra initiativ, tack och lov. Däremot fanns det också 3-4 kvinnor som telefonledes och med mycket upprörda stämmor (en i telefonen och 2 stycken gapandes i bakgrunden) skällde ut mig efter noter: ”hur fan kan du vara så dum så att du tror att vi tänker lägga ute en endaste krona när vi faktiskt har en väninna med bröstcancer”!

    Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. Min egen far har i veckorna fått diagnosen. Men det har de senaste åren har det inte inte varit tillnärmelsevis samma fokus på denna cancerform som på t ex bröstcancer. (rosa bandet, tv-galor m.m). Man kan väl på ett sätt kanske se Aschberg och Fylking som pionjärer på ett sätt. Gott så!

    Samma obegripliga resonemang verkar fler än en använda sig av när du beskriver föräldrars roll i vårdnadstvister: de flesta verkar känna/känna till/hört tals om/läst om mammor som förfördelats på något sätt, eller kan anses som offer. Och det är inte så konstigt: jag ser dagligen själv exempel på män/pappor som är psykopater, våldtäktsmän, pedofiler, våldsverkare. Så detta behöver jag inte upplysas ytterligare om, jag vet och förstår att det tyvärr alldeles för ofta också så är fallet.

    Inte ens när statistiken talar sitt tydliga språk; det är fler kvinnor än män som gömmer/kidnappar/undanhåller barnen från pappan, så anser dina belackare att din kamp för pappors rätt är rumsren. Verkligen sorgligt och beklämmande. Det är på tiden att människor blir upplysta om att det oftast faktiskt är mammor som är boven i dramat i vårdnadstvister och inte pappor. Även om såklart inga bovar ska komma undan oavsett kön!

    Själv anser jag dig vara en av några viktiga pionjärer på området, och är helt övertygad om att problemet kommer att få det fokus och uppmärksamhet som det förtjänar. Tids nog.

    Monica Antonsson, för att göra ytterligare en jämförelse om människors attityder, kämpar för offren efter Tjernobylkatastrofen – ett beundransvärt engagemang tycker jag! Men med dårars resonemang så skulle hon få på spott och spe för att hon inte engagerar sig med samma intensitet för offren efter Tsunamin, Harrisburg, svältande barn, eller krigsoffer i Irak, eller u name it…

    Man kan inte vara allt för alla, då blir man ingenting för någon!

    Stå på dig Ingrid!

    /creative

  9. Bra kommentar, creative, och bra inlägg av Ingrid som vanligt.

  10. creative

    Ber om ursäkt för mina, ibland, tvivelaktiga meningsbyggnader. Blir lätt så när man ska sköta arbetet med en hand, och samhällsengagemanget med den andra. jag. Och tack Maria för uppmuntran!

    /creative

  11. Creative, du skriver:

    ”Det är på tiden att människor blir upplysta om att det oftast faktiskt är mammor som är boven i dramat i vårdnadstvister och inte pappor. ”

    Och jag undrar vilka fakta (forskning) som ligger till grund för detta?

    Personligen tycker jag det är onödigt att uttala sig om ett mest skyldigt kön då jag tror det atr fokus från frågan. man förlorar sig i procent hit och dit och vad hjälper det? Om det nu är 20/80, 50/50 eller 80/20 spelar väl ingen roll. Om det så bara vore så att det i 30% av fallen är mamman som är ”boven” så ska väl dessa 30% pappor/barn inte behöva drabbas/lida/diskrimineras, eller omvänt?

    Men mycket riktigt. Det är på tiden att människor blir upplysta om att det ofta faktiskt även är mammor som är boven i dramat i vårdnadstvister och inte bara pappor.

