Polisen: Föräldrarna förstår inte hur illa de gör barnen

I går var jag på seminariet som Saknade Barns Nätverk arrangerade i Stockholm. Det var första gången Internationella dagen för försvunna barn uppmärksammades i Sverige. Redan 1982 utnämnde dåvarande presidenten Ronald Reagan 25 maj till en dag för försvunna barn, eftersom det var den dagen 6-årige Etan Patz försvann när han var på väg till skolan. Etan hittades aldrig och några år senare dödförklarades han.

I Amerika försvinner en del barn därför att de kidnappas av fullständiga främlingar – sjuka människor som av olika anledningar vill ha ett barn att älska eller plåga. Det är tack och lov ett i princip helt okänt fenomen i Sverige och vi har än så länge inte behövt trycka bilder på försvunna barn på våra mjölkpaket. Ändå försvinner svenska barn hela tiden. En del med myndigheternas goda minne – mammor som utan anledning får skyddad identitet för sig och barnen och försvinner högst påtagligt för såväl pappan som hela släkten på hans sida.

Och så finns det de föräldrar som inte kan acceptera myndigheternas och domstolarnas beslut. De som inte ser att deras eget beteende skadar barnen och att de därför anses vara olämpliga vårdnadshavare. Dessa föräldrar tar lagen i egna händer och allt oftare handlar det om mammor. Av de 110 ballonger som i går släpptes iväg för att påminna om vart och ett av de barn som just nu är registrerade hos UD som bortförda, är 60 procent kidnappade av sina mammor.

De flesta svenskar har nog bilden av en barnkidnappare ganska klar för sig: en svartmuskig man från ett arabland som inte kan tolerera att äktenskapet slutat med skilsmässa och att barnen ska uppfostras av en ”lösaktig” svensk mamma. Och visst finns de, men de är alltså inte i majoritet. De flesta svenska barn kidnappas av en svensk mamma som inte accepterar att pappan är en bättre vårdnadshavare än hon. Hon tycker sig ha rätt att sätta sig upp mot domstolar och begå det fruktansvärda brottet att kidnappa ett barn. Om hon sedermera grips och ställs inför rätta förnekar hon fullständigt att det hon utsatt barnen för skulle vara på minsta sätt skadligt. Ni minns väl vad George Pesors exfru sa i rätten på frågan om hur hon trodde att pojkarna upplevt den långa isoleringen och den brutna kontakten med pappa, skolan och kompisarna i Australien:

– Men vi hade julafton varenda dag! Vi har åkt skridskor och badat och gått på museer och bakat bullar och gräddtårtor. Jag har stärkt deras självförtroende och de har mått mycket bra av att vara med mig.

En förälder som säger så har antingen ingen som helst kontakt med verkligheten eller så ljuger hon så hon tror sig själv. Ingen normalt funtad människa tror att man kan låsa in barn månad efter månad utan att de tar skada.

En av gårdagens talare var Patrik Lillqvist, chef för Stockholmspolisens familjevåldsenhet. Han sa några mycket intressanta och tänkvärda saker. Flera av de drabbade föräldrar som framträtt hade kritiserat polisen för att inget göra och det bekräftade Lillqvist.

– Faktum är att det inte finns så mycket vi kan göra. När det gäller egenmäktighetsbrott av normalgraden så hänvisar vi till socialtjänsten och familjerätten. Det krävs så otroligt mycket för att någon ska bli fälld för detta. Onödigt mycket, tycker jag.

Det Patrik Lillqvist pratar om är alla de vårdnadshavare som saboterar för umgängesföräldern. Genom att påstå att barnen är sjuka, att de inte vill träffa pappan eller på andra sätt hindra umgängesföräldern från att utöva sin umgängesrätt med barnen. Dessa barn är inte kidnappade eller bortförda i i lagens mening och som många umgängesföräldrar fått erfara gör socialtjänsterna inte mycket för att ta den saboterande vårdnadshavaren i öronen.

När det gäller de grova brotten (ett allvarligt brott som ger mellan sex månader och fyra års fängelse) vill polisen hjälpa till men vet ofta inte vad de ska göra. Patrik Lillqvist menade att det är som att sitta med ett metspö i ett stort hav. Han suckade och sa:

– Problemet är att de här föräldrarna inte förstår att de gör sina barn illa. Det går bara inte att få in i deras huvuden. Barn har två föräldrar och har rätt att träffa och vara med båda, men det struntar de här föräldrarna i.

Just så. De kvinnor och män som kidnappar sina barn har ett av två problem: Antingen FÖRSTÅR DE INTE att de gör barnen illa eller så STRUNTAR DE I sina barns rättigheter. Ett annat sätt att uttrycka detta är det jag skrivit flera gånger och som en del har så makalöst svårt att ta till sig: Föräldrar som kidnappar sina barn är antingen psykiskt sjuka eller kallhamrade egoister. De förstnämnda bör få hjälp och när de mår bättre kommer problemet att lösa sig av sig själv – när de är friska och välfungerande individer kommer de att drabbas av mycket dåligt samvete för allt elände de utsatte sina barn för och be barnen om en uppriktigt menad ursäkt. Och kommer säkert också att få den.

Den andra gruppen är svårare att hantera. De bör få kännbara fängelsestraff för att andra kallhamrade egoister inte ska uppmuntras att begå likadana brott. Därefter är det nog tyvärr så att de inte kan tillåtas ett normalt umgänge med sina barn. Risken för nya kidnappningar är uppenbara och deras träffar med barnen måste övervakas.

En av journalisterna som var på plats frågade talarna vad media kunde göra. Svaret var samstämmigt: MASSOR!

Riksdagskvinnan Annelie Enochson, KD, berättade om hur hon och mamman lyckades få hem de fem barnen som 2004 var kidnappade av sin pappa och befann sig på Gazaremsan.

– Medierna betyder ofta allt. UD ville som vanligt köra med tyst diplomati men det var först när jag och mamman åkte till Gazaremsan och höll presskonferens som saker började hända. Plötsligt insåg den palestinska myndigheten att Sverige var en av deras största biståndsgivare och nNär jag krävde att Sverige skulle stoppa allt bistånd till Palestina om de inte hjälpte barnen att komma hem till Sverige, blev det fart på dem.

George Pesors advokat Ia Sweger instämde:

– Om inte tidningarna gått ut med bilder på barnen hade de kanske fortfarande varit inlåsta. Först då fick polisen in tips från allmänheten som så småningom ledde till att George hittade dem.

Seminariet avslutades med att Annelie Enochson fick ta emot priset som Årets Medförälder för sina mångåriga insatser för bortrövade barn – ett mycket bra val! Annelie Enochson är helt outstanding i riksdagen när det gäller att uppmärksamma dessa barn och deras rättigheter. I går publicerades hennes debattartikel på Newsmill där hon och medförfattarna kräver att larmnumret 116 000 ska införas i Sverige, dit allmänheten kan ringa och lämna tips om försvunna barn.