Sverige – de oskyldigt dömdas helvete

Det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att få resning i ett rättsfall i Sverige. Fråga bara Billy Butt, som trots mängder med bevis på sin oskuld, inte lyckats få Högsta Domstolen att bevilja honom en ny rättegång. Fråga de styckmordsutpekade läkarna som fick sina liv förstörda av en vansinnig dom som friade dem för mord men slog fast att de styckat kroppen – ett brott som var preskriberat och som de inte kunde dömas för. Och följaktligen inte kunde överklaga heller … Diaboliskt.

Det är ytterst sällsynt att en dömd får rättshjälp för att kunna anlita en advokat som kan hjälpa till med en resningsansökan. Så gott som alla i den lilla skaran som fått resning har fått det efter att en journalist, jurist, präst eller någon annan engagerat sig och i flera år arbetat ideellt för att bevisa den dömdes oskuld.

Det otäcka är att svenskt rättsväsende till varje pris vill undvika resningar. Man ser uppenbarligen varje beviljad resning som en bakläxa, som bevis på att man inte är ofelbar. Men vilket rättsväsende är ofelbart? Är inte kriteriet för en rättsstat att man är ödmjuk inför sina egna tillkortakommanden och generös när det visar sig att man gjort fel? Ett rättsväsende som påstår sig aldrig göra fel är väl själva sinnebilden för ett land helt utan rättssäkerhet.

Tyvärr pågår det ingen debatt alls om rättssäkerheten i Sverige. Förre JK Göran Lambertz satte igång ett stort arbete som resulterade i boken Felaktigt dömda, men sedan hamnade Lambertz i Högsta Domstolen och verkade glömma allt han tidigare sagt om vikten av rättssäkerhet. Dessutom efterträddes han av Anna Skarhed som är med i det feministiska nätverket Hilda och nyligen levererade en beställningsrapport om sexköpslagen åt regeringen. Vad kan man förvänta sig av en jurist som ”utvärderar” sexköpslagen på villkor att hon inte får ifrågasätta själva lagen eller intentionerna bakom den? En vetenskaplig skandal kallade prostitutionsforskaren Susanne Dodillet rapporten på Newsmill. Ja, inte kommer Skarhed att kämpa för rättssäkerhet i alla fall, det kan vi vara övertygade om.

Kristdemokraterna Peter Althin och Maria Wilhelmson krävde redan 2006 införandet av en fristående justitiekommission som kan granska rättsfall, göra egna undersökningar och begära resning. Ännu har inget hänt i frågan trots att erfarenheterna från Storbritannien, Danmark, Norge och Skottland är goda.

Medan debatten om svensk rättssäkerhet helt saknas, så är svenska medier ofta pigga på att diskutera andra länders rättsväsenden. Minns hur mycket stöd Annika Östberg fick när hon satt i amerikanskt fängelse, dömd för mord fast det var hennes pojkvän som hållit i vapnet. Minns vilken massiv kampanj som fortfarande pågår för att fria Dawit Isaak, som utan rättegång sitter fängslad i Eritrea.

Och just nu har Aftonbladet satt igång en kampanj för att skapa opinion mot den fruktansvärda domen mot iranska Sakineh Mohammadi Ashtiani – kvinnan som ska stenas till döds för en anklagelse om otrohet. En av de saker man reagerar på är den iranska domstolens rätt att, när bevis saknas, döma någon på ”judges knowledge”, vilket tydligen innebär att domaren känner på sig om någon är skyldig.

Ruggigt? Absolut. Typiskt iranskt? Inte alls.

Hundratals, kanske tusentals svenska män har dömts i mål helt utan bevisning. Ord har stått mot ord och det som övertygat domarna om den misstänktes skuld är att målsägandens berättelse ”bar det självupplevdas prägel”. På vilket vis det skiljer sig från ”judges knowledge” är åtminstone inte jag människa att förklara. Dessa män riskerar visserligen inte att dö av att stenar kastas på dem, men den mentala stening domen utgör förföljer de flesta så länge de lever.

En av de viktigaste granskarna av svenska domar är docent Max Scharnberg. Hans senaste kommentar på mitt inlägg om Filip som blivit felaktigt dömd för våldtäkt, ligger som nummer 212 och riskerar att inte läsas av särskilt många. Därför får den avsluta det här inlägget. Tack för dina kloka synpunkter, Max!

Jag är rädd att min beskrivning av juristmötet i april har blivit lite för idyllisk. Det fanns visserligen stor enighet om att det måste bli lättare att ansöka om och få resning. (Enligt nu gällande lag kan den dömde inte ens få betalt för en advokat som kunde utarbeta en resningsansökan.)
– – Men det fanns också enighet om att även i fortsättningen borde det (med ett fåtal specificerade undantag) endast finnas ett enda skäl för resning, nämligen att ny bevisning hade framkommit.

Jag skulle inte nämna något namn. Men en hög jurist uttalade sig starkt emot att resning skulle kunna beviljas på den grund att domstolarna hade gjort en felaktig bedömning av bevisningen. DENNA JURIST ANSÅG DET VARA OMÖJLIGT ATT KOMMA ÖVERENS OM VAD SOM ÄR EN RIKTIG OCH VAD SOM ÄR EN FELAKTIG BEVISBEDÖMNING.
– – Men om detta är sant, så skiljer domstolsförfarandet sig knappast från ett lotteri. Och i så fall måste det nästan betraktas som ett mirakel ifall proportionen av oskyldiga i fängelserna inte är större än 10-20 % (d.v.s. 500-1000 av de 5000 som sitter inne just nu).
– – I litteraturen om juridisk bevisvärderingsteori ser jag ibland hänvisning till något som kallas ”EN ALTERNATIV HYPOTES”. Och det sägas också klart att en alternativ hypotes måste vara ”RIMLIG”
– – Men under 20 års arbete i domstolarna har jag ännu inte sett ett enda svenskt rättsfall där domarna har bekymrat sig om någon alternativ hypotes. T.o.m. ifall försvarsadvokaten har framfört en alternativ hypotes, har domarna aldrig tagit den på allvar, och inte heller har de visat ett minimum av förståelse för vilka omständigheter som skulle tala för eller mot den.
– – Låt oss ta en titt på fallet med stöldvakten och ”polackerna”. Det föreligger för det första frågan om Karin alls blivit våldtagen. Det är obegripligt varför ett våldtäktsoffer skulle ropa ”GÅ UT!! GÅ UT!!” just när väktaren kommer till platsen efter att stöldlarmet slagit på. Däremot är det vad man kunde vänta sig av en stöldvakt. Hans övriga beskrivning av Karins beteende stämmer väl med vad man skulle vänta av en stöldvakt.
– – Men om nu en våldtäkt faktiskt har ägt rum, så har Karin har uttryckligt sagt att gärningsmannen var (a) en av ”polackerna”, men det var inte den yngre (och det var otvetydigt att Simon inte bara vara den yngsta av ”polackerna” utan den yngre bland alla som jobbade i detta företagshus. Vidare har Karin (b) utpekat en helt annan person som alls icke liknar Simon. (c) Karin har uttryckligen sagt att förövaren inte hade någon skäggväxt. Däremot har Simon en stor mustasch. (d) Karin har sagt att gärningsmannen hade kort hår. Även detta utesluter Simon.
– – Om domare ovan på alla dessa utsagor av Karin fäller Simon, så är de i bästa fall inkompetenta. Det kan väl inte uteslutas att de är direkt ohederliga.

När Södertälje-målet behandlades av Svea Hovrätt år 1994, så var falskt-minne-syndromet väl bekant i Sverige, inklusive för de fem domare som handlade detta mål. Men Bengt G. Nilsson förbjöd uttryckligen den enda kompetenta sakkunniga (Astrid Holgerson) att berätta att det var denna åkomma som Södertälje-flickan (Elvira) led av.
– – Som många av er vet har jag bevisat att Elviras fostermoder visste allt vad Elvira hade upplevt, innan Elvira själv visste det. Jag har bevisat att i de 12 händelser som Elvira beskrivit mer än summariskt, har hon påstått att hennes syster var ögonvittne till 11, samt att det fanns ytterligare ögonvittnen till 7.
– – Jag har visat att Elvira vid 4 gruppmöten under de 3 månader som föregick det första polisförhöret, hade Elvira alls inga minnen av några övergrepp.
– – EN DATORANALYS AV BEVIS-OMSTÄNDIGHETER INNEBÄR NY INFORMATION. Det vore synnerligen ohederligt att förneka detta. Det borde vara SJÄLVKLART att denna analys utgör tillräckligt skäl för resning.

Och hur med Filip? Domarna är inte kompetenta för sitt yrke, och borde skiljas från det, om de inte kan inse att den gynekolog är EN ÅKLAGARLAKEJ, som yrar om att samlaget inte har varit livsfarligt, men att det ger ”psykiska men”. – Jag är tillräckligt insatt i facklitteraturen för att veta att kvinnor reagerar mycket olika på våldtäkter. Enbart påståendet att våldtäkt alltid ger psykiska men, visar att målet för denna läkare var att hjälpa åklagaren att få till stånd en fällande dom, och inte alls att göra en fakta-bedömning.