  12. Tommy Jonsson

    Min föredetta förstod att hon riskerade att förlora vardnaden till mig i samband med att jag fick umgängesrätt da var dotter var 2,5 ar vid ett vite pa 5 000 kr om hon inte medverkade till att umgänget fungerade.
    Hon sa till mig att hon förstod att hon gjorde fel mot bade Emelie och mig. Hon förstod att domstolen eller Emelie kunde vända sig mot henne helt en dag. Bara inte nu, sa hon. Senare gör det detsamma. Hon kunde inte acceptera att Emelie fick möjlighet att lära känna mig och älska mig. Hon behövde hennes kärlek för egen del.
    Kort efter vart första umgängestillfälle pa 4 timmar flyttade hon till Tyskland. Det blev för jobbigt för henne att se att dottern gillade mig och under denna tid inte ägnade sin mor nagot intresse alls.
    Nu är min dotter 22 ar och förklarade pa Facebook att hon inte ville ha nagon kontakt med mig för jag var bara en äcklig pedofil.
    Dvs hon kände sig tvingad att ta avstand fran mig för att fa ha en fortsatt god relation med sin mor och syskon.
    Hennes sociala situation där nere stör mig da den inte är bra.

  13. Tommy Jonsson

    Mia, jag menar att de allra flesta pappor inte vill ha mera än gemensam vardnad och ett växelvis boende med det gemensamma barnet.
    De flesta mammor i vardnadstvist kan inte acceptera att barnet har nagon som hellst kontakt med sin biologiska far.
    Manga pappor förstar att de inte har nagon chans att fa ha en relation med barnet och satsar därför pa en ny relation med barn.

  14. Tommy Jonsson

    Nä inte om man talar om sunda och samarbetsvilliga pappor, men det är och förblir bara halva sanningen. För precis som det finns ”egomammor” så finns det ”egopappor ”också. I vårdnadstvister finns det alltså även sunda samarbetsvilliga mammor som kämpar med egopappor.

    Sunda mammor söker enskild vårdnad för att det inte går att samarbeta med ”egopappor”.

    ”Egomammor” söker enskild vårdnad, med ibland alla medel, för att de inte vill/kan samarbeta.

    Sunda pappor söker gemensam vårdnad (men kommer antagligen också till slut ibland att försöka få, och får även, enskild eftersom det inte går att samarbeta med en ”egomamma”).

    ”Egopappor” söker gemensam vårdnad i sken av att de vill samarbeta (för att de av tradition har svårt att få enskild men skulle säkerligen även söka det i större utsträckning om oddsen var bättre sas), men vill/kan inte vara samarbetsvilliga.

    Vet inte om jag lyckas förmedla hela bilden som jag ser den. Men uppfattar ofta att det uppstår missförstånd då man bara utgår från sin del av verkligheten och inte ser den andra sidan sas om du förstår vad jag menar.

    Mao om man tror att söka enskild vårdnad är mått på att vara ”boven” och att söka gemensam är mått på att man vill/kan samarbeta så måste man nog vara beredd på att tänka om lite.

  15. Mercedes Gill

    Fantastisk, Ingrid!

    You’re spot on. Ditt engagemang är viktigt, i Sverige också!

    Din blogg, många känner, är viktig, superviktig!

  16. I vissa fall är det mamman som står för otillbörlig påverkan (PA) och en pappan (och ibland hans nya partner) som står maktlös(a).

    Men ibland är det kanske något annat, eller inte, eller? Agnarana från vetet, agnarana från vetet…

    http://www.familjeliv.se/Forum-4-117/m52804048-1.html

  17. Ps

    För er som har bråttom, börja någonstans på post 90 i tråden 😉

  18. Håller med Lena.

    Lena skrev:
    ”Tycker oftast att det är så ,att de kommentarer som skrivs här är så bra och utförliga att man inte känner något behov av att kommentera,men nu vill jag i alla fall visa att jag uppskattar er :)”

    Tänker ofta så själv. Uppskattar Ingrids väl underbyggda inlägg, kommentarerna här håller oftast en trevlig ton och är genomtänkta, det här är helt enkelt en trevlig blogg att följa. Jag skulle dock inte ha något emot lite motstånd, det är ofta intressant om det håller en bra nivå, men efter att ha kollat in en annan blogg och läst en liten del av det Ingrids ”motståndare” producerar så förstår jag att de inte vågar hit. Ingen saklig kritik, inte ett vettigt argument, bara trams. Och trams är verkligen inget som jag efterlyser här.

    Tack för en trevlig och framförallt intressant blogg Ingrid.

  19. Nytt avsnitt av The Gregory Mantell Show

    Parents who kidnap their kids

  20. Ping: Påskhälsning till saknade barn « Ann-Mari's Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s