Kidnappade Ethan är hemma hos pappa Jens!

I nästan elva månader pågick Jens helvete. Hans son Ethan hade kidnappats av sin mamma och det enda Jens visste var att de befann sig någonstans i Thailand.

– Ibland kändes livet helt meningslöst, säger Jens och får en stor puss mitt på mun av Ethan, 3. Han vill nog trösta pappa men har inga ord. Efter ett år i Thailand har han glömt all svenska och danska.

Solen gassar ner över uteserveringen på Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Jag och Ethan hänger över räcket för att kolla om vi kan upptäcka några fiskar där nere i vattnet, medan pappa köper varsin dricka åt oss. Scenen kunde inte vara mera olik den första gången jag träffade Jens – 27 januari i ett Malmö lamslaget av snöstorm.

Jens är en av alla danskar som bosatt sig i Malmö. Här träffade han en danska med rötterna i Thailand. Efter ett kortare förhållande gjorde de slut, träffades en gång till och så var hon med barn. En tid fungerade det ganska bra. När Ethan föddes kom föräldrarna överens om att ha gemensam vårdnad i både Danmark och Sverige. När Ethan var två år blev hon gravid igen, med en annan man, och började prata om att tillbringa mammaledigheten i Thailand.

– Men jag ville förstås inte att Ethan skulle vara borta så länge. Vi gick till familjerätten och de förklarade för henne att hon under inga omständigheter fick flytta Ethan någonstans mot min vilja, eftersom vi hade gemensam vårdnad.

Den där januarikvällen, när jag och Pelle Billing föreläste om pappor och jämställdhet, satt en sorgsen man i lokalen. Efteråt kom han fram och berättade sin historia. Om hur sonen Ethan rövats bort till Thailand och att han inte visste när, eller ens om, han någonsin skulle få se pojken igen. Han kämpade med advokater, poliser och UD men kände sig fullständigt maktlös. Han hade läst min bok Inte utan mina söner och hoppades att hans eget fall skulle sluta lika lyckligt. Vi talade en stund och jag bad Jens att hålla kontakten och berätta hur det gick.

I slutet av maj började saker plötsligt hända. Ethans mamma mejlade och skrev att hon var på väg hem till Malmö för att sälja sin bostadsrätt och därefter bosätta sig i Danmark. Om Jens lovade att ge upp vårdnaden om pojken, skriva under alla papper och överlämna 10 000 kronor till henne, så skulle han få träffa sin som.

– Pengarna var alltså det underhållsbidrag som jag givetvis inte betalat sedan hon kidnappade vår son, berättar Jens. I hennes värld var det självklart att jag fortfarande hade alla skyldigheter, trots att hon berövat mig alla rättigheter och all kontakt med min son.

Om inte Jens uppfyllde kraven skulle mamman behålla Ethan i Thailand tills han fyllde 15 år och Jens kunde glömma att någonsin mer få se honom. Han hade två dagar på sig att fatta sitt beslut. Hon skrev:

”Bliver det et nej, saa fortsaetter vi livet her, saa er der ikke mere at snakke om og al fremtidige kontakt eler henvendelse frabedes. Jeg skifter mail.
Den naeste mail du sender skal vaere et svar ja eller nej og fristen er paa onsdag for jeg rejser snart til DK og Frankrig og ikke tid til at diskutere frem og tilbage. Livet er for kort til saadan noget. Jeg har 3 boern at passe.”

Jens var så nervös att han höll på att gå sönder. Han ville invagga mamman i säkerhet så att hon verkligen kom tillbaka, samtidigt tänkte han förstås aldrig acceptera hennes utpressning. Vi bet på naglarna allihop. Skulle hon komma? Skulle hon ha Ethan med sig? Skulle polisen hinna gripa henne?

På midsommaraftonskvällen satt jag på Aftonbladets redaktion och textredigerade. Då ringde en mycket upphetsad Jens:

– Hon är i Malmö, Ingrid! Jag var just där och ringde på hennes dörr, som jag gör varje kväll, och plötsligt öppnade hon!

Så fort hon fick syn på Jens smällde hon igen dörren, men det spelade ingen roll. Nu stod han utanför huset på Möllevången och väntade på polisen. Han var glad och nervös och skräckslagen på samma gång. Fanns Ethan i lägenheten? Skulle han få hålla sin son i sina armar inom några minuter?

Så blev det inte. Mamman hade lämnat Ethan i Thailand eftersom Jens inte uppfyllt hennes krav. Men polisen grep henne och tre dagar senare häktades hon, misstänkt för grov egenmäktighet med barn. Mormor erbjöd sig att åka till Thailand och hämta pojken och det gick ytterligare några nervpåfrestande dagar innan Jens kunde återförenas med sin son.

– Hela vägen till Kastrups flygplats tänkte jag: Glöm inte att få passet från mormor, glöm inte passet!

Men när han efter nästan ett år äntligen fick hålla sonen i sina armar, glömde Jens allt annat.

– Först kände jag inte igen honom, det var nästan otäckt. Barn förändras ju så mycket i den åldern …

Och inte kunde far och son prata med varandra heller. Mamman hade under året hon höll Ethan kidnappad bara pratat thai med honom …

När jag träffar dem har far och son haft två veckor på sig att återknyta kontakten med varandra. Trots att de talar olika språk märks det hur trygga och glada de är för varandra. Ethan går omkring på bryggan och studerar alla som fikar, särskilt barnen. Han sätter på sig sina coola solbrillor och svänger lite med sitt svärd. Plopp! Svärdet råkar hitta vägen över räcket och ställer sig upprätt i vattnet. Ethan tittar förvånat medan pappa hämtar en lång båtshake och fiskar upp svärdet.

– Det går så otroligt bra, säger Jens och ler med hela ansiktet. Jag var rädd att han skulle bli ledsen och sakna sin mamma, men det har gått över förväntan. Jag har ett par veckors semester kvar och har redan fått in Ethan på ett dagis här i Malmö.

Nu är Ethans mamma släppt ur häktet. Snart ska de mötas i tingsrätten där Jens begärt att interimistiskt få ensam vårdnad om pojken.

– Min högsta önskan är att Ethan ska få ha både mamma och pappa i sitt liv, men just nu vet jag inte hur jag ska kunna lita på henne igen. Mormor har hans pass och eftersom han är både dansk och thailändsk medborgare så är jag rädd att mamman när som helst kan hämta ut ett nytt pass till honom utan mitt tillstånd.

Men just nu finns inga moln på himlen. Jens och Ethan är tillsammans – i kärlek och lycka.