Könsdiskriminerande lagar i Sverige

Nyligen avskaffades lagen om värnplikt och några debattörer jublade åt att den ”sista könsdiskrimerande lagen” i Sverige försvann. Så här beskrivs det i ne.se:

värnplikt, sedan slutet av 1800-talet en rättighet och skyldighet att delta i landets militära försvar. Värnplikten ingår i 1995 års lag om totalförsvarsplikt. I lagen anges att en svensk man är värnpliktig från det år han fyller 18 t.o.m. det år han fyller 47. Kvinnor har kunnat anmäla sig frivilligt till antagningsprövning och därefter utbildats på samma villkor som männen.

Från 1 juli 2010 är avsikten att lagen om värnplikt inte längre ska tillämpas. Regeringen får besluta att den åter ska träda i kraft då försvarsberedskapen kräver det. Om så sker ska lagen omfatta även kvinnor. Efter en frivillig mönstring genomförs frivillig grundläggande soldatutbildning under tre månader. Därefter sker uttagning av ca 6 050 personer årligen med fortsatt utbildning till stående eller kontraktsanställda förband.

Klang och jubel? Är Sverige nu äntligen ett helt jämställt land? Är alla lagar som diskriminerar och särbehandlar ett kön verkligen borta?

Den som är feminist ropar förstås ”ja” eftersom feminism inte betyder jämställdhet (lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för båda könen) utan enbart är en fråga om kvinnors rättigheter. Vi andra kan ju titta på vilka könsdiskriminerande lagar som fortfarande är inskrivna i Sveriges Rikes Lag:

1. Faderskap

En mamma vet alltid att hon är biologisk mor till det barn hon föder. Visserligen kan man nu få donerade ägg, men ingen kvinna är ju omedveten om att hon då gör valet att föda en annan kvinnas barn. En pappa däremot, kan inte vara lika säker. Om han är gift med barnets mamma blir han automatiskt pappa till det, om inte måste han skriva på faderskapspapper. Hur det här går till kan man t ex läsa här.

Om den ogifta pappan vägrar skriva på, tvingar myndigheterna honom att göra ett DNA-test. Om han inte är barnets pappa går jakten på den riktiga pappan vidare. Men vad händer den gifta pappa som känner på sig att han inte är biologisk pappa, har han laglig rätt att kräva faderskapstest?

Nej, det har han inte. Mamman får peka ut hur många presumtiva pappor som helst och alla kommer att tvingas att lämna DNA-prov tills den ”skyldige” är hittad, men pappan har ingen laglig rätt att få myndigheternas hjälp att få svar på hur det ligger till.

Med tanke på hur otroligt enkelt det i dag är att bevisa vem som är biologisk pappa är lagen både ojämställd och diskriminerande. Förr var det en omständlig procedur med blodprov där man i bästa fall fick fram den mest sannolika pappan och så fick killen finna sig i att betala. Inte spelade det någon roll att han bedyrade att han aldrig ens haft sex med kvinnan ifråga – var han den mest sannolike fick han betala. Flera av dem har först på gamla dar, efter att i många år utpekats som svikarpappor och hatats av ”sina” barn, med DNA-test kunnat bevisa det de hela tiden vetat – att de inte är dessa barns pappa.

2. Vårdnad om barn

Om en mamma och en pappa är gifta får de automatiskt vårdnad om de barn som föds inom äktenskapet – detta oavsett om maken är biologisk pappa eller inte. Jämställt och bra. Men de flesta svenska barn föds av föräldrar som inte är gifta: de kan vara sambor och leva som gifta men de kan också vara i princip helt obekanta för varandra, två människor som genom ett slumpartat möte råkar bli knutna till varandra för resten av livet.

För de icke gifta föräldrarna gäller följande: Mamman får automatiskt ensam vårdnad – pappans enda chans att få bli en likvärdig förälder är att mamman ”godkänner honom” och  frivilligt skriver under ett papper. Det gör hon så klart i de flesta samboförhållanden, men det skulle vara intressant att veta hur många mammor utan relation till sitt barns far som ”ger bort” halva vårdnaden? Mig veterligt har ingen undersökt detta, men jag har hört otaliga vittnesmål om hur det brukar gå till på socialförvaltningarna där papperna ska skrivas under:

Först ska faderskapet erkännas och skrivas på. Nu har pappan erkänt att han avlat detta barn och gått med på att försörja det i 18 år. Sedan kommer nästa papper fram, det om gemensam vårdnad. Man kunde tycka att i och med att försörjningsbördan nu delats lika så ska även den lagliga vårdnaden göra det, men nu händer det egentligen helt osannolika. Socialsekreteraren tittar på mamman och säger:

– Är du helt säker på att du vill skriva på? Om ni flyttar i sär eller blir oense, så kan du alltså inte själv bestämma över barnet …

Hur ofta det här sker kan jag förstås inte ange några siffror för, jag kan bara försäkra er om att jag hört många, många pappor vittna om att det gått till exakt såhär. Mammor också förresten. Kloka, schysta mammor som är jämställda och vill att deras barns pappor ska spela en lika stor roll som de själva i barnens liv. Många av dem har berättat att de blivit helt chockade över socialsekreterarens försök att manövrera bort pappans rättigheter.

Pappan måste nu starta en process för att få GV vilket kostar kring 80 000 kronor och i 90-95 procent av fallen inte leder någon vart. Våra domstolar är redan översköljda med vårdnadstvister, bara i Stockholms tingsrätt hanteras fem stycken – varje dag! Så det kanske är tur att de flesta pappor inte har råd att driva en vårdnadstvist …

Sedan ändringen av vårdnadslagen 2006 ökar antalet vårdnadsdomar som slutar i ensam vårdnad. Lagen från 1998 förutsatte ju att gemensam vårdnad var det bästa för barnet och därmed skulle vara regel, men sedan ändringen och HD-utslaget från 2007 där samarbetsproblem räcker för ensam vårdnad, får allt fler mammor ensam vårdnad om barnen. Är det ett steg i rätt riktning för ”världens mest jämställda land”?

3. Barnbidraget

Barnbidraget skickas alltid till mamman, även i de fall där föräldrarna har gemensam vårdnad. Visserligen införde man för några år sedan möjligheten för föräldrarna att välja vem som ska få barnbidraget, men det förutsätter ju att de är överens. I de fall de inte är det går det till mamman, alldeles oavsett var barnen bor. Punkt, slut.

4. Grov kvinnofridskränkning

Sedan 2000 finns lagarna om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i svensk lag. De tillkom sedan åklagarna haft svårigheter att bevisa att en kvinna bivit misshandlad i flera år eftersom hon inte kunde ange tid och plats för de olika brotten. Så här skriver wikipedia:

Syftet med lagstiftningen om grov fridskränkning är att angripa fall av systematisk kränkning. Sådana fall kan omfatta ett flertal handlingar som var och en för sig har ett lågt straffvärde. De kränkningar som avses är exempelvis misshandel, ofredande, hemfridsbrott och sexuellt tvång. Brottet grov fridskränkning möjliggör således en sammanvägd bedömning.

Sen kommer den intressanta skrivningen:

Har gärningarna begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år enligt 4 kap 4a § andra st brottsbalken.

Visserligen kan en kvinna som på liknande sätt kränkt sin makes frid, dömas för grov fridskränkning men det händer ytterst sällan. Genom att söka på Google hittar jag två fall, ett från Umeå tingsrätt 2005 och ett från Luleå tingsrätt 2008. Lagen om grov fridskränkning tillämpas oftast mot föräldrar som misshandlat sina barn.

Varför är det så här? Varför pekas ett kön ut som särskilt misshandlande i svensk lag? Varför heter inte lagen kort och gott ”Lagen om grov fridskränkning” och så kan alla fall av upprepad misshandel och annan kränkning mot människor man lever med, inbegripas i den?

I min värld är det helt uppenbart att en sådan här lag befäster de fördomar som redan är mycket starka angående partnervåld. Det är på grund av den här lagen och för att polisen bestämt sig för att ”prioritera mäns våld mot kvinnor” som sådana här saker kan hända: Ett par slogs med varandra och båda var i polisförhör överens om att han gett henne en örfil och hon gett honom två knytnävsslag. Han blev åtalad och dömd, hon slapp helt undan lagföring.

5. Barnadråp

Om en kvinna dödar sitt barn vid födelsen kan hon slippa dömas för mord utan i stället för barnadråp.

Så här beskrivs det på ne.se:

Barnadråp, brott som innebär att en kvinna dödar sitt barn vid födelsen eller vid en tid då hon på grund av nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål. Straff: fängelse i högst sex år.

En pappa som får en knäpp när hans barn föds har ingen möjlighet till mildare behandling. Han döms för mord (fängelse i 10 år eller livstid) eller dråp (fängelse i lägst 6 och högst 10 år).

6. Våldtäkt

Förr var det enkelt. Våldtäkt var när en man tvingat sig till ett samlag med en kvinna och hotat eller slagit henne för att kunna genomföra detta. Numera är våld inte en förutsättning och det behöver inte handla om en penis i en vagina. Men en sak förutsätter man fortfarande och det är att en penetration av något slag ägt rum.

För ett par år sedan avkunnade Högsta Domstolen två prejudicerande domar. De avgjordes samma dag och med samma ledamöter – en kvinnodominerad jury. I ena fallet var det en kvinna som vaknat upp när en man stoppat in ett finger i hennes vagina för att försöka göra henne kåt. Hon skrek, han slutade och dömdes för våldtäkt.

I det andra fallet var det en kille som vaknade av att hans manlige chef tagit fram hans könsorgan och smekte detta, för att försöka göra honom kåt. Han skrek, mannen slutade och frikändes för våldtäkt.

Vad var skillnaden mellan dessa båda fall? Penetration. Kvinnan hade fått ett finger instoppat i sitt könsorgan, mannen hade ”bara” fått händer runt omkring sitt könsorgan. Detta är otroligt könsdiskriminerande. Är mannens könsorgan inte fredat bara för att det hänger utanför kroppen?