I går, söndag, blev jag intervjuad av min gamla tidning Kvällsposten. Eva Sternäng gjorde en Hallå där med mig, med anledning av att min bok om Keith Cederholm snart kommer ut. Det är alltid lite läskigt att vara på ”fel” sida intervjun, tycker jag! Fick jag nu fram det jag ville ha sagt? Förstod hon hur jag menade? Nåväl, resultatet kommer i tidningen i dag, måndag.
I går kväll fick jag ett mejl från Ramona Fransson som gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Jag skickade över en digital kopia av min bok kvällen innan och undrade om Ramona hade lust att recensera när boken kommer ut. Så här skrev hon:
Hej ingrid,
Ja, jag vet, det låter otroligt men jag har läst den! Jag kunde inte släppa den ur min blick. Trots min onda rumpa (operation) har jag suttit som klistrad vid datorn. Vid fler tillfällen kände jag att jag var på väg att börja gråta och då reste jag mig upp och tog en cigg. Boken är FANTASTISK ur dubbel bemärkelse. Personporträttet av Keith är naket, klart och oundvikligt halsbrytande. Ditt livs resa bredvid Keiths är berörande och så vansinnigt uppfriskande och ärlig, och jag kände igen mig precis som tusentals andra kvinnor kommer att göra.
Kram
Ramona
För att (förhoppningsvis) fresta er andra, lägger jag här ut prologen. Håll till godo!
PROLOG
Gislaved november 1981.
Jag är tjugoett år och besatt. Jag läser allt jag kan komma över om raggarmordet och jag skulle göra nästan vad som helst för att vara på tingsrätten i Malmö och se mördarna i ögonen – min gamla skolkamrat Forskarn och de förfärliga bröderna Cederholm. Jag vill inte lägga ifrån mig kvällstidningarna och jag vill framförallt inte ta kameran och blocket och sticka iväg för att träffa tanterna i Gislaveds kyrkliga syjunta. Men det är det jag måste.
Det är bara jag kvar på Värnamo-Tidningens en gång så livaktiga Gislavedsredaktion. Vår ägare Jönköpings-Posten har köpt konkurrenttidningen Värnamo Nyheter och ska snart lägga ner oss. Eftersom jag just har gått ut journalisthögskolan och är löjligt ung, har jag fått ta det jobb som erbjuds: Att hålla ställningarna i Gislaved under tidningens sista skälvande månader. Inget drömjobb precis, vilket redaktionschefen från Jönköping lät förstå att han begrep.
– Du som är från Helsingborg tycker väl inte det är kul att bo i lilla Gislaved? frågade han under anställningsintervjun.
Jag sa att jag var oerhört tacksam för att få ett vikariat, med tanke på hur oerfaren jag är, och att det verkligen inte spelade någon roll var jag bodde. Jag var där för att lära mig journalistik och redaktionschefen lät sig övertygas – åtminstone om att jag skulle stanna året ut, så länge vikariatet och tidningen varade.
Framför mig på bordet ligger de söndertummade kvällstidningarna. Jag har redan läst varenda bokstav men jag kan inte sluta, jag läser artiklarna om och om igen. Raggargänget från Helsingborg, med bröderna Cederholm i spetsen, är åter i centrum för krigsrubriker. Inte nog med att de i våras dömdes för mordbranden på raggargården Granbacken i Malmö, nu vill åklagare Cay Kallin ha dem dömda för mord också – han säger sig ha bevis för att raggarna mördade killen som försvann samma helg som raggargården brann, killen vars kropp senare flöt upp i Helsingborgs hamnbassäng.
Min hjärna vill inte ta in det. Visserligen hade jag, som alla andra tonåringar i det sena 1970-talets Helsingborg, fruktat de beryktade bröderna Cederholm och visserligen hade mamma kastat ut Forskarn från mitt flickrum med orden: ”Den killen kommer det att gå illa för, det säger jag dig bara!” Men detta går ändå bortom min fattningsförmåga. Har jag haft en blivande mördare hemma hos mig?
Till nöds har jag tagit till mig att de i fyllan och villan tände på Granbacken (två domstolar har ju befunnit dem skyldiga och dömt dem till mellan ett och åtta års fängelse), men jag har tänkt att de aldrig hade för avsikt att försätta människor i fara. Hela grejen var väl en hämnd för inbillade oförrätter, en hämnd som gick fasansfullt snett.
Mord är bara för mycket. Jag stirrar på bilden av min kompis, han som kallas Forskarn. Smeknamnet är en ironisk lek med hans efternamn, för Forskarn var sannerligen inget ljus i skolan. Jag fick inte ens gå i hans klass eftersom den bara bestod av busfrön med streck och ettor i betygen. I 9 a gick Forskarn, hans tvillingsyster Carina, tvillingarna Bohlin och Jörgen och alla de andra som bodde på Närlunda. Men jag som just flyttat dit fick inte gå i deras klass, för jag hade för bra betyg.
Forskarns hår är fortfarande väldigt blont, han har jeans, jeansskjorta och jeansjacka på sig och han håller upp vänsterhanden för ansiktet. Den högra är ihopkopplad med en häktesvakt. I Aftonbladets bildtext står det:
”Forskarn”, 21 år, fick fyra år för mordbrand. Är åtalad för mord och människorov. Betraktas som tuff slagskämpe.
Tre av de andra åtalade finns också på bild: Keith Cederholm, Rick Cederholm och Rolle. Alla utom Rick bär handfängsel. Keith har svarta byxor och en rutig skjorta och döljer också sitt ansikte med vänsterhanden. Bildtexten lyder:
Keith, 23 år, en av de två bröder som betraktas som gängets ledare. Dömd till åtta års fängelse för mordbranden. Nu åtalad för mord och misshandel.
Rick håller upp en stor portfölj för ansiktet och av någon anledning får han gå in till rättssalen utan handbojor. Men bildtexten gör klart vad han är för en:
Rick, 24 år, den andre brodern, också han hårdför ligaledare. Åtta år för mordbrand. Nu åtalad för mord, människorov och misshandel.
Rolle känner jag inte alls till. Han har kavaj och en vit skjorta med långa spetsiga kragsnibbar och han går rak i ryggen utan att dölja sitt ansikte. Tidningen har därför tvingats sätta en svart platta över hans ögonparti.
Rolle, 23 år, dömd till sex års fängelse för mordbrand. Nu åtalad för människorov och mord. En av de hårdföra i gänget.
Men det är den stora bilden på Bryllis som får blodet i mina ådror att frysa till is. Killen böjer ner huvudet i sin högra arm och häktesvakten med sammanpressade läppar och stora glasögon, håller bara försiktigt runt hans vänstra arm. Mer som för att stödja honom än för att föra honom inför skranket. Detta är chauffören, den ende ur gänget som har erkänt brott och därför kommit lindrigare undan. Bildtexten slår fast att han är mera av ett offer än en gärningsman:
Bryllis, 20 år, vek, rädd, hårt pressad. Den ende som fick skyddstillsyn i mordbrandsaffären. Nu åtalad för medhjälp till människorov.
Än en gång ska han vittna mot sina forna vänner. Han, tjallaren, som enligt Aftonbladet har ett pris på sitt huvud. Rubriken får håren på mina armar att resa sig:
Kamraterna har dömt honom till döden
Enligt artikeln har alla de andra vänt sig mot Bryllis, de har dömt honom till döden för att han ”golat”.
Jag kan ingressen och början på brödtexten utantill nu:
MALMÖ. Nio unga män ställdes i går inför Malmö tingsrätt.
Anklagelsen: Mord, medhjälp till mord, människorov och misshandel.
En av dem är redan dömd. Av kamraterna i raggargänget.
Han är 20 år och kallas Bryllis i raggargänget. Det var han som körde bilen kvällen den 24 november för två år sedan när Helsingborgsraggarna åkte till Malmö och tände på Granbackens motorgård.
Det var också Bryllis som körde när man åkte tillbaka med den medvetslöse Bo Göransson i baksätet. Malmöpojken som sedan dränktes i hamnbassängen i Helsingborg.
Motvilligt sliter jag mig från raggarmordet och försöker koncentrera mig på reportaget jag ska ut på. Kyrkliga syjuntan får inte blodet att svalla och jag tänker att det finns gränser för hur kul det är att jobba som lokalredaktör. Men någonstans måste man börja och jag är tacksam för att det blev Småland och inte Norrland. Så fort det här vikariatet är över ska jag hem till Helsingborg och pusta ut, innan jag söker nästa vikariat i obygden. En dag ska jag fixa jobb i en riktig stad och skriva om riktiga nyheter.
Det låter lite töntigt så därför säger jag det inte högt, men jag vill att mina artiklar ska förändra någonting, om inte världen så åtminstone orättvisor här hemma. Keith och Rick och Forskarn ska inte förändra någonting – de ska spendera de kommande sex-åtta åren i fängelse, dömda för bestialiska brott.
Med en rysning lägger jag ifrån mig tidningarna och tänker än en gång på hur märkligt det är att jag aldrig stötte ihop med bröderna Cederholm i Helsingborg. De var som fantomer, vart man än kom så hade de just varit där eller så kom de precis när man själv gått. Alla kvällarna på puben Charles Dickens, alla färjeturorna med ”Halvtian” och alla nätterna på stans olika diskotek och den ökända Klubben nere i Sydhamnen – av någon anledning har jag aldrig råkat ut för de läskiga bröderna.
Inget kan i det ögonblicket framstå som mer osannolikt än det som faktiskt händer några år senare: Att Keith Cederholms öde blir min viktigaste journalistiska ledstjärna.
Saknade Barn
INGRID CARLQVIST 