Julian Assange-fallet visar Sveriges galna syn på våldtäktsanklagelser

Stackars Julian Assange. Nog för att han hade blivit varnad för att höga makter skulle försöka svärta ner honom och hans organisation Wikileaks, men aldrig hade han väl kunnat ana att de trevliga och sexvilliga damerna i Sverige skulle springa till polisen och fråga om han våldtagit dem. Och aldrig hade han väl i så fall kunnat föreställa sig att polis och åklagare omedelbart skulle tro vartenda ord damerna sa och utan minsta kontroll av sanningshalten anhålla honom i sin frånvaro.

Sverige – de oskyldigt dömdas helvete

Det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att få resning i ett rättsfall i Sverige. Fråga bara Billy Butt, som trots mängder med bevis på sin oskuld, inte lyckats få Högsta Domstolen att bevilja honom en ny rättegång. Fråga de styckmordsutpekade läkarna som fick sina liv förstörda av en vansinnig dom som friade dem för mord men slog fast att de styckat kroppen – ett brott som var preskriberat och som de inte kunde dömas för. Och följaktligen inte kunde överklaga heller … Diaboliskt.

Jens har fått vårdnaden om Ethan!

Häromdagen kom beskedet från Malmö tingsrätt – Jens beviljas interimistisk vårdnad om Ethan, 3, i väntan på att en vårdnadsutredning ska göras.

– Detta är så stort, jublar Jens. Jag är den lyckligaste pappan på jorden!

15 månaders fängelse för falsk våldtäktsanmälan

I Storbritannien lever falskanklagerskor farligt. I går dömdes 26-åriga Cheryl Moss till 15 månaders fängelse för att ha falskanmält soldaten Martin Devin, 19, för våldtäkt i en gränd utanför en nattklubb i Bournemouth. Fyrabarnsmamman slösade 180 polistimmar och 5 500 pund av skattebetalarnas pengar när hon fortsatte hävda att hon blivit våldtagen – trots att övervakningskameror hade fångat hela parets sexakt i gränden.

Hennes förklaring när hon erkände bluffen? Hon skämdes för sitt eget beteende …

Filip ska i fängelse – för en våldtäkt han inte begått

Nu har det kommit nya ”chocksiffror” om antalet våldtäkter i Sverige. Den här artikeln las ut på aftonbladet.se i går:

Sverige ligger i den absoluta botten av FN:s statistik över antalet våldtäkter.

Bara i det lilla afrikanska landet Lesotho anmäls fler våldtäkter än här.

Den mindre smickrande statistiken finns i en ny rapport från FN-organet UNODC.

Den visar att det i Sverige anmäls 53,2 våldtäkter per 100 000 invånare. Det är skyhögt över våra nordiska grannar.

Det finns ett par förklaringar till Sveriges höga våldtäktssiffror. En är att vi ändrat lagen så att fler sexuella handlingar klassas som våldtäkt här, än i andra länder. En annan är att om en kvinna anmäler att hennes man våldtagit henne varje dag i tre år, registreras detta som 1 095 våldtäkter. I de flesta andra länder räknas det som ett (1) brott.

”Kvinnor är djur, tycker inte du det?!”

För ett par veckor sedan såg jag om dokumentären Könskriget, som sändes i SVT 2005 och ledde till åtminstone några veckors rabalder. Alla minns dåvarande Roks-ordföranden Ireen von Wachenfeldts klassiska kommentar, som jag travesterar i rubriken. Människor blev upprörda över att man tydligen ute på landets kvinnojourer betraktade den manliga halvan av befolkningen som ”djur”. Som varelser utan förmåga att tänka och känna och empatisera med sina medmänniskor, som en sorts lägre stående art som kvinnor och barn måste skyddas från. Och skydd fick de på kvinnojourerna som var övertygade om att det inte var lönt att spilla energi på att behandla dessa rovdjur. Deras mantra löd: