Catarina Hurtig förlorade vårdnaden

Den här debattartikeln skrev jag i förhoppning om att få den publicerad på Newsmill, men de vågar förstås inte. ”Din artikel har refuserats” löd svarsmejlet jag just fick. Jo, jag hade kanske kunnat skriva om den och anonymisera Catarina Hurtig, men då faller ju hela min poäng – att vi journalister måste börja bevaka vårdnadstvister. (Dessutom har Hurtig själv bloggat och facebookat om sin vårdnadstvist så det är ju inte precis som att jag outar henne.)

I går förlorade hovreportern och tv-kändisen Catarina Hurtig hela vårdnaden om sin son. Stockholms tingsrätt menar att hon ”inte förmår tillgodose (pojkens) behov av struktur och stabilitet i vardagen, att hon har svårt att sätta gränser för honom och inte skyddar honom från miljöer som är olämpliga för barn”.

David Eberhard om psykisk sjukdom

Av någon anledning försvann länken till min favoritdoktor David Eberhard för en tid sedan och jag lyckas inte lägga in ett nytt RSS-flöde. Därför hade jag missat detta inlägg och tänkte att ni kanske också gjort det. Jag hoppas att David Eberhard förlåter att jag lägger in hela texten – den är ju så himla bra!

Många av er minns nog att jag anklagades för att vara en hemsk människa när jag kände empati med Inte utan mina söner-mamman under hovrättsförhandlingen. För mig var det uppenbart att hon inte var hundra procent frisk och därmed inte borde dömas till fängelse, trots att hon begått ett sådant fruktansvärt brott mot sina barn som att hålla dem kidnappade i ett halvår. Om hon däremot är helt frisk borde hon ha fått ett betydligt strängare straff än de sex månader hon faktiskt fick. Föräldrar som kidnappar sina barn orsakar enormt lidande, många barn får livslånga men. Man behöver inte vara psykiater för att förstå att ett barn som tappar tilliten till den egna föräldern, den som ska skydda dem från allt ont, kommer att få mycket svårt att knyta tillitsfulla relationer i sitt vuxenliv.

Ofarligt att falskanklaga sina medmänniskor

Ett av de värsta brott man kan utsätta en medmänniska för är att falskt anklaga henne eller honom för att ha begått ett allvarligt brott. Det är så grymt, så iskallt beräknande och kallhamrat att jag förmodar att bara de personlighetsstörda kan leva vidare med detta på sitt samvete. Tyvärr har brottet falsk tillvitelse blivit vardagsmat när det gäller våldtäkter och sexuella övergrepp mot barn. Och det kommer att fortsätta öka explosionsartat eftersom rättsväsendet struntar i falska anklagelser och i princip aldrig åtalar för dessa brott.

Tvinga inte barn att välja förälder!

Vid Frank Radosh är en 13-årig kille som tvingats fatta det grymmaste beslut ett barn kan ställas inför: Att välja bort en av sina föräldrar. En gång var Vid en riktig liten mammagris, han var som ett ”plåster på mamma Anna” som hon själv uttrycker det. Sedan hans pappa Nino kidnappade honom till Bosnien för drygt två år sedan har hans kontakt med mamma varit i stort sett helt avbruten. Härförleden fick de dock träffas en kort stund på socialkontoret i Trebinje i den serbiska delen av Bosnien där Nino håller sin son gömd, men det blev inte det kärleksfulla möte Anna drömde om. Och antagligen Vid också drömde om, innerst inne.

Kom och prata jämställdhet med oss!

Kommentar på förra inlägget (som skamligt nog skrevs för två veckor sedan) av signaturen Godtyckligt:

Ingrid! Nu får du börja blogga igen! Du behövs!

Genuskritiker till Stockholm!

I oktober arrangerar vi en spännande föreläsningskväll om genus och jämställdhet. Fyra bloggare, två kvinnor och två män, kommer att hålla varsitt föredrag om vår syn på varför feminismen inte fungerar och hur vi tror att sann jämställdhet kan uppnås. Låter det spännande?!